- Den som är tyst i sin person i mötet med det vi kallar Intet - är intet; men den som tillåter sig att där, i mötet, uppleva ångest, har dock förmått något.

- Lakoniskt vrider sig poetens stämma i hans eget bröst, men den har i mötet fött något.

- Sorgen bereder ut sina vida vingar, ty det är sorg hon upplever, när den döendes stämma flyger sin väg på sina tårdränkta vingar till sitt väntande hem.

- Ensam, men inte övergiven, allt och inget, dock allt ändå, - vem?

- Jag uppgiver i mitt bröst ett längtansfullt och dystert skrik - vem vill se mig!

- När jag talar är jag tyst, när jag är tyst står livet stilla, när jag ropar lyssnar ingen, när jag gråter är jag ensam, när jag minns är jag inte längre ensam, ty minnena kom min dystra tillvaro till mötes och för ett kort ögonblick är vi två ett igen.

- Kallt är mötet, såsom blicken vilken genomtränger mig, då är jag så svag i min längtan. Då är inte blicken som kunde varit liv - levande utan död.

- Kan någon förstå min längtan och min saknad? Hon som river och sliter? Hon som inte tiger; ty nu är stunden här då ropet brister, och min viskning når inte fram, nu är ögonblicket här, då skriet försvinner i intet och orden upphör att bära, nu är Du här - min vila, Ditt Ord!

Kan någon, jag frågar igen - förstå min längtan som du inte förmår besvara. Kan du! snälla svara mig. Är saknaden förbi i apatins hägn, i sorgens och vredens tid? Min längtan renar mig ej ännu, min saknad skriker till slut - jag älskar dig, älska mig, älska mig för kärlekens skull!

Kan du svara mig! Kan lidelsen finnas i ett hjärta fyllt av rädsla, skuld och förakt! Säg mig, kan det vara så? Finns passionen där flykten bor? Svara mig, du! Svara mig. Finns den sanna kärleken i blicken bortom där, i rädslan, i skammen, i föraktet? Svara mig du, snälla svara! Nej hon finns inte alls där. Varför säger du då, att du älskar mig?

Varför är du så rädd - för den kärlek som brinner, för den lidelse som är så stark? Varför är du rädd får gåvor, för ord, för att visa dig. Varför klär du aldrig av dig naken inför mig, riktigt naken. Varför får inte jag se dig sådan du är. Varför?

- Så är jag åter där - hos min längtan. Kan man vara hos längtan, kan längtan så mäktigt bli ett med mig? Jag skulle vilja påstå det, att jag och längtan är ett. Vilket fenomen, tänker jag. Jag längtar, längtar mig till döds. Så längtar jag. Jag längtar efter evigheten, efter kärleken, efter sanningen - hon är den stora saknaden. Hon sargar och ger hopp. Ropar och viskar. Ler och gråter. Jag älskar henne högre än ögat solens ljus. Jag älskar henne. Som ropet efter lyssnaren, som sanden efter foten, som livet efter liv! Varför är jag sådan? Jag önskar någon det kunde förklara.

Det att vara sin längtan och saknad är inte av ondo, men jag njuter inte varje stund. I det hon tar min energi, ger hon mig åter liv, i det hon ger mig liv förkortar hon min dag, min lycka, mitt allt. I det hon förkortar min dag, min lycka, mitt allt - ger hon så åter allt, därför är hon min vän. En vän av evighet, jag önskar bara sorgen inte vore en del av hennes väsen, att rädslan inte vore en del av henne själv. Jag tror inte att det är så, men hon medför sin vän, sina vänner, vilka dessa är.

Hon ger så liv, och livet hon skänker talar allvar, ropar förlåt, vädjar - försoning, därför är hon allt och allt och ändå intet.

- Så vart det över, tanken på allt, det var över - hur han hatade detta lilla ord - över; som på något konstigt sätt förmedlade hela hans värld i ett litet, fånigt lakoniskt ord.

Han visste det, att nu var det över. Livet, ja kanske inte livet - men lögnen, han var åter fri - åter fri att leva.

- Som tystnad, som ton, som liv - var du. Det var då och inte nu. Som tårar, smärta och lidande - var du. Det var du, både nu och då. Att jag älskar dig - det vet du. Att kärleken är slut, det är bara ett beslut. Kommer kärleken sakta att dö? Kommer den sakta falna och dö, kommer du, bilden av dig - bara försvinna? Eller kommer du åter, ja åter för att älska. Jag vet att du skulle kunna, men du vill inte. Du ville bara ropa efter barnet, efter egot, efter tomheten - efter intet. Det som är kvar efter dig är tomheten, intet och allt har det blivit. Jag skall åter befria mig från dig. Åter och åter har blivit mitt liv.

- Du, du kom igen! Varför kom du igen? Vem sände dig? Varför finns det inga svar? Varför kom du bara! Du gör mig så förvirrad. Ty vem skall jag tro på, din uppenbarelse eller den sändandes ord? Jag vet inte - vem skall ge mig ett svar. Varför är det så tyst, varför?

Varför, varför kom du. Du bara stod där, fylld av kärlek igen. Men vilken kärlek? Den som dödade mig eller var den förvandlad, ville den ge liv? Fanns det liv i den? Jag bara undrar, jag bara ställer dessa frågor utan svar, ty ingen finns som kan ge mig ett svar. Inte ens du!

Gud, om Du finns, kan du väl ge mig ett svar. Är det för mycket begärt? Gud, om Du vill - vill du hela mina sår, ge mig något att tro på. Jag tror ju på Dig, det är inte vad detta handlar om, jag vill åter tro på kärlekens liv och lust och nakenhet och sanning. Kan Du ge mig den tron? Det är en bön och en önskan, från ett sargat hjärta, från en som slutat tro och snart är hoppet borta. Då finns inget kvar, inget. Jag lovar, den dagen finns ingenting kvar, inte ens ingentings ångest.

Vart är jag då!

- Så visade det sig, att mitt hjärta och inte ditt - bar den större smärtan. "Hon väljer skriket och jag smärtan", Kierkegaards ord gör så mycket mer ont idag, än när jag första gången hörde dem.

Kan någon förklara denna smärta. Kärlekens smärta, och återigen visade sig Kierkegaard förstått kärlekens sanning i orden: "Det olyckliga består inte i att de älskande inte kan få varandra, utan i att de inte kan förstå varandra."

Så var det sagt, du med skriket och jag med smärtan. Så var det sagt, att kärleken inte alls bar över och igenom alla barriärer. Hade diktarna fel?

- Förlåt mig, förlåt mig att inte heller jag förmådde leva upp till dina krav. Tänk om vi kunde gått samma väg, haft samma mål. Vem har rätt och vem har fel?

Och varför hör kärlek och skuld ihop, jag bara frågar - varför! Varför! Kan någon svara?

Förlåt mig från mitt hjärta, förlåt från det hjärta som brinner och dog i sin förtärande eld, som inifrån förtärdes av en ofattbar kärlekseld. Förlåt!

- Som livet trasas sönder, som skulden tynger, som synden dödar - är detta den fallna världens straff - att kärlek och skuld så nära stå? Jag kan inte förstå, inte heller min ovisshet och kamp.

- Du skrev idag, ja det var tydligen igår, och du sa - "Du vill bli sedd av mig." Kan du det? Kan du se mig? Som jag längtade efter det ögonblicket då du skulle se mig även om det skulle betyda en sorg så stor, en gråt så mäktig - ett krossande av dig och mig, ett nedbrytande för att du och jag ett skulle bli. Att vi för första gången och för evigt ett skulle vara.

Som jag älskar dig. Jag älskar dig!

- Vi hade en dröm; ja du och jag hade en dröm - drömmen om att vi hörde ihop. Säg mig du, vad skall vi göra med den drömmen? Tänk om du skulle se mig, det vore i så fall första gången du såg på dig själv.

Så är det, den som ser den andre ser sig själv, tänk vad rädda vi är för oss själva, för vårt elände, vår smuts, vår ondska - för våra egna ögon. Därför vill vi inte se varandra, för att slippa se oss själva. Skulle du vilja se mig, dig; i ögonblick varje dag vara mig och jag dig, kännande varandra; ty när jag känner dig känner jag mig själv. Kan du förstå detta mysterium.

Jag ber dig inte förstå, men tro, söka och ge. Snälla du - överlåt dig själv till mig för att bli bara dig själv. Jag älskar dig.

- Var inte ångest - ge mig inte mer ångest. Hela mina sår, det är min bön - mina ord, till dig. Se mig!

- Jag kan ännu inte gråta, det tog så hårt - att säga farväl. Det tog all min styrka, att till dig säga - farväl. Jag älskar ju dig.

Det är ännu ett beslut, bara ett beslut, ordet klingar igen, så lakoniskt, föraktfullt - farväl. Var är du nu, du min älskade. Jag skall gråta, jag kommer snart att gråta. Snart kommer sorgen, jag känner det inom mig, snart kommer det att bubbla upp inom mig, snart, mycket snart - gråter jag.

Farväl då min älskade. Jag kan inte förklara det, men jag tror vi hör ihop. Vi skall ses igen, om du, om du stannar vid korset.

Lova mig, min älskade, att du stannar vid korset tills du förstår, tills du känner, tills hans blod rinner i dina ådror, tills hans blod, som renar från allt, helar från allt - låter oss mötas igen.

Det är honom jag hoppas på, honom och han korsfäst. Stanna där med mig tills vi tillsammans kan vandra vidare.

Vill du det?

- Älskling, det gick inte. Måtte du förlåta mig för det. Att jag inte längre orkade stanna hos dig. Hur skall jag någonsin få dig att förstå, att jag inte övergav dig. På ett sätt gjorde jag det. Övergav dig i kärlek. Kan du förstå det? Kan du någonsin förstå det? Älskling, jag kan det inte. Jag förstår inte varför jag inte kunde få stanna hos dig. Jag förstår det inte. Jag kan inte förstå.

Jag älskar dig, och måste lämna dig, det är en ekvation jag inte förstår. Men denna värld har gjort dig och mig så ont. Lova mig att du hatar vad som hatas skall och älskar det som älskas skall.

Att lämna dig var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Det var en sorg som inte kan förklaras eller förstås. Det var något som inte skulle ske, och nu fick det ändå ske. Detta är min eviga sorg, att lämna dig som jag älskar, utan att förstå, utan svar - nu är jag utan liv. Ty du var mitt liv, min dröm, mitt allt - och ändå gick det inte. Det är att röra sig med paradoxer, med ord som bara du och jag kan förstå, och ändå inte förstå.

Glöm mig och minns det jag ändå stod för. Jag skall bevara dig, jag behöver inte glömma dig och oss, som jag trodde. Jag skall bara minnas på ett annat sätt.

Farväl, du min älskade. Farväl! Jag älskar dig.

- Och då sa du till mig:

"Kall som is sårade jag dig
mina ögon såg dig inte och
mitt hjärta var av sten.

Rakt igenom såg du på mig
och du såg min själ, men där
fanns bara tomhet.

Ord sa jag till dig, för mig
betydde dom inget, för dig
var dom som piskrapp över
en redan sårig rygg

Du hade inte rätt till ...
det var ett piskrapp, som nästan dödade
Förlåt
det hade du."

Då sa jag till dig i tårar, "Det gör ont, dina ord gör så ont, och denna din medvetenhet, när skall den ge liv. Kan du svara. Kan du någonsin förstå?"

Och du sa till mig:

"Som havets vågot slår
sårar jag dig, gång på gång.
Som en kantig sten på stranden
slipas du så, gång på gång
tills bara grus återstår."

Jag ropade igen, till dig, "Jag älskar dig. Se mig! Jag är inte grus utan en människa. Vill du inte älska mig? Du ser mig ju nu, du ser ju vad du gör."

Och du sa till mig:

"Ditt liv var som vatten i
mina händer, som tårar lät
jag det rinna mellan mina
fingrar och släppte så ner
det i jorden utan att ens
förstå vad jag hade hållt
i."

"Ser du inte, du ser ju, att jag är dina tårar, din döda längtan. Kom till mig, min älskling. Kom och älska med mig."

Och du sa till mig:

"Sakta tynade du bort.
Sakta dog ditt hopp.
Så tändes en gnista igen
för att så snabbt slockna bort."

Jag ropade igen till dig, "Jag är här, se mig igen. Du ser ju. Varför, vad döljer du? Vad bor inom dig som du vägrar, inte vågar släppa fram. Jag älskar ju dig."

Och du sa till mig:

"Vilt virvlar löven i ditt
hjärta, hett bultar blodet,
värmen och kärleken svämmar
över, men ändå nådde det inte
istappen i mitt frusna
hjärta."

"Älskling, jag vet att mitt hjärta bultar, det skrämmer mig, jag vet att jag begär dig. Jag önskar du inte vore så rädd. Jag älskar dig, jag vill dig inget ont. Kom till mig, som då, som du gjort ibland. Jag längtar så, efter dig."

Och du sa till mig:

"Så tyst rinner tårarna,
i dina ögon finns inget
hopp mer.
Sviken alltför många gånger
av mitt ego.
Skall jag någonsin
dö bort från det?
Jag är inte som du, mig
vet man inte var man har
med mig kan man inte känna
sig trygg, jag är som olika
personer, ibland seende, ibland
blind.
Du har rätt, jag avgudar
min egen lycka."

"Men älskling jag vet det, jag vet. Se mig, försök välja. Vad alla andra än säger, säger jag till dig, du kan välja, du kan älska, bara du vill. Jag vet det, jag har känt det, upplevt det, i en skön dröm, i en verklighet - med dig. Kan du inte minnas, kan du inte förstå?"

Och du sa till mig:

"Kall blåser höstens
vind därute, snålt
blåser den kring löven.
Ensam viner den
fram och allt den
kan är att förgöra."

"Älskling, det är inte sant, den kan trösta, ge styrka, skänka en sådan skönhet, njutning. Tro ej så ont om dig själv. Tro mig!"

Och du sa till mig:

"Gråttyngda är dina steg
på färden
ensam är din hand, tungt
böjer sig ditt tunga huvud
och dina ögons färg är grå,
grått är allt du ser och allt
du hör är gråt.
Din mun talar
ord men till dom
vill ingen lyssna
åtminstone inte
hon till vem du talar."

"Jag vet älskling, men hur skall jag nå dig. Hur skall jag få dig att lyssna och förstå. Säg mig. Säg mig vad du döljer där, inom dig. Du känner det. När du det ser, skall vi åter vandra tillsammans."

Och du sa till mig, detta var ditt sista ord, till min tröst:

"Saliga är de som bor
i ditt hus, de lovar
dig ständigt. Sela
Saliga är de människor
som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i
sitt hjärta.
När de vandrar genom
tåredalen gör de den rik
på källor, och höstregnet
höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft
och träder fram inför Gud
på Sion."

"Älskling, har du någonsin talat profetiskt, så var det nu. Detta är du. Kan du förstå, kan du tro? Jag älskar dig. Och om Herren vill och du vill, skall detta vara du - och jag."