Skolan i Alphyddan

(The School at the Chalet)

av Elinor M. Brent-Dyer

Ett litet smakprov i översättning av Eva M. Löfgren

Elinor M. Brent-Dyer (1894-1969) är en av de mest produktiva och populära engelska författarinnorna av flickpensionsböcker från genrens guldålder under 1900-talets första hälft. Hon är framför allt känd för sina 59 böcker om The Chalet School (1925-70), som fortfarande kommer ut i nya pocketupplagor och är mycket populära bland samlare av äldre flickböcker. Elinor Brent-Dyer var utbildad lärarinna och drev under flera år en egen flickskola i Hereford.

Madge Bettany, tjugofyra år, beslutar sig för att starta en flickskola i Tyrolen tillsammans med en fransk guvernant, Mademoiselle La Pâttre. Hennes första elever blir tolvåriga lillasystern Josephine, kallad Joey, en något äldre engelsk flicka, Grizel Cochrane, och Mademoiselles lilla släkting Simone Lecoutier. I detta kapitel träffar de för första gången sina nya österrikiska skolkamrater.

Boken utspelar sig vid stranden av den vackra alpsjön "Tiernsee", i verkligheten Achensee i Tyrolen, ca 50 km nordväst om Innsbruck. Författarinnan inspirerades av en semester i Tyrolen 1924.

(Korsstygnsminiatyr, 35x27 mm, inspirerad av vignett på pocketupplagorna från 1990-talet)

Mera information om Elinor Brent-Dyer
Flickpensionsboken
The Boarding School story

Kapitel 5. Skolan i Alphyddan öppnar

Efter hand började man komma i ordning i Alphyddan. I början av april var det klart att sätta igång. Det väldiga rummet som byggts för måltider åt åttio personer, hade delats upp i två rymliga klassrum. Ett tredje hade inretts bredvid i vad som hade varit ett sällskapsrum - Alphyddans förra ägare hade försökt driva den halvt som restaurang. Ett annat rum på andra sidan entrén, hade gjorts om till vardagsrum enkom för Madge och Mademoiselle. Det fanns inga mattor på golven, men de hade gjorts skinande blanka med bivax och hård putsning. Alla möbler var gamla, utom utrustningen i klassrummen. Det fanns inte så mycket än, för Miss Bettany tänkte handla här och där för att få det så bra som möjligt. I det avlånga köket på baksidan av huset regerade Marie Pfeifen med hjälp av en yngre syster och en kusin, medan deras bror Hans putsade skor och knivar och skötte de väldiga kakelugnarna som genomgående värmde upp hela huset.

Dick Bettany's ledighet tog slut den 29 april, och han måste säga farväl innan han tog Parisexpressen, för han tänkte gå på båten i Marseilles. Det egentliga skolarbetet skulle börja nästa måndag, och Madge var stormförtjust över att hon, utom Joey, Grizel och Simone, fick fyra dagelever vars föräldrar bodde i närheten, därför att man levde billigare i bergen än i stan. Hittills hade flickorna gått i skola i Innsbruck, men nu när skolan i Alphyddan startade i Briesau, blev det både enklare och billigare att skicka dem dit. Så de hade ganska många att börja med.

"Och det finns naturligtvis massor av sommargäster," sa Miss Bettany när hon diskuterade saken med Mademoiselle.

"När de ser hur välskött vår skola är, hoppas jag att de skall skicka sina flickor till oss."

Joey och Grizel var lika upphetsade som hon. Simone var rätt rar, fast mycket blyg och tyst, och eftersom hon var mycket väluppfostrad, hade hon en benägenhet att chockeras av kamraternas livlighet.

"Om vi blir flera," som Joey uttryckte det, "kan vi dessutom ha mera sport."

Så när måndagen kom, var de alla otåliga att träffa främlingarna.

När skolan började halv tio kunde de se en liten klunga skolflickor komma på vägen längs sjön, bärande på böcker och pratande.

"Där är de!" ropade Joey från sin utsiktsplats vid fönstret. En minut senare tillade hon förvånat, "Jag tyckte Madge - min syster, menar jag - sa att det bara var fyra!"

"Det sa hon," svarade Grizel som förenade sig med henne.

"Nåja, nu är det alla fall sex, och en av dem rätt liten!"

"Vi går ner och möter dem," föreslog Grizel.

"Bra idé! Kom med, Simone!"

Simone följde långsamt efter när de glatt klapprade nedför trätrappan och ut på stigen. Joey, som inte visste vad det ville säga att vara blyg, dansade glatt iväg i täten. Den rena bergsluften hade redan gjort sin verkan på henne, och hon hade fått en svag färg på de bleka kinderna. Hon sprang fram till nykomlingarna och räckte fram handen till ett ivrigt välkommen.

"Hej!" sa hon. "Jag heter Jo Bettany, och jag vet att ni kommer till Alphyddan. Vill ni inte tala om vad ni heter? Och varför ni är sex stycken när vi bara väntade oss fyra?"

De tilltalade flickorna stannade och såg på varandra. Sedan kom den som uppenbarligen var äldst fram och tog Jos hand.

"Goddag", sa hon på omsorgsfull engelska. "Du är Fräulein Bettanys syster, eller hur? Jag heter Gisela Marani, och det här är Gertrud Steinbrücke, Bernhilda och Frieda Mesch, Bette Rincini och min yngre syster Maria."

"Det här är Grizel Cochrane och Simone Lecoutier," sa Joey och svängde med armen åt deras håll, medan hon tittade ivrigt på dem.

De två systrarna Marani och Bette Rincini var finlemmade och graciösa, Gisela och Maria mycket mörka, Bette mera brun med vågigt brunt hår, bruna ögon och varmt brun hy. Gertrud hade brunt hår och grå ögon och var mycket söt, och de två systrarna Mensch var av den blonda tyska typen. De var alla mellan tolv och sexton, utom Maria som uppenbarligen inte var mer än nio. Gisela såg hur Jo fäste ögonen på hennes lillasyster och förklarade urskuldande hennes närvaro bland dem, liksom Gertruds.

"Mamma trodde att Fräulein - å, men ni säger "Mees", eller hur? - skulle vara så vänlig och låta Maria komma också. Och Frau Steinbrücke har länge velat skicka Gertrud till en engelsk skola, så hon är med oss, och hennes mor kommer själv för att förklara."

"Men kom in och ta av ytterkläderna," sa Joey och undrade för sig själv hur Madge skulle ta det. "Den här vägen. Här är vårt kapprum. Har ni tagit med skor att byta? Fint! Vi skall inte ha så många lektioner idag, vet ni! Bara för att se vad vi kan och om böcker och sånt där. Du är väl äldst, Gisela?"

"Ja, jag har sexton år," svarade Gisela, "och Bernhilda är den nästa."

Bernhilda log mot Joey, men var tydligen för blyg för att säga någonting för ögonblicket. Hon och Frieda Joey om ett par dockor med sitt blonda hår, blå ögon och rosiga kinder. Hon visste, för det hade Madge berättat, att Bernhilda var femton och Frieda tolv. Bette såg ut att vara ungefär fjorton och ett halvt, och Gertrud verkade vara i ungefär samma ålder. När alla hade bytt om förde hon in dem i det första stora klassrummet, dit Grizel och Simone redan hade gått.

"Nu när vi alla är här, kan vi väl sätta oss ner?" sa hon. "Jag antar att min syster och Mademoiselle snart är här."

De ordnade upp sig, Gisela, Gertrud och Bernhilda tog tre bänkar längst bak, medan Bette, Grizel och hon själv satte sig i nästa rad, och Frieda, Simone och lilla Maria intog första raden. Det blev tyst en minut. Sedan hördes lätta snabba fotsteg och i nästa ögonblick steg Madge in i rummet, med högburet huvud trots att hennes hjärta slog ganska snabbt. Hon hälsade alla välkomna med rar och blyg värdighet, lyssnade på Giselas förklaringar om Gertrud och Maria och försäkrade henne att hon mycket gärna skulle ta dem, och gick sedan över till dagens angelägenheter. Morgonbönen innebar vissa svårigheter, eftersom alla de tyrolska flickorna och dessutom Simone var katoliker, medan hon och Joey och Grizel hörde till Engelska kyrkan. För ögonblicket löste hon det med en kort uppläsning ur Thomas à Kempis och Fader vår på latin. "Men jag måste skynda mig att bestämma vad vi skall göra åt det," tänkte hon. "Jag måste diskutera det med Mademoiselle.

Efter bönen följde en del examensfrågor för alla flickorna, så att hon kunde få någon idé om hur hon skulle dela upp dem. eftersom alla lektioner, utom franska och tyska, skulle vara på engelska, fann hon att de utländska flickorna arbetade rätt mycket långsammare än de annars skulle ha gjort, och att lilla Maria inte gjorde något alls. Deras matematik gjordes inte på samma sätt som hon alltid hade varit van vid, och det fanns många underliga språkvändningar i de korta uppsatserna på engelska. Men å andra sidan hade både Joey och Grizel svårigheter med franskan, medan Simones tyska var gräslig och Grizels ännu värre. Efter mycket övervägande bestämde hon sig för att låta alla utom Simone, Maria och Frieda, arbeta tillsammans i de engelska ämnena. Maria, Joey, Grizel och Bette skulle bilda en klass i franska medan de andra utgjorde den andra. Och Grizel och Simone måste ha extra lektioner i tyska. Det var också tydligt att hon måste ha en assistent till så snart som möjligt. "Vi växer snabbt," tänkte hon för sig själv."Jag hoppas bara det fortsätter."

Klockan tolv avslutade hon förmiddagens arbete och sade åt de tyrolska flickorna att ta med sig sömnad till eftermiddagen och skickade hem dem för två timmar. Under tiden såg hon till att de andra barnen åt middag, insisterade på att Jo övade på pianot i en timme och tog slutligen emot Frau Steinbrücke, en tjock och glad dam, som informerade henne om att hela Tiern See talade om henne och förutspådde att skulle hon få ett stort antal elever i varje sommartid.

Punktligt halv tre satt alla flickorna på sina platser igen, var och en med sin sömnad, och Mademoiselle tog över. Nu fick både Jo och Grizel svårigheter eftersom båda hatade nålen, och till och med lilla Maria kunde bättre, medan Gisela sydde på ett underbart broderi till sina egna underkläder. Hon satt bredvid Grizel, och efter att ha betraktat den unga damens övningar några minuter lade hon ifrån sig sitt eget arbete och tog den mycket misshandlade näsduk som det var meningen att den engelska flickan skulle fålla.

"Men du skulle hålla den så här," sa hon på sin omsorgsfulla engelska. "Och din nål - den fastnar. Här har du en annan. Nu skall vi pröva igen, tack!"

Efter denna uppmuntran började Grizel igen, med något bättre resultat.

"Jag hatar att sy," sa hon i förtroende till sin hjälpare, som hade tagit upp sitt eget arbete igen. "Jag kan inte se varför vi måste slita så här när det finns symaskiner som gör arbetet dubbelt så fort!"

"Men du skulle vilja veta hur man gör stygnen?" svarade Gisela.

Grizel kastade huvudet tillbaka med ett odygdigt flin. "Inte jag," sa hon. Sedan fortsatte hon och bytte plötsligt samtalsämne: "Jag undrar vem som blir utsedd till headgirl? - Alphyddans första headgirl!"

"Å, ja. Jag har läst om headgirl i era engelska skolhistorier," svarade Gisela vänligt. "Och prefekter också."

"Ja. Jag vet att Miss Bettany tänker göra exakt likadant här som på en engelsk skola, så jag antar vi skall ha sådana också." Sedan började hon fnissa. "Rätt konstigt att ha prefekter när vi bara är nio stycken!"

"Men det blir snart flera," kommenterade Bette Rincini som dittills hade arbetat tyst på Giselas andra sida. "Mamma sa vid Mittagessen -"

"'Middag'," rättade Gisela.

"Å, ja, middag - att flera av våra vänner redan talade om oss, och hon har ingen tvekan om att många flera flickor skall komma."

"Så skojigt!," kommenterade Grizel. "Jag skulle vilja ha en stor skola. Har ni stora skolor i Innsbruck?"

"O ja. De statliga skolorna är mycket stora. Jag gick inte i dem. Gisela och Maria och jag hade en Mamsell. Men vårMamsell har åkt iväg för att gifta sig, så Mamma är mycket nöjd med att jag får komma hit."

"Bernhilda och Frieda gick i den statliga skolan," sa Gisela, "men de är också glada åt att lämna den. Min far säger att engelska skolor har brister i undervisningen, men att de ger flickorna ett mera hälsosamt liv. Herr Mensch håller med honom. Det finns andra som också tänker på samma sätt, så vi kommer, utan tvekan, snart att bli en stor skola."

"Men våra skolor har inga brister i undervisningen!" sa Grizel och brusade upp. "Man får en väldigt bra undervisning i våra läroverk!"

"Men ni har så kort tid i skolan," invände Bette. "Ni arbetar inte i mera än fem eller sex timmar. Nu börjar vi klockan åtta på morgonen och arbetar till tolv. Sedan börjar vi igen vid tretton och fortsätter i fyra timmar till."

"Så gräsligt!" sa Grizel uppriktigt. "Inte mycket bättre än i Tyskland!"

"Men i Tyskland, har min kusin Amalie sagt till mig, arbetar de ännu hårdare än så. Och de har ingen idrott som ni har."

"Nåja, vi skall i alla fall inte arbeta på det viset," svarade Grizel bestämt. "Jag är säker på att Miss Bettany aldrig skulle höra på det örat!"

"Nej, hon är engelsk," höll Gisela med.

Klockan fyra kom order att lägga ihop arbetet, och de sex dageleverna gjorde sig i ordning för att promenera hem. Flickorna Marani och Gertrud bodde i Torteswald, en liten by ungefär tjugo minuters promenad from Seespitz, och familjen Mensch på Seespitz Gasthaus över sommaren, medan Bette måste ta sig hela vägen till Buchau. Eftersom det var en vacker dag tänkte hon gå i stället för att ta ångbåten, och Grizel och Joey erbjöd sig att följa med dem till kajen i Seespitz. Simone hade försvunnit så snart skolan var slut, och de kunde inte hitta henne trots att Joey sprang och ropade genom huset.

Det var en härlig promenad och de blev alla goda vänner, även om den blyga Frieda bara log och knappt sa ett ord. Gisela, Bette och Gertrud var angelägna om att få reda på allt de kunde om engelska skolor och ställde många frågor. De två engelska flickorna fann att de hade läst en hel del skolhistorier och var beredda att ta in allt de kunde i fråga om prefekter och headgirls och idrott.

"Då förstår jag att fast de flesta av er är mycket ärliga, är det inte alltid så," sa Gertrud till sist.

"Vad menar du? Engelska flickor följer alltid reglerna!" skrek Joey skarpt.

"Men några fuskar och tittar på proven i förväg och tar det som inte är deras eget," svarade Gertrud.

"Struntprat! Det har jag aldrig träffat nån som gör!" försäkrade Jo.

"Men det står det i böckerna jag har läst," envisades den äldre flickan.

"Men det är bara för att det skall bli en historia," förklarade Jo. "Vi gör verkligen inte såna saker - på hedersord, Gertrud!"

"Det får jag verkligen hoppas!" kom det från Grizel som gick lite i förväg med Gisela och Bernhilda.

Gertruds ansikte klarnade upp. "Å, jag förstår. Jag är glad, för jag skulle vilja tro att alla engelska flickor är hederliga. Vi är tacksamma mot er, förstår du, för min far säger att det är Englands stora lån till Österrike som gör det möjligt för oss att bli en nation igen."

Jo och Grizel kände varken till eller brydde sig om några lån till Österrike, men de insåg att de andra ville vara vänner och de var beredda att möta dem på halva vägen. De pladdrade på om skolan tills de kom fram till Seespitz Gasthaus där Bernhilda och Frieda sa "adjö".

"Vill ni kanske komma och dricka engelskt te med oss på lördag?" frågade Bernhilda alldeles innan de skildes åt. "Mamma skulle bli så glad om ni ville komma, och Simone också."

"Tack, det vill vi väldigt gärna," svarade Joey.

"Vår första inbjudan" sa hon glatt till Grizel när de traskade tillbaka till Alphyddan. "Nå, och vad tycker du om dem allihop?"

"Jag gillar dem," svarade Grizel med värme. "Gisela är väl en raring? Tror du Miss Bettany tänker göra henne till headgirl?"

"Å, jag antar det. Hon är äldst. Vet du, om vi fortsätter att växa som folk säger, så måste väl Madge skaffa ett större ställe?" sa Joey tämligen ogrammatikaliskt. "Och skaffa flera lärarinnor dessutom! Där är Simone! Hej, Simone! Varför kom du inte med oss?"

"Jag tog en liten promenad," svarade Simone.

"Men varför promenerade du inte med oss?" ville Grizel veta. "Du behöver inte ge dig iväg för dig själv så där!"

"Ni hade tillräckligt många," svarade Simone.

"Å, strunt!" förklarade Joey vänligt. "Du får inte skrota omkring för dig själv. Vi är bara tre helpensionärer just nu, så vi måste hålla ihop!"

Simone såg tankfullt på dem men sa ingenting, och eftersom de hade kommit fram till Alphyddan tog samtalet slut.


Översättning copyright Eva Margareta Löfgren 1999


The Chalet School växer verkligen snabbt och utvecklas så småningom till en internationell och trespråkig skola. Under och efter andra världskriget flyttar skolan först till Guernsey och Wales för att slutligen etablera sig i de schweiziska Alperna.


Vill du läsa fortsättningen? Den senaste upplagan av The School at the Chalet kom 1999: Brent-Dyer, Elinor M. The School at the Chalet. London: Collins, 1999. Ill. Linda Clark (Collins modern classics) ISBN 0-00-694592-9. £5.99

Girls Gone By Publishers planerar att ge ut alla Elinor Brent-Dyers 59 böcker om the "Chalet School" i oavkortade  pocketupplagor med originalillustrationer och originalens omslagsbilder, samt intressanta introduktioner. Flera av de mest sällsynta och eftersökta delarna har hittills kommit ut.

Det är också ganska lätt att hitta äldre upplagor, i varje fall av de tidigare delarna i serien, både inbundna originalversioner och pocket i mer eller mindre bearbetade och förkortade versioner. Jag ger gärna tips om adresser till några av de många engelska specialantikvariat som numera finns för barnböcker och flickböcker på Internet och postorder.

Det finns två litterära sällskap för Elinor Brent-Dyer, båda med fina hemsidor:

Friends of the Chalet School

The New Chalet Club

Se också:
Collecting Books & Magazines
och Girlsown, en internationell e-postlista om flickböcker.

Ett par ordförklaringar: Prefekter (prefects) i brittiska skolor är ordningsmän, utsedda från de högsta klasserna, ofta med ansvarsfulla uppgifter i skolan eller på ett elevhem, inom områden som disciplin, skolföreningar och idrottslag. En headgirl (eller headboy) är den främsta prefekten, en post med stor prestige och i äldre tid ofta makt.

För övrigt finner jag tyrolerflickornas goda kunskaper i engelska och deras läsning av engelska skolhistorier (de flesta mig veterligen aldrig översatta till tyska) något förvånande, möjligen en önskedröm från författarinnans sida?

Tillbaka till början av sidan
Flickpensionsboken
The Boarding School Story
Collection of Boarding School Stories
Dorita Fairlie Bruce Hompage
Evas hemsida


evam.lofgren@swipnet.se
Eva Margareta Löfgren

Sidan skapad 30 september 1999
Senast updaterad 28 november 2004