FÖSTA DELEN I 'DEN MAGISKA PANFLÖJTEN'

MÖTET MED BLACK

Jag hade börjat min årliga vandring och jag var trött. Klockan var elva och jag börja tänka på varför jag alltid gör dom här vandringarna.
Jag ville alltid visa att jag kunde klara mig själv, även fast jag fick skavsår. Varför kunde jag inte vara en viljelös hemmafru, som min
syster.
Jag stod vid foten av ett högt berg. Jag svalde och tog ett djupt andetag.
- Det är inte så långt upp och.. det är inte så långt..
Jag började min klättring upp för berget och kände mig pigg. När jag nådde toppen kände jag mig trött,
hade ont och min mörkgröna mantel var förstörd. Det fanns en grotta med en liten öppning och jag bestämde att utforska den.
Men när jag kom till öppningen hörde jag en låg snarkning. Jag började fnissa och tittade in i grottöppningen.
Där låg en man på grottgolvet med stripigt svart hår och en grå klädnad. Jag såg också en hippogriff men den verkade harmlös.
Men jag, som var känd för att se saker på det sättet som jag inte skulle, trodde att det var en fattig hemlös kille och
gick bort från grottöppningen och upp på grottan. Det var knöligt och hårt, men jag hade varit med om värre.
Jag tog fram en panflöjt och började spela. Man kunde blåsa ganska svagt men ändå få en hög vacker ton.
Dess melodi gjorde också så att folk blev gladare och vänligare. Nu vet du varför serien heter som den heter så nu ska
jag inte tjata om det längre. Jag spelade en låg visa och sedan somnade jag långsamt...
Nästa morgon (eller eftermiddag) vaknade jag med ett ryck. Jag hade drömt att jag hade flög på en kvast.
Det var regnigt och vinden ilade. Sedan landade jag utanför en stuga och öppnade dörren. Sedan sa jag någonting till någon. Jag hade sagt:
- Hej! Hur är det med.…
Sedan vaknade jag. Jag kollade på min armbandsklocka (ja, jag har en!) och såg att den var halv tre. AAAAHHHH!! JAG ÄR VÄLDIGT SEN!!!!!
Plötsligt kom en hund med en tidning i munnen och tre barn. Ett av barnen hade korpsvart hår och ett ärr
i pannan så det måste vara HARRY POTTER! Wow! Jag spionerar på en kändis! Flickan hade brunt hår och lite bossigt utseende.
Det fanns en lång kille med illrött hår och fräknar. Hunden förvandlades till en människa, och inte vilken människa som helst
nämligen Sirius Black! Jag hade inte sett ansiktet på honom när han låg på grottgolvet, men nu såg jag allt vem det var.
Jag hoppade ner från grottan och stod och tjuvlyssnade vid grottöppningen. Jag hörde allt. Allt om herr Crouch, den stulna staven,
det mörka märket, döds ätarna. Jag började nästan gråta. All den terrorn. Alla som dog. Allt för makt.
Men jag glömde allt det där när barnen och Sirius Black (som nu hade förvandlat sig till hund) reste sig och gick mot öppningen.
Jag fick panik och hoppade bakom en stor sten. Hunden och de tre barnen gick ner för bergssluttningen och jag gick in i grottan för att snoka
Men eftersom jag var så väldigt dum hade självklart glömt bort hippogriffen. Plötsligt stod jag öga mot öga med det stora djuret.
Jag glömde att man skulle buga och började spela på min panflöjt. Hippogriffen kom fram och strök sig mot mig. Men han var både stark och
stor så jag flög in i grottväggen.
- Ah… oh det gjorde ont… Sa jag i stor smärta. Hippogriffen hängde med huvudet.
- Nä, var inte ledsen, sa jag och haltade fram till honom och klappade honom. Jag har bara ostadigt fotfäste.
Jag lekte med hippogriffen länge och glömde bort tiden.
- Vem är du? Sa en röst bakom mig.
Jag frös till is. Jag vände mig om och såg självaste Sirius Black i ansikte.
- J-Jag ä-ä-är Marion, stammade jag.
- Vad gör du här?
- Varför skulle jag lita på dig?
- För jag litar på dig, sa jag icke-stammigt. Jag kan ge dig mat och vatten. Vad säger du?
Han såg misstänksam ut och sa:
- Varför vill du hjälpa mig?
- För jag gillar inte att folk blir oskyldigt dömda.
- Okej, sa han. Det är en deal. Jag får mat du får…
- Jag behöver inget, sa jag snabbt. Bara jag får träffa honom.
Jag pekade på hippogriffen bredvid mig. Han kelade med mig.
- Det är Vingfåle, sa Sirius och bugade för hippogriffen. Hippogriffen bugade tillbaka och Sirius klappade djurets vingar.
Jag tittade på klockan och till min fasa var den:
- FEM! Ropade jag. Vingfåle ryggade tillbaka och Sirius tittade på mig med är-hon-galen ögon.
- Fem vaddå? Frågade han.
- Klockan är fem, sa jag med lugnare röst och gav Vingfåle en förlåt klapp, men jag brukar ha ganska bråttom på mina vandringar,
jag får bara en veckas semester. Men eftersom jag inte kommer göra den resan så kan jag alltid smuggla mat från pappas pub.
- Tack så mycket, sa han, men blir inte folk misstänkta om du smugglar mat upp i ett berg?
- Äh, viftade jag av honom, dom tror bara jag ger mat till en herrelös hund.
Jag gick ut ur grottan men vände mig om.
- Men föresten, det är du ju, sa jag.
Han gav mig ett varmt leende och jag ville mörda mig själv för att jag rodna. Som tur var att Sirius inte såg detta.
Jag svischa nerför bergsluttningen och sprang till hogsmeade. Jag sprang till min pappas pub "Blåa rosen". Jag öppnade dörren och möttes av….

Fortsättning följer...

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila