Katten, vilken orrjakt!
Det var strax efter jul för några år sedan. Jag hade varit ute med vår beagle och skjutit en hare ganska tidigt på förmiddagen. På hemvägen slank jag in hos min jaktkompis, Gösta , som bor strax innan jaktmarken.
Kaffet kom fram som vanligt och vi pratade om lite vad som helst,mest jakt förstås. "Du skulle ha sett" säger Gösta, "hur förbaskat med orrar som var här i morse". "Det var minst 50 stycken i björkarna här utanför". Sen berättar han om den ovanliga upplevelsen. Just som det höll på att ljusna, och Gösta skulle tömma sin tredje kopp kaffe, upptäcker han dem. Först bara 5 stycken nere vid bäckravinen med dom halvvuxna björkarna ca 100 meter bort. Sen fler och fler. När orrarna kalasat på björkknoppar i ungefär en halvtimme, satte de rak kurs mot Göstas hus och björkarna utanför.
"I morgon bitti tar vi dom!" tyckte Gösta, och därmed var beslutet fattat. Morgonen var inte ens värd namnet, när jag dök upp hos jaktkamraten nästa gång. Kolsvart ute och gott och väl två timmar till gryning. Efter ett par starka koppar kaffe, började planeringen och arrangemanget för dagens aktiviteter och försök att komma åt orrtupparna.
Som lägesorientering bör väl nämnas att björkarna vid Göstas hus är lokaliserade vid östra och södra sidorna, två vid varje. Cirka 20 meter från huset. Så vidtog beräkningar och uträkningar. Ett fönster i köket, öppningsbart, vetter mot söderbjörkarna . Mot öster finns endast men dock fönstret till toan. Till fördelarna föres även, att kökschefen lämnat fältet till förmån för sitt arbete inom vården redan innan jag anlände på morgonen. Vi behöver därmed inte tro att någon skulle bli störd, om plötsligt buller skulle uppstå.
Vi har suttit och betraktat orrflocken i gott och väl trekvart, när den börjar förflytta sig mot huset. Dessförinnan har belysningen släckts ner och de båda fönstren öppnats och hakats fast. Vi har kommit överens om att jag tar köksfönstret med plats vid köksbordet, och Gösta postar bland kranar och emalj. När gott och väl halva flocken anlänt, intar Gösta sin position.
"Jag räknar. Vi skjuter på tre!" Min 222:a med kikare och 6 x förstoring var redan riggad på köksbordet, med stöd av bl. a. två telefonkataloger. Närmaste tuppen satt lugnt och tittade rakt in i hårkorset, när jag hörde: "Ett"......."Två".... Om man i fantasin kan tänka sig tvåochenhalv...
Då hände det! Allt blev svart. Obeskrivligt svart! Tuppen och björken var borta. Allt bara svart! Ännu när Göstas tupp i smällen lämnade både det jordiska och kvisten den satt på, hade jag inte fått klarhet. "Krrrmjauu"... Den svarta huskatten hade i det mest tänkbara psykologiska ögonblicket, tagit ett skutt upp på köksbordet. Där stod den med ryggen krökt och strök sig mot kornet på bösspipan.
"Varför sköt du inte?" spordes inifrån "huset". Jag minns inte vad jag svarade.
© B. Gunnarsson