Vad är en relation? Enligt ordboken (ömsesidigt) förhållande, samband. Om denna utredning hamnar i en filosofisk nisch vet jag inte, om det blir en psykologisk utredning, ja det får läsaren själv svara för. Jag skall bara försöka upptäcka vad Johannes och Cordelia i sin relation möter, de kanske inte ens möter varandra? Den stora frågan är vad porträttet kommer att visa, vad det i sig självt till slut kommer att visuera.

För att kunna hålla mig till ämnet en relation måste jag använda mig av de brev som förefinns mellan dem. Däremellan finns det mycket tankar av Johannes, men de är ju hans, inte hennes; frågan är om de kan användas när vi talar om relation? Jag tror att de till viss del går att använda då mycket av hans relation till Cordelia finns i hans fantasi, tankeliv och drömmar.

Som den förförare Johannes är så finns bara hans relation i tankelivet som en kantig byggnad. I alla fall om vi tänker oss relationen man och kvinna.Det första viktiga mötet mellan Cordelia och Johannes sker på en utställning, där han får ett leende, då han hjälpt henne. Hans snabba tankereplik blir: "Nu är vi bekanta." Han erkänner trots allt sin förälskelse och förbannar sina ögon som inte kan framkalla bilden av henne. Men förälskelsen är estetisk, alltså, han älskar inte henne utan sina egna drömmar om henne.

Johannes är människan som endast fruktar det långtråkiga, vi kan ur denna iakttagelse härleda flera element ur deras relation, vilket vi senare skall se. Genom information vet Johannes alltid vart Cordelia är på väg och han ser inte till att vara där samtidigt utan i stället att alltid vara på väg därifrån när hon kommer, men ser till att de alltid möts i dörren.

Johannes hela syn på deras relation är endast en estetisk tankebyggnad. Inget annat finns av intresse än det estetiska. Det kan vara brådska, en vit handske, den vita huden och hans tanke förvandlar omedelbart vad ögat sett till något estetiskt tilldragande. Ständigt prövar han sin psykologiska insikt och vinner varje gång. Alla hans vinster ligger på det psykologiska planet, endast genom sin spekulativa och introspektiva lidelse förunnas honom kunskapen som får honom att kunna vinna vad han söker. Frågan är ju hur en sådan genomreflekterad människa som dock inte verkar känna djupet av sin egen mänsklighet, då han inte har lärt sig att älska, kan bära på så mycket insikt i det motsatta könets förväntningar? För endast genom att använda sig av de dialektiska krafterna som finns i människan vinner han. Hur han skaffat sig dessa insikter är mig omöjligt att svara på. Själv har jag svårt att förstå hur en människa som inte kan älska kan äga självkännedom och allmän människokännedom.

Kanske han vinner på erfarenhet? Empiristiskt kanske han fått skåda in i människans innersta, för att sedan utnyttja det för egen njutning? Det var ett sätt för Johannes att få lura till sig vad han trodde var kärlek, då undanröjde han alla hinder och lärde sig genom erfarenheten vad orsak-verkan har för effekt på en kvinna.

Han drar snabbt upp riktlinjerna för sin förförarakt. Han ratar ögonblickets njutning. Njutningen kan bara upplevas när flickan endast har ett syfte med sin frihet - att ge sig hän. Och för att uppnå det krävs att man har ett andligt inflytande över henne. Det är detta han nu skall göra, vinna andligt inflytande över henne.

Johannes blir också bästa vän med Edvard, får honom att berätta om sin kärlek till Cordelia. I mötet med Edvards barnsliga förälskelse erkänner han för sig själv att han aldrig kunnat betrakta hos sig själv förälskelsens ångest och bävan. Vilket också starkt talar för att han aldrig varit kär.

När Edvard och Johannes blivit inviterade till Cordelias hem har Johannes lovat att fånga hennes fasters uppmärksamhet så att Edvard skall kunna få hela Cordelias uppmärksamhet, allt detta ingår i Johannes fula spel, att få Cordelia att vandra omkring möjligheternas rum. När Edvard sitter och viskar i Cordelias öra, sitter Johannes och har långa utläggningar om jordbruk och jordbruksekonomi, vilket djupt fascinerar fastern.

Deras förhållande präglas av missförståndets repulsioner, det är ett rent andligt förhållande ännu. Men ännu har inte det andliga förhållandet gjort att han fått övertaget, för att så kunna få henne att välja att låta sin frihet tillhöra honom. Genom sin nära relation och sitt gamla sätt kan han i hemmet behandla Cordelia som ett barn. Han ironiserar med fastern som ingenting märker, medan Cordelias uppmärksamhet fångas.

Förhållandet nu mellan Cordelia och Johannes består från Cordelias sida av hat och fruktan. Det som skrämmer henne är själen, vilket är negationen av hela hennes kvinnliga existens, ännu är hon inte född och dödsförskräckt. Orden är Johannes och man kan undra vad själen är, om det nu är negationen av kvinnans existens? Kvinnan som väsen, som man måste blicka ur Johannes synfält, utvecklas inte utan föds vuxen. Därför får man förstå hans ord som så, att kvinnan fruktar själen innan hon föds, ty innan hon är född existerar ingen vetskap om själen. Denna fruktan eller ångest, är en antipatetisk sympati och en sympatetisk antipati, det är tilldragande och frånstötande på samma gång. Det är ångestens Intet framkallat genom den skrämmande möjligheten, där aningar endast förtäljer vad hon ännu inte upptäckt, sett eller skådat. Men som förkunnar om möjligheten och om ett val. I detta element ingår kvinnan innan hon föds, därför fruktar hon själen som hon inte lärt känna, och den är hennes negation. Ty i själen finns skönheten, men den är hos henne fortfarande drömmande och inte medvetandegjord. Därför ser också bara mannen hennes skönhet, ty han utvecklas och föds inte vuxen. Kvinnan föds länge, men föds vuxen.Och när hon gifter sig upphör hon med att födas; eller man kan säga, att när oskulden för evigt är borta, när fallet har skett, då slutar hon att födas. Innan är hon bara medveten om efterdyningarna som drabbningarna inom henne skapar, det som sker när hon håller på att födas. Det är inte utveckling utan smärtan och ångesten i hennes födsel.

Cordelia hatar Johannes som kvinna, fruktar honom som begåvad kvinna, älskar honom för att hon har ett gott huvud. Den trikotomiska delningen av hennes själs inställning till ett annat subjekt står bara som ett svar på deras nuvarande förhållande och Johannes interventioner på hennes själ. Det är en skapelse av Johannes. Men tanken är att väcka henne ur själens sömn för att kunna njuta hennes frihet, ty innan friheten är uppväckt finns bara den ångestfyllda drömmen som eggar Johannes att erövra henne. Tanken att skapa dessa föreställningar hos Cordelia ingår i planen att estetiskt kunna njuta henne.

Fortfarande är relationen inte inbunden, den s k "kärleksrelationen" finns ännu ej; ty Edvard älskar Cordelia, men vågar inte säga det, vilket Johannes fruktar att han snart skall göra och så väcka medlidande hos Cordelia; Johannes önskar förföra Cordelia, men den rätta stunden är ännu inte kommen. De tre tillsammans med fastern läser böcker, medvetet väljer Johannes böcker med romantiska drag och vidrör på så sätt Cordelias hjärta, sedan börjar han prata bokbinderi med fastern och framkallar ånyo avsky hos Cordelia. Hon kan inte förstå eller tolerera denna inställning han har till henne, kanske hennes avsky har med hennes stolthet som kvinna att göra? Johannes har ju ännu inte heller visat något erotiskt intresse för henne, men läser romantisk litteratur för henne, allt för att skapa ovisshet och möjligheter.

Här börjar Johannes dra upp de framförvarande riktlinjerna, han måste överraska Cordelia. Han diskuterar med sig själv hur han bäst skall överraska henne, men det måste ske utan att han själv blir alltför exalterad; en förlovning blir det bästa, en banal förlovning. Men som han säger: "Förlovningens förbannelse är alltid dess etiska innebörd. (…) Hur annorlunda är det inte under estetikens himmel! Där är allt lätt, vackert och flyktigt. När etiken kommer in i bilden blir allt hårt, kantigt, gränslöst långtråkigt." Men en förlovning har inte samma stränga innebörd som ett äktenskap, men äger då i sig en viktig tvetydighet.

För att ytterligare förstärka den dubbeltydiga effekten i Cordelias själ sprids ett löfte ut att Johannes har förlovat sig. När ryktet väl är utspritt använder han hela effekten av den för att så att säga ännu en gång gäcka den trogna skaran lyssnare och bestämmer sig för att göra sin förlovning med Cordelia från en handling till en händelse hon omöjligt kommer att kunna sätta fingret på.

3:e april möter Johannes Cordelia för första gången, eller rättare sagt han får syn på henne, nu är det den 23:e juli och vi skall försöka skapa oss en bild av deras relation.

Vi kan väl ändå säga att relationen ännu endast består i Johannes dunkla tankeliv; Cordelia vet inte om hans kärlek, hon fruktar och hatar honom, men samtidigt är hon också djupt berörd av hans djupsinnighet. Cordelia vet givetvis om Edvards kärlek men har inget intresse av honom. Under dessa korta månader där Johannes och Cordelias relation endast har bestått av att från Johannes sida skapa en sönderdelad själ hos Cordelia, för att s a s skapa viktiga kommande effekter. Det är egentligen ingen relation alls. Inte i ordets vanliga bemärkelse. Vad som är lite synd är att vi inte har tillgång till Cordelias egna tankar inför sina möten med Johannes utan endast hans tankar om hur han tror att hon upplever det hela. Men vi kan nog ändå inte förneka att han ligger ganska så nära sanningen.

Under dessa månader har Johannes redan njutit Cordelia, som betraktare och som fantiserande individ. Han har redan blickat in i hennes själ, funnit en kraftig lidelse, en stolthet som han så beundrar. Han älskar hennes gestalt och föraktar Edvards patetiska förhållning till henne samtidigt som han just nu fruktar att han skall ta ett avgörande steg.

Om man skall betrakta Johannes och Cordelias nuvarande relation utifrån ordet förhållande och se om man kan finna några sanna paralleller, så gör man det inte, ty förhållandet är, ja vi vet inte hur Cordelias förhållande är till Johannes, men vi kan med hjälp av hans anteckningar ana att det rör sig nu om en mera fader - dotter relation. Johannes är den fader som Cordelia förlorade, troligtvis i unga år, samtidigt finns ändå en liten eld där som hon inte vet hur hon skall tolka. Men Johannes har anammat idén och uppför sig som en gammal gubbe i deras hem och tillrättavisar henne, med fasterns gillande. Samtidigt är han där tillräckligt ofta, mot slutet också ensam utan Edvard, och Cordelia vet inte vad hon skall tro. Man får förstå att hennes värld är uppochnedvänd, samtidigt som hon befinner sig i den känsliga åldern omkring 15-17 år. I övergången då hon skall utvecklas från flicka till vuxen kvinna. Det är ju det Johannes vill hjälpa henne med på sitt alldeles speciella sätt. Flera andra omständigheter man bör bära i sitt medvetande är också att hon är ganska så ensam, oerfaren och beskyddad från världens alla fasor, som det var på den tiden. Hon har hemundervisning och får inte gå ut själv utan betjänt. Hon har alltså inte fått se så mycket av livet ännu. Och det sannolika är också att hon inte har en aning om det erotiska, varken fysiskt eller rent teoretiskt. Hon är det perfekta offret för Johannes. Hon bär på lidelsen, men känner den inte; hon föds, men är ännu inte född; hon är stolt, men har ännu inga riktiga skäl för sin stolthet.

Så kommer stunden då han friar till Cordelia, det är den 2:a augusti; Johannes tar kommando över sina lidelser och börjar sitt tråkiga frieri. Tanken är att han skall fria som så, att man skall kunna tolka det på olika sätt, inte vad hans tanke är utan vad som egentligen har hänt. Han talar således som en bok och i allmänna formuleringar för att hålla dörren öppna för de möjliga tolkningarna. Här kommer Johannes första egentliga missbedömning; hon svarade varken jag eller nej, utan hänvisar till sin faster. Vilket i och för sig inte bekymrar Johannes, då han under lång tid har bearbetat fastern för att kunna behandla Cordelia som ett barn och skapa de dubbeltydiga känslorna, och fastern blir endast glad över hans förslag.

"Så är jag förlovad. Det är Cordelia också, och det är nog ungefär allt hon vet angående den saken."

Edvard blir förtvivlad. Johannes hade ju varit hans enda riktiga vän, men Johannes ljuger som vanligt, och säger att det är fastern som ordnat saken. Men ännu är inte Johannes nöjd, förlovningen betyder inget, nu måste han få henne att bryta förlovningen för att skaffa sig ett mer betydelsefullt förhållande till henne.

Kärleken som kommer att vakna ur Cordelias hjärta skall nu Johannes lyssna på för att forma sig till den hon vill ha, men han skall gå henne till mötes så förvillande som möjligt. Här börjar det riktiga och förvillande spelet för att frigöra Cordelia att kunna ge sig hän helt åt Johannes.

För att ännu mer göra löje av de förlovande, för att s a s skapa nya stämningar och insikter så tar han henne med till ett ställe dit alla nyförlovade kommer, där får den oskyldiga Cordelia se, och avsky för alla de erotiska inslag som där förekommer. Nu kan det förvillande spelet börja i deras personliga möten och brevledes. Där han vill börja sätt hennes själ i gungning, den som hon skräms av. Låt se på några brev han skrivit till henne.

"Min Cordelia!

Brevet är dubbeltydigt skrivet, hur Cordelia uppfattar det hela är ju omöjligt att sia om, men Johannes antyder att han är fri, trots sin förlovning. Att han längtar efter henne fast han har henne. Det kan man tolka på olika sätt givetvis. Antingen att han längtar för att han, som han skriver, är rädd att mista henne, vilket kan vara sant, han kanske är livrädd för den smärtan? Eller att han antyder sin egen hemlighet, som inte ens han själv känner, att han kan inte älska någon och därför är dömd till att otåligt längta efter vad han aldrig kommer att finna och där brinner också ovissheten. Det troliga är dock att Cordelia läser detta brev med den allra största förväntan, det skapar en erotisk och längtansfull glöd inom henne.

Han skriver brev för att utveckla henne själsligt och kortare biljetter för att utveckla det erotiska i henne, blandat med aningar och ironi.

"Min Cordelia

Nu börjar nästa del av Johannes akt, den erotiska eldens tändande. De sitter nära varandra, håller om varandra och kysser varandra. Han överöser henne med brev och uppträder lidelsefullt. Och ur denna akt vill han få hennes själ i gungning. När han tänt elden skall han dra sig tillbaka, då kommer hon att kämpa för att få honom tillbaka på det enda sätt som hon anser det vara möjligt - genom det erotiska. Han menar att vad han lärt henne ana, skall hon nu förstå genom denna vändning som han tar. Hans kyla kommer att visa sig i att breven upphör, oron växer, näringen försvinner och kärleken kommer att hånas. Hon kommer att använda det starkaste kvinnan förmår för att försöka snärja honom. Hon anar hans förändring och nu försöker han att ironisera över henne. Ber henne säga att han är hennes, vad hon i skrift uttryckt men aldrig sagt öppet, när hon skall säga det gör han sig löjlig över henne.

Under flera dagar innan förlovningen bryts reflekterar Johannes över deras relation och över kvinnans väsen.

"Hon vaknar först av kärlekens beröring, innan dess är hon dröm. Man kan emellertid i denna drömexistens urskilja två stadier: det första är när kärleken drömmer om henne, det andra är när hon drömmer om kärleken."

Vad man dock förvånas över är hans tanke som kommer efter detta, att vad som är det vackraste är bröllopsdagen. Är det födelseögonblicket han reflekterar över eller är det just denna dag han anser för vackrast, för att han själv upplever och är förvissad om att han aldrig kommer att få uppleva den? Han kommer aldrig att kunna älska någon, han är alldeles för estetiskt lagd för att någonsin kunna binda sig vid det etiska. Det etiska är för långtråkigt, för allmänt och vanligt.

Han får Cordelia att bryta upp förlovningen i september, men ännu är inte spelet fullbordat.

"Min Cordelia

Friheten som Johannes här propagerar för undrar jag hur jag skall tolka? Är det så att Johannes syn på friheten är som sådan, att frihet inte kan bindas av symboliken? Men symboliken är ju en av människans största erövringar, där kan hon få förstå, uppleva och känna vad hon med sitt förnuft aldrig kommer att kunna förstå. Ringen kanske är den viktiga symbol som människan behöver för att kunna med sitt innersta förstå kärleken och äktenskapet? Kanske ringen är nödvändig som symbol, för att kunna sluta sig till en annan människa, och genom den bli påmind om det stora hon aldrig fullt kommer att förstå, blott ana och längta efter. Han själv proklamerar ju den fysiska närheten som något mer konkret och som något större än symboliken, antingen är han avgudadyrkare eller dum. Han vill inte äga något som kan påminna honom om de etiska och "tråkiga" plikterna. Men friheten skulle bestå i, att vara varandras, dock utan lag, symbol eller något annat som kan inkräkta eller kräva honom på ansvar. Frihet är anarki enligt Johannes. Men friheten kan inte heller bestå där ingen kärlek råder, och både kärleken och friheten kräver ansvar som sitt höga pris.

Johannes ordnar så att Cordelia får komma ut till landet, där möblerar han och ändrar så att det liknar hennes eget hem, han vill skapa en illusion. Så är allt redo för den akt Johannes väntat på i alla dessa månader, att Cordelia i sin nyupptäckta frihet skall ge sig hän åt honom. Natten mellan den 24:e och 25:e september sker allt. Vi låter Johannes egna ord besegla Cordelias öde.

"Varför kan inte en sådan natt vara längre? (…) Nu är det dock förbi, och jag vill aldrig mera se henne. När en ung flicka givit bort allt, då är hon svag, då har hon förlorat allt - ty oskuld är hos mannen ett negativt moment, hos kvinnan är det hela hennes väsens värde. Nu är allt motstånd omöjligt - och det är bara skönt att älska så länge det finns. När motståndet upphört blir kärleken svag och vanemässig. Jag vill inte bli påmind om mitt förhållande till henne. Hon har förlorat doften, och den tiden är förbi då en ung flicka förvandlas till en heliotrop av sorgen över en trolös älskare. Jag vill inte ta avsked av henne - ingenting är mig mer motbjudande än kvinnors gråt och böner som förändrar allt utan att egentligen betyda någonting. Jag har älskat henne. Men från och med nu kan hon inte längre påverka min själ."

Hon kan inte längre påverka hans själ, därför vill han inte mer se henne, vad menar han med det?

Var det bara Cordelias motstånd som eggade Johannes? Var hon bara skön tills hon slutade att födas? Var hon bara värd att älska i sitt motstånd. Oskulden är hos kvinnan hela hennes väsens värde, så länge den är bevarad är hon värdefull. Jag undrar vad jag skall relatera detta till? Johannes menar att den omedelbara kvinnligheten är vacker, men det är inte tillräckligt, därför lurade han in Edvard i det hela, som var noga utvald. Han ville att han skulle uppvakta henne för att väcka lidelsen i henne, men Johannes visste dock att han inte var tillräckligt passionerad för den lidelse som latent fanns inom Cordelia, och därför upplever hon i sitt möte med Edvard avsmak för kärleken; för hon känner i sitt innersta vad hon önskar, men möter vad verkligheten erbjuder i Edvard, detta blir på nytt tvetydigt. Om det inte är mer skönt att älska än så, så kvittar det, tycks hon tänka och blir på så sätt stolt i sin kärlek. Detta gör henne intressant i Johannes ögon.

Innan förförelsen fanns fortfarande motståndet levande hos Cordelia, men inte subjektivt reflekterat, alltså fortfarande omedvetet för henne. Där fanns bara kvinnlighetens allmänna motstånd, kvinnans väsen är hängivelse och tar sig i uttryck i motstånd. Detta motstånd är det erotiskt intressanta. Det är som om det skulle vara såsom en stor bubbla, fylld av ångest, vilken är nära att brista. Och denna bubbla brister i det sköna ögonblicket och det är just ögonblicket Johannes vill uppleva. Därför har han en teori om kvinnans kategori.

Han filosoferar över kvinnan och finner att hennes vara är "vara för andra". Denna bestämmelse har hon med hela naturen. Då hon är en naturbestämmelse kan hon därför endast vara fri i en estetisk bemärkelse, men i en djupare bemärkelse blir hon först fri genom mannen; därför heter det att fria och därför friar mannen. På grund av att kvinnans vara är "vara för andra" så blir ögonblicket det viktiga, det så betydelsefulla, och när ögonblicket har kommit, när det är förbi och genomgånget, så blir det som ursprungligen var "vara för andra" något relativt och är förbi. Ögonblicket är allt, och i ögonblicket är kvinnan. Men när hon erfarit ögonblicket försvinner det och kommer aldrig åter igen, hon är som en matburk, när den är uppäten slänger man bara bort den, njutningen är förbi. Ögonblicket i denna hans tanke skall inte förväxlas med vad han tidigare sagt om ögonblicket. Detta sublima ögonblick handlar om när bubblan spricker, och det måste man arbeta fram, det hör också till njutningen, själva arbetet bakom.

Under förförelsenatten närmar sig ögonblicket. Där är motståndet som störst, men också nära att spricka. När bubblan brister i ögonblicket försvinner motståndet som höll den samman, allt motstånd är borta, och all hängivelse är förbi, hon är född och inte längre intressant. Han vill inte mera se henne. Hennes väsens värde har försvunnit, hennes påverkan på honom som skedde genom hennes smärtsamma födelse är förbi, han måste finna någon ny att bli påverkad av och på nytt finna det intressanta.

Hemligheten som Johannes upptäckt låg i Cordelias ångest som fick bubblan att expandera och närma sig ögonblicket som får den att brista. Men varför kunde han inte älska henne efter att den spruckit? Han skriver: "Oderint, dum metuant - som om endast fruktan och hat hörde ihop och kärlek och fruktan inte har något med varandra att göra, som om det inte är fruktan som gör kärleken intressant. Vad är det för kärlek som vi omfattar naturen med? Innefattar den inte en hemlighetsfull ångest och fasa, eftersom dess sköna harmoni arbetar sig fram ur laglöshet och vild förvirring, dess trygghet ur trolöshet? Och det är just denna ångest som fängslar mest. Bakom den bör den djupa ångestfulla natten ruva, ur vilken kärlekens blomma spirar. Så vilar nymphaea alba med sin bägare på vattenytan medan tanken ängslas för att störta ner i det djupa mörkret där den har sin rot."

Bakom den intressanta kärleken bör den djupa ångestfulla natten ruva, ty där spirar kärlekens blomma. Den "sanna" kärleken som Johannes talar om frambringas ur laglöshet, förvirring och trolöshet. Hon vilar på ytan medan tanken ständigt ängslas för att störtas ned i ensamhetens djup. Jag förstår att Johannes inte vågade älska. För om det är som han säger, så är också detta hans tro, och då måste man äga en stark tro på att det går att övervinna ångesten, möjligheten och "ödet", om det nu finns?, för att kunna älska. Denna tro ägde inte Johannes. Han såg bara den mörka ensamheten på tjärnens bottenlösa djup och jag lider med honom. Och visst finns i kärleken möjligheten av trolöshet, förvirring och laglöshet, men kan inte vara en förutsättning för att kärleken skall vara skön och äkta. Den finns som en dunkel aning, men måste övervinnas genom den anteciperande tron, vilken lovar och ropar ut ett löfte om att vad som än händer skall du går hel igenom detta, men tro på möjligheten och du skall få uppleva vad saknaden begär och vad längtan åtrår - sann kärlek!

Johannes är färdig, han har vunnit igen, men dock förlorat allt. Precis som Peer Gynt som kanske kunde, om han stannat med Solvejg blivit förändrad, kanske hade han kunnat älska sig själv för att så småningom upptäcka att kärleken till en annan människa är styrkan i livet. Att kärleken till en annan människa handlar om att vara, där varandet inte bara handlar om "frihet" utan ansvar. Ty frihet kan bara existera och finnas till under ansvar och vilja. Och hade han fått uppleva den sanningen hade säkert slutet på denna bok blivit annorlunda.

Vi skall se lite på Cordelias reaktion i hennes tre brev till Johannes efter det smutsiga brottet och söka kunskap om hennes själstillstånd efter vad som skett.

"Johannes!

Vi kan här se Cordelias reaktion på det som hänt. Johannes har aldrig varit hennes älskade, men hennes förförare och olycka. Hon skall från och med nu vara hans förföljare och slavinna. Vad han än kommer att hitta på så kommer hon att vara hans, det finns ingen flyktväg längre.

I hennes andra brev ser vi parallellen till kung David och Bat-Seba, då David har tagit Bat-Seba till sig, låtit döda hennes man och profeten Natan kommer och ger David en liknelse om den rike mannen och den fattige som inte hade mer än ett lamm. David upptänds av vrede mot den rike mannen i liknelsen och säger att den rike mannen är dödens barn och skall ersätta lammet fyrdubbelt. Natans säger till David: "Du är den mannen." Och David skall straffas för sina försyndelser.

Utifrån denna parallell kan vi bara se Cordelias tankegång som så att Johannes skall prisges såsom också David blev. Han har gjort sig skyldig till ett sådant svårt att brott att han inte ostraffat kommer undan.

Hur man för övrigt skall tolka hennes brev till Johannes är ju spekulationer som mycket i denna lilla uppsats. Men i det sista av breven kan man ändå finna små, små fragment av något som jag inte riktigt vet hur jag skall tolka.

"Johannes!

Svårigheten med dessa brev är två, dels för att jag tror att hon ligger så rätt men också för att det är dubbeltydiga brev. I hennes första brev säger hon att hon vet att hon aldrig varit hans och att hon straffats tillräckligt för att hennes tanke en gång fröjdade sig över tanken, att hon en gång varit hans. Medan hon i sitt sista brev menar sig veta att hon tillhört honom och att kärlek funnits. Och i detta sista brev kommer vi nog ändå den pregnanta sanningen väldigt nära, jag tror inte att vi kan komma närmare. Cordelia prickar nog rätt på spiken, även om brevet är fullt av hopp och förtvivlan. Hon bär fortfarande på ett hopp att han skall förändra sig, hon frågar honom vad som är sanningen med honom själv. Hon förklarar honom sin kärlek och vet i sitt innersta att han har älskat henne, vilket jag tror är sant(på ett eller annat sätt). Hon vet inte hur hon kan vara säker på detta, men kvinnlig intuition skall inte föraktas, där finns så oerhört mycket sann kunskap om livet. Fast de själva oftast inte vet om det.

Hon berättar lidelsefullt för honom, att hon tror att hennes kärlek till honom är en börda, här tror jag att hon prickar helt rätt. Johannes klarade inte av hennes kärlek, allt hans prat om estetiskt skönhet var bara ett sätt att fly den värld han inte tillhörde, ty han hade aldrig lärt sig att älska. Och att bli älskad, när man själv inte kan älska är en börda nog så tung att bära. Ty kärlek förutsätter kärlek. Man kan vilja så mycket utan kärlek, men det betyder inget alls. Att han älskat henne, betyder att han älskat henne på det ofullkomliga sätt som en individ gör när hon inte förmår att förstå, känna och leva i kärleken. Kärleken var bara ett tekniskt uttryck. Och i Johannes fanns endast reflektion, vilket inte är att förakta, men i detta fallet så kunde inte reflektionen lära honom hur man älskar. Det var bara ett enda stort mysterium för honom. Han talade om kvinnan som inte utvecklades utan föddes vuxen, han själv hade inte utvecklats på ett sunt sätt. Han var inte heller född, utan kärleken ingav honom ångest såsom erotiken gjorde hos Cordelia. För också hos mannen finns detta element, han såg bara möjligheten, vad den exakt bestod av vet jag inte, men den ingav honom en sådan ångest att han inte förmådde ta det steg som krävdes av honom. Man syndar i ångest, men vem är då skyldig, ångesten eller hon som syndar? Givetvis hon som syndar, ångesten äger ingen makt som hon kan bruka till att få människan att synda, men människan själv kan välja att synda eller att låta bli. Det var vad Johannes gjorde, han valde att stanna kvar, att blunda för den positiva möjligheten, som lovade honom kärlek, han ägde inte tron att blicka mot det synliga som var osynligt, som bara väntade på att få uppenbaras för honom. Vi skall diskutera detta lite mer ingående i diskussionen.

Under den s k kallade Corsarstriden, gick man hårt åt Kierkegaard och hans skrifter. Corsaren, var Danmarks första politiska skämttidning, grundad 1840, i denna tidning drog man sig inte för något, inte ens för personangrepp. I denna tidning blev Kierkegaard angripen; det var ingen litteraturkritik utan ett direkt angrepp på Kierkegaards person.

Att skriften "Skyldig? - Icke-Skyldig?" handlade om Kierkegaards förhållande till Regine, sin före detta fästmö, hade skribenten för Corsaren genomskådat. Denna man, P. L. Möller, hade tidigare varit vän till Kierkegaard under studenttiden, de hade intimt umgåtts och säkert fanns hos de båda en rädsla för att förborgade hemligheter skulle blottas för offentligheten, även om Möller säkert var den som oroade sig mest. Men nu hade de blivit fiender. Möller själv var en blandning av kall, klar intelligens och stark erotisk drift. Han var en framstående estetisk kritiker, men som diktare medelmåttig och kunde aldrig hävda sig mot Kierkegaards intellekt och talang.

Hohlenberg menar att det är högst sannolikt att Kierkegaard funnit sin modell till Johannes i Möller. Han menar att man kan se både i Victor Eremitas förord(pseudonym använd av Kierkegaard och som står som angiven utgivare av "Enten-Eller") till "Förförarens dagbok" och i Kierkegaards egen dagbok att han tycks tala om en verklig person. Han ger också en så levande skildring av honom att det tycks förutsätta en levande modell.

Möller tvivlade inte på att han var modellen, det skapade både smicker och irritation. Och här ser Möller sin chans att sätta åt Kierkegaard när hans "Skyldig? - Icke-Skyldig?" utgavs. Det är inte heller osannolikt att man i de litterära kretsarna mycket väl visste att Möller var modellen. Möller själv som hade ett dåligt rykte ville genom sina angrepp bättra på sitt eget skamfilade rykte. Särskilt hos Heiberg, som då var den stora auktoriteten.

Peter Thielst, tycker sig se våra dagars narcissistiska personligheter i Johannes, även om det ordet inte var uppfunnit då. Men i Kierkegaards medvetande låg det ändå dock helt rätt, då han på ett ställe skrivit.

"Til sist ble han selv forlibt liksom Narkissos."

Han menar att Johannes inte älskar sin Cordelia, men att han är förälskad i förälskelsen. Men hellre bör man gå ännu längre, Johannes älskar endast sig själv. Allt annat är bara iscensatt för att han skall kunna dyrka sig själv utan att någon skall kunna upptäcka hans narcissism. Men detta är bara en enkel lögn, han ser inte sanningen. Ty han söker endast briljera för att få bli älskad, vilket bara är ett tecken på att han lever på ett konstant underskott av självkärlek.

Myten om Narkissos är ju flera tusen år gammal och man förstår då att denna människotyp funnits länge. Och det är väl så att sedan världens gryning och sedan den första människans fall så har detta med kärlek varit något svårt. Många filosofer har ju sagt, att det sista som dör är den egna kärleken till sig själv. Kanske de har rätt?

Kresten Nordentoft, har en mycket intressant teori om Cordelia som jag tänkte redogöra för. I henne skildrar Kierkegaard metamorfosen från barn till vuxen.

En påpekande kanske bör göras, Nordentoft, har anammat Erich Fromms syn på människans individuationsprocess, han har ju också gett sin bok namnet "Kierkegaards psykologi". Därför är det inte konstigt när han skriver:"Cordelia gennemlöber, 17 år gammel, på ca. fire måneder den udvikling fra ren umiddelbarhet til syndefald, som i andre tekster synes att straeke sig over adskilligt laengere tid."

Även om det har sin litterära förklaring menar han. (Men vad Fromm menar var att människans syndafall gjorde henne till individ, vilken senare utvecklat sig. Det är en s k individuationsprocess, där människan först måste bli medveten, och det är endast individen, sedan skall hon utifrån sin medvetenhet, som är en medvetenhet om sin egen existens och de val hon kommer att ställas inför, dessa val som friheten frambringar skapar ångest inför det okända Intet. Ty det okända Intet är ångest, det hon inte heller vet hur hon skall bekämpa.)

I Cordelias självständiggörelse, i hennes steg mot vuxenvärlden är det så, att det faktiskt är hon som utvecklar sig, medan Johannes endast är katalysatorn, själva anledningen. Johannes har också en psykologisk förklaring till Cordelias snabba utveckling.

"En ung Pige udvikles ikke i den Forstand som en Dreng, hun voxer ikke, hun födes. En Dreng begynder straks at udvikle sig og bruger lang Tid dertil, en unge Pige födes laenge og födes voxen (…) Hun vaagner ikke successivt, men paa eengang, derimod drömmer hun desto laengere, naar Folk ikke ere ufornuftige nok til for tidligt at kalde paa hende."

Då Cordelia är ofördärvad och oerfaren vill Kierkegaard demonstrera en utveckling både idealt och prototypiskt. Därför beskrivs hennes miljömässiga bakgrund så neutral som möjligt. Både då det gäller psykologiska och fysiologiska förutsättningar. Hon har allt, fantasi, själ och lidenskap, men dock inte subjektiv reflektion, hon är därför utan bakgrundshistoria, alltså i omedelbar enhet med sin naturlighet. Hon hade alltså ännu ej syndat och blivit en individ.

För att förstå alla begrepp är det också nödvändigt med viss kunskap om Kierkegaards bok "Begreppet ångest". Där han analyserar ångesten. Där Adam och Eva vandrar i edens lustgård i omedelbar överensstämmelse med sin naturlighet, anden är endast tillstädes som drömmande hos dem. Där råder frid och vila, ty inget finns ju att strida emot. Men friheten finns där, eller rättare sagt möjligheten att äta av den förbjudna frukten. Dom vet att dom inte får även om de inte förstått det fullt ut. Men då dom ännu inte syndat är dom ännu ej människor, anden är ju fortfarande drömmande, hon är ännu ej medveten. Men så kommer fallet; människan består av en syntes av det själsliga och det kroppsliga, men en syntes är inte möjlig utan en tredje enhet som binder dem samma och det är anden. Men i människans väsen råder en motsättning, vilket vi skall komma ihåg när vi ser på Cordelia. Motsättningen ligger mellan kroppen och själen, och anden skall jämka dom; mellan hennes existens som består av evighet och timlighet, däri ligger ångesten, i denna motsättning.

Innan anden blir medveten existerar ingen ångest, men i möjligheten som skiftar sin gestalt anar hon den mäktiga möjligheten och ängslas för detta skrämmande ingenting, som ännu inte finns, men som bor i möjligheten.

Cordelias substanslösa vemod och hennes objektslösa längtan är hennes ångest. Hennes utveckling skall förstås utifrån det två motsättningarna enhet och dubbelhet. Johannes sak är här att framdriva utvecklingen av de latenta inre motsättningarna. Den första fasen handlar om att få Cordelia att bli medveten om omvärlden; hon lär sig förstå sig själv, i motsättning till den borgerliga miljö hon tillhör och dess konventioner.

Genom motsägelsefulla situationer får Johannes Cordelia att först bli upprörd, sedan fängslad, som frambringar hos henne obeskrivlig och besnärjande ångest, som gör hennes skönhet intressant. Genom sin tillurade och tråkiga vän Edvards hjälp frambringar Johannes en medvetenhet om vad hon erotiskt avskyr, i detta stadium förlovar de sig och det erotiska uppdraget börjar.

Det erotiska uppdraget förlöper i två faser: befrielsekriget - som skall väcka sanningen, sedan eroskriget - som skall intensifiera hennes ångest och koncentrera henne på Johannes. I detta första krig lär Johannes Cordelia att segra när hon förföljer honom, samtidigt som han lär henne passionens och erotikens makt. Detta förlopp sätts igång genom att Johannes blandat om vartannat skriver passionerade brev, eller kyligt ironiska brev till henne, allt för att stimulera tvetydigheten och ambivalensen.

När Johannes har uppnått en stark lidelse hos Cordelia, som nu är en initiativtagare som eftersträvar Johannes, drar han sig tillbaka och slutar skriva brev. Då bliver hennes lidenskap bestämd, hennes kyss total, men när Johannes drar sig tillbaka bryter hon förlovningen som ett uttryck för sitt förakt inför borgerligheten. Det är nu precis innan själva syndafallet, där enheten är på bristningsgränsen, men som dock ännu inte brustit. Men hennes energi bakom lidelsen är hennes ångest, för fruktan och kärlek hör samman.

Hela Johannes förförelse är bara ett utslag av hans insikt i ångesten, det är den som hjälper honom att förföra henne. Och Cordelias ångest intensifieras i takt med att hon utvecklas sexuellt, eller blir medveten om den. På detta stadium vill förföraren njuta henne, i detta ligger hela hans idé och lidelse, det intressanta.

Hennes utveckling till detta stadium är utan synd eller brott, och den brutna förlovningen är endast den sista biten på den spända bågen. Den estetiska kulminationen på förförelsenatten är hennes syndafall, då hon äntligen blir medveten om sin ambivalenta bundenhet.

På Cordelias brev i början på dagboken kan man se att hon nu är medveten, hon har fått språket i sin makt och kan så formulera sin ambivalenta känsla, sitt kärlekshat i öppen konflikt.

Tosten Bohlin och Eduard Geismar, vill hävda dels att Kierkegaard precis som Freud ser libido som grunddriften hos människan. Men Kierkegaard har i sitt liv i kraft av det religiösa förmått sublimera den erotiska driften och ställa den i andelivets kamp. Då vill jag gärna dra parallellen till framförallt "Enten-Eller" där "Förförarens dagbok" ingår och "Stadier paa Livets Vei" där framförallt "In vino veritas" skulle tala för det.

Villekjaer har anlagt en mer religiös aspekt på sina tolkningar av Johannes. Han menar att Kierkegaard har använt människans förhållande till sexualiteten som ett mätsnöre. Sexualiteten är syntesens yttersta spets, och därför avslöjas människans livshållning tydligast här. Han menar att Johannes uttrycker förtappelse. Johannes som endast ser kvinnan som ett förförelseobjekt, och menar till och med att kvinnan själv endast längtar efter att få bli förförd. Johannes betecknar en genomreflekterad demonisering av sexualiteten. Det eviga är på så sätt dödat och han är förtappad. Ty Johannes förkroppsligar den sataniska njutningen, som han på det sexuella området cyniskt missbrukar.

Då det eviga inte är bestämmande för njutningen, sker det en fortsatt demonisering av den, när sexualitetens missbrukas såsom Johannes gör. Johannes är förföraren som genomtänkt och medvetet håller fast vid sitt val av det timliga, som det absoluta. Och det demoniska avslöjar sig genom att han endast kan hållas sig andlig genom en förbrytelse mot en människa. Men anden är frihet och ger man sin frihet till det demoniska tar det frihetens plats. Och det demoniska avslöjar sig i ångesten för det goda, och bäst kan man avslöja det i förhållandet till det eviga. Ångest för det goda: Kristus och hans frälsning. Sanningen och livet.

I diskussionen pratar jag om vartannat om Johannes och Kierkegaard, låt inte detta störa, jag tror att huvudsumman gäller de bägge.

Vad har vi då lärt oss av denna historia? Den är underfundig, det kan jag hålla med om, men jag tror ändå att den kan lära oss något om lögn och orättfärdighet, men framförallt om kärlekens svårigheter. Kärleken har ett pris, vilket allt för många förnekar. Tyvärr har också det gjort att priset har trissats upp, för alltför få är redo att betala priset som kärleken ropar ut åt den som söker, och det gör varje levande människa, det är nedlagt i människan såsom ett ontologiskt fenomen. Därför att hon just är människa, så måste hon bli älskad, få älska och utvecklas.

Många av Kierkegaardsforskarna anser att "Förförarens dagbok" endast handlar om det ena eller andra, vilket vi sett i förra kapitlet, men ingen av dem tycks ha reflekterat över att boken kanske är en omskrivning av Sörens eget förhållande till Regine. Man menar att "Skyldig? - Ikke-Skyldig?" är den sanna historien. Ur den kan man egentligen utläsa samma sak. Att Kierkegaard var rädd för kärleken. Han klarade inte av den. Två dagar efter deras förlovning var han i tvivelsmål om det var rätt. Han var en botgörare menade han och kunde inte gifta sig.

Han kunde inte ingå i det allmänna, vilket han ansåg äktenskapet vara. Han kunde inte dela sin djupaste hemlighet med någon och det ansåg han sig vara skyldig den han skulle ingå äktenskap med. Allt detta tycker jag talar för att vad han säger endast handlar om en flykt från kärlekens pris, han var så pass medveten att han visste att det skulle kosta honom mycket, att kärlekens pris skulle bli högt. Men han saknade både nödvändig kraft och mod för ett dylika tilltag. Han säger på ett ställe, att hade han haft tillräcklig tro hade han stannat hos Regine. Det är vad jag tror "Förförarens dagbok" handlar om, rädslan för den sanna kärlekens pris.

Johannes kunde bara förmå sig att njuta kvinnan, inte dela sitt liv med henne och den smärta det skulle medföra, inte det frihetsberövande det naturligt skulle åtverka på hans liv. Han var rädd, livrädd för att komma någon så nära att hon skulle ana hans innersta hemlighet, vad den nu bestod av.

Hon var hans räddning, om han nu kunde räddas?, vilket man ändå måste tro. Men han vågade inte ta det steg som kunde räddat honom, ty rädslan att förlora detta var för stor. Hellre ett liv utan lycka än en möjlig lycka som rycks ifrån en med dubbel smärta som följd, tycks vara Johannes honnörsord. Och visst är vi människor rädda för att ta det steg som kanske kommer att märka oss för hela livet. Då han aldrig hade fått smaka av kärlekens frukter vågade han inte ta sitt steg ut ur sig själv för att pröva. Det var bättre att sitta instängd i sig själv, ta sig ut korta stunder och njuta av sina fantasier, för att sedan på nytt dra sig tillbaka in i sig själv igen. En människa som erhållit kärlek vet att priset för den möjliga ångesten och den möjliga smärtan är värt allt då man får kärlek. Johannes hade aldrig upplevt detta, han hade inte ens fått förnimma fruktens godhet, inte ens anat det i sitt innersta. Han var död inombords. Det var ångest för det goda, men ångesten fick honom inte att ta steget ut, utan fick honom att stilla sitta och ruva på sig själv.

När han sedan möter Cordelia eller Regine förmår han endast uppleva den ofullkomliga kärleken, det människan förmår, vare sig hon fått kärlek eller ej, ty kärlek förmår alla söka och längta efter, mer eller mindre fullkomligt, beroende på hennes bakgrund. Han fylls av ångest inför denna okända upplevelse, kanske arkaiska upplevelser blandar sig med de arketypiska? och förvirringen träder in. Vad skall han tro, och framförallt välja? Att ta steget ut och möta kärleken och bli hel eller stanna kvar i sin trygga vrå, där den falska tryggheten inger honom endast mod att stanna kvar. Då människan är som så lagd, att hon söker undvika smärta är detta ett naturligt mönster för en som aldrig smakat den sanna kärleken.

Men vi vet dock att Kierkegaard var en väldigt kärleksfull person, det vittnar hela hans samtid om, men då kan man bara dra den slutsatsen att Kierkegaard var rädd för att dela sin smärta med den han älskade. Han var rädd för att kärleken han önskade en dag skulle försvinna. Att han skulle bli lämnad, ödet som spelade en så stor roll i hans liv skulle inte unna honom den lyckan, han var dömd att av ödet, precis som sin fader, att förbli under förbannelsen. Han var rädd att kärleken skulle inverka på hans frihet, han var inte mogen för att sådant beslut som skulle tvinga fram en sådan förändring hos honom.

Man vet det genom de dokument som finns bevarade att Kierkegaard räknade Regine som sin, även då hon gift sig, även om detta gällde en annan värld, den himmelska; ty i evigheten skulle de två vandra tillsammans, ty de hade älskat varandra först. Och då är det svårt dra några andra slutsatser, han fortsatte att älska Regine hela sitt liv, även då hon gift sig. Därför måste slutsatsen bli att han förmådde bara älska när det inte skulle komma att kosta honom något. Vare sig frihetsberövande eller möjlig smärta i en kommande framtid. Han kunde älska henne i trygghet därhemma, i sin ensamhet och ingen skulle ta den kärleken ifrån honom och hon kunde heller inte lämna honom med ett brustet hjärta då kärleken endast bestod i hans drömmar. Han kunde alltså leva vidare med vissheten om att han inte skulle tynga henne med sitt tungsinne, ödet skulle inte kunna skada henne, och han kunde fortsätta att vara en botgörare, en som stod bortom det allmänna och dock fortsätta älska henne utan att behöva delge henne sin djupa hemlighet.

Jag tycker synd om Kierkegaard, det är smärtsamt att se honom framför sig. Full av längtan efter sann kärlek, men så rädd för att möta den på något annat sätt än i drömmens befriande frihet, där lyckan för evigt består, illusorisk, men dock bestående.

Jag önskar honom allt gott, för jag tror att också detta stycke ur "Enten-Eller", "Den ulykkeligste", talar från hans sorgsna själ. Den förkunnar hans tragiska liv och sanning!

"Han kan ikke blive gammel, thi han har aldrig været ung; han kan ikke blive ung, thi han er allerede bleven gammel; han kan paa en Maade ikke døe, thi han har jo ikke levet; han kan paa en Maade ikke leve, thi han er jo allerede død; han kan ikke elske, thi Kjærligheden er altid præsentisk, og han har ingen nærværende Tid, ingen tilkommende, ingen forbigangen, og dog er han en sympathetisk Natur, og han hader Verden, kun fordi han elsker den; han har ingen Lidenskab, ikke fordi han mangler den, men fordi han i samme Øieblik har den modsatte, han har ikke Tid til Noget, ikke fordi hans Tid er opfyldt af Andet, men fordi han slet ingen Tid har; han er afmægtig, ikke fordi han mangler Kraft, men fordi hans egen Kraft gjør ham afmægtig."

Det var mycket text. Kanske någon ändå haft lust och intresse att läsa eller ladda ner sidan. Kanske någon har tagit Sören till sitt hjärta.