Utrikeshandel

Redan under slutet av Ceausescu-regimen var landets ekonomi relativt sluten eftersom man medvetet begränsade importen för att genom ett handelsöverskott finansiera avbetalningarna på de höga utlandsskulderna. Livsmedel och konsumtionsvaror som skulle behövts för den egna befolkningen exporterades. 1990 sjönk exporten till OECD-länderna kraftigt eftersom handeln förlades till hemmamarknaden. Exporten  har sedan ökat, men ekonomin är fortfarande mer sluten än i andra länder i Östeuropa.
Regeringen arbetar hårt för att integrera Rumänien i de västliga marknaderna. Landet har frihandelsavtal med EU och deltar i det centraleuropeiska handelssamarbetet CEFTA. Två tredjedelar av exporten gick 1999 till EU. Exporten av textilier, skor och möbler till EU-länderna har ökat. Tekoindustrin stod 1999 för en fjärdedel av Rumäniens hela export.
Förutom textilier är de viktigaste exportvarorna metaller, metallprodukter, mineralprodukter och elektriska apparater. Importen består till största delen av mineraler, bränsle, maskiner, textilier och livsmedel. Ryssland är en viktig leverantör av gas, råolja och andra råvaror.
Regeringens plan är att omläggningen av industriproduktionen ska öka exporten allt mer.
Rumänien ansöker nu om medlemskap i EU och valutaunionen 2007. Det har ställts hårda krav på ekonomiska reformer och åtgärder mot den utbredda korruptionen men ett medlemskap har ställt i sikte för landet.


Naturtillgångar

Rumänien har rika naturtillgångar i form av energi (olja, naturgas, stenkol och uran), mineraler (bly, zink, koppar, mangan, lignit, krom, wolfram och bauxit) vattenkraft och skog. Som jämförelse har Sverige skog, järn, vattenkraft, koppar, bly, zink och silver. Tidigare utgjorde dessa naturtillgångar grunden för den tunga industrin. Den kommunistiska rovdriften på naturen har lett till svåra miljöproblem. 1990 skapades ett miljödepartement med uppgift att skapa miljöskyddsstrategier och arbeta för att återställa den ekologiska balansen. Ekonomin har dock satt käppar i hjulet eftersom många åtgärder är förknippade med stora kostnader.


Industri

Den specialisering och uppdelning av industrierna som skedde mellan kommunistländerna, och som dirigerades från Sovjet, ledde till att Rumänien i början av 1990-talet hade en enorm överkapacitet av oljeraffinering och järn- och stålframställning. Utmärkande för dessa tidigare statsstyrda företag är en gammalmodig maskinpark till följd av strypta investeringar under 1980-talet när allt tillgängligt kapital användes för att betala av utlandsskulden (Ceausescus mål var att göra Rumänien ekonomiskt fritt från utländska långivare) och gammalmodig produktionsteknik vilket ger låg produktivitet och stor miljöförstöring. De flesta bolagsledningar saknar också kunskap om företagsekonomi och de anställda har överlag en låg utbildningsnivå. Industrierna har därför svårt att klara en övergång till marknadsekonomi. Inga genomgripande reformer genomfördes heller under de fösta fem åren efter kommunismens fall utan allt förblev vid det gamla.
Vid sidan om den tunga industrin finns petrokemisk industri och fordonstillverkning. Tyger och möbler produceras också.
Tillverkning av medicinska och optiska instrument har varit framgångsrik. Den tunga industrin krymper efter hand som landet satsar på produktion av konsumtionsvaror. Det finns stora förhoppningar för bilindustrin, sedan franska Renault gått in som huvudägare i fordonstillverkaren Dacia.
Utländska företagare har till stor del tvekat att investera i Rumänien på grund av byråkratin, korruptionen och den politiska instabiliteten. Bland de branscher som lyckats locka en del utländska investeringar är livsmedelsindustrin, elektronik- och annan konsumtionsvaruindustri liksom delar av vapen- och flygindustrin. Det utländska kapitalet kommer främst från Frankrike, Nederländerna, USA och Tyskland.