När storken flög vilse på sin väg till oss och barnet som skulle bli vårt vände innan det kom fram påbörjade vi en annan resa, den till platsen där storken valt att landa, vår adoptionsresa. Det är många beslut att ta under resans gång. Vi var i kontakt med flera adoptionsorganisationer innan vi bestämde oss för FFIA som då var de enda som hade bl. a Kina och Rumänien som adoptionsländer. Vi började vår adoptionsutredning sommaren 1995.
Sommaren 1996 var vi då klara med alla handlingar för Rumänien och de gick iväg, en spännande väntan tog sin början. Vi hade läst och fortsatte att läsa allt vi kom över om adoptioner och om Rumänien, landet som vi lärde oss att älska under resans gång. Vi pluggade rumänska med hjälp av en självinstruerande kurs men resultatet var inget vidare men något fastnade väl.
Så där lagom gravid som man är i mitten av havandeskapet gled jag omkring i tillvaron, fixade litet praktiska saker men inte för mycket, vi visste ju inget om vårt väntade barn som skulle kunna var allt mellan ett och fem år, pojke eller flicka, kärnfrisk eller sjuk. Far i huset gick en utbildning i jobbet och var borta hela veckorna, storebror gick i skolan och funderade väl inte så mycket på syskonet som ännu var så avlägset. Så en dag ringer telefonen på jobbet, det är Kristina på FFIA som talar om att vi fått en liten dotter som är nyss fyllda tre år, Mycket mer än så uppfattade jag inte då - jag bara susade iväg på ett rosa lyckomoln och tog mig igenom dagen på något vis - vi hade fått en dotter! Så kommer det kort på henne, den ljuvligaste lilla varelse man kan tänka sig, så många drömmar och förhoppningar som vävdes kring detta foto..
Så sitter vi då, efter hektiska förberedelser, på planet till landet som blivit vårt andra hemland, landet som vi ständigt längtar efter att besöka igen, landet där vi blev mamma och pappa för andra gången, landet som gav oss vår efterlängtade, älskade dotter.
Den 1:a december 1996 är vår resa slut, vi är hemma hela familjen, mamma, pappa, storebror och lillasyster.