Chokladgrodornas hämnd

Kapitel 1

Det var en helt vanlig kväll (eller så vanlig som den nu kan bli på det stället) på Hogwarts.
Angelina Johnson satt och skrev kärleksdikter till Lee Jordan i sällskapsrummet (om någon inte har fattat det så var de alltså ihop).
Plötsligt kom Harry Potter in genom hålet i väggen och sa:
- Angelina, var höll du hus nyss, på träningen? Wood skulle kunna strypa dig
- Jag sitter och skriver kärleksbrev, och kärleken bryr sig inte om tiden... sa Angelina, och var på vippen att börja sjunga någon
kärleksballad ur Aspects of Love, eller någon annan musikal, men...
- Tyst, brist I N T E ut i sång när jag är närvarande, tack! skyndade sig Harry att säga.
- Ja, ja, förlåt! svarade hon och skrev vidare.
- Eh, Harry? frågade hon honom plötsligt. Vet du någonting som går att rimma på Quidditchkommentator?
Harry stirrade på henne, och flydde sedan fältet.

Kapitel 2

Samtidigt, pågick följande episod på Madame Hoochs kontor. Madame Hooch, Professor Flitwick, Madame Pomfrey och Professor Sprout hade blivit så förbannade av att i princip aldrig få vara med i Harry
Potterböckerna ordentligt att de hade bestämt sig för att ta en hemsk hämnd mot eleverna på skolan.
- Har ni tagit reda på något som vi kan sno från alla eleverna på skolan än? frågade Madam Hooch Professor Sprout.
- Ja, sa hon, nu är det klart!
- OK, nu repeterar vi planen en sista gång. sa Madam Hooch (egentligen bara för att alla läsare ska få veta vad planen är exakt, men det passar inte att skriva här). Det här är alltså dealen:
1.
Vi snor någonting värdefullt för personen i fråga från alla elever här på skolan, och lämnar endast kvar en sån här lapp på varje ställe!

De hämnande Chokladgrodorna har tagit din (vad det nu är)
och du får aldrig någonsin se den igen!
BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!

Vänliga hälsningar
//De hämnande Chokladgrodorna

- Jag tycker att det är ett urdåligt namn! inflikade Professor Flitwick, Kan vi inte heta något i stil med "De svarta hämnarna" eller något? "De hämnande Chokladgrodorna" känns FÅNIGT!
- Det är JAG som är hjärnan i det här gänget, så håll tyst, och gör som jag säger! svarade Madam Hooch ilsket. Hur som helst;
Eftersom eleverna då blir så deprimerade går de upp till Madam Pomfrey, för att få antidepressiv medicin, och då… är den förgiftad med en Kattdryck, som får alla elever att jama, gå på alla fyra och allmänt bete
sig som katter! BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!
- Du glömde ett utropstecken, Hoochie! påpekade Professor Flitwick.
- Javisst, ja! OCH KALLA MIG INTE HOOCHIE! Hmmm, BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!! Nöjd?

Kapitel 3

Ungefär tre veckor senare, när Angelina kom tillbaka upp till sin sovsal, upptäckte hon att hennes plansch, som föreställde hennes idol Michael Crawford (om du inte vet vem det är, så är det en musikalskådis, vars röst får författaren och Angelina att smälta som smör), var puts väck. Hon var säker på att den hade suttit på precis rätt ställe på väggen, men nu satt där bara en liten lapp, där det stod:
De hämnande Chokladgrodorna har tagit din plach
(Professor Flitwick hälsar att han är en sopa och att Peter Karrie är myclet bättre)
och du får aldrig någonsin se den igen!
BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!

Vänliga hälsningar
//De hämnande Chokladgrodorna

Men innan Angelina hade tid att fundera mer över saken, hörde hon någon skrika.
- Hjälp! Hjälp mig, Han är borta, HAN ÄR BORTA! Hon hörde till sin fasa att det var ingen mindre än Lee Jordan som skrek.
- Jag kommer! ropade hon och kände sig som Superman när hon sprang mot hans sovsal, och när hon hittade honom var han vit som ett lakan i ansiktet.
- Jag kan inte hitta honom! Och jag är säker på att han satt på min sängkant i morse! tjöt Lee.
- Vem då? frågade Angelina.
- TUT! Min lilla gosiga elefant är borta! Han är försvuuunnnnneeeen!!!!!!!
Angelina tog resolut tag i Lees axlar, och placerade honom på sängen.
- Han kanske har ramlat ner på golvet eller något! sa hon och tittade noga under sängen.
- Nej… *sniff* det tror jag inte, för då hade jag nog inte fått den här lappen. snörvlade Lee och visade en lapp för Angelina.

De hämnande Chokladgrodorna har tagit din gulliga lilla elefant
och du får aldrig någonsin se den igen!
BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!

Vänliga hälsningar
//De hämnande Chokladgrodorna

- Titta! snyftade Lee. Han har blivit Ki-hi-hi-hiidnappad!
Angelina skulle precis förklara för Lee att allt förmodligen skulle lösa sig, när hon hörde någon annan som ropade.
- Hallå! Angelina, är du där uppe? Kan du hjälpa mig att leta efter min dagbok? ropade Ginny Weasley nerifrån.
- Kommer! hojtade hon till Ginny, och sprang ner.
- Jag trodde att du hade tröttnat på dagböcker! sa hon när de tillsammans letade efter den i sovsalen. Är det någon som skriver till dig i den här också?
- Ja, hur visste du det? frågade Ginny. Han säger att han heter Tromedlov, och att han inte vill mig NÅGOT illa.
- Åh, jag förstår.
- Och dessutom, fick jag ett sånt här meddelande: sa Ginny och höll fram en lapp.

De hämnande Chokladgrodorna har tagit din dagbok
(Professor Flitwick hälsar att han trodde att du hade tröttnat på dagböcker)
och du får aldrig någonsin se den igen!BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!

Vänliga hälsningar
//De hämnande Chokladgrodorna

- Hmm, nu måste vi gnugga geniknölarna här, sa Angelina fundersamt och kände sig som Sherlock Holmes. Jag har en mycket stark känsla av att Professor Flitwick är inblandad.
- Det har inte jag, sa Ginny jag tror att det bara är Fred och George som har ställt till det igen.
Men just då kom Fred in genom dörren, blek som ett lakan.
- Jag har blivit bestulen! skrek han. Ring polisen, eller Azkaban, eller husalfernas allmänna syförening, men GÖR NÅGONTING!
- Vad? sa Ginny förvirrat, har DU blivit bestulen, på vad då?
- På GEORGE!
- VAD???
- Jo, jag lovar! Han gick före för att leta efter Lee, och när jag kom upp hit, så hittade jag den här lappen!

De hämnande Chokladgrodorna har tagit din tvillingbror
(det hade du inte väntat dig, MWA-HA-HA!)
och du får aldrig någonsin se honom igen!BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!

Vänliga hälsningar
//De hämnande Chokladgrodorna

- OK, nu sätter jag mig i sällskapsrummet, och räknar hur många som har blivit bestulna, jag får nog skriva en lista eller något, beslöt sig Angelina för, och de gick ner till sällskapsrummet.

Kapitel 4

En stund senare satt Angelina och tittade igenom listan. Alla tycktes ha blivit av med någonting, Angelina hade inte en aning om att Dean Thomas hade en porslinskattsamling (det hade han), eller att Lavender Brown var ihop med Seamus Finnigan (hon hade blivit bestulen på halsbandet som han hade givit henne). Plötsligt kom hon att tänka på Lee. Hon skyndade sig uppför trappan, till hans sovsal. Han låg på sin säng och snyftade.
- Lee? sa hon trevande, Öh, jag tror att Tut har det bra där han är, jag är säker på att de behandlar honom väl.
- Men han ä-hä-här så snäll *snyft*, och mjuk, och alldeles ensam…
- Kom nu, sa Angelina, och hjälpte honom upp. Jag är ganska säker på att Professor Flitwick är inblandad, kom så går vi och hittar honom, och räddar din elefant!
- Grr! Han ska dö! Dö! DÖÖÖÖ!! Mwa-Ha-Ha-Ha-Ha-Haaaaaaaa!
- Sluta upp att låta som Madam Hooch gjorde i kapitel 2!
- Öh?
- Har inte du följt alla kapitel från början i den här storyn?
- Eh… Öh… Nej!
- Ja, ja, hur som helst, nu går vi.

Kapitel 5

Och de gjorde de. De snabbade sig ner till Professor Flitwicks kontor, och knackade på.
- Professorn? Är du där?
- Öh… Nej! Jag är ute och fiskar strömming!
- VAD? Det är ju en havsfisk, och här finns ju inte något hav på tjugo mil!
- Jaha, eh… jag är ute och rastar eh… öh… silverfiskarna!
- Är det riktigt, riktigt säkert? frågade Angelina misstänksamt.
- Öh… Alltså… Jag…
- Professor Flitwick! Öppna omedelbart dörren! skrek Lee. Jag vill ha min Tut! NU!
- Vad? Varför då? Hur? När? Vem? ropade Flitwick och försökte verka oskyldig.
Men då blev de avbrutna av att Dobby kom springande.
- Dobby har blivit bestulen! illtjöt Dobby, så att öronen blev knallröda.
Det hördes ett dovt Mwa-Ha-Ha inifrån Flitwicks kontor.
- Någon *sniff* har snott Dobbys SOCKA! Och titta, Dobby fick den här lappen också!

De hämnande Chokladgrodorna har tagit din socka
(Professor Flitwick hälsar att den passar utmärkt, har du den andra också?)
och du får aldrig någonsin se den igen!BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!

!Vänliga hälsningar
//De hämnande Chokladgrodorna

- Hmm! Så mystiskt… sa Angelina, och tittade noga på lappen. Jag tror att vi ska slå in dörren!
- Vad då med? sa Lee?
- Hmm, något hårt… Någon som är tjockskallig, kanske! funderade Angelina.
- Dobby tycker att vi tar Professor Flitwick! sa Dobby, som gärna ville bidra till diskussionen.
- HEY! sa en röst på andra sidan dörren.
- Bra idé, men tyvärr är han på fel sida av dörren! svarade Angelina.
- Då tar vi… Fort! Vi måste få tag på Goyle!

Kapitel 6

Samtidigt, på Madam Hoochs kontor, sitter hon vid sitt skrivbord och räknar igenom alla tillhörigheter som hon har stulit.
- Ha! Vilka grejer de sparar på, de här eleverna! Titta bara! Ett läxförhör (det var Hermiones, det var nämligen deras första), en bild på Mrs Malfoy som det står "I love mama" på (gissa vems det var), en socka, en bunden Weasleytvilling…
- Släpp mig! Det här är ju helt knäppt! SLÄPP MIG OMEDELBART, din dumma Flaximitation (ja, George hade läst "Varför är det så ont om Q")!
- Håll tyst! Du fattar ingenting av det här! Din dumma elev, se upp så jag inte sänker dina betyg i flygning till IG---------!!!!
- Flämt!
- Nu ska vi se här, ett läxförhör till, oj, det var riktigt gammalt, vems kan det vara? Jaha, det är Professor McGonagalls, det förklarar ju en hel del! Och här har vi den här fina fågeln, Fawkes tror jag han heter, undrar hur Professor Sprout fick tag på den, tur i alla fall att hon kom ihåg att sätta en munkavle på honom, en stor svart hund, med ett halsband som det står "Fang" på… Och så fort som alla här har förvandlats till katter, ska jag bestämma över dem, BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!! Fast vänta lite, om jag tänker efter så kanske jag inte ska nöja mig med Hogwarts… Jag kan ta över hela trollkarlsvärlden… nej, mugglarvärlden också! Ja, så ska jag göra, BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!
- Fast du, Hoochie? sa George försiktigt.
- JA? OCH KALLA MIG INTE HOOCHIE!
- Det där med katterna, det kanske inte är så bra, för tänk så mycket kattmat som kommer att gå åt, och…
- Håll tyst, jag ägnar mig åt elakt sinnade dagdrömmar, och jag vill INTE bli störd! Ja… Jag, Olivia Hooch, ska ta över världen! Och jag ska be Fudge att utse mig som sin efterträdare (jag behöver bara muta honom med kattmynta)!BWA-HA-HA-HA-HAAAAAA!!!!
- Snälla någon, rädda mig!

Kapitel 7

Samtidigt, utanför Slytherins sällskapsrum (Harry hade förklarat var det låg)…
- Snälla Pansy, öppna dörren!
- Inga Gryffindorare härinne!
- Kom igen, det är viktigt, vi måste få tag i Goyle, och Crabbe också!
- Nix! Bara om ni kan lösenordet!
- Vilket lösenord?
- "Spindelsoppa"!
- Aha, då kan jag nog lösenordet!
- Va? Vad är det då?
- Spindelsoppa!
Det blev tyst på andra sidan väggen.
- Okay då.
Väggen knakade, och vände på sig, och ett trumpet ansikte visade sig som endast kunde tillhöra allas vår Pansy Parkinson.
- Vad vill ni då? sa hon.
- Vi vill bara ha tag på Crabbe och Goyle. sa Angelina.
- Jaha, men det kan bli en aning krångligt, sa Pansy och flackar med blicken. Ni förstår, de håller på att trösta min lilla älsk… jag menar Draco, han är alldeles förkrossad, hans foto på sin mamma är borta och… - Åh. Vi förstår, men om vi bara får tag på Crabbe och Goyle, så ska vi nog kunna hitta det där fotot.
- Kom med då! sa Pansy och vinkade otåligt med handen.
De gick genom sällskapsrummet upp till Dracos sovsal. Där uppe låg Draco på sin säng, men bara Crabbe var där, Goyle var borta.
- Var är Goyle, Malfoy? frågade Angelina.
- Um… Malfoys huvud var strimmigt av tårar när han vände sig mot dem, AAH! Vad gör ni här?
- Vi skulle vilja låna Crabbe och Goyle en liten stund…
- Goyle får ni vänta på, han hämtar antidepressiv medicin åt mig, jag har tappat min… nåja, strunt i det, hallå, förresten, vad gör DU här, din eländiga lilla husalf? Han pekade på Dobby.
- Någon har snott Dobbys socka. sa Dobby. Dobby letar efter den nu.
- Du glömde att städa mitt rum innan du åkte! Det såg ut som en svinstia där inne!
- Så passande då att just Unge Mr Malfoy bodde där! sa Dobby och sköt trotsigt ut hakan.
- Du din lilla… började Malfoy, men Angelina avbröt honom.
- Har Crabbe och Goyle också blivit bestulna på några saker? sa hon för att byta samtalsämne.
Malfoy nickade.
- Crabbe har blivit av med sin gamla nattmössa och Goyle kan inte hitta sitt enda prov som han fick G på.
- Åh.
Då kom Goyle tillbaka med den Antidepressiva Medicinen till Malfoy.
- Tog lite själv. mumlade Goyle, För provet.
- Ja, ja, men få hit det där nu! skyndade Malfoy på honom.
Goyle ställde den på hans nattduksbord, och vände sig om. Då hände det.
Efteråt övertalade Angelina sig själv att alltsammans var en optisk synvilla eller något sådant, givetvis kunde ingen kastas upp i luften, slå huvudet i taket, slungas ner igen med huvudet före, vända, slungas upp, slå i huvudet, och trilla ner igen. I vilket fall som helst hände det Goyle. Sedan satte han sig ner och började slicka sig på handen.
- Mjau? Mjau? sa Goyle, och gick fram på alla fyra mot Malfoys säng.
Samtliga stirrade på honom.
- Goyle, vad gör du? sa Malfoy tveksamt.
- Mjau? sa Goyle och hoppade upp i sängen, vilket innebar att den blev betydligt tyngre.
- Sluta fåna dig! fräste Malfoy, lägg av!
- Jag tror att han har fått en knäpp eller något. sa Lee stilla, han har nog inte tillräckligt mycket fantasi för att imitera en katt.
- Det ligger något i det du säger. sa Malfoy, han trodde dessutom att det var får som sa mjau, och så där uppträder inte får, det vet han faktiskt.
- Jag måste testa. sa Angelina och ropade så högt hon kunde: MATEN ÄR KLAR! Crabbe sprang omedelbart ut genom dörren ner till matsalen. Goyle satt kvar och försökte jaga sin egen svans, vilket försvårades av att han inte hade någon svans.
- Japp, det är helt klart något som inte stämmer! sa Malfoy, men hur som helst, nu vill jag ha min medicin.
- Kan jag få lite också? sa Lee.
- Och jag? sa Dobby.
- Och jag? sa samtliga Slytherinelever (de hade nämligen tjuvlyssnat på andra sidan dörren).
- Va? Det är ju min Antidepressiva Medicin!
- Du, Malfoy? sa Lee, om inte du bjuder oss, så kommer det bara att vara en våt fläck kvar av dig, och Crabbe är ute och letar efter käk, och Goyle är inte riktigt kapabel till att rädda dig nu…
- OK! sa Malfoy, ni får smaka! Men först jag!
- Vill inte du ha lite, Angelina? sa Lee.
- Nej tack, jag får eksem av medicin. sa Angelina.
- Ja, ja, du vet vad du vill. sa Lee och tömde lite av flaskans innehåll i munnen.
- Nu måste vi få låna Goyle. sa Angelina.
- Ja, ja, ta honom ni. sa Malfoy, men han kan bli svår för er att få med sig.
- Knappast... Angelina tog upp en sill ur fickan (jo då, hon gick ofta omkring med sillar i fickan, hur så?).
- Kom då! Kisse-misse-katt, eh jag menar kisse-misse-Goyle! Kom då, kom, så får du sill...
Och tillsammans med Goyle, Dobby och Lee gick hon ner till Flitwicks kontor.

Tillbaka
Jag vill läsa slutet!


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila