Ur: Året Runt, nr 20 1998, sid 108 i "Barbros Café", (där läsarna får skicka in egna berättelser). Rubrik: Då tömde han mjölkpaketet över kvinnan... "Vid ett stort varuhus i Småland stod jag och många andra i kö vid kassorna, när följande hände: En liten sexårig flicka och hennes mamma stod i kön bredvid mig. Framför flickan stod en äldre dam. Flickan knuffade kundvagnen gång på gång mot den äldre damen. Till slut vände hon sig om, och med mild röst bad hon flickan låta bli, för hon upplevde det som obehagligt. -Jag gör som jag vill! blev svaret. Den äldre damen vädjade då till flickans mamma om att slippa bli påkörd av kundvagnen. Med en axelryckning och ganska ointresserad svarade mamman: -Hon har fri uppfostran. Detta hörde en man i 25-årsåldern. Han stegade fram till mamman och dottern och deras kundvagn, tog upp ett mjölkpaket, öppnade det och slog mjölken över mamman. Och så sa han: - Jag har också haft en fri uppfostran! Det blev applåder för den tappre killen. Sonja R. "Jämför med Bengt af Klintberg's "Fri uppfostran" i "Råttan i pizzan" -90, sid 57. Historierna har nästan identiskt handlingsmönster: "En kvinna sitter med sin lille son på ett säte i tunnelbanevagnen. Mittemot sitter en äldre man. Pojken börjar sparka med benen mot den äldre mannens ben. Han säger till, men pojken slutar inte. Då ber han modern säga till pojken att sluta. Han tillägger att han har ont i ena benet och svårt att gå. Mamman säger då: -Nej, det gör jag inte, jag använder fri uppfostran. Strax efter reser sej en tonårsflicka och ska gå av. Innan hon går ut ur tunnelbanevagnen går hon fram till modern och spottar henne rakt i ansiktet och säger: - Jag har fått fri uppfostran. Den här sedelärande historien fick jag i ett brev i december 1978. Brevskrivaren, Ann-Marie H. i Stockholm, undrade om det kunde vara en vandringssägen - hon tyckte den verkade konstruerad. En annan brevskrivare, Jonas A. i Uppsala, berättar att han läste historien på Expressens insändarsida någon gång vid mitten av 1970- talet. Den var inskickad av en äldre kvinna som berömde den unga flickans handling och bad att få dela ut "Dagens ros" till henne. Flera personer har intygat att historien också är välkänd i Göteborg, där händelsen påstås ha ägt rum på en spårvagn. I de varianter av sägnen som jag har samlat under 1980-talet är det oftast en ung manlig punkare som talar om att han har fått fri uppfostran och sedan spottar mamman i ansiktet. Under medeltiden använde prästerna små moraliserande historier, s.k. predikoexempel, i sina predikningar. Min kollega Åke Daun berättar i ett brev att sägnen om tonårsflickan i tunnelbanevagnen har kommit att tjäna som ett modernt predikoexempel. När han i juni 1984 bevistade en skolavslutning i Maria kyrka i Stockholm, återgav prästen den som en sann händelse och betonade därefter vikten av ett gott uppförande. Är den en sann händelse? Jag måste erkänna att mitt första intryck var att historien föreföll vara uppdiktad, ett resultat av önsketänkande. Det är främst vuxna människor som anser att vår tids fria uppfostran har varit skadlig för den unga generationen; frågan är om uppfattningen delas av ungdomarna själva. Det som ger berättelsen dess slagkraft - men också dess drag av konstruktion - är att en representant för de unga får uttrycka kritiken. Det som tvingade mej att ändra uppfattning var ett brev från Inger A. i Linköping, skrivet i maj 1986. Enligt henne har händelsen verkligen ägt rum, även om detaljerna var något annorlunda än i den slutliga versionen. Den utspelades på en buss i Linköping för mer än tio år sedan, och hon var själv närvarande vid tillfället: 'Det är rusningstid och fullsatt. En äldre man kliver på och söker med blicken efter en ledig plats. Ingen reser sig, och mannen vänder sig då till en pojke i åttaårsåldern som sitter på en plats bredvid sin mamma och ber vänligt denne resa sig så han får sitta. Pojken rör sig inte, och mannen vänder sig då till mamman som svarar snäsigt: 'Han vill inte flytta sig. Min pojke bestämmer själv, för han har fått en fri uppfostran.' Alla i bussen har följt händelsen utan att röra en min, alla utom två tonårstjejer som båda reser sig och högljutt kommenterar det inträffade. Efter några hållplatser ska tjejerna stiga av, och den ena går då förbi mamman, spottar henne i ansiktet och säger: 'Det här är också fri uppfostran!' Det var nog fler än jag i bussen som tänkte: Bra gjort, tjejer! Känner du igen historien? Som sagt, den är alldeles sann och utspelade sig på 70-talet då många föräldrar uppfostrade sina barn 'fritt', dvs inte alls lade sig i vad de gjorde. Resultatet gjorde väl att vi omvärderade vår syn på uppfostran, som väl är.' Den enda reservation man måste göra är att det mänskliga minnet är bristfälligt; det händer att vi tror oss ha upplevt t.ex. repliker som vi kanske har hört i annat sammanhang åratals efteråt. Det vore intressant att få kontakt med flera av vittnena i bussen eller någon av dramats aktörer!" Och jämför också med Bengt af Klintbeg's "Sirap i håret", sid 82, i "Den stulna njuren" -94: "B.T. Silkeborg: Irriterad vände sig damen i livsmedelshallens kassakö om till en mamma med en fyraårig pojke och bad henne se till att gossebarnet slutade upp med att knuffa henne i baken med kundvagnen. -Det tänker jag inte göra. Det är min sons sätt att avreagera sig, sa mamman. Damen framför henne hade fått en reva i sina strumpbyxor och var inte glad. Stämningen i kassakön i den stora livsmedelshallen i Silkeborg var ganska tryckt. Men den slog om helt ett ögonblick senare, för bakom mamman stod en man som bl.a. hade köpt en burk sirap. Han tog av locket och började hälla sirap i håret på mamman. Hon ropade och skrek och protesterade. -Det är mitt sätt att avreagera mig, sa mannen lugnt. Han avbröts av en man bakom honom i kön, som ropade till damen i kassan: -Den sirapen vill jag gärna betala - det är mitt sätt att avreagera mig. Föreståndaren i den stora livsmedelshallen bekräftar episoden. Ebbe Nyvold i Virum, Danmark, sände mig artikeln om episoden i kassakön, som var införd i kvällstidningen BT den 17 september 1987. Rubriken löd: Kaos i kasse- köen: Kvinde overhaeldt med sirup. Det intryck man får som läsare är att detta har hänt. Har inte föreståndaren i livsmedelshallen själv bekräftat episoden? Eller? Faktum är att artikeln i BT är det tidigaste tryckta belägget för historien, åtminstone i det material som jag haft tillgång till. Andra tidningsurklipp visar att den hamnade i tryck i Tyskland i november 1987, i Sverige november 1988 och i Norge i november 1989. Innehållet är inte speciellt osannolikt, hela scenen är vardaglig och fullt tänkbar. Ändå: handlingen är lite för välregisserad, replikerna lite för konstruerade. När det dessutom visar sig att historien i BT har en äldre föregångare med samma handlingsmönster, fastän förlagt till en annan miljö, blir slutsatsen att föreståndaren i livsmedelshallen kanske inte är något sanningsvittne. Historien var alltså vid slutet av 1980-talet spridd i flera länder i norra Europa. Aktörerna var hela tiden desamma: en mamma och hennes ouppfostrade barn, en person framför dem (oftast äldre) som drabbas av barnets framfart, och en person (oftast yngre) som straffar mamman med hjälp av någon flytande, klibbig vara ur butikens sortiment. I de utförligare versionerna förekommer också en man som får uttrycka hela kassaköns känslor när han erbjuder sig att betala varan. Desto större är variationen när det gäller de flytande produkter som mamman får i håret. I Tyskland är det honung som mannen bakom henne låter rinna ur en glasburk (Brednich 1990 nr 58). I Sverige är det oftast senap eller tomatketchup. Charlotte Hagström, etnolog i Lund, har sänt mig följande text som stod att läsa på insändarsidan i tidningen Östra Småland den 25 november 1988: "Det hände på varuhuset Maxi. Kön till kassan var lång. I kön stod en mamma med sin son i 3-4-års åldern. Han hade fått en kundvagn för barn att roa sig med. Strax bredvid stod en äldre dam. Barnet fann ett nöje i att ideligen stöta på hennes ben med vagnen. Det gjorde ont och damen bad mamman att säga åt sitt barn att sluta upp. Mamman svarade näbbigt: -Jag är för fri uppfostran! I kön stod en ung man i 20-årsåldern. Blixtsnabbt hämtade han en stor senapsflaska och tömde den över mamman med orden: -Jag är också fritt uppfostrad!" När historien återgavs i Nordvästra Skånes Tidningar den 17 november 1989 var innehållet i stort sett detsamma med undantag för att den unge mannen tömmer en ketchupflaska över pojkens huvud och att händelsen påstås ha ägt rum i ett stort varuhus invid Klippanvägen i Ängelholm. Ketchup-versionen har också nått Holland, där det är en ung punkare som klämmer ut ketchupen över pojken (Burger 1992, 75). Fri opdragelse på IKEA är rubriken på ett norskt tidningsurklipp som Björg Matre i Oslo har sänt till mig. Hon övertog det efter sin företrädare på arbetet och är därför inte säker på i vilken tidning historien har varit införd, men antagligen är det Asker og Baerum Budstikke. Tidpunkten går genom texten på baksidan att bestämma till månadsskiftet oktober-november 1989. I den norska varianten använder sig den 6-8-årige pojken inte av en kundvagn. Han vänder sig om i kön och börjar sparka den äldre damen bakom honom på smalbenet. Hon ber först förgäves pojken att sluta och vänder sig sedan till modern. -Jag kan inte säga till honom, för hemma hos oss har vi fri barnuppfostran, svarar mamman. En yngre herre längre bak i kön plockar då upp en kartong yoghurt ur sin matkasse, öppnar förpackningen och banar sig fram till mamman. Väl framme tar han tag i kragen på hennes jacka och drar den bakåt, varefter han häller ner yoghurten på insidan av jackan. Sedan klappar han mamman vänligt på ryggen och säger: Du, jag fick också fri uppfostran när jag var liten! Som jag nämnde inledningsvis finns det en något äldre historia om fri uppfostran som måste ha stått som modell till den här. Handlingsmönstret är detsamma, det är bara miljön och rekvisitan som skiljer dem åt. Den äldre berättelsen handlar om en mamma som åker spårvagn (tunnelbana, tåg) med sin lille son. På bänken mittemot dem sitter en äldre man. Pojken börjar sparka på mannens ben, och denne ber mamman säga åt pojken att sluta. Hon svarar: Nej det gör jag inte, jag använder fri uppfostran. En punkare som rest sig för att gå ut ur vagnen spottar mamman rakt i ansiktet och säger: Jag har fått fri uppfostran. När jag lät denna sedelärande historia ingå i "Råttan i pizzan" visste jag inte om den var känd utanför Sverige. Alla mina beläggvar svenska, de tidigaste från mitten av 70-talet. Senare har jag fått informationer som tyder på att den var känd i Tyskland i början på 70-talet och ännu tidigare. I ett brev, daterat den 2 november 1990, skriver Bernd Kleinschmidt i Stuttgart att hans mor berättade "Fri uppfostran" redan omkring 1970, när han förebrådde henne för hennes gammaldags uppfostringsideal. Modern förlade historien till Krefeld, där händelsen skulle ha utspelats vid mitten av 50-talet. Hon hade hört den av sin mor. Vi kan konstatera att sirapen, honungen, senapen, tomatketchupen och yoghurten i den yngre versionen fyller samma funktion som spottloskan i den äldre: att bestraffa mamman för att hon har undandragit sig sitt ansvar som uppfostrare av barnet. De olika kladdiga produkterna kan alltså alla ses som våldsamt förstorade spottloskor. Liksom den något äldre "Barnet på gunghästen" [sid 79, i "Den stulna njuren"] är de båda versionerna av "Fri uppfostran" handfasta inlägg i uppfostringsdebatten. De uttrycker uppfattningen att den fria uppfostran gick för långt, att det är alla föräldrars plikt att uppfostra sina barn till att respektera andra människor."