Professor McGonagalls liv

Det här är berättelsen om min tid här på Hogwarts, och vad som hände då.
Flera av personerna kommer du säkert att känna igen - du vet, vi ÄR faktiskt inte SÅ många trollkarlar,
och de flesta har jag känt länge.

Jag vill minnas att jag låg på mitt rum och läste när jag hörde mammas steg i trappan. Mina syskon var alltid
ute och lekte, eller promenerade, eller hjälpte mamma med trädgården på dagarna, men jag låg alltid på mitt rum och läste.
Det var för att jag alltid var sjuk. Jag hade lunginflammation i princip hela tiden, när jag var liten.
Därför gick jag sällan ut, ibland för att jag inte fick, men oftast för att jag inte ville. Jag läste oftast
spökhistorier, fast när mamma eller pappa kom upp på mitt rum gömde jag alltid böckerna under en matematikbok,
eller någonting liknande. De tyckte att spökhistorier var trams och jag ville inte bråka. Hur som helst,
jag låg alltså och läste när mamma kom upp på mitt rum.
"Minerva?" sa hon.
"Mm?" svarade jag - jag blev alltid en smula tankspridd när jag läste.
"Du har fått ett brev." hennes tonfall fick mig att titta upp. Hon lät som om hon hade ett skratt bubblande i halsen.
Hon höll fram brevet, och jag tittade på det. Det var gulnat, och hade text med smaragdgrön färg.
Och det var till mig - jag som aldrig fick brev! Vi var sju syskon hemma, och fick någon någonsin brev
så var det antingen till pappa eller till Frederica eller Daniel - mina äldsta syskon.
Jag tittade upp på mamma, som strålade mot mig.
"Det är från Hogwarts!" sa hon med strålande ögon, "Du ska få börja på Hogwarts, lilla gumman!"
"Hogwarts?" sa jag frågande, "vad är det?"
"Det vet du väl, vännen! Internatskolan som jag gick på när jag skulle bli utbildad häxa! Du ska också bli en häxa!"
"Vad… vad… ska jag?" sa jag förvirrat, "men jag skulle ju inte få gå på internat! Ni… ni hade ju inte råd!"
"Äsch, det löser sig nog! Vi skrapar ihop - vi kan alltid skriva till mormor, hon vill ju ha en häxflicka till i släkten,
hon hjälper till, förstås!"
"Tror du det?" sa jag, jag hade blivit alldeles matt.
Hon nickade.
"Jag hämtar de andra," sa hon till mig, "så berättar vi det!"

En stund senare satt alla samlade i köket. Mamma, pappa, Frederica, Daniel, Joanne, jag, Sam, Louise och Andrew. Vi hade trängt ihop oss vid köksbordet allihop, och Daniel hade Louise i knät. "Nu har vi någonting viktigt att berätta, jag och Minerva," sa mamma högt. "Det är så att - var tyst, Sam,
och lyssna - Minerva idag fick ett brev från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, och där ska hon få börja!"
Det blev tyst runt bordet. Sedan bröt jublet ut. Jag visste att ALLA hade velat bli häxor eller trollkarlar av oss barn,
men tydligen var det bara jag som lyckats. Frederica och Joanne kramade mig och Sam och Andrew dunkade i bordet med
knytnävarna, men Louise började gråta.
"Lollo, vad är det frågan om?" sa Daniel förvånat - själv hade han blivit alldeles röd i ansiktet.
"Jo… jo… Mina kan ju inte åka till Hogwarts ändå! För hon tål inte luften i norr - och där ligger ju Hogwarts!"
"Nej då," sa Frederica och skrattade, "det är ingen fara, lilla Lollo, du vet Hogwarts ligger inte SÅ långt norrut!"
"Jaså," sa Louise lättat, "tja, då så!" Sedan skrattade hon högt. "Då ska du bli häxa, Mina! Du kan förtrolla Andrew
till en sten, så är du snäll?"
Jag bara skakade på huvudet.

Den kvällen när jag gick upp på mitt rum när jag skulle gå och lägga mig fick jag syn på själva brevet som vi
hade glömt bort i upphetsningen. Jag hade lagt det på sängkanten, och där låg det, och texten glänste i månskenet.
"Jag öppnar det inte nu." sa jag till mig själv, "jag väntar tills efter jag har borstat tänderna."
Jag brukade göra så med det jag tyckte var spännande, vänta lite längre än nödvändigt - och sedan kasta mig över det.
Så jag borstade tänderna, satte upp håret i en knut - för att det inte skulle tova sig under natten - och
tog på mig nattlinnet. Sedan lade jag mig i sängen och lyfte upp kuvertet. Först kände jag på det,
vägde det i handen och kände hur tungt det var, sedan luktade jag på det. Det luktade spännande,
en blandning av bläck och någonting som jag inte kunde placera riktigt, och sedan sprättade jag långsamt
och försiktigt upp det. Samma lukt, men starkare slog emot mig, och jag snusade i luften för att fånga
upp den innan den försvann. Jag drog upp pergamentet och vecklade långsamt upp det.

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOMREKTOR:
ARMANDO DIPPET
[INNEHAVARE AV MERLIN-ORDERN AV ANDRA GRADEN,
STORHÄXMÄSTARE, UPPFINNARE AV DRAKBLODS-EXTRAKTSUTVINNAREN]

Kära Miss McGonagall
Vi har nöjet meddela er att ni har tilldelats en plats vid
Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom.
Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning
som behövs.Terminen börjar den 1 september.
Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.

Er tillgivna

Williane Ornaldson
Biträdande Rektor

Jag läste det flera gånger, och jag luktade på det igen. Det här brevet skulle jag spara i min Låda För Extremt Viktiga Saker.
Jag skulle bara visa upp det för mamma en gång till. Just när jag tänkte det hörde jag hennes steg i trappan.
Jag visste att det var hon som kom. Mina syskon sprang alltid uppför trappan, och pappas steg var tyngre,
plus att han aldrig visslade - det gjorde hon hela tiden.
"Hej, gumman!" sa mamma, och gläntade på dörren, "vad gör du?"
"Jag läser brevet jag fick," sa jag och höll upp det. Hon gick fram till min säng, och läste igenom det.
"Jaså," sa hon, "Williane är fortfarande på skolan… och Dippet, den gamle token!" hon log mot mig.
"Du kommer att trivas, Minerva," sa hon, och tog upp ett annat papper, och ögnade igenom det.
"Jaha… det här fixar vi nog," sa hon, "fast vi måste skicka en uggla till Hogwarts och säga att du
kommer - det gör vi i Diagongränden. Vi kan åka dit imorgon, om du vill."
"Varför ska vi dit, då?"
"För att skaffa alla dina saker, förstås! Men något husdjur kan du nog inte få - vi har inte så mycket pengar, går det bra?"
"Vad pratar du om?" sa jag förvirrat.
"Visst ja, du har ju inte läst det här," sa hon och gav mig pappret.

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

Uniform
Förstaårselever behöver följande:
Tre ombyten av enkla arbetsklädnader (svarta)
En enkel spetsig hatt (svart) för dagsbruk
Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande)
En vintermantel (svart, silverknäppen)
Var snäll och observera att alla elevkläder ska vara försedda med namnlappar.

Kurslitteratur
Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:
Förtrollningarnas handbok (1:a graden) av Oswald Reeger
Historisk trolldom av Lily Everett
Magisk teori av Adalbert Waffling
Att förvandla av Pete Diggory
Den magiska floran av Erica Mushroom
Trolldryckernas lexikon av Henry Trampfoot
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Scamander
Otyg, mörka makter och dess botemedel av Godric Oppenint

Övrig utrustning
1 trollstav eller 1 trollspö
1 kittel (tenn, standardstorlek 2)
1 uppsättning glas- eller kristallflaskor
1 stjärnkikare1 mässingsvåg
Elever får även ta med sig en uggla eller en katt eller en padda.

FÖRÄLDRAR ERINRAS OM ATT FÖRSTAÅRSELEVER
INTE FÅR HA EGNA KVASTKÄPPAR.

Jag tittade upp på mamma.
"Diagongränden, alltså," sa jag, "den ligger i London, va?"
Hon nickade.
"Du behöver sova nu, Minerva. Klockan är mycket, och vi ska upp tidigt imorgon."
Jag kröp längre ner under täcket, och släckte lyset, och mamma gick ut genom dörren. Djupt nere under täcket tänkte jag på vad som skulle hända nu, och på allt jag skulle kunna göra. Sedan sov jag.

När jag vaknade nästa morgon mindes jag först ingenting alls, förrän jag satte mig upp i sängen och
fick syn på brevet som låg på mitt skrivbord. Då kände jag hur hela jag nästan svällde upp av glädje,
jag skulle ju få börja på Hogwarts!
Jag gick upp, tog på mig kläder och sprang ner för trapporna, och ut till mamma som stod i trädgården.
"Mamma?" sa jag, "när åker vi till Diagongränden?"
"När du vill," sa mamma, "vi kan åka nu, om du vill! Fast ta en macka först."
Jag sprang in och bredde mig en macka, som jag skyndade mig att äta upp, och jag sprang ut till henne igen.
"Nu kan vi åka!" Hon skrattade lite.
"Okey, om vi skyndar oss hinner vi med niobussen till London, kom!"
Vi sprang ut genom grinden och sedan ut till busshållplatsen - den låg knappt hundra meter från vårt hus.
Fem minuter senare satt vi på bussen, på väg mot London. Varken jag eller mamma brukade åka buss, så vi njöt.
Väl framme i London tittade jag på mamma.
"Vart går vi nu då?"
"Till läckande kitteln, kom!", sa hon, och drog iväg med mig.
Efter en stund kom vi fram till en mycket liten bar - på skylten med den flagnande färgen stod det, knappt läsbart,
"Den läckande kitteln".
"Här är det," sa mamma, och pekade, "kom så går vi in!"
Jag följde efter henne in, och… jag stirrade. Alla människor såg så annorlunda ut, en del var inte ens…
tja, mänskliga! Men mamma verkade inte bry sig. Alla hälsade på henne.
"Hej, Eurica!" sa en man med långt hår I flätor. Jag stirrade.
"Trevligt att se dig, Eurica!" sa en kvinna med plommonlila ögon och kycklinggula kläder. Jag stirrade.
Plötsligt dök en man upp framför oss. Jag stirrade. Han var blond, hade pipskägg och skratt I ögonen.
"Men hejsan, Eurica, har du kommit nu?" sa han.
"Ja," sa hon och log, "ja, vi ska köpa kläder åt Minerva här, hon ska bli en häxa."
"Jaså, minsann," sa mannen och tittade ner på mig, "En häxa till I familjen, alltså. Din mamma blev
väl glad, förstås?" sa han till mamma, som nickade.
"Vill ni ha någonting att dricka?" frågade han oss.
"Ledsen, Eric, men vi har inte råd…" började mamma, men mannen viftade undan hennes invändningar.
"Äsch, jag bjuder!" sa han, och svepte med sig mamma och mig till ett bord. Jag fick saft, som smakade underligt, men gott. Mannen - Eric, som han tydligen hette - och mamma pratade en lång stund om människor jag inte kände,
och om saker som hade hänt. Mamma hade övergivit hela trollkarlsvärlden när hon träffade pappa.
De hade kommit överens om att det inte gick att mamma både levde med en mugglare och var häxa, så hon hade blivit
"vanlig", fast vi alla visste att hon ibland längtade efter sitt gamla liv. Jag hade aldrig tänkt på att hon säkert
hade vänner bland trollkarlarna som hon tvingats överge en gång I tiden. Jag återgick till att lyssna på vad mamma och Eric sa.
"… ska få börja på Hogwarts. Dippet ville inte först, men gamle Albus övertalade honom. Jag vet inte,
det verkar osäkert tycker då jag, I alla fall." sa Eric.
"Ja, ja", sa mamma, "men Dumbledore vet vad han gör, det gör han alltid, Eric. Tror han att det är rätt,
så gör jag också det." Hon vände sig till mig.
"Kom ihåg det, Minerva!" sa hon, "Vad som än händer - lita ALLTID på Albus Dumbledore!"
Jag nickade, fast jag förstås inte hade en aning om vem Albus Dumbledore var.
Eric skrattade.
"Det är mycket som är nytt," sa han, "jag vet hur det är! Jag är mugglarfödd, förstår du, och jag var FULLKOMLIGT
bortkommen när jag kom till Hogwarts! Du har ju åtminstone din mamma!" Mamma log.
"Vi måste nog gå nu, Eric, tack för saften och honungsölen!"
"Hej då!" ropade han glatt, och vinkade till oss när vi gick.
"Han verkar snäll," sa jag.
"Det är han också," svarade mamma, "inte så värst smart, men nog är han snäll, alltid!"
Sedan log hon igen och tog upp sitt trollspö.
"Tre uppåt… två tvärsöver… Diagongränden!" Jag gapade.
Det som blottades därinne var ett sammelsurium av affärer, ljud, lukter… det var som en ny värld därinne.
Mamma skrattade åt min förvåning.
"Okey, lilla fröken häxa, nu går vi till Gringotts och tar ut pengar!"

En stund senare stod vi framför ett stort vitt marmorhus. Och jag stirrade.
"Det här, " sa mamma, "är Gringotts! Ganska vackert, inte sant?" Jag nickade. Det här var som en av sagorna som
Frederica brukade berätta för Louise och Andrew, och som jag bara lyssnade i smyg på.
"Mamma?" viskade jag när vi gick uppför trappan.
"Ja?"
"Vad är det för något som står där borta?" Jag nickade mot den underliga figuren som stod vid dörrarna.
"En svartalf," förklarade mamma viskande, "de driver banken."
"Oj…" sa jag.
Vi gick in, fler svartalfer stod vid väggarna bakom glasrutor, och vinkade in oss i en stor sal, där alfer
satt överallt, och tog emot kunderna. Vi gick fram till en ledig alf.
"Ursäkta mig," sa mamma, "jag skulle vilja öppna valv nummer 486, går det bra?"
"Har ni nyckel?" frågade alfen.
"Jadå, här är den!" Mamma famlade i sin väska, och drog upp en liten nyckel.
"Följ med mig då, så ska vi se!" sa den, och gick in genom en dörr bakom glasrutan, och vi följde efter den.
"Tur att inte Joanne är med, som har så lätt för att må illa," sa mamma.
"Vad då?" sa jag förvånat.
"Du får se…" sa mamma.
Vi satte oss i en vagn all tre, och den for iväg utmed rälsen. Jag förstod mycket fort varför det var tur att
Joanne inte var med. Hon HADE mått illa - men jag tyckte faktiskt att det var ganska roligt.
Efter en stund var vi framme vid en dörr som det stod PVP486 på. Vi gick ut ur vagnen, och mamma
öppnade dörren med sin nyckel. Jag kikade in, och mitt på golvet låg en hel hög med pengar. Jag hissnade.
"OJ! Vad mycket!" sa jag förvånat.
"Det här?" sa mamma, "nej, inte särskilt. Det är inte så högt penningvärde här som i mugglarvärlden."
Hon tog nogsamt upp alltihop, och lade ner det i sin väska.
"Då åker vi väl då. Kom, Minerva, vi har mycket att göra!"

En liten stund senare stod vi utanför banken.
"Jaha, vad vill du köpa nu?" frågade mamma mig.
"Vi tar det tråkigaste först," sa jag.
"Okey, då får det bli kläderna först, de är inte så kul," sa mamma, och stegade iväg mot en affär. Jag skyndade efter
så fort jag kunde.
Väl där gick vi igenom en dörr, det var helt tomt därinne.
"Hallå?" sa mamma.
"Jag kommer," hördes en röst inifrån affärens skrymslen, "Jag kommer, jag kommer, jag ko… Eurica!"
Och i nästa ögonblick kom en häxa utgalopperande från bakom disken, hon sprang fram till, och kramade om min mamma.
"Vad gör DU HÄR?" frågade häxan, "Du hade ju lämnat häxvärlden!"
"Visserligen," sa mamma, "men Minerva här ska börja på Hogwarts, så vi var tvungna att komma hit, i alla fall."
"Åhå," sa häxan, och synade mig närsynt, "tjaha, då får vi väl fixa kläder till den här då. Kan du vara snäll att
ställa dig på den här pallen, lilla vän?"
Jag gjorde som hon sa. Medan hon mätte min midja, mina armar, mina ben, och av någon underlig anledning hur
långt mitt hår var, pratade hon med mamma.
Hon avbröt sig inte ens när hon gick in bakom disken igen, för att plocka fram kläder åt mig. Orden bubblade hela
tiden ut ur henne.
Mamma rullade med ögonen åt mitt håll. Jag nickade lite.
Efter en stund kom häxan ut genom dörren, och gav mig mina kläder, en hatt, en mantel och ett par drakskinnshandskar.
Vi betalade, mamma förklarade att vi hade mycket att göra och nog gjorde bäst i att skynda vidare, och vi gick ut.
"Hoh!" suckade mamma, "den damen ger mig skavsår i öronen!"
Jag nickade.
Vi fortsatte att titta igenom alla affärerna, här och var stannade mamma och pratade med någon hon kände, vilket var
ganska många, visade det sig.
Vi passerade många olika affärer, Apoteket, flera gånger gick vi förbi Magiska Djuraffären (föregångaren till Magiska Menageriet),
och vi passerade in och ut i större delen av dem, Flourish och Blotts som fanns där redan då, och många, många andra.
När klockan närmade sig tolv på dagen styrde vi stegen mot Ollivanders.
"Herr Ollivander kan vara en smula obehaglig," förvarnade mamma mig, "men försök att ignorera det.
Jag är inte ens säker på om han är medveten om det själv, och är han det så verkar han i vilket fall som helst nöjd med det."
Vi steg in i den dammiga gamla affären.
Därinne stod två pojkar, en som höll på att få sin stav utprovad av en man med grått hår och kalla ögon, och en som stod
utmed väggen tillsammans med en mycket liten man, som antagligen var hans pappa.
Det jag först lade märke till var att han var så otroligt lång, fast jag var en av de längre i min klass i byn hemma,
så räckte jag honom knappt till armbågen. Han var kraftigt byggt, och inte på minsta vis lik den lille mannen som stod bredvid.
Mannen vinkade åt mamma, som nickade till dem, och tveksamt gick fram för att prata med honom.
"God dag, Mr Hagrid," sa mamma.
"God dag, Mrs McGonagall," sa mannen soligt, "är ni här i samma ärende som jag?"
Mamma nickade igen.
"Det här är min dotter Minerva," sa hon, och pekade med handen på mig.
"Trevligt att träffas," sa den lilla mannen, "och det här är min son Rubeus." Han pekade på den store pojken som log och hälsade.
Mamma log stelt och skakade hand med honom, och medan jag skakade hand med mannen, som uppenbarligen hette Mr Hagrid, undrade
jag vad det var med mamma, så här hade hon inte betett sig mot någon annan vi tidigare träffat.
"Hej," sa pojken till mig.
"Hej," sa jag tillbaka.
"Ska du också börja på Hogwarts?" frågade han.
Jag nickade.
"Jag me," sa han, "ska bli kul, eller hur?"
"Ja," sa jag, "men jag vet inte, det kanske blir hemskt svårt…"
"Som du pratar, Minerva," sa mamma, "det går nog bra, du är ju duktig!"
"Ja visst," sa Mr Hagrid, "Det klarar ni säkert utmärkt båda två!"
Jag tog mig en ingående blick på Rubeus, och vi pratade en liten stund, jag beslöt mig för att tycka att han var snäll,
men inte särskilt intelligent.
Nu var den andre pojken färdig, och gick hastigt ut genom dörren, tycktes ha bråttom att komma iväg.
Rubeus fick sin trollstav, och med en vinkning gick hans pappa och han därifrån, och det var min tur.
Mr Ollivander vände sig mot mig.
"Jaha, vad har vi här då?"
"Ja- jag heter Minerva McGonagall," sa jag.
"Jahaja… Och där borta har vi mamma din också, god dag, Eurica!"
"God dag," sa mamma, och gick fram till honom, hon verkade ha blivit mycket vänligare ställd sen Rubeus och hans pappa gick.
"Tio tum, päronträ, drakhjärtsträng, stämmer inte det?"
"Jo då, det stämmer," svarade mamma.
"Men du har alltså slutat använda den?" frågade han, samtidigt som han mätte mina armar, och hur lång jag var, och en massa
andra saker.
"Ja, sen jag träffade min man," svarade mamma.
Han tittade in i mina ögon med sina, som kändes som månar, och jag kände att jag började kallsvettas.
Men sedan tittade han bort, och gick bort till en massa små smala kartonger. Han drog fram en, och tog fram ett
trollspö som låg inuti.
"Prova det här," bad han mig.
Jag tog det i handen, och viftade runt lite.
"Nej," sa han, "det är fel. Prova det här!"
Jag tror att jag fick testa nästan tjugo stavar tills han klättrade ner från en hylla och gav mig en nästan rödaktig stav, och sa
"Prova det här, det skulle kunna fungera."
När jag tog det i handen lyfte jag nästan från marken. En värme spred sig i hela kroppen, och det sprutade gnistor ut ur spöet.
"Det där var visst rätt…" sa mamma stillsamt.
Vi betalade för spöet, och sedan gick vi ut.
"Mamma?" sa jag, "Kände du den där mannen vi mötte i affären?"
"Ollivander, menar du?"
"Nej, den andre."
"Jo då, jag känner honom. Minerva, lyssna på mig. Den där pojken - var försiktig med honom.
Jag vet att han verkar snäll, men jag vill ändå att du är försiktig med honom, okey?"
Jag kände mig förvånad, men jag nickade och sa att det skulle jag vara.
"Bra," sa mamma, "Och nu… åker vi hem, tycker jag, vad säger du?"
Och det gjorde vi.

FORTSÄTTNING FÖLJER…

Till Fanfictionsidan

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila