Jag har suttit och läst en del hemsidor om tro, om tvivel; om det som jag skulle vilja kalla synkretism, ja allt möjligt.

Det gör ont att läsa, det gör ont att läsa om andra människor besvikelser, om andra människors lidande, om dessa människors bemötanden. Det gör ont.

Men jag har också läst människors lögner, kan jag kalla det så? Ja jag kan inte sticka under stol med att jag betecknar det som lögner. Har vi kristna monopol på Gud? Monopol på vad, vem kan äga Gud? Ingen. Kan någon äga Gud så vore hon Gud, det är en självklar tanke för mig. För det är på samma sätt med oss människor. Vi äger inte oss själva, men vi äger på något sätt friheten att ge oss till vem vi vill. Vi äger några få saker och det är vår kärlek, vår kropp, vårt hopp - vi är fria att ge dessa gåvor till vem vi vill, trots att det är gårvor till oss från Gud.

Kan man verkligen läsa Bibeln så? kanske någon frågar. Jag tror det, att man kan utläsa att allt vi har och äger är från början en gåva från Gud till oss, givetvis kan det i dessa gåvor hur man nu vill definiera dem, finnas brister, i alla fall som vi själva tycker. Och en del av bristerna är bara falskhet, något vi själva tycker för att de inte når upp till t ex rådande ideal, en del andra kommer säkert ur det perverterade som skapelsen fick över sig i själva syndafallet. Men det är inte lätt att var människa, det är jag den första att intyga. Livet är inte lätt, inte ens rättvist. Det är inte lätt att få det att gå ihop med en kärleksfull Gud. Och teodicéproblemet har väl under alla tider varit aktuellt!

Men vi kan slå fast en första sats: Livet är inte lätt. Det är inte svart-vitt, det är också grå vardag. Men det finns områden i livet som är svart-vita, där det ropar ett antingen-eller. Det är sant. Men jag kan inte tala om för någon vad som är svart-vitt eller antingen-eller, det brukar en ärlig människa snart upptäcka, och den oärliga(eller blinda, eller vad du vill kalla henne) människan är sällan någon idé att diskutera med ändå.

Men skall jag då lite mer personligt berätta för er om min vandring. Givetvis i allra kortaste ordalag, därför att integritet är värdefullt och för att inte heller ta upp alltför mycket utrymme och tid för dig som läser. Du kan här nedanför länka dig vidare till den.

Men först skulle jag nog ändå vilja vända på slantarna ännu en gång. Vad vill jag slå fast? Är det fruktlösa dogmer, dödande ord och bokstäver eller liv? Jag är säker på att det kommer att tolkas på lika många sätt som det finns läsare till texten.

Jag känner nu för tiden en förkärlek till att prata om det jag inte förstår. Antagligen därför att jag tror att det skall lätta på bördan, ty en börda är det att inte förstå. Varför är Gud så långt borta när jag behöver Honom? Varför lider den som tror och lever rättfärdigt? Om någon undrar så håller jag på att fördjupa mig i Jobs bok, för den som läst hans bok känns säkert frågorna bekanta.

Men vad får Job för svar av Gud då? Han får ju definitivt inget svar på sina frågor. Han får en lång utläggning av Gud om hur Han tämjer kaosmakterna, ordnar med sin skapelse etc. Men Job ville ju ha svar. Men det konstiga är, tycker vi, att Job nöjer sig med de svar han fått. Eller kanske rättare: Han nöjer sig med att Gud visar sig, talar till honom. Han säger ju, att han tar tillbaka allt och ångrar sig i stoft och aska. Gud måste gjort en oerhört intryck på Job. Vi kan inte betvivla det.

Det finns en lag om sådd och skörd får vi ofta höra. Den är nog sann, det tror jag. Det står bara inte när vi får skörda. Det finns en förgörare, en vedersakare, en ond makt(person). Det finns en fri vilja hos människan. Men det finns också en god Gud. Tittar vi på allt detta så kan vi bara stämma in i, att det är inte lätt att i detta finna en hållbar syntes. Det är likt en förbannelse att livet är så ovisst. Det tycker jag. Men det är väl därför Gud bestämde sig för att göra sig tillgänglig för det som vi kallar tro. För tro kan bara finnas där det inte är vetande.

Tron är en konstig paradox. Tron kan man inte förstå sig på, lika lite som på Gud eller livet. Det är höljt i ett töcken på något sätt. Ändå har Gud visat sig tillräckligt mycket för att det skall finnas någon grund för tron.

Kierkegaard talade mycket om språnget, i flera olika sammahang. Men han talade om trons språng. Han talade om att kasta sig ut på de sjuttiotusen famnarnas djup, där får tron liv, ,och hur paradoxalt det kan låta - grund och fast mark.

Men är alla beskickade till detta språng. Det finns idag en så utbredd rädsla bland människor. En rädsla för allt möjligt, att bli övergiven, att bli över, att bli ratad och försmådd. Det finns också sorg, men ibland känns det som om sorgen ändå är missriktad. Det är ett hårt ord, jag vet det. Men att sorgen på något sätt är självisk(men det är min upplevelse). Man kan gråta över saker och ting, särskilt över sådant som man själv mister, inte för att man ägde kärlek till det utan för att det var en slags dröm, en självisk uppenbarelse. Man var på något sätt mer kär i sin dröm och uppfyllelsen över den att man var beredd att gå över människors väl och ve för att nå den, och sedan när man ändå inte nådde fram då, gråter man över att man inte fick den. Men gråter man över de människor man sårat på vägen? Jag tror att svaret är sällan.(Nu vill jag också ha sagt i detta, att det finns människor som mister anhöriga, vänner och kärleken genom död och annat, det är inte dem jag menar.)

Detta är som sagt reflektioner som jag har, och jag skall inte gå djupare in i dem, för jag tror att du är kapabel till att tänka själv. Men någonstans i dessa ord vill jag väcka mig själv och dig till att ärligt tänka igenom ditt liv.

Jag vill ge Gud en chans, Han är värd den. Jag tror på hela Hans Ord, på Hans uppenbarelse, på Hans kärlek. Jag tror att Han i kärlek sände sin Son Jesus Kristus som ett exempel, som ett försoningsoffer för mina och dina synder. Och jag tror att Jesus uupstod från de döda, som ett tecken och som ett svar på Guds allmakt. Jag tror att Gud älskar mig, även om jag är besviken på Honom. Jag tror att Han klarar av den besvkelsen. Jag förstår Honom inte, men jag älskar Honom. Jag tror att Han älskar mig, att Han älskar dig med evig kärlek och att Han har en underbar plan för mitt och ditt liv. Med detta vill jag ha sagt att jag tror på Hans ord utan att jag för den delen här går in på livet efter detta, döden och uppståndelsen, helgelsen och heligheten. Jag tror på en levande och kärleksfull Gud mitt i allt elände. Och det är inte svårt att tro på Gud eller Jesus heller för den delen(inkarnationen har aldrig varit ett problem för mig, även om den är det för många. Men i Jesu ställeföreträdande död brinner en oerhörd kärlek. Där bakom finns en Gud som älskar till döds). Men det är ibland oerhört svårt att tro att Han vill ha med mitt liv att göra, att Han vill förvandla mitt liv. Och det sörjer jag.

Till fortsatta reflektioner, för den som vill.