För att någon gång verkligen gå rakt på sak, så väljer jag att göra det nu. Kristendomen säger att sanningen är en person, inget mer. Men är det så att kristendomen har rätt i att sanningen är en person, då får det oerhörda konsekvenser för oss. Betvivla inte detta faktum.

Men det är ganska tufft att gå ut och säga en sådan sak. Sanningen som begrepp är inte det lättaste att utreda så här i ett ögonblick, så många genier och kloka människor har sedan länge försök att göra det. Redan före Kristus fanns det människor som sade sig ha funnit hela sanningen. Buddha, han sa att han funnit sanningen och därför kunde nå fram till Nirvana. Det som talar emot en sådan religion, men det kanske är obetydligt för en del, är att det finns ingen som helst försoning eller förlåtelse i en sådan religion. Alla religioner utom kristendomen är självfrälsande på ett eller annat sätt.

Både i Buddismen och Hindusimen finns dessa element. Även om Hindusimen inte är ett enhetligt system, det är svåröverblickbart. Det är sant. Men både inom Hindusimen och Buddhismen finns dessa element med återfödelsen. Våra onda gärningar, lagen om karman, tvingar oss in i en cirkel av ständiga återfödslar. Man måste sona sina gärningar genom en ny existens. Skulden är alltså verklig och medveten i alla religioner, även om skulden kan ha olika attribut och även vara inför olika överhögheter. Det finns ingen gud i vare sig Hindusimen eller Buddhismen som man liksom syndar inför, det är som en slags blind naturlag, fel uttryckt, som en princip. I båda dessa religioner finns föreställningen om hur man skall nå Nirvana eller Moksi. Utslocknandet, att nå slutet på dessa eviga existenser, och vad det innebär är det ingen som vet. Buddhisterna menar att allt är lidande, och orsaken till detta lidande ligger i vår livstörst och våra drifter, men det finns en väg ut ur detta lidande, och det var det Buddha upptäckte. Och det är bara munken som kan nå dit genom goda gärningar och meditationer, som gör att han till slut når högre i sin insikt och kunskap och till slut förstår de högre sanningarna.

Hindusimen ligger nära, eftersom Buddhismen i mycket har utgått från Hindusimen. Men det skiljer sig ändå i viss mån. Man menar att man skall nå ett högre medvetande så att man slipper återfödas. För att atman skall bli ett med brahman. Också detta går till på samma sätt. Genom meditation, för att nå insikt och kunskap. Nu är detta bara huvuddrag, vilket jag bara vill påpeka. Och det finns olika riktningar inom dessa religioner. Men för mig känns de en aning grymma i sin åskådning om återfödelse. Där finns ingen förlåtelse eller försoning, även om de så sant talar om människans personliga ansvar.

Islam som ligger närmare Kristendom och Judendom är också en gärningarnas religion, även om det finns någon form av förlåtelse i den. Men den är mer köpt. Alla dessa tre religioner har en helig bok där det finns bestående likheter. Man kan inte annat än att slås av den likhet det finns i alla religioner i deras moraliska lära, det får en att tänka på de grekiska filosofernas lära om naturrätten, den ligger på något sätt nedplanterad i människan. Judendomen väntar fortfarande på sin Messias, som enligt Kristendomen redan kommit. Många av oss Kristna känner en väldigt nära släktskap till Judendomen, vi har båda ett gammalt testamente, som vi kallar det inom Kristendomen. Jesus föddes i och ur det judiska folket, det är det utvalda folket, men som Paulus visar så hör alla människor dit genom tron.

Jesus säger i Johannes evangeliets fjortonde kapitel, vers 6. "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

Jag tycker de orden betecknar en sådan helhet, vägen, sanningen och livet. Men det är inga små anspråk Han gör. Men den kristna tron är heller inte lätt. Vi har en försoning, en Gud som vi syndar emot och som vi står i skuld inför. En del tror att vi kan synda, be om förlåtelse och synda igen. Det är fel. Den klassiska kristendomen talade alltid om omvändelse och ånger, den förutan kan man inte tala om kristen tro. Och ser man på alla liknelser i vårt nya testamente kan man utläsa ångern, viljan till omvändelse och denna står alltid nära kärleken till Kristus. Det har alltid varit svårt att förklara människans fria vilja och Guds totala makt. Gud utför arbetet inom oss genom sin Ande, men vad fyller då vi för funktion. Det är inte alldeles enkelt att förklara, jag tror inte ens att det går. Men jag tror att kärleken till Gud genom Jesus Kristus får oss att vända vår vilja till Gud och ju närmare vi kommer honom desto större inflytande kan Hans Ande få inom oss, så att vi fortsätter det helgelse verk som han påbörjat. Vår vilja sammanstrålar tillslut med Hans. Men för att så skall kunna ske måste det till en försoning, därför att synden som vi bär med oss i form av en gnagande eller hemsk skuldbörda måste lyftas bort. Vi måste också dö bort från våra döda gärningar, som Paulus skriver om. Det är just vad Kristus vill göra.

I vårt mottagande av Jesu blod till rening av våra synder, av borttagandet av våra skulder, där vi får ta emot Guds rättfärdighet i stället för skulden blir vi förvandlade. Detta tror jag är en mycket konkret händelse. Men det måste jag studera lite närmare, men är ändå en trosakt. I detta bor vår ånger och omvändelse ifrån det onda, destruktiva och förvridna. Därefter följer dopet, som är en underbar symbol och samtidig verklighet av rentvättande av oss. Av vår kropp och person. Vår kropp är ett tempel åt den helige Ande, säger Paulus, kroppen måste därför helgas. I dopet sker detta, genom att vi dör bort från synden genom att följa Jesus i döden och stå upp med Honom till en ny skapelse. Det är en fantastisk symbol och verklighet. Tänk om jag ändå kunde förklara.

Men Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Vi kan bara tro det, och är det så att Jesus är sanningen får det oerhörda konsekvenser för oss, på alla livets områden. Jag tror det.