Chokladgrodornas hämnd del 2

Kapitel 8

- Hur gör vi nu då? sa Lee och skruvade på sig.
- Goyle är nog inte särskilt smart, även i kattform… sa Angelina tveksamt, jag vet inte om det här funkar, men det är värt att prova…
Hon rev sönder sillen, och slängde in en bit av den genom nyckelhålet. Sedan gav hon resten av sillen till Goyle.
- Titta kissen! sa hon. God sill! Mer god sill bakom dörren! Ta dig dit så får du mer sill!
Goyle-katten tycktes anstränga sig för att väcka sina hjärnceller utan större framgång. Sedan backade han några meter, och satte upp farten ordentligt.
Sedan sa det BRAK och dörren gick i bitar. Därinne satt Flitwick, i bara kalsingarna, tittade på inspelade avsnitt av "Pang i bygget", och käkade chips. Det var ingen vacker syn.
- Hehe, John Cleese är bara för rolig… Aaaah! Vad gör ni här?
- Fiskar strömming! sa Angelina, och lyfte upp Flitwick i öronen.
- Släpp ner mig! Nu!
- Nix, har inte lust. sa Angelina och gäspade.
- Jo, släpp honom. sa Dobby, det gör ont att bli lyft i öronen… han ryste.
- OK… Angelina släppte, och Flitwick föll ner, ca en meter (Angelina är rätt så lång).
- Oj… sa Lee, och tittade i kors. Jag känner mig… konstig.
- Dobby också, sa Dobby, och skakade på huvudet. Sedan hände det igen. Upp i luften, slå huvudet i taket, slungas ner igen med huvudet före, vända, slungas upp, slå i huvudet, och trilla ner igen. Både Lee och Dobby såg ganska kattaktiga ut när de kom ner. Dobby började slicka sig på handen (eller tassen, eller vad nu husalfer har). Lee försökte hoppa upp i Flitwicks knä, vilket inte gick något vidare, han siktade fel, och hoppade helt enkelt över Flitwick och krockade med väggen.
Angelina glodde på Lee och Dobby, och lyfte upp Flitwick i öronen igen.
- OK, herr oh-vad-jag-är-smart, nu ska du förklara det här. NU!
- Va? JAG? Varför då? Jag menar, det är inte mitt fel, det var… Mad… (ungefär här kommer han att tänka på hur ilsken Madame Hooch kommer att bli om han avslöjar henne, så…) ingen alls!
- Lustigt, gubbe lille! Nu ska du berätta vems idé det här är, annars ska jag ta alla dina chips!
- Varsågod, jag säger inget!
- Då… ger jag din trollstav till Goylekissen här, som leksak, den är av i ett nix!
- Gör det då! Din stora fula…
- Jag eldar upp dina "Pang-i-Bygget"-avsnitt!
- Vad? Det är en unik samling! Jag är en av de få som har lyckats banda alla avsnitt! Du får inte det!
- Ha ha ha! Angelina drog fram sitt trollspö, och började närma sig Flitwicks videobandhög med pyromanisk uppsyn.
- OK, OK, OK, jag ska berätta! Det var Professor McGonagalls fel alltihop! Jag lovar!
- Jag vet inte om man kan lita på dig, (men jag vet att man inte kan det) så för säkerhets skull låser jag in dig i det här klädskåpet, bunden! Och nu… måste jag se efter om alla andra också har blivit katter! Måste sticka!

Kapitel 9

Angelina letade igenom hela slottet, hon började i Gryffindortornet, alla hade förvandlats till katter där, i Slytherin också, det visste hon vid det här laget. Hufflepuffeleverna och Ravenclaweleverna var hon inte säker på, men hon gissade att de också hade blivit förvandlade som alla andra. Sedan gick hon iväg för att leta efter Professor McGonagall, hon smög sig mot Professor McGonagalls kontor med trollspöt i högsta hugg. Hon hoppade fram, slet upp dörren, och skrek:
- Ha, ha, ha, jag vet allt, Azkaban har omringat stället och det är lika bra att du ger… upp? Professor McGonagall sprang fram och strök sig mot hennes ben.
- OK, kissekatt, sa Angelina och kliade tankspritt Professor McGonagall bakom örat. Men om inte du är hjärnan bakom det här, vem är det då?
- Mjau? sa Professor McGonagall, och strök sig mot Angelinas ben. Hon spann, och följde sedan efter Angelina upp till hennes sällskapsrum. Där var det fullt med katter, som hungrade efter kattmat, och de sprang fram till Angelina allesammans, och hindrade henne i så stor grad att komma fram att hon blev tvungen att använda en liten vattenförtrollning för att skingra skocken av nästan-katter. Hon satte sig ner i en stor mjuk soffa och klappade Ginny, som låg och spann bredvid.
- Vad ska jag göra nu? sa hon till sig själv. Om jag stannar här så kommer inget att hända, bortsett från att jag kommer att få mina trumhinnor spräckta av allt jamande härinne… hon blev avbruten av ett högljutt fräsande. Harry och Hermione slogs högljutt om en liten bit kattmat som de hade snokat fram under Hermiones säng.
- FRÄÄS! MEOWW! GRR!
- Nej, FY!! sa Angelina. INTE BRÅKA! STYGG KATT!
- (med stora ledsna kattögon) Mjau? Mjau?
- Suck! KATTER!

Kapitel 10

En stund senare satt Angelina och övervägde vad hon skulle hitta fler ledtrådar.
- Ja! DET kan jag göra! Jag för helt enkelt gå tillbaka till Flitwicks kontor! Där kan det finnas något!
Strax därefter stod hon åter i Flitwicks kontor.
- OK, dags att undersöka… Ska vi se här, vad finns det här då? Hon tittade igenom Flitwicks tidningssamlare.
- Hm, Quidditchtidning, Quidditchtidning, en till, en till, en till… en FRIDA-tidning?
- Den är inte min! ropade en röst från klädskåpet.
- Det tror jag inte på! svarade ilsket Angelina. Sedan fick hon något beräknande i blicken. Du skulle inte kunna tala om för mig var jag kan få ledtrådar till hela den här Kattaffären, Flitwick?
- Nej, jag tänker inte berätta att du ska titta på anslagstavlan… oh, jävla skit också!
- Tack så mycket, Flitwick! Angelina gick dit, och tittade.
- Hm, här har vi en komihåglista. Här står…
1. Snoka reda på saker att ta från eleverna
2. Sno det, och lämna lapp tillbaka
3. Skriv hem
4. RETA INTE UPP CHEFEN (MADAME HOOCH)!!!!!!!

- Aha! Det är alltså Madame Hooch som ligger bakom alltsammans! Precis vad jag misstänkte! Nu ska jag bara hitta henne, och dessutom ett motgift mot det där kattmedlet! Men först… Hon öppnade klädskåpet, och satte ordentligt med tejp över Flitwicks mun.
Om vi tänker logiskt på det här, så måste det ju innebära att Madame Pomfrey också är inblandad i det här! Jag måste hitta henne! Undrar om jag kan lyfta henne i öronen också? Ja, ja, det får tiden utvisa! Yahoo!
Kapitel 11 Hon sprang nerför korridoren och kände sig ungefär som Superman igen.
Hon smög sig in i Sjukhusavdelningen, och därinne fick hon syn på… ingen alls, faktiskt. Det var tomt. Angelina tog chansen, och smög in på Madame Pomfreys kontor, och började sedan leta efter en burk som det stod "Motgift" på.
- … absolut, det tycker jag! hörde hon plötsligt en röst säga som närmade sig.
Dörren öppnades, och in klev Madame Pomfrey och Professor Sprout.
- Vad gör du här? sa Madame Pomfrey när hon fick syn på Angelina.
- Öh… Mjau! Spinn spinn spinn…
- Ytterligare en katt alltså! Ja, ja… Jag antar att den kom in genom fönstret eller något sådant.
Plötsligt snubblade Angelina.
- Oh, jävla sk… hon hejdade sig, men för sent. Pomfrey och Sprout glodde på henne.
- Ska de kunna prata? sa Pomfrey.
- Jag tvivlar på det… sa Sprout förbryllad.
Angelina tog chansen, dunkade en närstående blomkruka i skallen på Professor Sprout, och körde huvudet i magen på Madame Pomfrey så att hon föll omkull.
Sedan slog hon en annan blomkruka i skallen på henne också. Efter det såg hon sig omkring, och kom plötsligt ihåg att Madame Pomfrey hade tvångströjor i ett klädskåp (de hade behövt sätta en på Oliver Wood en gång, när han hade missat att ta ett ganska enkelt straffkast), och hon satte dem på de avsvimmade damerna, sedan låste hon in dem i klädskåpet.
- OK, och nu… hon fortsatte att leta efter motgiftet. Hon tittade först i medicinskåpet, i Pomfreys skrivbord, och i klädskåpet. Där var det inte. Då påminde hon sig om att i alla böcker där de letade efter något, som någon hade gömt, så fanns det i själva verket under en lös planka i golvet… Tyvärr var det ju stengolv. Hon beslöt sig för att det fick vänta. Sedan gick hon i stället därifrån, för att hitta Madame Hooch.

Kapitel 12

Samtidigt, i Madame Hoochs gömställe (skafferiet, om du absolut vill veta)…
- Var är de? VAR ÄR DE? fräste Madame Hooch ilsket. De skulle ha varit här vid det här laget! De kan väl inte ha glömt alltihop? Eller också har de det. Varför kunde jag inte ha haft lite mindre KORKADE människor som kumpaner?
- För att mindre korkade människor knappast hade gått med på att ha dig som chef. sa en liten röst inuti hennes hjärna.
- Håll tyst! sa hon ilsket och tankspritt. Då hörde hon plötsligt buller utanför dörren.
- Mmmff! sa en röst. Efter en del buller slogs dörren upp, och där stod Professor Flitwick, men förtejpad mun, och bunden. Madame Hooch sa inte "Oh, nej, de är efter mig!", eller "Din stackare, kom hit, så ska jag hjälpa dig!". Hon sa:
- Din jäkel! Var det nödvändigt att föra sånt oväsen på vägen hit? Och var är de andra?
- Mmhmffffaaaaaaaaaaj! sa Professor Flitwick när Madame Hooch ryckte loss tejpen från hans mun.
- Nå? Var är de andra? sa Madame Hooch ilsket.
- Jag vet inte! sa Flitwick, men det är inte viktigt nu! En av eleverna är inte förvandlad! Angelina Johnson har inte druckit kattdrycken! Hon låste in mig i ett klädskåp!
- Hmf, hon gjorde samhället en tjänst. muttrade Madame Hooch.
- VAD? skrek Professor Flitwick.
- Var tyst! Du avslöjar oss! - Jo, det gör du!
- Nej!
- JO!
- NEJ!
- JO! JO! JO!
- NEJ! NEJ! NEJ!
- Håll klabben, idiot, de hör oss!
- Du menar att hon hör oss!
- Nej, det gör jag inte!
- Jo, det gör du!
- Nej, det… VAR TYST! Vi måste få tag i Sprout och Pomfrey, men tyvärr kan Angelina ge mig problem för mig om jag går ut… Flitwick?
- Ja?
- Du ska få göra mig en liten tjänst…

En stund senare stod Flitwick utanför skafferidörren. - "Hitta flickan", lätt för henne att säga! mumlade han och började släntra ner för korridoren.

Kapitel 13

Angelina visste nu vem som var "bossen", men hon hade ingen aning om var hon befann sig (bossen, alltså).
- Men nu måste jag tänka. sa hon till sig själv. Var kan hon vara? Varför gjorde hon det överhuvudtaget? Och hur fick hon med de andra på det? Varför lever jag? Hur luktar blått? Hur många var de sju dvärgarna? Hur som helst. Men ärligt talat, om jag var en hämndlysten elak knäpp flyglärare, var skulle jag gömma mig? I skafferiet kanske? Nej, där skulle jag förstå att folk skulle leta. Var skulle jag gömma mig då? Jag kanske skulle ta och leta efter det där motgiftet i stället…

Sagt och gjort. Hon gick tillbaka till sjukhusavdelningen, och kollade där igen.
Då hörde hon Madame Pomfrey och Professor Sprout tala, uppenbarligen var de vakna.
- Vilka jäkla tvångströjor! Kommer jag någonsin ut ur den här, så ska jag slänga dem omedelbart. hörde hon Madame Pomfreys röst.
- Det hjälper väl inte nu! Varför föddes jag med en sån idiot till syster (om du inte visste det, så är Madame Pomfrey och Professor Sprout systrar)?
- Du har ingen idiot till syster! Men jag har det! Mamma har för övrigt sagt att du inte har skrivit hem på nästan en månad!
- Min uggla strejkar! Och när skrev du senast då?
- Förra veckan, faktiskt! Man det har du inte med att göra!
- Jag har ingen anledning att tro dig, plutten! Jag trodde inte att du ens kunde skriva!
- Pah! Du måste ju ha ordlista för att kunna stava till "och"!
- Din trögtänkta pillertrillerska! Om det inte var för mig så hade du jobbat på ett mugglarsjukhus i Birmingham!
- Och hur många gånger har du inte påmint mig om det då? Kan du inte säga något annat?
- Försök inte verka inte verka intelligent, för du är inte ens bra på att låtsas!
- Som om det inte var min idé att gömma motgiftet bakom den lösa plankan på ditt kontor…
- Bingo! tänkte Angelina, och såg sig om i rummet, efter en planka överhuvudtaget. Då upptäckte hon någonting. I taket fanns det faktiskt plankor. Hon sträckte sig efter närmaste stol, och ställde sig på den. Hon kände på planka efter planka, och till sist kände hon något under öh… ovanför fingrarna. Hon pressade försiktigt uppåt, och plankan lyfte uppåt. Sedan föll en burk ner i hennes famn. Hon var inte säker på var hon skulle lägga den säkert, men sedan kom hon på det. Hon sprang upp till Gryffindors sällskapsrum, och öppnade ett klädskåp som stod där (det kryllar verkligen av klädskåp på det här stället) där hon lade det.
Sedan gick hon därifrån, för att leta efter Madame Hooch. Hon beslöt sig för att gå till hennes kontor och titta där. Men hon drabbades dock av en obehaglig överraskning.

Kapitel 14

När hon rundade en krök stod hon nämligen öga mot öga med Professor Flitwick. Flitwick stirrade på henne och kände på sina fickor efter sin trollstav. Han hade tyvärr glömt den i klädskåpet… Angelina gjorde samma sak, men tyvärr hade hon också glömt sin (dock inte i ett klädskåp). Det kunde bara sluta på ett sätt. Angelina lyfte upp honom i öronen. Sedan drog hon honom med sig till sitt kontor. Där låste hon in honom i klädskåpet, visserligen utan att bindas, men hon ställde rummets samlade inredning framför dörren.
Sedan gick hon därifrån, och insåg att hon var hungrig.
Eftersom det inte är någon mer än jag här, bortsett från ett gäng korkade lärare och en hög nästan-katter, så kan det inte göra något att jag gör en visit inne i skafferiet… tänkte hon och gick iväg mot köket. Väl där satte hon sig ner, över en milkshake, och tänkte på hur hon skulle kunna hitta Madame Hooch.
Plötsligt hörde hon buller från skafferiet, och Madame Hooch hoppade fram, och pekade på henne med en purjolök.
- MWA-HA-HA-HAAAAAAA!!!! skrek hon. Nu kan ingenting stoppa mig! Petrificus Totalus! Inget hände.
- PETRIFICUS TOTALUS!!!! gallskrek hon och viftade med purjolöken. Långsamt insåg hon vad det var hon höll i handen. Men hon hann inte vända sig om efter sin riktiga stav förrän Angelina hade sprungit fram, ryckt åt sig en stor stek och helt enkelt golvat henne. Eftersom det inte fanns något klädskåp i köket blev hon tvungen att släpa henne med sig in på ett närliggande kontor. Där band hon henne, och satte munkavle för hennes mun. Äntligen var hon av med henne! Angelina gick iväg, för att hämta motgiftet, men när hon öppnade klädskåpet där hon lagt det, fick hon en chock. Motgiftet var borta!

Kapitel 15

För att få en förklaring på det ska vi hoppa ca tjugo minuter tillbaka i tiden. Flitwick satt alltså i ett klädskåp, och fingrade på sin stav. Han tänkte på vad han hade kunnat göra om han inte hade gått med på Madame Hoochs dumma plan. Medan han gjorde det lutade han sig tillbaka och kände något konstigt bakom sig. Han såg att hela baksidan gick att svänga på. Han sträckte sig ut, och drog… och han såg något på andra sidan. Han kröp in dit, och… kom ut i ett annat klädskåp.
- Jäklar! Det var så nära… han kröp besviket tillbaka igen. Då upptäckte han att han kom ut i ett helt annat klädskåp än han hade varit ifrån början.
- Vad nu? Han såg sig omkring. Sedan kröp han in igen, och kom ut i ytterligare ett klädskåp. Då drog han sig till minnes den gamla legenden om hemligheternas klädskåp. Till saken hörde att Rowena Ravenclaw och Salazar Slytherin var gifta, och Helga Hufflepuff och Godric Gryffindor också, men ingen av killarna var kära i sina fruar, utan Godric Gryffindor var hemligt kär i Rowena Ravenclaw, och Salazar Slytherin i Helga Hufflepuff. Men för att kunna komma till de damer som de älskade byggde de ett system där man kunde ta sig till alla klädskåp i skolan (till sist blev båda två i vilket fall som helst upptäckta, och Rowena och Helga gjorde processen kort med dem).
Han gick in genom hålet i baksidan på det här klädskåpet, och ramlade rakt över en stor burk, där det stod MOTGIFT.
- Vem kan ha ställt den här? sa han till sig själv, men i vilket fall som helst, tänkte han, var det inte tänkt att stå här, så han kunde lika gärna ta det med sig. Plötsligt hörde han en ilsken diskussion på andra sidan väggen.
- Du har visst alltid varit avundsjuk på mig!
- Nej, för det är du som alltid har varit avundsjuk på mig!
- Nej!
- Jo!
- Nej!
- Jo!
- NEJ!
- JO!
- NEJNEJNEJ!
- JOJOJO!
Han sköt undan baksidan, och kom ut i ett annat klädskåp, innehållande två mycket sura systrar, som, om de inte hade haft tvångströjor hade klöst ögonen ur varandra.
- Lyssna! sa han upphetsat.
- Flitwick? Kan du vara vänlig och ta bort den här tvångströjan, så att jag kan spöa upp min lilla syster här?
- Nej! Släpp mig först!
- MIG!
- MIG!
- MIGMIGMIG!
- MIGMIGMIG!
- Lägg av nu, tjejer! sa Flitwick, lyssna noga!
Han förklarade allt för dem, och de lyssnade noga.
- Så, vad gör vi nu?
- Vi går ut, antar jag. Men när Flitwick försökte trycka upp dörren, satt den fast.
Då mindes han resten av legenden, man kunde bara komma ut genom två speciella dörrar när man väl hade passerat genom systemet (den förtrollningen hade Helga och Rowena lagt, och sedan väntade de på sina män vid utgångarna).
Det enda de kunde göra var alltså att försöka hitta rätt utgångar.

Kapitel 16

Angelina stirrade på platsen där burken borde ha stått. Därinne var det mycket mörkt, och så gott som helt doldes sikten av mantlar och annat som fanns där.
Alicia Spinnet kom intassande i rummet, hon gick fram till klädskåpet, hon ställde sig på bakbenen, och slog till en mantel med ena tassen. Den gungade till, och hon slog till den igen.
Angelina suckade och vände sig därifrån. Hon hade varit så nära, och nu kanske alla utom hon (och de knäppa lärarna, men de räknas inte) var tvungna att vara katter för tid och evighet… hon hejdade sig och såg upp på klädskåpet. Dörren stod öppen, men Alicia var borta. Hon gick fram till klädskåpet, och tittade in. Först såg hon ingenting, men när hon drog undan alla mantlar fick hon syn på hålet i väggen. Hon stirrade en stund på det, men sedan kom hon också ihåg den gamla legenden om Hemligheternas klädskåp. Men hon kom ihåg hela legenden (trots allt, hon är hjältinnan i den här storyn), och ställde dörren på vid gavel.
Sedan kröp hon in. Jakten på det försvunna motgiftet kunde börja!

Kapitel 17

Ungefär tre timmar senare.
- Ahhh! Jag har cellskräck! Jag vill ut, ut, ut, ut! skrek Madame Pomfrey.
- Åh, syrran, var inte så barnslig, sa Professor Sprout. Utgången kan ju ligga precis bakom nästa klädskåpsvägg!
- Det har du sagt i två timmar!
- Ja, men det kan inte finnas så många klädskåp, jag menar, det här kan ju inte vara oändligt!
- Öh, vi är på Hogwarts! sa Professor Flitwick nervöst, faktum är att det här stället är i princip oändligt!
- Ja visst ja…
- Och sen, om hundra år, när någon kommer hit, så ligger våra skelett här inne, då har vi svultit ihjäl, och… malde Madam Pomfrey hysteriskt på.
- Håll tyst! Du skrämmer upp oss allihop om du håller på så där!
- Det behöver vi nog inte oroa oss för, vi är redan uppskrämda!
- Ja visst ja. Tja, då så…
- Håll tyst! Vad var det där?
Professor Sprout lade örat mot väggen.
- Jag hör något… det låter som dunsar!
- Vi går dit… eller?
- Visst! Efter dig!
- Nej, Poppy får gå först.
- VA? Jag vill inte! Vem vet vad som kan finnas därinne!
- OK, alla går in dit. Kom igen!
Så med en del brak, buller och annat oväsen (efter som alla försökte gå längst bak, samtidigt) gick de in i klädskåpet på andra sidan.
- OJ! Hej chefen! Öh, hur kom du hit?
- Mmffffff! sa Madame Hooch (man kan inte säga så mycket annat när man har munnen förbunden).
Madame Pomfrey böjde sig ner, och slet av isoleringstejpen som satt över hennes mun.
- Aaaaj! Hur kom ni hit? Var är den där lilla…
- Har du hört legenden om Hemligheternas klädskåp, chefen?
- Åh… ja, självklart! Det var så ni kom hit… och hur ska vi komma ut, hade ni tänkt er?
- Tja, det trodde vi att du skulle veta, du är ju chefen, chefen!
- Grr! IDIOTER! Nu måste vi härifrån, omedelbart!
- Ja, chefen!

Kapitel 18

Angelina gick och gick. Hon började bli trött, men hon var tvungen att rädda sina kompisar, som var drabbade av Chokladgrodornas hämnd…
Plötsligt, hörde hon ljud framför sig, och smög fram mot väggen.
- Gaaahhhh! Jag har cellskräck, cellskräck, CELLSKRÄCK!
- Åh, syrran, håll käften!
- Håll tyst, damerna, ni gör mig nervös!
- VAR TYSTA ANNARS KOMMER NI ATT BLI DET (på ett mycket smärtsamt sätt)! JAG FÖRSÖKER FATTA VAR VI BEFINNER OSS!
Angelina var nu inte så dum, utan hon begrep omedelbart vilka det var som befann sig på andra sidan väggen.
Hon lutade sig fram, och lade örat mot väggen. Det var dumt, men inte ens Angelina är perfekt, så…
DUNS! Baksidan på klädskåpet svängde åt sidan, och Angelina föll… och landade mitt framför näsan på Madame Hooch. Hooch glodde på henne, och skrek sedan när hon insåg att det faktiskt var Angelina som låg framför hennes fötter:
- Aha! Här har vi den lilla hjältinnan! Men nu ligger du illa till, du förstår, det här är inte någon saga, och de goda vinner inte bara för att de är små och gulliga! BWA-HA-HA…
Tyvärr hann inte Madame Hooch skratta färdigt. För tyvärr stod det ett par gamla skor i det här klädskåpet (det gör det alltid), och Angelina hade slängt en av dem i skallen på henne. Hon tuppade av (jag kanske borde nämna att de tillhörde Hagrid, och var i storlek 75), och Angelina tog upp hennes stav.
- OK, spelet är slut, nu! ropade hon och pekade på de återstående tre medlemmarna i "De Hämnande Chokladgrodorna". Brott lönar sig inte, och…
- Ja, ja, ja! sa Professor Flitwick, Skippa eftersnacket, se bara till att hjälpa oss ut härifrån!

Epilog

Ungefär tre timmar senare satt Angelina och alla andra Gryffindorelever i sitt torn, och hade party. De lyssnade på Musicaler (eftersom Angelina var hjältinnan fick hon bestämma musiken), och käkade godis. - WIDE SMILE, HIGH STYLE, THAT'S ME! OUT FRONT, IN BACK, CB! skrålade Fred, Angelina och Lee.
- ANYTHING YOU CAN DO I CAN DO BETTER! I CAN DO ANYTHING BETTER THAN YOU!
Och just då kom Professor McGonagall in med allas prylar. Angelina blev glad när Fred fick tillbaka George igen ("Du ska få se! Jag har kommit på världens bästa hämnd, medan jag var fången, hör här… "), och när Tut kom tillbaka ("Yahooo!!! Tut, jag har varit så ensam utan dig, du har ingen aning!") men bäst av allt var när hon fick tillbaka sin plansch, hon sprang genast upp, och placerade Michael Crawford på väggen där han hörde hemma. När hon kom ner kom Ginny framdansande mot henne.
- Tjena, Angelina! Tror du att allt det här är slut nu?
- Nix! Inte förrän någon säger SLUT!

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila