Till gudinnan med de röda läpparna

Mylitta, Kybele, Afrodite, hör mig,
lustgudinna med tusen helga namn,
till forntidsvärldarnas fallna riken för mig
och öppna i nåd för sonen din kärleks
doftande famn.

Livet jag ber och det liv som sjuder,
rusat av blodets hetaste safter,
sinne, som tyngt under kvalen bjuder
hyllning åt skönhetens heliga krafter.

Giv i min lampa en olja som räcker
ännu i dödens skymmande timmar,
giv mig en själ som till låga väcker
glöden, som dold under askan glimmar.

Ur Pasiphaë

Jag vet ej om det kärlek är
den lömska feber, som mig långsamt tär,
jag vet ej ens, om jag dig kärlek ger -
blott ett jag vet - att när ej dig jag ser,
jag lider som jag dig förlorat redan.

Vem täljer timmarnas och dygnens plåga?
Vem räknar solarna som sjunkit sedan
den kvällen gått, då mina känslors råga
gav visshet åt min själ, att du var mer för mig
än någon annan, vilken vandrat vid min sida.

Och dock jag vet ej om jag älskar dig -
vet blott att jag för dig kan ändlöst lida.

Ur Primavera

Ögonen slötos, tystnaden tyngre sig sänkte.
Skuggorna tätnade, natten närmare
nalkades - mjökvit månskivan blänkte.
Men våra drömmars aning allt fjärmare
lyfte sig, höjde sig, glömde i natten
brinnande blodet, som flämtade nyss.
Skuggorna hopades, mörkt över mörknande vatten -
hjärtat domnade tungt under aftonens kyss.

Ur Primavera

Aldrig en stjärna blekare
brann under himmelens blå,
aldrig en flöjtton vekare
bragte mitt hjärta att slå.

Aldrig mitt sinne hetare
bränts av den snyftning jag kvävde.
Tid blev ej smärtans mätare,
evigheter jag levde.

Ur Primavera

Såg du evighetens gåta
över frusna vidder tiga;
såg du seklerna och åren
över Tidens alper stiga.

Såg du natten, såg du dagen,
tidlöst slumrande i dröm,
ena sig och blandas
i den vita eterns ström.

Såg du världens villa lösas
i en sky som skrinrades av ljuset,
och av Evighetens luft förnam du
fjärran hän det svala suset.

Då skall rummets former brista,
då skall Döden för dig bäva,
och från livet lyfter du den sista
slöjan - för att leva.

Ur Källorna

Blott ett är visst, och det är livets egen gåta,
och speglande vår själ på ytan av dess vatten
vi söka gyckla lätt och le och låta
i dagens glömska dö den dunkla natten,

som tänder stjärnor, vilkas sken vi rädas,
i dunkel fasa inför all fullkomning,
och ger oss fröjder vid vars lust vi ledas,
och smärta, som ger sömnens ljuva domning.

Och ängslat söka vi fly för det,
vars rätta djup och mått vi aldrig spana,
men nämna Natt och Död och Evighet:
o, dunkla ord för det vi dunkelt ana!

Ur Källorna

Ack, åren skola stinga mig
med sina alltför ljuva, darrande minnen,
mitt hjärta skall känna
hur även mellan oss växer
tigande, stum och omärklig
muren, mörkret,som skall skilja
även de starkast brinnande hjärtans åtrå,
att med ovanskliga eviga band
binda den jordiskt förgängliga
kärlekens väsen.

Nu ser jag skuggan i ditt öga,
det som jag alltid darrande anat,
det som växer inom oss,
krävande allt!
Ensamheten.

Ur Elden och altaret

Men kvinnan talade i nattens ro
med röst som steg till viskning och som sjönk
till snyftning
och var som sorl av alla havets trötta vågor:

Det fanns blott ett i världen som var mitt,
ett enda väsen var min värld,
mitt sköte har blott ägt ett enda barn
- och det var du.
Jag älskat dig, jag skänkte dig mitt liv,
och i min famn jag födde dig på nytt.

Nu skiljas blad och gren i höstens sena glöd,
frukt faller tung och trädet lättat höjer
till vinterns svala död
sin skövlade och svarta krona.

Se, jag vill lugn och lätta löjens ro
och vinterklara dagars stilla frid,
jag blommat ut, jag är förblödd och trött:
min stam skall aldrig föda mer.
Den födde dig!

Din far var vinden och din mor elden,
men jag - jag födde dig på nytt och gav
ditt väsen form:
ditt sinnes heta vådeld lät jag brinna
tills offerlammens klarhet fyllde dig.
Jag blev ditt altare - din kärlek blev jag ej.

Ack, lågan längtar till ett högre rum,
till sina syskon stjärnorna, som gå
som silverfacklor i det mörka blå:
Eld vill till evighet och eld begär
av jorden det som icke jordens är.

Ur Elden och altaret

Det gives timmar då allt mörknat guld
på våra böckers ryggar, våra tavlors ramar
som stora gyllne ögon mot oss stirrar;

då skymningen oss tynger som en ogäld skuld
och mörkrets skuggor bliva hungriga som gamar
och själva brasans glöd oss skrämmer och förvirrar;

då aftonrodnans ljus tycks ängslat dröja blott
i väntan, att vi fly med det ur nattens armar,
där själva himlens blå blir hotande och svart

och månens skiva lyser spöklikt grått.
Och stilla hoppas vi att någon sig förbarmar
och för oss bort - vi veta icke vart.

Ur Källorna

Kosmos är jag, Kosmos var jag,
glansen av dess ureld jag bar,
lågor, brännande och ljuva.
Jag var bergens ro och havens
vilda stormar, jag var savens
brand i rankans stam och druva.

Jag var allt som led och levde,
aldrig köldens makt mig kvävde.
När dess isvind kylde själen,
dubbelt stark min längtan brände,
varmare jag glöden kände,
som låg bunden under tjälen.

Alla vilsna fåglars längtan bar jag,
alla vilda vågors like var jag,
ägde endast stoltheten och modet:
stoltheten att bita läppar samman,
modet att förgås i ödesflamman,
lyda undergångens röst i blodet.

Havets sång och dödens sång,
än vår färd blir tung och lång,
än ej få vårt mål vi hinna.
Inga segerkransar pannan smycka,
än mot fjärran horisonters lycka
dödens vita stjärnor brinna.

Ur Primavera

Salighetens gåta

O salighet, o gåtfullhet,
o Kristi törnekrona,
som mer än världens visdom vet
och varje synd kan sona.

Jag träder nu till Korset fram
ur dödens syndaländer
att ge min själ liksom ett lamm
i Jesu frälsarhänder.

All synd, all smuts, allt lågt begär
Ditt rena blod borttvagit,
när som en krigsman i Din här,
Ditt kors som svärd jag tagit.

Jag svär Dig trohet, ödmjukhet
och lydnad intill döden -
från denna stund för evighet
Du vårdar mina öden.

Nu all min synd Du tagit har -
av fröjd vill hjärtat gråta -
jag är Ditt barn - Du är min far -
o salighetens gåta.

Ur Oroligt var mitt hjärta

Avsked

Det är en höstens dag, en undergångens,
djupt i min själ den länge döda sångens
förklungna eko stiger upp och klagar:

Du dräpte mig - o aldrig födda dagar,
då stolt min stämma skulle stigit fri
av egen kraft en egen melodi.
Du dräpte mig, mig, sången i ditt bröst -
år skall du leva, år av evig höst:
Jag, jag, vars avskedssuck i denna
stund dig når,
är sista ekot av din diktnings vår.

Ur Oroligt var mitt hjärta