Tidigt uppmärksammades naturen vid Gustafsberg då den med sin lummighet och sitt skyddade läge helt skilde sig från den övriga karga bohuslänska kusten. Det skogfattiga och vindpinade bohuslänska kustlandskapet uppfattades som ytterst oskönt ända till slutet av 1800-talet då konstnärerna började skildra dess särpräglade natur. En resenär, som for genom Bohuslän i slutet av 1700-talet, utropar i sin reseberättelse att "Under farten syntes ej ett enda vackert ställe!" Hade denne emellertid haft vägarna förbi Gustafsberg hade sannolikt det stället fallit honom på läppen då det väl stämde in på den tidens ideal.

År 1729 fick stadsläkaren i Göteborg, Jacob Boëthius, av magistraten i Uddevalla, dvs den tidens stadsfullmäktige, i uppdrag att undersöka vattenkvalitén i några källor i och utanför Uddevalla. Anledningen var att hälsokällor hade kommit på modet och man var därför intresserad av att finna förutsättningar för en brunnsanläggning. På stadens mark en kvarts mil söder om Uddevalla vid nuvarande Gustafsberg, fann Boëthius både vattnet och naturen lämpliga och den senare beskriver han på följande sätt:

Baggetofta brunn blev snart en havsbadort på modet med många besökande. Att platsen genom sina naturliga förutsättningar rönte stor uppskattning finns det flera exempel på.

Att orter uppkallades efter kungligheter var på modet under 1700-talet. Det var Gustaf III, som "i nåder" tillät namnändringen från Baggetofta till Gustafsberg 1774.

Namnet Gustafsberg är sålunda av relativt sent datum men platsen som sådan har annars anor längre tillbaka i tiden. Äldsta skriftliga dokument är ett köpebrev från 1465. Då hette platsen Aarbol uttolkat som "bebyggelsen vid ån" dvs Bodeleån. Från 1581 finns en lagmansdom som säger att Aarbol tillhör Uddevalla stad. Ett tiotal år senare omtalar Oslobiskopen Jens Nilssen (Bohuslän tillhörde då Oslo stift) i sin visitationsdagbok, att egendomen tillhör "Bodile, ett av stans urhemman" känt redan 1377.

År 1658, samma år som Bohuslän blev svenskt, kallas egendomen för Backetoften och heter så i det historiska källmaterialet fram till 1692 då en medlem av den kända Uddevallasläkten Bagge köpte gården och ändrade namnet till Baggetofta. Redan fyra år senare såldes gården vidare, men namnet bestod.

Det finns en beskrivning från 1690-talet i samband med en kartläggning av Uddevalla. Av denna framgår att stadens omgivningar var så gott som skoglösa med "bara berg och oduglig mark." Ett av de få ställena med lite skog var Baggetofta och utanför Södertull fanns ingen bebyggelse förrän vid nuvarande Emaus. Här fanns Emaus föregångare, torpet Hungerhålt eller Övre Bodeln, vidare fanns Lunnebräcka (senare Kristinedal) och Baggetofta.

Baggetofta ägdes i slutet av 1600-talet av Uddevallas vice borgmästare Börge Nilsson som där hade en stor fruktträdgård och humlegård. Denna tradition fördes vidare av Johan Holst som köpte egendomen 1702 och hade trädgårdsmästare anställd, vilket var mycket ovanligt då.

Den som först gav Gustafsberg en plats på kartan i ett riksperspektiv var Anders Knape Hansson. Han föddes i Uddevalla 1720. Fadern var skeppare men dog tidigt, så sonen Anders fick gå till sjöss i unga år för att söka sin bärgning genom handel och skeppsfart. Det gick bra för honom och han kunde återvända till Uddevalla som en förmögen man. Myter frodades kring denne man som var så att säga "self-made" och han kallades Kapare-Knape då man spekulerade i hur han vunnit sina rikedomar på haven. År 1758 äktade han Torborg Catharina Hegardt, som var en känd Uddevallafamilj. Mycket beroende på att makarna inte fick några barn upprättade de ett testamente där de skänkte sin egendom till ett barnhus för "fattiga magistratspersoners, fattiga handlandes och fattiga handtverkares barns tarveliga föda, uppehälle, undervisning och lärdom i deras christendomsstycken, skrifvande och räknande, samt sådane vetenskaper, som för dem egentligen kunde prövas tjenlige intill dess de fyllt tio, tolv, fjorton och högst sexton år, och de kunna, efter hvars och en ålder, uti tjenst hos handlande, eller arbete hos någon handtverkare antagas, eller ock till någon annan näring till sjöss eller lands, efter hvars och ens ämne och böjelse befordras."

Det var således inte samhällets lägre skikt som kom i åtanke utan snarare fattiga barn av medelklass. Knapes egen erfarenhet av att tidigt ha blivit faderlös och utan möjlighet till utbildning spelade säkert en stor roll i hans engagemang för dessa barn.

Testamentet undertecknades av makarna 1772 och senare samma år avled Catharina Hegardt. Två år senare stadfäste regeringen testamentet med donationen och godkände namnet Gustafsbergs Barnhus. Efter ytterligare två år var verksamheten igång.

Donationen väckte stor uppmärksamhet. Noggranna och detaljerade bestämmelser reglerade stiftelsen och barnhuset. Kravet var att barnen skulle ha fyllt tre år och enligt tidens sed kom endast pojkar ifråga. Dessa skulle bo på Gustafsberg i internat .

År 1784 köpte Andrs Knape säteriet Gullmarsberg, beläget i Skredsvik socken ett par mil nordväst om Uddevalla. Detta tillsammans med en del mindre egendomar i Uddevallas närhet tillföll stiftelsen när Anders Knape avled två år senare. Enligt testamentet skulle all Knapes egendom -lös som fast -tillfalla barnhuset. Knape var ju förutom handlande även skeppsredare, och vid sin död ägde han sju fartyg och ytterligare ett under byggnation vid varvet på Gustafsberg.

Gustafsbergsskolan var på många sätt en mönsterskola med moderna ämnen som slöjd, musik och främmande språk, något som torde ställt höga krav på barnhuslärarens kapacitet. Skolverksamheten förändrades efter hand och nya pedagogiska metoder introducerades. Ett tag tillämpades den sk Lancastermetoden som innebar att äldre och mer försigkomna elever undervisade de yngre. Metoden introducerades av Gunnar Wennerberg som var barnhuslärare 1807-1815 och far till skalden Gunnar Wennerberg, verksam i Uppsala och mest känd för "Gluntarne".

År 1850 togs latinet bort ur undervisningen, vilket försvårade för elever som ville fortsätta med högre studier. Åtgärden motiverades med att gossarna främst skulle ägna sig åt det praktiska livet och inte uppfostras till "herrar". Samma år anställdes en andra lärare vid skolan. En ny skolbyggnad invigdes 1854 efter ritningar av fd barnhuseleven Diurson från Stockholm. Skolbyggnaden uppfördes i trä i likhet med övrig bebyggelse på Gustafsberg och i två våningar. Tidigare hade skolan varit förlagd till det gamla landeriets huvudbyggnad från 1770-talet.

Trots denna imponerande byggnad med sina solida form hade stiftelsen ekonomiska svårigheter. Man hade inte längre möjlighet att ge en lika bred undervisning i folkskolans övre klasser med endast två lärare vid skolan. Utbildningen fick också en mer praktisk inriktning med trädgårdsskötsel och jordbruksarbete. År 1918 närmade man sig återigen en mer teoretisk inriktning med inordning under läroverksstyrelsen, men 1924 tvingades man av ekonomiska skäl stänga skolan och skolbyggnaden fick tjänstgöra som badhotell. Därmed slutade ett kapitel i Uddevallas och Gustafsbergs historia.

Att "dricka brunn " kom i ropet under 1700-talet. Efter utländska förebilder anlades den första kurorten i Medevi i Östergötland. Där hade Urban Hiärne 1678 upptäckt en surbrunn, en naturlig källa med välgörande mineralrikt vatten.

På 1720-talet uppmärksammades hälsokällorna på landerierna Lunnebräcka och Baggetofta söder om Uddevalla. Dessa utnyttjades av den kringboende allmogen och Uddevallas styresmän lät analysera vattnet här och en källa inne i staden, för vilket Carl von Linné ger en kort redogörelse 1746:

Det var alltså Baggetoftas vatten som hade de bästa egenskaperna och man lät ge ut en skrift - den tidens reklamprospekt - med namnet "En kort berettelse, om Baggetoffta Hälsokälla, Wid Uddewalla; uti korthet och största hast samman skrefwen" av Jacob Boëthius.

Baggetofta surbrunn kom att besökas av folk från hela länet, men inte förrän i samband med barnhusstiftelsens inrättande får vi mer regelbundna underrättelser om hur brunnen användes. Då omtalas bl a brunnsgudtjänster som hölls av barnhusläraren, som ju var prästvigd.

Anders Knape omfattade inte hälsoaktiviteterna kring brunnen med något intresse och nämner inte heller brunnen i sitt testamente. Tvärtom bedrev han stort båtbyggeri och sillsalteri på Gustafsberg, vilket knappast passade ihop med brunnslivet. Den omgivande miljön spelade, som tidigare nämnts, en stor roll i vattenterapin och blandningen av havets sälta och barrskogsluften, som här vid Gustafsberg, ansågs särskilt välgörande. Helt ointressant för barnhusstiftelsen var dock inte brunnen och 1793 lät man uppföra ett nytt brunnshus "av korsvirke och bräder, rymligare än det gamla och ljusare och snyggare med fönster".

Redan 1774 lär det ha funnits ett litet badhus med dusch som dock mest användes av de kringboende. Vad som fick havsbadandet att ta fart på allvar var de kungliga besöken i början av 1800-talet.

Den fyraårige prinsen tog sina bad i en flytande bassäng med hytt sommaren 1804. Hans hälsa förbättrades, Gustafsbergs goda rykte växte och folk strömmade till. Barnhusdirektionen tog vara på intresset och lät uppföra två nya varmbadhus 1814. Ett större ritat av en känd arkitekt innehållande sju rum och ett enklare med sex rum där även gratisbad till fattiga skulle serveras, som termen löd. Badtaxan sattes sålunda efter förmåga och betoningen låg på det hälsovårdande. År 1810 anställdes tom en speciell badläkare, doktor Fredrik Marin.

Samma år som de nya badhusen stod färdiga besöktes Gustafsberg återigen av kungligheter. Denna gång av Kung Carl XIII med sin gemål Hedvig Elisabet Charlotta och kronprins Carl Johan. Drottningen lät sig serveras bad i sex veckor medan kungen och prinsen ägnade sig åt fälttåget mot Norge som slutade med "Sveriges och Norriges förening" i augusti och firades storstilat i Uddevalla vid kungens återkomst.

Barnhusets styresmän satsade inte mer än nödvändigt på brunnen och baden. Mitt i socitetslivet pågick skeppsbygge vid direktör Engelkes skeppsvarv - en verksamhet som emellanåt erbjöd festliga stapelavlöpningar. Det var just vid varvsområdet som de första husen för badgäster uppfördes på 1820-talet; först "Ettan" från 1790-talet som nu byggdes om, därefter "Tvåan". Till "Varvshusen" hörde också den vackra vita "Snäckan" alldeles nere vid vattnet och strax ovanför den röda "Bikupan" samt det gula "slottet" med sina rispapperstapeter hemförda på ett av Engelkes skepp.

Musiken spelade en stor roll på Gustafsberg och man arrangerade regelbundet konserter och baler. Andra muntrationer var kärrpartier till utflyktsmål i omgivningarna. Förutom promenader i brunnsparken, vilka befrämjade digestionen, kunde man ge sig ut på skogspromenader på romantiska strövstigar till vackert belägna utsiktspunkter.

Också författare och poeter drogs till Gustafsberg. Den mest illustre var Esaias Tegnér som besökte Gustafsberg på 1830- och 40-talen.

En nedgångstid för Gustafsbergs popularitet kom på 1840-60-talen. Artificiella vatten konkurrerade ut äkta vara och badhus inne i Uddevalla och på andra håll drog till sig intresset.

Under denna period gjordes en del nyinvesteringar och förbättringar för att råda bot på dödläget. Stora varmbadhuset byggdes till med en flygel med kallvattenkuranläggning. Likaså tillät man uppförandet av flera privatvillor.

En vändpunkt innebar Uddevalla-Herrljungabanan som togs i bruk 1867 och som betydligt underlättade resandet vilket märktes snabbt på tillströmningen. Denna förnyelseperiod inleddes med renovering av parken som omlades efter friare engelskt mönster, det lilla badhuset byggdes om till bostäder, brunnssalong och restaurant utvidgades etc.

Kommunikationerna förbättrades: Uddevalla-Lelångbanan invigdes 1895 av Oscar II som då också förlade ett besök till Gustafsberg. Bohusbanan invigdes 1908 med en särskild hållplats för badgästerna vid Höjentorp. Nya landsvägen över Hästepallarna byggdes med hjälp av statsbidrag åren 1907-08.

En kallbassäng anlades 1906 och sommaren 1910 användes de flytande bassängerna för sista gången.

Brunnen fick ett tillfälligt uppsving strax före första världskriget då vattnet befanns innehålla radium, ett ämne på modet som ansågs bota ett flertal sjukdomar.

Det glada sällskapslivet som utvecklats i slutet av 1800-talet med teater, konserter, marknadsfester, maskerader och tablåer hade nu med tillskott av kapprodd och årligen återkommande segelregattor, en mer sportslig framtoning. Gustafsberg var också ett populärt mål för söndagsutflykter och många kom med ångbåt ända från Göteborg.

Krigsutbrottet innebar naturligt nog en nedgång. Världskriget "gjorde upp" med den gamla tiden och någon ny renässans blev det aldrig för Gustafsberg som kurort; 1932 tjänstgjorde den siste badläkaren och 1938 hölls brunnen öppen för allmänheten för sista gången. Ett nytt världskrig stod för dörren men badanstalten höll öppet under hela beredskapstiden och badgäster och flygförsvar fick samsas på Gustafsberg.