Krishnamurti

Ibland överträffar verkligheten dikten och ett människoöde utvecklas på ett så otroligt sätt att inte ens den mest fantastiske författare skulle kunna dikta det.

Och någon gång kommer där en människa vars egenart har så speciella kvaliteter att hon förblir en gåta långt bortom alla försök till psykologiska förklaringar.

Krishnamurti var en sådan människa och hade ett sådant öde.

En sommarkväll i början av detta århundrade står engelsmannen Charles W. Leadbeater vid floden Adyar utanför Madras i Indien och ser på barnens lek på stranden. Han ser en liten pojke, smutsig, fattig, undernärd - precis som de andra barnen. En observant iakttagren hade kanske lagt märke till hans ovanligt vackra ögon. Men Leadbeater, som var mycket klärvoajant, såg mer än så. Pojken hade den mest underbara aura han någonsin sett. En aura utan den minsta tillstymmelse till själviskhet. Leadbeater visste att den magre, smutsige pojken var det redskap som Kristus utvalt som redskap för sin återkomst i vår tid. Fram till denna stund hade pojken, nu 13 år, betraktats som en drömmare, lite dum i huvudet.

Nyheten om att man funnit den nya inkarnationen, Världsläraren, kablas ut över världen. Krishnamurti och hans yngre bror Nitya tas med på vidsträckta resor över hela världen. Överallt väcker han uppseende. Han var också otroligt vacker och han kan möta den enorma förväntan och dyrkan med stor värdighet och bibehållet lugn.

Han utsattes så för något som i våra dagar närmast skulle ses som en psykisk misshandel. Han tvingade byta sin brahminfostran mot en mycket typisk engelsk överklassuppfostran, sträng disciplin, härdande sporter, Shakespeare, cykling, matematik etc. allt som förberedelse för sin stora mission som Värdsläraren.

Så kommer den stora dagen då den nye världsläraren ska tala till världen. Krishnamurti är nu 34 år gammal. Vi befinner oss i Ommen, Holland, året är 1929 och mer än fem tusen teosofer har sitt sedvanliga årskonvent.

Helt överraskande börjar han med att upplösa den orden vars ledare han är.

"Sanningen är ett väglöst land. Du kan inte komma dit på några vägar som en tro, sekt, religion pekar ut för dig. Därför kan jag inte delta i formandet av en organisation, som tvingar folk att välja anvisad väg. Du kan inte organisera sanningen. Om du gör det så dör den, förstenas, blir en tro som pressas på andra.

Andliga organisationer är kryckor för förkrympta individer. De hindrar människan från att växa, från att bli unik. Den möjligheten finns bara i den egna upptäckten av sanningen. Och i det ögonblick du beslutar dig för att följa en andlig ledare förstör du dina möjligheter att finna sanningen.

Jag vill befria människan från alla bojor och all fruktan, inte skapa nya genom sekter, religioner, teorier, filosofier. Ingen är beroende av någon annan för sin andliga utveckling eller för sin lycka eller sin upplysning. Men när jag säger till er att söka allt detta inom er själva är ingen av er beredd. Utom kanske några få, mycket få."

Många hävdar att teosofin aldrig hämtat sig efter den smällen. Ändå hade mycket pekat fram mot en brytning. Han hade tidigare sagt att varken Buddha eller Kristus hade krävt gudomlighet för egen räkning eller önskat grunda en religion. Alltsammans hade gjorts av deras efterföljare.

I 60 år reste sedan Krishnamurti runt världen och talade om att den enda vägen till sanningen leder in i dig själv och du måste gå den utan följeslagare. Inga vetenskapsmän eller präster, inga böcker eller föredrag kommer att föra dig dit.

Krishnamurti menade att människans problem är hennes rika föreställningsvärld. Vi ser världen genom ett filter av förutfattade meningar. Föreställningarna skapar oreda inom oss - genom våra tankar - och oreda utanför oss - genom våra handlingar. Se på världen, se vad vi gör med den.

Han menade att bara den människa som är fullständigt fri ser sanningen, och fria blir vi när vi kan se på oss själva, på våra konflikter och sorger, våra glädjeämnen och drömmar, våra onda och goda handlingar utan föreställningar, utan att använda oss av tanken, utan att tolka, bedöma, döma.

För bortom tanken sker något mycket märkligt. Där förändras hela vårt sinne. Det blir klart, enkelt och direkt.

Han talade ofta om att människan inte kan förstå världen med sina tankar. Men, undrar man då, måste man inte använda hjärnan, ta in, sovra och kombinera fakta för att kunna förstå?

Han svarar: "Hjärnan är ett instrument för urskillning, för minnen, för kombinationer av minnen. Den skiljer ut det kända från det okända, mäter upp i långt och kort, stort och litet. Den lagrar allt vi någonsin upplevt och varit med om, hört, sett, tror eller lärt oss tro. Med hjälp av hjärnan kan vi åstadkomma enorma saker. Bygga rymdraketer och köra bil, hitta på nya matematiska teorier. Men hjärnan är obrukbar när det gäller att förstå verkligheten och stora sammanhang. Hjärnan är bara ett arbetsredskap för tänkandet. Och tanken kan bara återge det som redan råkar vara inregistrerat i hjärnan. Man kan säga att tanken alltid ser på världen i gårdagens ljus och ser bara det den är programmerad att se. Inget av det som härrör från hjärnan gör att vi kan se verkligheten som den är. Tvärtom hindrar den verklig kunskap om världen.

Han fick ofta frågan varför han fortsatte att tala år efter år, när folk ända inte verkade förändras av det han sa.

"Varför talar jag? Ni kunde lika gärna fråga varför rosen blommar, jasminen doftar eller varför fåglarna flyger. Den som verkligen älskar kräver aldrig något resultat, önskar inget för egen del kan därför inte bli besviken eller trött. Är hjärtat fyllt av kärlek är det som en tidlös källa med evigt friskt vatten."

Han publicerade ett femtiotal böcker som säljs i enorma upplagor världen över. På svenska finns dock endast ett fåtal: Att vara fri och Bortom våldet samt den nyare Jaget och Tiden. Hans liv och tankar kan man ta del av i biografin Krishnamurtis liv och död av hans barndomsvän Mary Lutyens.