Den svarta katten med ljusbruna ögon

Harry satt på Hogwartsexpressen och tittade ut genom fönstret.
Han närmade sig ytterligare en Dursleyfri termin, och han njöt av det.
Han satt tillsammans med sina vänner Ron, Hermione, Rons syster Ginny och deras klasskamrat Neville.
Alla var glada att de skulle få komma till sin skola igen, och när de någon timme senare satt och bevittnade ceremonin när förstaårseleverna
skulle sorteras kändes det likadant.
Efter sorteringen var det dags att äta, och det tog lång tid, Dumbledore höll senare sitt tal där han välkomnade den nya Försvar mot
Svartkonster läraren, vid namn Professor Harnitord.
Han hade brunt hår, han var ganska kort, och hade isblå ögon.
- Han är ju söt! hörde Harry sin klasskamrat Lavender Brown viska till sin vän Parvati Patil.
De övriga lärarna var kvar som vanligt, men ändå fick man intrycket av att åtminstone professor McGonagall väntade på någon,
lade Harry märke till.
Men han fick inte tid att tänka mer på det, för just då var det dags för alla att gå och lägga sig.
Gryffindoreleverna gick till porträttet på den feta damen, (lösenordet var "Moggelfroggs")
Men när folk kom in i Gryffindors sällskapsrum så stannade alla upp.
Det satt nämligen någon där.
Egentligen var det några, en flicka och en katt.
Flickan såg ut att vara i deras ålder, men hon såg ändå äldre ut.
Katten var svart, men med exakt samma ögonfärg som flickan, ljusbruna, genomträngande.
Percy trängde sig fram i mängden.
- Vad håller ni på med? Släpp fram mig tack, varför rör ni inte på er? Ursä...
Percy stannade upp och stirrade på flickan.
- Vad gör du här?
- Hej, Percy!
- Saania, vad gör du här?
Percy såg fullkomligt förvirrad ut.
- Tja, jag fick problem hemma, du vet, sånt som händer, men jag blev tvungen att resa hemifrån. Det här var det enda stället där man kan
hjälpa mig.
- Åh. Percy vände sig om mot de andra.
- Det här är Saania. Hon gick här för några år sedan, men tvingades sluta. Hans ton sa tydligt åt dem att inte fråga varför hon slutat.
- Jag följde kursen med hjälp av min brors uggla. Så jag har gått färdigt här, men jag kommer att vara kvar här ganska länge, jag vet inte exakt hur länge.
Percy vände sig mot Hermione och de andra flickorna i hennes klass.
- Är det okay att hon sover med er?
De tittade på varandra och nickade.
- Bra, sa Percy, men gå och lägg er nu, skynda på!
Hermione hjälpte Saania att bära väskorna upp för trappan.
- Du får ursäkta nyfikenheten, sa Hermione, men varifrån kommer du? Jag har aldrig hört din dialekt förut.
- Nej, det förstår jag, vi är bara tre i hela världen som pratar så här, det är jag och mina syskon, du förstår att våran mamma kom från
Frankrike, pappa var från Finland, men vi är uppväxta i Sverige.
- "Var" sa du, är de döda?
- Nja, jag vet inte riktigt var de är, jag har inte sett dem sedan jag var tre år.
Hermione nickade och gick upp för trappan.
Harry och Ron gick upp till sin sovsal, och gick och la sig. Alla var sömniga och somnade nästan direkt.
Lugnet spred sig över skolan, och därför blev alla mycket förvånade när de hörde ett skrik, ett illtjut.
Harry och Ron vaknade med ett ryck. Harry tog på sig glasögonen, och tittade sig omkring. Då hördes skriket igen, om och om igen.
Alla sprang upp till sovsalen där Hermione och de andra flickorna sov, tillsammans med Saania.
Fler skrik, med samma gälla, förtvivlade röst.
Och när de öppnade dörren fick de se Saania sitta med vidöppna ögon i ett hörn och stirra sig omkring.
- Nej, nej, kom inte hit! Kom inte hit och ta mig också! Gå din väg! Försvinn!
Hon blev tyst ett ögonblick, och sedan började hon skrika igen.
- Du tog honom! Varför det? Varför gick du så långt? Din...
Då dök även Percy upp i dörröppningen.
- Åh, nej! Jag som trodde att... Men innan han hann säga mer så uppenbarade sig Professor Dumbledore, och bakom honom kom Professor McGonagall.
- Vad händer här?
Hermione förklarade,
- Vi vaknade av att någon skrek, och vi kunde inte få henne att sluta, jag vet inte, men man kan inte gå nära henne, åtminstone.
- Jag förstår precis, sa professor Dumbledore.
Han drog fram sin stav, och pekade på Saania med den.
Hon föll ner på golvet i den absoluta kroppslåsningen, men hennes ögon rörde sig och såg vettskrämda ut.
Han och professor McGonagall lyfte upp Saania från golvet, och kånkade henne ner för trappan och ut i korridoren.
- Så, så, ropade Percy, nu går ni och lägger er! Omedelbart! Det är sent, och ni ska sova nu.
Det var inget annat att göra än att gå tillbaka till sovsalen, och lägga sig, men den här gången var det riktigt svårt att sova.
- Ron? Sa Harry, några timmar senare
- Ja? svarade Ron
- Jag undrar vad det var med henne, vad tror du?
- Nerver kanske, men jag undrar nästan det.
- Ja, man undrar ju, jag tyckte det var konstigt.
- Hmmm.
- Vi får se, sov nu.
- Godnatt!
- Godnatt.
De somnade till sist, och på morgonen när de kom ner i Stora Salen så satt Saania där och diskuterade med Hermione om ditt och datt.
De ville inte fråga om vad som hänt på natten, så de åt frukost som vanligt, och gick på sina lektioner, och när de kom tillbaka till
sällskapsrummet så satt Saania där i en fåtölj och läste en bok.
De satte sig för att göra sina läxor, lärarna tycktes ivriga med att få dem att komma ihåg allt de lärt sig under tidigare år på Hogwarts.
Plötsligt hörde de Nevilles röst höja sig över allt surret som alltid finns i ett rum med minst tjugo personer.
- Jag KAN ju inte!
Alla tittade upp på honom, där de satt lutade över sina läxor.
- Det går ju inte, Snape stryper mig långsamt! Det är omöjligt!
Alla vände sig mot sina läxor igen, och fortsatte, de skulle väl gärna hjälpa honom, men de hann helt enkelt inte.
- Får jag se? sa en röst.
Det var Saania som hade rest sig upp, och nu gick närmare.
- Hmm, ska ni ha prov på växtsorter?
Neville nickade.
- Sånt är en pina, men jag har ett knep. Säg första växten i listan högt, sen första och andra, sen första andra och tredje, och så vidare.
Fattar du?
Han nickade igen, såg lite misstrogen ut, men satte igång.
- Trampört, trampört och blodnäva, trampört, blodnäva och... mässade Neville, och Saania återgick till sin bok.
Efter en stund tittade han upp och sa
- Jag TROR att jag kan!
- Bra, sa hon. Men träna mer ändå. Det är bättre att kunna det för bra än att bara kunna det till hälften.
Angelina Johnson och Alicia Spinnet kom och satte sig hos henne, och de började prata, de tycktes diskutera någon, som de kände allihop,
och Angelina gjorde en grimas, och alla tre började skratta.
Fred puttade till Harry, och sa:
- Hon är rätt schyst, Saania, eller vad tycker du?
- Jo då, sa Harry.
- Visste du att hon är lika gammal som jag?
- VAD? Hon gick ju i Percys klass, det sa han ju! sa Ron.
- Ja, men hon fick börja för tidigt här, eftersom hon hade så mycket kraft. Hon var tvungen att få utlopp för den på något sätt.
Hon orsakade katastrofer så fort hon blev arg eller upprörd. Det händer fortfarande, för den delen, men då måste det hända ordentligt.
- Åhå.
Under tiden hade Hermione också sällat sig till samtalet, och satt nu och skrattade tillsammans med Angelina, Alicia och Saania.
Så fortsatte de, hela kvällen, men när klockan närmade sig halv elva, så reste sig Saania och gick iväg till sjukhusflygeln.

Veckorna gick, och Saania fann sig väl i Gryffindortornet, hon tycktes alltid ha tid att hjälpa folk med saker och ting,
och i synnerhet Neville, som nu nästan alltid bad henne om hjälp, när det var något.
När de en dag satt nere i Stora Salen, kom som vanligt Saania ner från sjukhusflygeln, och satte sig ner för att äta.
Efter en stund kom posten, och plötsligt kom en liten uggla nerfarande i racerfart mot deras bord.
- Vad i... sa Ron
- Jag tror det är Gabriel! sa Saania, och ryggade undan när ugglan störtdök ner i hennes fat med filmjölk.
Hon fiskade upp ugglan, och halade fram ett brev.
Hon läste det allvarligt.
- Jaså... Oj, då... mumlade hon.
- Vem är det från?
- Min bror, sa hon glättigt. De har det bra, och hoppas att jag också har det.
Sedan reste hon sig upp, torkade av Gabriel, tog honom på axeln, och skyndade iväg.
- Vad var det där om? sa Hermione förvånat.
Efter skolans slut gick de som vanligt upp till sällskapsrummet, där de hittade Saania i en fåtölj.
Hennes ansikte var rött, och hennes läppar var svullna. Hon hade gråtit.
Hon sov, och snörvlade i sömnen.
De beslöt sig för att inte bara låta henne sitta där, så Ron och Seamus hjälptes åt att bära upp henne till sovsalen.
Ungefär klockan halv åtta kom hon ner till dem andra där de satt.
Hon tog upp en ihoprullad papperslapp, som hon viftade lite med.
- Är det någon som följer med uggleslaget? sa hon. Jag gillar sällskap. Med en blick på varandra följde Ron och Harry efter henne.

De skyndade genom korridorerna på Hogwarts mot uggleslaget, men stannade till när professor Harnitord kom förbi.
- Mr Potter, Mr Weasley och Miss Granger! Vad gör ni här, och vem har ni med er?
- Det här är Saania, hon bor hos oss i Gryffindortornet, professorn.
- Åh. Han betraktade henne allvarligt. Så vad gör ni här?
- Vi ska bara skicka ett brev, så vi ska till Uggleslaget.
- Jag förstår. Han gick vidare.
Saania tittade efter honom och sedan skyndade de vidare till uggleslaget.
När de kom tillbaka gick de och lade sig direkt.

Nästa dag, satt Saania med dem vid lunchen, och plötsligt kom Neville närmare dem med strålande ögon.
- Jag fick VG på Snapes prov! ropade han.
- Snyggt jobbat! sa Saania.
De pratade på, som vanligt, och Saania verkade ovanligt glad.
När de gick därifrån såg dock ingen av dem att Neville råkade tappa sin anteckningsbok i trolldryckskonster.
- Titta vad det står här! hörde de en släpig röst bakom dem, som endast kunde tillhöra Draco Malfoy.
De vände sig om. Malfoy stod triumferande med boken i sin hand.
- Det står "I love Saania forever" här på sista sidan! vrålade han ut över hela salen.
Neville blev fullkomligt röd i ansiktet, och stirrade på boken i Malfoys hand.
Samma sak gjorde Saania, det såg ut som om det rök ur hennes öron, och hennes röst darrade av vrede, när hon sa:
- Malfoy, lämna omedelbart tillbaka den till Neville.
Han snodde runt.
- Jaså, lilla smutsskallen sticker upp?
- Hellre en mugglarfödd än en som är så elak och vidrig som du! fräste hon som en katt.
- Ge henne vad hon tål! befallde Malfoy sina kumpaner Crabbe och Goyle.
Men när Crabbe hann fram till henne hände någonting.
Hennes ögon förstorades upp, och hennes öron växte, hon började få päls, och inför deras ögon förvandlades hon till en katt,
stor som en människa, och hon kastade sig över Crabbe. Han hade inga chanser, hon var visserligen liten, även för att vara människa,
men hon var snabb, och hal som en ål.
Alla stirrade på, och nu förstod Harry på allvar varför Saania hade skickats till Hogwarts som liten.
Harry hörde Percy ropa:
- Saania, SLUTA! men det hade ingen inverkan på den stora katten.
Hon bet Crabbe, som förgäves försökte hålla henne undan.
Sedan kastade hon sig plötsligt ut ur striden, och den stora katten blev plötsligt till Saania igen.
Hon stirrade en stund på Crabbe, som hade sjunkit ihop på golvet, och sedan slängde hon sig ut genom dörren, och försvann utom synhåll.

De andra stirrade efter henne, och vände sig åter igen mot Crabbe, som vinglade fram och tillbaka, när han satt på knä,
sedan, med ett ljud som när en trädstam faller i marken, ramlade han omkull.
Just då kom Professor McGonagall in i rummet, och betraktade förödelsen uppgivet.
- Professorn! sa Percy, Saania, hon...
- Jag förstår, avbröt hon kort. Lärarna tar hand om det här. Gå iväg till era respektive lektioner.
Långsamt drog sig eleverna därifrån.
De såg inte Saania under middagen, och inte heller senare under kvällen. Klockan 9 beslöt sig Harry, Hermione, Ron och Neville
att gå iväg och rapportera till lärarna.
Den förste de fick syn på var Professor Harnitord, som kom gående i korridoren.
- Professorn, vi skulle vilja berätta något för er om Saania, som var inblandad i det som hände på lunchen... började Hermione.
Utan ett ord vände Professor Harnitord på klacken och gick hastigt därifrån.
De stirrade efter honom.
- Vad var det med honom? sa Ron förvånat.
De skyndade vidare och efter en stund fann de Professor McGonagall på sitt kontor.
- Ja? sa hon utan att se upp.
- Jo, vi skulle vilja berätta att Saania... sa Neville
- Åh, det! sa Professor McGonagall, ja, ni förstår, sånt här har hänt tidigare, vi vet inte hur det ska lösas, men...
- Hon är borta. sa Harry.
- Förlåt?
- Jo, jag sa att hon är borta, hon har varit försvunnen sen lunch.
Hon stirrade på dem. Det här var tydligen något nytt. När hon talade ljöd hennes röst som pisksnärtar.
- Låt lärarna ta hand om det här. Gå omedelbart till ert sällskapsrum.
De gick dit, fast de hellre låtit bli, de ville veta vad det egentligen var frågan om.
De gjorde sina läxor, men alla spanade då och då ut genom fönstret efter en flicka som skulle kunna vara Saania.
Till sist var de tvungna att gå och lägga sig.
Det tog lång tid att somna, men till sist sov de.
Klockan var ungefär 01.00 när Harry vaknade av ett ljud. Han såg sig om, och upptäckte att Neville höll på att smyga ut ur rummet.
- Neville, viskade han. Neville, vad gör du?
- Jag tänker leta efter Saania! viskade Neville till svar.
Harry tvekade lite.
- Jag följer med. Vi väcker Ron.
Neville nickade och smög vidare.
- Ron! Vakna, Ron! sa Harry och ruskade honom.
Ron rörde sig, och slog upp ögonen.
- Vaärefråganom? mumlade han.
- Kom! Vi ska leta efter Saania!
Ron frågade inte mycket, utan de klädde sig så tyst de kunde, Harry hämtade sin osynlighetsmantel, och så smög de ner.
Nere i sällskapsrummet väntade Neville, och konstigt nog Hermione.
- Jag tänkte också leta efter Saania, men när jag smög ner stötte jag ihop med Neville beslöt vi oss för att gå tillsammans.
förklarade hon.
- Fort nu! sa Ron, var ska vi börja?
- Hon har ju gått på Hogwarts. sa Harry långsamt, så hon vet bättre än att gå in i förbjudna skogen, eller hur?
De andra nickade.
- Och hon gömmer sig knappast i skolan, för då skulle Peeves hitta henne, eller Filtch. fortsatte han.
- Det stämmer också, sa Hermione. Alltså, ett ställe där ingen letar, men hon ändå kan gå något sånär säker... hmm, kanske... Quidditchplanen!
- Okay, vi letar där. sa Harry, och sedan gömde de sig under manteln.
De smög ut, undvek noga Filtch och Peeves, om de såg dem, och sedan smög de bort mot planen.
Det var mörkt, men de letade noga efter Saania. Harry insåg att fast han spenderade så mycket tid här, så var han inte så väl bekant
med platsen, kanske av den enkla anledningen att han tillbringade sin tid i luften.
De letade och letade och letade, men de kunde inte hitta ett spår av Saania.
- Det här känns ju helt och hållet hopplöst! sa Hermione, hon kan vara var som helst.
Då fick plötsligt Harry syn på något som rörde sig.
- Vad är det där? viskade han.
- Äsch, det är bara en katt! svarade Hermione.
De stirrade på katten, och sedan utan förvarning, smög Neville snabbt iväg efter den.
De andra skyndade efter.
Snart kom de fram till ett litet förråd, där ingenting hade förvarats på länge. Katten slank in, och de smög fram och gläntade
försiktigt på dörren.
Därinne satt något som såg ut som en mycket smutsig och ovårdad katt, med den enkla skillnaden att det var mänskligt.
- Mjau? sa katten.
Varelsen snyftade, och drog sig längre in i hörnet.
- Mjau? sa katten igen, och buffade på varelsen med huvudet.
- Det hände, mumlade varelsen och drog katten intill sig, och borrade in huvudet i dess päls, det hände, och jag lovade att det aldrig
skulle hända igen!
Katten spann, och varelsen snyftade. När den vände sig om och månen sken på varelsens ansikte kunde de se att det var Saania som satt
därinne.
Precis när Harry tänkte vända sig om för att fråga de andra om de inte skulle gå in dit hörde han en flämtning.
Han vred på huvudet och såg att Hermione hade klivit in i rummet.
- Saania, kom ut nu. sa hon.
Saania såg på henne, och försökte sedan fly ut genom dörren, men då klev de andra fram, vilket resulterade i att hon fick tvärnita för
att inte springa in i dem.
När hon insåg att alla utvägar var spärrade satte hon sig tungt på golvet. Sedan höjde hon huvudet, och skrek.
Skriket innehöll inga ord, det var bara ett skrik, högt och skärande. Och sedan föll hon ner på golvet.

Klockan var framemot halv två på natten när de kom bärande på Saania.
De hade beslutat sig för att bära upp henne till sjukhusflygeln, lägga Saania utanför, knacka på och gömma sig. Sagt och gjort,
de lade Saania utanför dörren, och knackade. De gömde sig sedan under manteln, och väntade. Madam Pomfrey kom ut, och såg hemskt yrvaken ut.
Hon snubblade nästan på Saania där hon låg, hon grep sedan tag under armarna på henne och släpade in henne i sjukhusflygeln.
Nästa dag gick de tillsammans för att hälsa på Saania, hon var blek, och hade ett sår från örat och neråt, det hade de inte lagt märke till
kvällen innan.
Hon hade också blivit tvättad, och såg nu på ett ungefär ut som vanligt.
- Hej! sa de i korus när de kom in i rummet.
- Hej. sa hon, och stirrade ner i sin bok.
Det uppstod en pinsam tystnad. Saania stirrade på boken så mycket hon kunde, utan att släppa den med blicken.
- Öh... sa Hermione, Saania? Kommer du ihåg vad som hände igår kväll, eller...
- Ja, jag kommer ihåg vad som hände, svarade hon tonlöst. Jag kan aldrig glömma det när det väl händer.
Plötsligt tittade hon upp på dem.
- Mannen som vi mötte på väg till uggleslaget, vem var det? sa hon till Hermione.
- Det var professor Harnitord, sa Hermione, men...
- Jaså. Professor, minsann. sa Saania. Ni kanske borde gå nu. Jag är trött.
- Men... sa Harry.
Men Hermione sparkade honom på smalbenet, och de reste sig upp.
- Vi ses. sa hon.
- Absolut. sa Saania, och återvände till sin bok.
De gick ut.
- Värst vad hon var sur då! tyckte Ron.
- Ron! sa plötsligt Neville, som inte hade sagt något på hela tiden, hon har precis varit nära att mörda någon utan att mena det!
Sedan sprang hon ut i skogen, och betedde sig som ett vilddjur! Fattar du inte det? Hon har all rätt i världen att bete sig som hon just
gjorde!
Sedan sprang han ifrån de andra.
De stirrade efter honom.
- Jag tror att hela det här stället har blivit galet! sa Ron förbluffad.
- Du menar galnare än vanligt? genmälde Hermione.
Han nickade.
- Oj... Hermione tittade oroligt på honom.

De fortsatte att besöka Saania varje dag, och efter hand mådde hon bättre. Enda problemet, när hon hade fått komma tillbaka till
Gryffindortornet, var att alla betraktade henne som något mycket snarlikt en tickande bomb.

En natt, några veckor efter det inträffade, blev Harry bryskt väckt, ungefär halv två på natten.
- Vakna Harry! viskade Hermione.
Harry satte sig upp och såg sig omkring. Ron satt redan på sängkanten, och tittade på honom.
- Kom! viskade hon, och Harry fick nu se att också Neville var vaken, och stod lutad mot väggen.
Harry drog till sig glasögonen och blinkade till.
- Jag såg precis Saania gå ut ur porträtthålet! viskade Hermione upphetsat. Kom!
- Vad då? mumlade Harry. Måste vi hålla koll på ALLT som sker här i närheten?
- Kom nu! Här kan vi inte stå hela natten! sa Neville i en högljudd viskning, och gick före de andra ut genom dörren till sovsalen.
De smög ut genom porträtthålet, och hörde ljud från stora salen.
Harry pekade ditåt och de smög sig åt det hållet.
- ... accepterar det mesta, men det var droppen! hördes Saanias röst.
- Ja, sa en annan röst, som de kände igen som Professor Harnitords, men du måste förstå att jag var RÄDD, och var tvungen att göra så.
Du vet väl att jag älskar dig? Det vet du väl?
- Jag... vet inte. Och om du nu älskar mig, varför kom du inte tillbaka hem då?
- Jag var tvungen att hålla mig undan, han tänkte döda mig...
- Du hörde inte ens av dig! Jag trodde att du var död!
- Ja, men... försökte Harnitord komma emellan med, men nu hade Saania eldat upp sig ordentligt.
- Och sedan när jag kommer hit, för att komma ifrån alltsammans, så hittar jag dig HÄR! Förklädd till professor till på köpet!
Simon, hur kom du ens på tanken? Varför kom du inte bara hem? Och varför sa du ingenting på hela tiden? Du var ju professor,
och du visste att jag var här!
De tassade ljudlöst åt det hållet, och där i stora salen stod Professor Harnitord och Saania och talade.
Eller rättare sagt, Saania talade till Professor Harnitord, och nu var hon arg.
- Du sa att du skulle gå genom eld och vatten för min skull! Kommer du ihåg det? Och sen stack du bara för att Frederick blev uppretad!
- Uppretad!? Han hotade med att mörda mig!
- Vill du veta vad han har hotat med att göra mot mig?
- Nej, det vill jag faktiskt inte! Men jag vill gärna veta varför du fick ett anfall på grund av den där Gryffindorpojken!
Sånt trodde jag bara hände om personen betydde riktigt mycket för dig! Förklara det om du kan!
- Ja visst, när du har besvarat min fråga! Varför kom du hit i stället för hem till mig? Jag fick minsann ta hand om allt som vi ställde
till med! Och hela tiden trodde jag att han hade dödat dig!
- Här var det säkert! Det måste väl till och med du fatta!
- Och varför förklädde du dig till professor? Du hade ju kunnat få komma hit i alla fall!
- Jag har ju sagt att jag var rädd! Fattar du inte att Frederick skulle ha fått tag i mig om jag inte hade klätt ut mig?
Stämningen sjönk ytterligare, och plötsligt blev Harry och de andra medvetna om vilken allvarlig situation de befann sig i.
Förmodligen skulle Saania när som helst kunna förvandlas igen, och då visste man aldrig vad som kunde hända.
- Snälla Saania, du måste förstå det här, sa Harnitord, jag...
- Nej, sa Saania kallt. Jag tänker inte förstå. För nu börjar jag inse hur saker och ting hänger ihop. Var det inte så att du ville att
skulden skulle ligga kvar på mig hela tiden?
- Jag... började han.
- Håll tyst! Var det inte så? Och sedan trodde du att du var säker här? Var det inte så? Vad?
- Det är inte sant! skrek han i ansiktet på henne. Det där är lögn, och det vet du!
- De väcker hela skolan, muttrade Harry till de andra.
- Ska vi gå fr... började Hermione. Nej! Neville, stanna!
Neville hade rest sig upp och gått fram.
- Lägg av! sa han.
- Och vad gör DU här? frågade Professor Harnitord.
- Neville! väste Saania, gå härifrån snabbt! Du anar inte vad...
De andra låg kvar och vågade knappt andas.
- Lägg av! upprepade Neville.
- Neville! Saania började se panikslagen ut, Neville, gå härifrån, du råkar bara illa ut!
Neville såg mycket rädd ut, men upprepade orden om igen.
- Lägg av! Sluta!
- Nå, Saania! fräste nu Harnitord, hur kommer det sig att du får utbrott på grund av pojken här?
Saania andades tungt, och hon och Harnitord började cirkla runt varandra, som två katter.
Långsamt, långsamt, började plötsligt deras öron att dras ut, deras skinn blev hårigt, och de fick klor.
Sedan stod de stilla. Och stilla. Och stilla. Då hörde de ett ljud. Ljudet av Nevilles fötter när han långsamt gick fram och ställde sig
emellan dem.
Saania stirrade på honom. Sedan började hon långsamt att förvandla sig tillbaka.
Just då kastade sig plötsligt Harnitord över henne. Hans tassar sparkade krampartat mot hennes höfter, när han rev henne i ansiktet.
Hon pressade honom ifrån sig, men han var för tung.
Saania flög ner på golvet, med Harnitordkatten ovanpå sig. Neville försökte dra honom av henne, men Harnitord rev till i hans ansikte,
så han fick en lång blödande reva över ansiktet.
De andra sprang fram. Alldeles för sent insåg de att de hade glömt kvar sina trollstavar, men Neville tänkte uppenbarligen inte ge sig så
lätt. Han kastade sig om och om igen mot Harnitord men ingenting hjälpte. Han försökte att få bort honom, men Harnitord var helt galen.
Till slut slutade Saania att röra sig, och Harnitord slutade slå. Han såg sig om, och förvandlade sig tillbaka. Han stirrade på Saania, och
vände sig om. Han stirrade på dem, och de backade undan. Sedan vände han sig tillbaka. Han utstötte ett klagande ljud, och sjönk långsamt ner
på knä.
- Saania! Vakna! Snälla Saania, vakna! gnällde han, jag ville inte gå så här långt, snälla! Vakna!
De andra gick långsamt närmare honom. Harry såg i ögonvrån hur Neville försiktigt gick därifrån, och kom tillbaka med något stort i handen.
Sedan hörde man ett väldigt BRAK, och Harnitord ramlade ihop medvetslös. Neville hade slagit honom hårt i huvudet med en stol.
- Jag vet inte. sa han till de andra, men JAG tyckte liksom att man skulle passa på.
- Neville! sa Hermione, vad håller du PÅ MED? Du kunde ha blivit dödad!
Men Neville viftade bort hennes ord.
- Ja, sa han, men jag tycker att vi kanske borde... Han kom inte längre. Harnitord reste sig upp, och stirrade på honom, och Neville och de andra backade undan.
Harnitord stirrade mordlystet på dem, och drog fram sin stav.
- Petrificus Totalus! vrålade han, och Harry kände hur hans armar for in mot kroppen. Sedan föll han omkull på marken, och såg att de andra
gjorde likadant.
Harnitord vände sig om mot Neville och stirrade mot honom men ilska, galenskap och något som Harry tyckte liknade avundsjuka i blicken.
Harnitord kastade sig över Neville, och slog honom. Han sparkade på honom så hårt han bara kunde, och hela tiden mumlade han osammanhängande.
- Hon är min, min, min, min, min! Du ska inte... Jag ska... Jag...
Harry kunde inte se Neville, men när Harnitord lyfte näven såg han att den droppade av blod.
Då kom räddningen. In i rummet störtade Professorerna Flitwick, McGonagall och Dumbledore.
- Simon Harnitord! Vad tar du dig till? skrek Professor McGonagall.
- Jag... började Harnitord, men han kom inte längre.
- Petrificus Totalus! skrek Professor Dumbledore, och Harnitord blev stel som en bräda.
Och nu, sa han, bär vi upp Neville och Saania till Madame Pomfrey. Snabbt!

Nästa dag hade Ron, Harry och Hermione ledigt från skolan. Snape hade protesterat, men Dumbledore hade inte låtit sig rubbas på den punkten.
Så de hade gått upp till sjukhusflygeln, för att se om Saania och Neville var vakna ännu.
De hade båda kvicknat till, fast de hörde senare Madame Pomfrey säga till Professor McGonagall att så mycket magi hade hon aldrig behövt
använda för att få dem i naturligt skick.
- Hej! sa Neville när de kom, Saania har lovat att förklara ett och annat för oss nu.
- Ja, sa Ron, nu vill vi höra, vad var det där i går kväll om egentligen?
Saania tittade på dem.
- Jo, sa hon allvarligt, som ni vet så fick jag börja på Hogwarts tidigare än andra på grund av mina starka krafter?
De nickade.
- Jo, och i den klassen som jag gick i, gick också en pojke som hette Simon Jigglemouth. Han hade kommit till klassen av samma orsak som jag,
han var för stark. Så vi blev vänner, och vi avslöjade alla våra hemligheter för varandra. Jag berättade för honom om min "kraft" och det
visade sig att han hade samma sorts kraft, vi förvandlades till en slags "varkatter" som inte hade kontroll över våra handlingar.
Till saken hör att han hade en bror, som hette Frederick. Han hade ett mycket häftigt humör, och hade en gång skadat deras kusin på något
allvarligt och permanent sätt om jag inte minns fel, men det var mycket hemligt. Men hur som helst, så gick han också i våran klass.
De bråkade ibland, men i fjärde året blev det kaos, ungefär samtidigt som jag hade insett att Simon var kär i mig, och jag i honom.
Av någon anledning anklagade Frederick Simon för att ha fuskat, och fusk var det värsta han visste. Jag visste givetvis om att han faktiskt
hade fuskat, men jag kunde givetvis inte avslöja honom. Hur som helst så spred Simon ut ryktet att Frederick hade skadat den här släktingen,
och han hittade på en del smaskiga detaljer, och jag var liten och dum, och hjälpte honom givetvis.
Frederick blev förstås rasande, och jagade oss ut i skogen. Vi förvandlades givetvis till katter, men han kände igen Simon, och jagade
honom vidare in i skogen. När jag kom tillbaks till skolan var de inte där. Jag ville ut och leta, men Dumbledore hindrade mig förstås.
Till slut kom Frederick ensam ut ur skogen, han vägrade att berätta vad som hade hänt för någon, och alla var givetvis säkra på att Simon
var död.
- Men, sa Hermione, vad i all världen har det att göra med Professor Harnitord?
- Har du inte förstått det? Hur som helst, jag kommer dit. sa Saania, och sträckte sig efter ett vattenglas.
- Efter det blev Frederick och jag utfrågade om allt, Frederick blev relegerad, och jag lämnade skolan frivilligt, efter en diskussion med
Dumbledore. Jag åkte hem, och där kunde historien ha slutat. Men jag kom tillbaka igen. Och jag kände igen Simon. Jag tvekade ett tag, men
jag förstod att det inte kunde finnas två personer med samma isblåa ögon och bruna hår. Jag hade inte sett honom på länge, men jag skickade
en uggla till Frederick i alla fall. Han ville först inte berätta vad som hade hänt tillsammans med Simon, men jag fick det till sist ur
honom. Han sa att han hade fått tag i Simon, och slagit honom tills han svimmade. Sedan hade han sprungit sin väg, eftersom han trodde att
Simon hade dött, men sedan hade han kommit tillbaka, för att leta. Då hade Simon varit försvunnen. Han trodde att han hade blivit bortsläpad
av någon varulv, eller liknande, och då hade han sprungit ut ur skogen. Så nu började jag lägga ihop två och två.
Jag skickade en uggla till Simon, där jag skrev att jag ville möta honom i Stora Salen. Vi träffades där, och resten vet ni väl.
Det blev alldeles tyst i sjukhusflygeln, när Saania berättat färdigt.
- Det är hemskt! sa Hermione, och rös. Men varför förvandlades inte Harnitord när han anföll Neville andra gången?
- Ja, jag vet inte riktigt. sa Saania, men det verkar som om man bara kan förvandlas ibland. När batterierna är laddade, så att säga.
De lutade sig tillbaka och tänkte på vad som hade hänt.
- Saania? sa Hermione försiktigt, du stannar väl kvar länge hos oss? Eller hur gör du?
- Nej, sa Saania, det är snart dags att åka hem för mig.

Någon vecka senare stod så gott som hela Gryffindortornet samlat för att säga adjö till henne.
- Hej, hej! sa hon och klev ombord på Hogwartsexpressen.
Loket visslade, och tåget tog fart.
- Kom gärna och hälsa på mig!! ropade hon till dem ut genom fönstret, där hon lutade sig ut med håret fladdrande i vinden.
Sedan var hon borta, och de såg länge efter henne, tills tåget försvann ur synhåll.
- Och... Öh, vad händer nu? frågade Ron tveksamt. Är det över nu?
- Nej, svarade Hermione, inte förrän någon säger
SLUT

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila