Saania kommer tillbaka

Klockan närmade sig sex på kvällen, och Neville tittade ut genom fönstret. Det regnade, och han suckade tungt.
Om fyra dagar skulle han ta tåget tillbaka till Hogwarts igen, men den här gången var det annorlunda. Han tänkte på Saania.
Hon var inte där, kanske skulle hon aldrig komma tillbaka igen, antagligen skulle han aldrig mer höra av henne igen. Livet var hårt,
tänkte han. Han var inte säker på om Saania verkligen hade tyckt om honom, eller om hon bara hade tyckt synd om honom.
De flesta tyckte synd om honom, men mycket få tyckte verkligen om honom.
Han suckade igen. Han hade verkligen tyckt om henne. Men hon var å andra sidan en sån där tjej som alla tyckte om, hon var trevlig,
och fick
folk att skratta.
Och han skulle nog aldrig få se henne igen…
"Men", sa en liten röst i hans hjärna, "om du inte gör något åt det, så får du garanterat aldrig se henne igen! Skriv ett brev eller något!"
- Ja… sa Neville fundersamt. Det ska jag göra! Jag ska skicka en uggla till Saania!
Och så tog han fram en fjäderpenna, och en bit pergament, och plitade ner:
Kära Saania,
På måndag far jag iväg till Hogwarts igen, men jag önskar att du kunde vara där också. Kan du inte be Dumbledore att få komma till Hogwarts
i år igen? Du kanske kan hjälpa Madame Pomfrey, eller Hagrid, eller något sånt. Jag hoppas att han går med på det, men det gör han säkert.
Skicka en uggla till mig, så är du snäll.

Med vänlig hälsning Neville Longbottom

Han hämtade sin mormors uggla Gripklo (med visst besvär), och satte fast sitt meddelande under hans vinge.
Han flög ut i regnet, och Neville satte sig ner igen. Han skulle titta igenom sina läxor i god tid.

Samtidigt, i Sverige, i ett gult hus, satt Saania och suckade. Hon tittade ut på skatorna i körsbärsträdet utanför fönstret,
och tänkte tillbaka på Hogwarts. Hon önskade att hon var där igen, hon önskade det så mycket att det nästan gjorde ont.
Hon ville tillbaka dit, hon saknade alla platser, allt folket, och alla trollformlerna. Plötsligt fokuserades hennes blick på någonting
utanför fönstret. Något grått, stort och mycket vått kom flaxande mot henne.
Hon slog upp fönstret, och in flög en stor, grå och blöt uggla. Saania tittade mycket undrande på den.
- Jag har sett dig någonstans… Har jag inte det?
- Hoot! sa ugglan, och skakade på sig.
- Vänta! sa Saania. Du… du är ju Nevilles uggla!
- Hoot! sa ugglan ogillande.
- Ja, okay. Du är Nevilles farmors uggla.
- Hoot! sa ugglan nöjt.
- Vad har du med dig, då?
Ugglan lyfte upp vingen.
- Åh… sa Saania, och lyfte upp lappen. Ett leende spred sig långsamt över hennes läppar.
- Ja, i så fall…

Fem dagar senare blev det ett väldigt liv på spår 9 ¼ på Kings Cross. Neville kom dit tidigt för att inte missa tåget, och han tittade med
spänning på alla tjejer som kom in genom spärren. Han hälsade på alla flickor i hans klass, Parvati… Lavender… Hermione… Ginny kom, med alla
sina syskon, och Mrs Weasley sa åt honom att hälsa sin Farmor, men när klockan närmade sig 9, blev han mer och mer nervös. Till slut såg han
en av lokförarna gå nerför vagnarna, och ringa i sin klocka. Det betydde att alla skulle kliva ombord, och dörrarna skulle stängas.
Med Trevor i ett fast grepp gick han ombord, och in i en kupé. Där satt redan Hermione, Ginny, Ron, Harry, Fred och George.
Han slog sig ner på ett säte, och såg ut som en säck gammal potatis. Han hörde loket vissla, och tåget satte fart… och stannade igen.
Genom den öppna rutan hörde han någon som ropade:
- Nej, stanna! Jag måste också med!
Han vred på huvudet, och hann precis se hur någon med långt svart hår fladdrade förbi rutan. Tjugo sekunder senare slogs dörrarna upp,
och in klev Saania.
- Hej, allihopa! sa hon glatt, och slog sig ner på en ledig stol.
- Saania? sa Hermione. Hur kom du hit? Varför är du sen?
- Jag kom just med flyget. sa Saania. Mitt tåg från Stanstead kom in på stationen för… fem minuter sen. Jag sprang som en galning,
flinade hon.
- Vad då för flyg? sa Ron förbryllat. Inte kvast, väl?
- Nej, mugglarflyg. Flygplan.
- De där stora? Wow! De flyger ju jättehögt upp!
- Mm. Fast det känns som om de stod stilla uppe i luften.
- Jösses… sa Ron.
- Vad har hänt på sista tiden då? sa Saania. Jag har inte direkt någon koll.
- Det har väl inte hänt så där extremt mycket, precis… sa Hermione tveksamt.
- Inga nyheter om den nya försvar-mot-svartkonster-läraren? sa hon.
- Nej, sa Hermione, det är faktiskt ganska märkligt, men.. hur är det nu, vad ska du göra i fortsättningen?
Saania ryckte på axlarna.
- Ditt och datt... En del av lärarna ville inte ha mig där, de tyckte att en sån som jag inte är bättre än en varulv.
- En sån som du hon aldrig sett, nej! En sån som du man inte möter varje dag! skrålade Fred och George.
- Äsch, håll tyst! skrattade Saania, och tog upp sin katt Beliona i knät.
- Vill någon ha något att äta? frågade damen med vagnen, som kom förbi.
- Ja, tack! sa Saania, gick ut och kom tillbaka med chokladgrodor i famnen.
- Vem vill smaka? sa hon glatt, och öste ner dem på sätet. Ta för er!
- Åh. Det skulle man ju ha väntat sig, sa en släpig röst som alla kände igen.
- Lilla varulfs-look-a-liken kommer tillbaka, ingen kunde väl ha anat det!
Då reste sig Saania lugnt upp, och sa på ett språk som ingen annan i kupén kunde, nämligen svenska.
- Stick och dränk dig i indiska oceanen, din vidriga människoförnedrande PLATTFISK!
- Öh, va?
- Jo, jag sa: Stick och dränk dig i indiska oceanen, din vidriga människoförnedrande PLATTFISK! sa Saania, fortfarande på svenska.
Malfoy glodde på henne, och backade sedan undan, och gick ut ur kupén.
När han var utom synhåll kastade sig Saania tillbaka i sitt säte och vrålade av skratt.
- Vad sa du? ropade Fred och George.
- Det där, frustade Saania, betyder: Stick och dränk dig i indiska oceanen, din vidriga människoförnedrande PLATTFISK, det var svenska.
Det där har jag velat säga till honom mycket länge!
De andra skrattade också, och sedan fortsatte de att prata.

Några timmar senare satt alla på festen, sorteringen hade just avslutats.
- Och nu, sa Dumbledore, och började vinkla sin stav åt alla håll och kanter, är det dags för skolsången! Alla väljer sin favoritmelodi, och… nu sjunger vi! Och alla började skråla. Men ovanför alla röster hördes en mycket klar röst, som sjöng till melodin av en sorgsen sång,
som steg upp mot taket. Alla vred och vände sig, och upptäckte att det var Saanias röst. Den var inte tränad, och lät ansträngd ibland
på de höga tonerna, men den var mörk och vacker.
Till sist var det bara hon och Weasleytvillingarna kvar, de avslutade sången, och sedan började alla att applådera varandra.
- Vackert, mycket, mycket vackert. sa Dumbledore glatt, som alltid! Och nu är det dags att ta in maten!
Och den kom in. Borden fylldes av kött, potatis, och allt som tänkas kunde. Saania pratade och skrattade med alla,
även med de små blyga förstaårseleverna.
Halvvägs in på natten började alla gå mot sina sovsalar igen.
- Kan jag sova hos er nu också? frågade Saania Lavender Brown glatt.
- Det är klart du kan! sa Lavender och skrattade, som om en sån sak var given.
Neville såg på, och suckade inombords, "Jodå, det var ju så det var", tänkte han, "är man en Saania,
så är det mot grundlagen att bli illa omtyckt".

Två dagar senare när Neville kom upp till sällskapsrummet såg han många stå samlade runt en lapp uppsatt på anslagstavlan.
- "Läxhjälp", läste Neville, "i Gryffindor kl. 15 - 16". Då borde det börja nu då.
- Mycket riktigt, sa Saania, och reste sig upp från sin bok, vem vill ha hjälp med läxorna?
- Ska du ha hand om läxhjälpen? sa Dean förvånat, och Saania nickade glatt.
- Något måste jag ju göra, någon som har några läxor?
Sedan började de arbeta. Saania visade sig vara riktigt effektiv, på sitt sätt. Hon hade jättesmarta sätt att läsa in saker på,
och meddelade, om någonting blev alltför svårt för att kunna klara av, vissa små fuskknep.
- Saania, du får inte avslöja sådana saker! sa Hermione upprört.
- Varför inte? Det är bara rättvist, om någon har pluggat halva natten, och ändå inte får in det i skallen, då är det inget fel på lite fusk.
Men till viss gräns, givetvis.
Hermione tittade på henne, och skakade på huvudet.
- Det är bara att inse, skolan är helt enkelt inte rättvis, och du kan ju vara glad, som har lätt för dig. sa Saania till henne.
Sedan vände hon sig om, mot Colin Creevey.
- Colin, det är inte så svårt, gör så här: Läs igenom texten flera gånger, sedan vänder du upp och ner på sidan,
och ser vad du kommer ihåg, vad sägs om det?
Colin nickade och satte igång.
Efter en stund sa i alla fall Saania:
- Nix, nu måste jag vidare, till Ravenclaw, och sen har jag Hufflepuff och Slytherin kvar också.
Hon gick ut genom porträtthålet.
- Det där var smart! sa Seamus Finnigan.
- Att anställa Saania som läxhjälpare? sa Hermione, Jo, då, men det där med…
- Nej, sa Seamus, jag menar det där fusket, jag hade aldrig tänkt på att man skulle kunna gömma fusklappar i skorna…
- Åååh!
Neville lutade sig tillbaka i stolen. Han kunde inte förstå vad det var som var fel. Han älskade ju Saania, precis som alla andra.
Just precis. Det var felet…

Tre timmar senare kom Saania in genom porträtthålet, och slängde sig ner i en fåtölj.
- Oh, det där var jobbigt. sa hon trött. Och slytherinarna försökte kasta förtrollningar över mig så fort jag hjälpte dem…
- Stackars dig! sa Hermione medlidsamt, och gick över till Saania.
Neville stirrade ut genom fönstret, och muttrade någonting ohörbart.
- Vad sa du, Nev? sa Hermione.
- Jo, sa Neville med den lugna darrande rösten hos någon som håller på att bli rasande, jag sa att NU VET DU HUR DET KÄNNS,
FOLK GÖR SÅNA SAKER MOT MIG VARENDA SABLA DAG, MEN VEM BRYR SIG? ÄR DET MITT FEL ATT JAG INTE ÄR LIKA LYCKAD SOM RESTEN AV VÄRLDEN?
Sedan klippte han till Saania mellan ögonen, så att hon vinglade till lite, men sedan rätade hon upp sig.
- Neville, sa Saania, vad i all världen håller du på med?
- Vad jag gör? Är du säker på att du vill veta? sa han och hela ansiktet darrade på honom. Du fattar inte det här, du är perfekt, ditt liv
är perfekt…
- Jaså, det tror du? väste hon med låg röst, men du ska veta att mitt liv inte har varit så enkelt som du tror, vad vet du om såna saker?
- VAD HAR DITT LIV MED SAKEN ATT GÖRA?! illtjöt Neville.
- Nej, nu… Saania reste sig upp, och höjde sin stav.
- Saania! Släpp staven! skrek Fred.
- Nej. sa Saania och glodde stint på Neville. Du tror att mitt liv är lika enkelt som en motorväg? Visst gör du det?
- Vad vet du? väste Neville mellan tänderna. Alla älskar Saania, alla tycker att Saania är snäll, Saania är rolig, Saania är LYCKAD!
Vad vet du om livet?
- Mer än du tror! Mitt liv har varit att hålla tillbaka alla känslor, för ingen anar vad som kan hända nästa gång jag blir arg!
Jag trodde att jag hade hittat någon som insåg det, men uppenbarligen hade jag fel!
- Du fattar ju ingenting! Din idiot! tjöt Neville i falsett. Din sabla vidriga fåniga SMUTSSKALLE!
Saania knep ihop läpparna, och höll så hårt i staven att handen darrade.
- Saania, håll tillbaka det, förvandla dig inte… sa Hermione panikslaget och försökte ta tag i henne, men hon slet sig lös.
Saania stirrade sig omkring, och sänkte långsamt staven. Sedan sprang hon därifrån, flög uppför trapporna till sin sovsal och drog igen
dörren bakom sig.
En tystnad lade sig runt omkring dem. Sedan lyfte Neville upp Trevor, tog sina läxprylar och gick snabbt uppför trapporna till sin sovsal.
Tystnaden lade sig igen.
Sedan satte sig Hermione ner igen, och hennes penna började krafsa mot pergamentet igen.
De andra gjorde likadant, ingen sade något.

- Vad är det med dörren?! sa Hermione. Tjejerna hade gått upp till sin sovsal, och upptäckt att de inte kunde få upp dörren.
- Saania! Öppna dörren! ropade Parvati Patil och bankade på dörren.
Inget svar.
- Saania!
Inget svar.
- Flytta på er! sa Hermione, och kavlade upp armarna. Alohomora!
Dörren gled upp och flickorna möttes av en hemsk syn. Fönstret var krossat och mitt på golvet låg en människostor katt.
Och bredvid henne rann en liten flod. En flod an något som var obehagligt likt blod.
Den första att samla sig var Hermione. Hon gick fram till Saania och böjde sig ner. Vid hennes hand låg en glasskärva.
Hermione kände på Saanias päls. Den var alldeles… kladdig. Hon tittade på handen, och insåg att det faktiskt var blod.
Hela Saania var alldeles blodig. "Handleden." tänkte Hermione, "Hon har faktiskt skurit sig i handleden." Sedan ropade hon:
- Fort! Ta hit någon stark person som kan bära upp Saania!
Parvati Patil var iväg på tre sekunder och kom tillbaka med Oliver Wood i hasorna.
Oliver frågade inte. Han reflekterade inte. När Hermione ropade
- Bär henne till Sjukhusflygeln! så lyfte han upp henne och sprang så fort han bara kunde därifrån och till sjukhusflygeln.
Hermione och de andra flickorna var inte sena efter honom.
Väl där bultade Oliver så hårt han kunde på dörren. Den var låst, och ingen öppnade.
- Har någon med sig sin trollstav? frågade Hermione.
Alla skakade på huvudet. Ingen hade kommit ihåg att ta med sig sin trollstav.
Oliver bet sig i läppen. Sedan tog han sats, och tacklade dörren, och den och Oliver föll inåt.
Madame Pomfrey kom inspringande i rummet.
- Mr Wood, vad i all världen tar ni er till?
Oliver vände sig om, slet upp Saania från golvet, och drog in henne i rummet.
- Ta…hand…om…henne… pustade han.
Hermione och de andra sprang in.
- Hon försökte ta livet av sig, tror vi! sa Lavender Brown, GÖR NÅT!
Madame Pomfrey var en sån där människa som håller huvudet kallt i krissituationer
(i alla fall i den här berättelsen), hon slet tag i Saanias arm, och drog upp henne i en säng.
- Oliver, du hämtar rektorn, lösenordet är "Fenixfågel" ni andra, gå och lägg er.
Oliver satte av i en rasande fart, men de andra rörde sig inte.
- Snälla, gör det bara! sa Madame Pomfrey, ni ska meddelas så fort vi vet något mera exakt.
Långsamt gick flickorna därifrån.

Klockan var halv ett när Hermione satte sig upp häftigt i sin säng.
- Jag kan inte sova! sa hon. Kan ni det?
- Nej! sa de andra i kör.
- Vi går och ser hur Saania mår, tycker jag. sa Hermione.
Tre minuter senare stod de tre flickorna utanför sjukhusflygeln. Dörren hade blivit lagad (utan tvivel på magisk väg), och Hermione
knackade på.
Madame Pomfrey öppnade. Hon hade mörka ringar under ögonen.
- Åh, sa hon, javisst, ja.
- Kan vi få veta hur hon mår? sa Hermione med den bävande rösten hos någon som inte är säker på om hon vill veta eller inte.
Madame Pomfrey nickade och ledde in flickorna i rummet.
Därinne satt Professor Dumbledore, Oliver Wood, och Professor McGonagall. Alla tre såg trötta ut.
- Var är hon? viskade Hermione.
Professor McGonagall pekade på en säng.
De tre gick fram mot sängen. Där låg Saania. Hon var tillbakaförvandlad igen, men hon såg inte vacker ut. Hon hade ett ärr över ansiktet,
och hade ett tjockt bandage runt handleden.
- Hur mår hon? viskade Hermione.
- Hon lever, sa Professor McGonagall, men det var precis på håret.
Hermione bet sig i läppen. Det här kunde inte hända, tänkte hon, det var inte möjligt.
- Oliver har berättat vad som hände. sa Professor Dumbledore. Saania, Saania, Saania, mumlade han för sig själv. Vad är det du gör som kan
påverka alla så mycket?
"Ja, det kan man verkligen fråga sig", tänkte Hermione, "Vad är det hon gör?"
- Och nu, flickor, sa Madame Pomfrey, ska ni och Oliver gå och lägga er, det är en dag imorgon också.
"En dag i morgon också", tänkte Hermione när hon drog på sig nattlinnet, "är det verkligen en dag i morgon också?"

Del 2

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila