Jag har mycket funderat över kärleken. Kärleken skall ju vara själva den kristna trons kärna. Och jag har läst om kärleken, tro mig när jag säger det. Jag har läst mer än de flesta vågar jag säga. Jag har studerat kärleken ur alla perspektiv. Kärleken mellan man och kvinna, mellan vänner och släktingar, till medmänniskor, till främlingen, till syndaren. Jag har läst psykologiska, teologiska, filosofiska o.sv, o.s.v., och vad har jag då funnit?

Jag skulle först vilja försöka förklara något om helhetstänkandet som borde finnas för att förstå detta vidare resonemang. Jag har en väldig längtan till ett få förstå saker och ting, men saker och ting i livet blir inte alltid som man tänkt sig, och det vet jag att du redan är bekant med, annars skulle du inte bry dig om att läsa dessa rader överhuvud taget. Så pass har jag lärt känna människan. Under de två sista åren har jag blivit ödmjukare inför livet, på ett smärtsamt sätt skulle jag vilja säga. Det är som om Gud inte bryr sig om hur Hans barn kommer till insikt, kommer fram till Honom - bara de kommer fram. Det är i sig en smärtsam upptäckt. Jag lovar det. Och vi vet(några av oss) att det finns människor som inte alls förstår detta sätt att resonera. Det finns människor som gått framåt i livet utan motgångar. Det är konstigt. Jag förstår inte detta.

Men vi skall nu se på några av livets mysterier och jag är medveten om att dessa ord är fragmentariska, men jag skriver dem rakt uppochned, från hjärtat. Snälla du, ta dem för vad de är.

Det finns oerhört många mysterier i denna världen, i hela skapelsen, vad forskarna och de lärda än säger. Kroppen är ett mysterium, visst är det sant. På många olika sätt är vår kropp ett mysterium, som man måste se på ur ett helhetsperspektiv, annars blir det fel. Kroppen är en fantastisk skapelse. Kroppen kan känna, ge, ta, hela och skada. Tänk dig vilka möjligheter du bär i din kropp, för att du är människa och för att Gud bestämt det så. Det är fantastiskt.

Kärleken, sexualiteten - visst är det fantastiska gåvor. Vi har fått allt detta som en gåva. Men hur brukar vi dessa gåvor? Glöm inte helhetsperspektivet.

Vad vi gör mot någon annan eller mot oss själva det skadar, på något sätt kränker det också Skaparen. Är tankarna för stora, oroa dig inte, det är de för mig också. Men så har jag förstått livet.

Vi är så rädda för att synas sådana vi är. Och denna rädsla förstör så mycket, tro mig när jag säger. O denna rädsla förstör våra och andras liv. Den kan få oss att gå över gränser vi inte skulle överträda, den får oss att gömma oss inför Guds blick. Och varför är vi rädda då, varför döljer vi oss själva på alla dessa tusentals sätt? Vi gömmer oss bakom en materialism, bakom en brutalisering av det sexuella, bakom en vilja till makt, och vi gömmer oss alla för Gud därför att vi är rädda på olika sätt.

Adam, vad gjorde han när han hade ätit av den förbjudna frukten på trädet? Han gömde sig för Gud när han kom gående i lustträdgården, och han skämdes för sin nakenhet, alltså - han skämdes för sig själv, för sitt förakt, sin skam, sin synd.

Vi gömmer oss alltså för att vi är rädda, och därför kan vi inte etabelera hela relationer, vi har svårt för att älska och hålla den kärleken vi fått som gåva vid liv. Vi förvandlar människor till andra ting, förkaster dem, utnyttjar dem och samvetets röst får dö. Men jag tror inte att man kan lura samvetet. Det går bara inte. Lyssna lite till.

Samvetet är något evigt. Det är ett sätt att samveta med andra människor, och när vi träder över gränser som samvetet någonstans säger nej till dödar vi hennes röst. Men samvetet dödar vi inte, hon äger ett slags motgift. Hon driver oss till större och större förtvivlan, och vi flyr. Men hon driver på tills vi är nere på botten för att vi åter skall få upp ögonen och kanske se vår fruktansvärda tillvaro.

Jag tror att samvetet arbetar så här. Jag har sett alltför många exempel. Man kanske kan säga att synden samverkar på detta sätt med samvetet för att vi skall vakna upp. Jag vet inte, det spelar inte så stor roll. Men det jag vill ha sagt är, att samvetet kan du inte lura. Det går inte.

Vad vill jag då ha sagt med alla dessa ord. Först och främst skulle jag vilja peka på rädslan som kommer ur synden som orsak till mycket av vårt lidande. Vi är rädda och skamsna. Vi är fyllda av självförakt och självhat och vi flyr från allt det här. På många sätt, och jag tror inte att jag behöver ta några exempel, du vet säkert vad jag menar. Men denna flykt undan livet förkrymper oss, vi ratar gåvorna vi fått och livet blir inte så härligt som vi tänkt oss. Och vi kommer inte ifrån det faktum att det alltid kommer att finnas människor som förstör, som sargar, för synden finns fortfarande, men det är ingen ursäkt till att jag själv skall fortsätta på detta sätt även om tanken många gånger är lockande. Hur många gånger har inte du tänkt för dig själv eller sagt till andra: "Att så där gör alla andra, alla andra har gjort så, varför kan inte jag göra så då. Varför?" Det går alltid att dra till med det. Så har alla andra gjort eller så gör alla andra. Men håller det för evigheten? Håller det överhuvudtaget för detta livet?

Jag tror, att om du såg livet ur ett annat perspektiv, ur ett större perspkektiv - där mysterierna får plats, där gåvorna får plats, där sanningen får leva och vara, där rädslan får tas bort genom att Gud förlåter oss våra synder, då har vi ju inget att frukta längre, då skulle livet te sig annorlunda, jag lovar. Tro mig.

Har du några frågor till detta utkast är du välkommen att höra av dig och jag hoppas att jag skall kunna uppdatera mina reflektioner, de är lika viktiga för mig. Jag vill också förstå, jag vill också komma vidare. Jag vill också sluta vara rädd och bli en hel människa.