I alla tider har människan haft ett behov av att öva talets förnämliga gåva genom att berätta för andra. Historieberättande uppfyller flera behov:
1. Det bryter tystnaden.
2. Det för kunskap och traditioner vidare
3. Det skänker en speciell atmosfär åt berättaren.

På sätt och vis är en vandringshistoria en modern folksaga. Men den skiljer sig från folksagan. Det är nämligen av avgörande betydelse att åhöraren fås att tro att den har någon halt av sanning. Det är därför som berättaren i sitt försök att inge denna tro ( att berättelsen är sann) inför åhörarna vanligen låtsas vara släkt, eller åtminstone gammal bekant, med berättelsen huvudperson.

Om man har studerat dessa moderna sägner inser man omedelbart sanningshalten när man inledningsvis får höra: "En god vän till mig råkade ut för något underligt". Dessa inledande ord, som är nödvändiga för att ge historien sken av sanning, är egentligen tecken på motsatsen. Ytterligare ett drag som visar att vandringshistorien inte är att betrakta som en rolig historia är dess i allmänhet obehagliga eller skrämmande innehåll.

För att vandringshistorien skall bli tagen på allvar, måste den vara trovärdig i formuleringen, också om den verkar väl långsökt. att den framförs i en sådan form att man avstår från att kräva bevis. När någon bestrider sanningshalten, försöker de flesta amatörberättare ivrigt lägga fram bevis för att berättelsen är sann. Detta visar vad man skulle kunna kalla Pelion-Ossa-syndromet - ju mer man ifrågasätter någons berättelse, desto mer benägen blir personen att gräva sig allt djupare ner i ett träsk av oberättigade undanflykter.

Ett exempel:
(Ur boken: "Det är sant" av Rodney Dale)
"En god vän deltog i ett PR-möte för en ny produkt. Där träffade hon en person som berättade denne historia för henne. En arbetare på en bilfabrik hade av en robot knuffats ned i en press, som gjorde motorhuvarna till en viss bil. Eftersom det var för sent att rädda honom, beslöt man att vänta till slutet av arbetsskiftet i stället för att avbryta produktionen. Alla bilar som producerades under detta skift har nu en kontur av mannen inpressad i motorhuven. När min vän hörde detta, utbrast hon omedelbart:" Det där tror jag inte på! "Vad menar du?" undrade sagesmannen förnärmad, "naturligtvis är det sant, det har faktiskt hänt en av mina vänner. Han berättade det för mig, och det finns faktiskt en underlig buckla i hans motorhuv..."

Våra konventioner om hur man uppför sig bildat hjälper vandringshistorierna att överleva. Om vi vore brutalt uppriktiga skulle vi säga: Lägg av, jag hörde talas om det där i förra veckan, och det hände inte Stockholm, det hände en av mina vänner i Trosa.

Det bedövande argumentet från berättaren å andra sidan, att historien är sann, får oss att tappa allt minne av att ha hört den förut.

Det finns fler förklaringar till hur vandringshistorier uppstår. De kan tjäna som hemska varningar.

Ex.
1. Sätt inte din pudel i mikrovågsugnen.
2. Ge inte lift till gamla damer. (De kan ha en köttyxa i handväskan)

Om man råder ett barn att inte ta emot godis av främmande män, så får man bara frågan: "Varför?".
Om man istället berättar en historia om någon som tog emot godis av en främmande man med vådliga följder, så kan de verka skrämmande och möjligen gå emot senaste idéerna om barnuppfostran.

Rent kort skulle man kunna citera Bengt af Klintberg: "Korta, dramatiska berättelser från gränsområdet mellan fantasi och verklighet, framförda med stildrag som ska öka trovärdigheten, t.ex. lokalisering av händelserna till namngivna orter."