Tillbaka

Kjelléns förhållande till socialdemokratin

Tal hållet vid Kjellén symposiet vid Uppsala universitet, skyteanum 21 sept 1998

Av Pol. Mag. Fredrik Sandberg

Bland de övriga deltagarna i symposiet vill jag nämna: Professor Leif Lewin, docent Mats Dahlkvist, bitr. professor Bert Edström, doktorand Fredrika Lagergren

 

Jag har blivit inbjuden att tala om vad Kjelléns förhållande till Socialdemokratin var. Det går i denna formulering att uttyda två infallsvinklar. Den första tanken är att undersöka Kjelléns förhållande till det med honom samtida socialdemokratiska partiet. En nog så intressant infallsvinkel på Kjelléns förhållande till Socialdemokratin är emellertid att se på den som kom att utvecklas efter Kjelléns död. Jag skall här överskådligt söka redogöra för båda dessa aspekter.

 

Kjelléns dialektik

 

Förståelse av Kjelléns inställning till Socialdemokratin bygger på att förstå hans inställning till dess ideologi, socialismen. Kjellén var mycket noga med att särskilja den från partiet. Kjelléns relation till socialismen är starkt sammanknuten med hans dialektiska syn på historiens gång. Kjellén ansåg att utvecklingen alltid går i en rytmik och liknade denna rytm med havets ebb och flod. Kjellén använde begreppen konservatism resp. progression. Dessa ansåg Kjellén vara de två grundkrafterna genom historien. Det går här att föreställa sig en påverkan av den personlige vännen och samtida filosofen Vitalis Norström. Vilken hade liknande tankar. Som en av de två historiska krafterna betyder konservatism för Kjellén en koncentrationens kraft. Detta medan han kallar expansionens kraft för progression. Dessa bildar således ett motsatspar. Under expansion i tider av progressionens hegemoni prövas nya vägar, det privata initiativet får fritt spelrum och statsmakten drar sig tillbaka på hart när alla områden. Under koncentration breder staten istället ut sig. Individualism ersätts med kollektivism, fritt experimenterande med fast ordning. Båda dessa faser är nödvändiga enligt Kjellén. Progressionen för att upptäcka nya lösningar och föra utvecklingen framåt. Koncentrationen för att ge arbetsro och möjlighet för folket att åtnjuta frukterna av de nya landvinningarna. Kjellén trodde sig stå i en övergångsperiod efter en nära nog sekellång flodvåg av progression. En progression som representerats av den liberala ideologin.

 

Värt att anmärka är att Kjelléns resonemang kan förefalla ologiskt då han använder ordet konservatism i två skilda betydelser. Den som framkommer här är konservatismen som stillaståendets, koncentrationens kraft. Han säger emellertid att man även kan tänka sig en konservatism som vill bevara liberala, d.v.s. progressiva, idéer. Kjellén menar att det är konservatismens uppgift att bevara de goda idéer som framkommit under liberalismens tidevarv för att dessa landvinningar icke skall gå förlorade. Att det är två olika fenomen som Kjellén benämner med samma ord är uppenbart. Skulle vi se på det som Kjellén kallar för konservatism som ett fenomen får vi en självmotsägelse - striden kommer att stå mellan konservatism, som skall bevara det goda från progressionens senaste hegemoni, mot den konservatism som har kommit för att avlösa denna progression i det stora dialektiska skådespelet. Kjellén använder således ordet konservatism dels i den betydelse som vi i den moderna politiska debatten bäst lärt oss känna, som en kraft som söker bevara. Dels i betydelsen av en kraft som söker öka statsmakten på bekostnad av den enskilda friheten. Det är viktigt att betrakta dessa två krafter åtskilda. Vi får då icke två grundkrafter utan tre. Progression som strävar mot vidgade horisonter och nya mål, konservatism som en kraft för det lugna bearbetandet av det redan fångna samt konservatismen som en bevarandets kraft, stående mittemellan de två andra och tagande vara på de goda, livskraftiga idéer som genereras under de två förstas olika tider av hegemoni.

 

Likt flod alltid följs av ebb måste progression alltid följas av konservatism i det Kjellénska schemat. Liberalismen ansågs av Kjellén som en överspelad ideologi. Friheten hade enligt Kjellén gått för långt. Under tider av progression tillåts samhällets spetsar, d.v.s. enskilda individer springa ifrån den stora massan. Detta var nödvändigt för landvinning, men runt sekelskiftet ansåg Kjellén att enskilda intressen hade tillåtits att växa så starka att de hotade dels statsmakten, dels samhörighetskänslan hos folket. Ett exempel härpå återfinns i en riksdagsdebatt 1907. Karl Staaf liknade då förhållandet mellan Kirunabolaget och staten som det mellan två jämbördiga grannar. Detta var en liknelse som Kjellén reagerade mycket starkt emot. Denna enligt Kjellén för långt drivna liberalism hade fört med sig att samhörighetskänslan som Kjellén kallade för socialitet, var mycket låg i riket. Redan 1897 påtalade Kjellén att det måste komma en tid av samhörighet. Där det nyvunna fördelas bland massan av folket. Samhörigheten skall höja den allmänna nivån och få hela folket med sig.

 

Vad det gäller utvecklingen av själva samhällsorganisationen såg Kjellén en parallell utveckling, vilken förvisso var beroende av idéernas kamp. Den böljande gången mellan ebb och flod i idévärlden var det som förde utvecklingen framåt. Denna utveckling resulterade i nya produktionssätt på ekonomins område. Produktionens och ekonomins organiserande låg sedan till grund för den politiska ordningen, överbyggnaden för att låna ett uttryck från Marx. Nya produktionssätt uppenbaras, samtidigt söker människan att organisera sig i gemenskaper. Dessa gemenskaper blir ett resultat av aktuellt produktionssätt. Inordnandet i kollektiv bildar en naturlig social inordning av samhället. Samhället växer efterhand ifrån de politiska institutionerna enligt Kjellén. Dessa institutioner hindrar då samhällets vidare utveckling och måste reformeras Märkväl att Kjellén talar om en reformering av de politiska institutionerna, denna skall ske på traditionens grund, inte genom omvälvningar.

 

Likt liberalismen hade varit en reaktion mot ancien regime, absolutismen, var tiden nu mogen för en reaktion mot liberalismen. Kjellén såg tecken som förebådade denna reaktion på det idémässiga planet. Kjellén fann emellertid inte dessa tecken vare sig hos Liberalismen eller FK-högern. Liberalismen var det hittills härskande idealet som skulle avlösas. Konservatismen representerad av högermän var den kraft som hade att skydda det goda från den förestående perioden. Den enda återstående kraften var då socialismen. Kjellén tyckte sig i denna unga ideologi finna ett groende frö till vad han trodde var framtidens lösen. Kjellén ansåg att socialismen innehöll tre karakteristiska principer för konservatism i dess betydelse av motsats till progression. Dessa tre var: koncentration istället för expansion, kollektivism istället för individualism, ordning istället för frihet. Kjellén ansåg att socialism byggd på dessa tre bärande principer skulle bli den kommande tidens ideal. Dessa tre principer skulle innebära ett accentuerande av statsmakten. En sådan socialism vore en uppenbarelseform av konservatism, enligt Kjellén.

 

 

 

Ideologi och parti

 

Jag säger här "vore" eftersom Kjellén inte ansåg att det socialdemokratiska partiet stod för socialism i denna form. Kjellén var kraftig motståndare till socialdemokratin under de två första decennierna av vårt sekel. Kjellén talade om partiet som en samhällets fiende. Han ansåg inte att socialdemokratin i sin samtid stod särskilt nära hans egna ideal. Han betraktade dess ideologi som en outvecklad form av socialism. Kjellén uttryckte emellertid förhoppning om att denna outvecklade politiska rörelse skulle i en mer mogen form bli bärare av den socialism han själv trodde på, den form som representerade koncentrationens kraft. Ja, Kjellén trodde rent av att socialismen i mogen form skulle bli räddningen för Sverige. Han skilde således på socialismen och dess dåvarande representant i Sverige, det socialdemokratiska partiet. Den förra hyllade han som princip den senare ansåg han vara en samhällsvåda.

 

Vad var det då som Kjellén fann så motbjudande i socialdemokratin? Jag vill drista mig till att sammanfatta Kjelléns aversion mot det socialistiska partiet i tre huvudpunkter. Det som Kjellén först och främst vände sig emot var dess ställningstagande för en samhällsklass. Kjellén kallade detta föraktfullt för klassocialism. Kjellén berättar målande om hur han en första maj sett demonstrationståget med dess röda fanor fladdrande i vinden och tänkt: vilken solidaritet, vilken härlig känsla, om blott flaggorna varit blågula. Kjellén ville se den socialistiska solidaritetstanken utvidgad till att omfatta hela nationen. Kjellén ville att klassocialismen skulle utvecklas till en nationalsocialism. Ett ord som för Kjellén inte hade några kopplingar till sådana idéer det senare kom att förknippas med.

 

Det andra som stack i ögonen hos den nationellt sinnade vetenskapsmannen var socialdemokratins internationalism och avsaknad av nationalkänsla. Det var inte internationalism i sig som verkade motbjudande på Kjellén. Han ansåg att den skulle komma att höra framtiden till, dock ej på så sätt att den skulle dräpa de enskilda nationerna. Kjellén ser sammanslutning till en världsstat inte som ett utsuddande av nationalmedvetanden utan som en förbrödring mellan dessa.

 

Kjellén var en konservativ personlighet och enligt honom själv är känslounderlaget till all konservatism vördnaden för det fädernesärvda, pieteten. Härav kommer den tredje huvudpunkten i Kjelléns kritik mot socialdemokratin. Socialdemokratin var för radikal. Den saknade respekt för traditioner och vördnad för den egna historien. Den förespråkade en omvälvning av samhället inte den organiska utveckling som låg Kjellén om hjärtat. Att sedan den socialdemokratiska retoriken var betydligt radikalare och mera revolutionär än vad partiet någonsin visade sig vilja i praktisk handling är en annan sak. Kjelléns insikter i den socialdemokratiska tanke och viljevärlden begränsade sig vid sekelskiftet av naturliga skäl till dess officiella propaganda.

 

Förutom dessa tre huvudpunkter var det två stora frågor i vilka Kjelléns och socialdemokratins åsikter markant skilde sig åt. Den första är egentligen en nationalekonomisk tvistefråga. Den har mer drag av en vetenskaplig strid mellan två nationalekonomiska skolor. Den handlade om skyddstullar och om dessa befrämjar eller motverkar ett lands ekonomi. Detta sagt utan att förneka frågans politiska dimension. Kjellén förespråkade ett starkt tullskydd för de inhemska näringarna medan socialdemokratin befann sig bland frihandelsvännerna. Kjelléns ledstjärna var den autarkiska principen. Kjellén gjorde emellertid en rad reservationer mot sin huvudprincip. Autarkin skulle inte drivas längre än vad som var ekonomiskt försvarbart.

 

Den andra frågan i vilken Kjellén och socialdemokratins ståndpunkter divergerade var frågan om statligt ägande. Även här skönjes i bakgrunden nationalekonomiska aspekter. Den ideologiska ståndpunkten, själva principen för statens äganderätt rådde det ingen meningsmotsättning om mellan Kjellén och det socialistiska partiet. Även Kjellén menade att staten principiellt hade överäganderätt till allt inom riket. Kjellén ansåg emellertid att det privata brukandet av rikets gemensamma egendom var ekonomiskt effektivt medan socialdemokratin menade att det inte var det. Detta ledde till att Kjellén inte ansåg att staten borde göra bruk av sin överäganderätt annat än i de fall där uppenbart missbruk förekom från det enskilda. Å andra sidan ansåg Kjellén det vara statens plikt att vaka över den ekonomiska utvecklingen. När kapitalismen kommit därhän att truster börjat uppträda blir kapitalet en hämmande boja på det produktiva arbetet från att tidigare varit dess friska källflöde. Staten är då förpliktigad att reglera den fria konkurrensen, enligt Kjellén.

 

Hopp om partiet

 

Vad var det då som gjorde att Kjellén vågade hoppas på att den socialism som i dåvarande skepnad väckte en sådan aversion hos honom verkligen skulle utvecklas till något gott? För Kjellén trodde att den dåvarande socialismen verkligen skulle göra just detta. Han ansåg visserligen att socialismen hade många synder, härav följer att det inte kan vara den ideala socialism som han själv drömde om, utan den faktiskt uppträdande. Dessa kunde dock förlåtas av dess bärande principer. Det socialdemokratiska partiet skulle med kraft bekämpas så länge det försökte komma till makten på klassintressenas primitiva stadium. Kjellén trodde att genom kampen med den konservatism som sökte bevara det goda i liberalismen skulle den nuvarande socialismen kunna få en sund utveckling för att sedan slutligen segra.

 

Kjellén menade att socialdemokratin visserligen redan fört med sig vissa fenomen som låg i linje med hans egen vision om den framtida demokratin. Kjellén var för den allmänna rösträtten, vilken han ansåg höjde samhörighetskänslan i nationen. Han ansåg dock att demokratin borde organiseras på ett sätt att ingen samhällsgrupp lämnades utan inflytande. En majoritet skulle inte bestämma över en minoritet. Vad det gäller samhällets utveckling ansåg Kjellén att den fjärde samhällstypen var i annalkande, associationssamhället. Liberalismen med dess individualism hade endast slagit sönder ståndssamhället men inte byggt något nytt i dess ställe. Kjellén tänkte sig de olika samhällsgrupperna organiserade i intresseföreningar. Härvid ansåg han att arbetarerörelsen visat vägen genom organiserandet av fackföreningar. Socialdemokratin hade enligt Kjellén undangjort en del organisationsarbete inom arbetareklassen som torde bli mönster för hela det kommande samhället. Kjellén var realist nog att inse att de politiska maktförhållandena var sådana att en intresserepresentation inte skulle låta sig genomföras genom författningen. Däremot ansåg han att ett proportionellt valsystem skulle kunna fungera som en slags mask för en faktisk intresserepresentation.

Hur gick det se’n?

 

Kjellén avled 1922 fortfarande övertygad om socialismens framtida seger men om dess representants omognad. Mognade detta parti, enligt Kjelléns sätt att se det? Kom Kjelléns framtids ideal om ett lyckligt folkhem att bli verklighet? För att prata i klartext: ändrade sig socialdemokratin så mycket att den uppfyllde den konservative professorns framtidsideal?

 

En analys av detta var huvudmomentet i min D-uppsats vid högskolan i Karlstad. Den ideologiska vändpunkten för socialdemokratin anses av flera författare vara införandet av folkhemsidealet av Per-Albin Hansson. Därför inriktades min analys på till hur stor del Kjelléns vision ingick i denne partiledares ideologi. Denna jämförelse visade på att socialdemokratin under Per-Albin Hansson till övervägande del omfattade den Kjellénska folkhemsvisionen. Något de tre nämnda debattörerna påstått men inte lett i bevis.

 

Det är fascinerande att så olika samhällsbetraktare som Jan Myrdal, Herbert Tingsten och Stig-Björn Ljunggren hyser liknande uppfattning i denna fråga. Sedan blir deras subjektiva värdering, om denna utveckling var av ondo eller godo olika men sakförhållandet råder samstämmighet om. Vissa av dessa författare har velat mena att socialdemokratin inspirerats av och tagit över de Kjellénska konservativa idéerna. Jag är tveksam till att en sådan direkt påverkan föreligger. Jag tror inte att Kjellén själv skulle ha ansett det. Kjellén talade redan på sin tid om likheter mellan sin lära och socialismen. Kjellén pekade på de stora likheterna mellan hans konservativa syn och den socialistiska grundtanken. De idéer som då hade beröringspunkter kan mycket väl själva ha utvecklat sig inom den socialdemokratiska rörelsen till att bli lika med Kjelléns. Något som Kjellén för övrigt hoppades skulle ske. Branting sade i sitt sista levnadsår att han trodde på arbetarklassens kommande herravälde. Detta dock med den inte helt betydelselösa reservationen att med arbetarklass avsågs alla som utförde ett samhällsnyttigt arbete. Vilket står helt i samklang med Kjelléns uttalande att alla är arbetare så ock konungen själv. Det står således klart att en förändring, bort från klasskamp mot samförstånd redan på Brantings tid hade börjat. Det går att spåra folkhemstanken inom socialdemokratin ytterligare ett årtionde tillbaka i en FK-motion från 1913. I denna framför Steffen och Lindblad tankar om samhället organiserat som det goda hemmet. Detta ökar möjligheterna för att ståndpunkten om att dessa tankar mognat inom det socialdemokratiska partiet självt, ligger närmare verkligheten. Att socialdemokratin förändrades från att ha varit det "klassparti" som Kjellén föraktade, till att bli ett parti för hela det svenska folket är något Per-Albin Hansson själv tillstår. Det bör påpekas att i vissa av Hanssons tal är ordvalet och attityden i passager som efterlyser ett folkhem förvillande lik Kjelléns. Det upplevs praktiskt omöjligt att avgöra vem som är författare till det ena eller andra om man inte sitter med facit.

 

Den tyngsta huvudpunkten i Kjelléns kritik var just den att socialdemokratin på Kjelléns tid var klassegoistisk. Just detta element i socialismen är det som Per-Albin söker tvätta bort från det socialdemokratiska baneret. Likaså är det med den andra huvudpunkten i Kjelléns aversion mot socialdemokratin. Åtminstone om man tittar på de målande beskrivningarna i Hanssons tal och skrifter. Det syns knappast en röd fana, det är idel blågula som vajar förligt i den folkhemska vinden. Politiska motståndare brännmärks av Hansson som "osvenska". Den avsaknad av nationalism som förargat Kjellén har bytts ut mot Hanssons övertygelse att fosterlandskärleken är den kraft som måste leda och driva svenskarna och det är den mäktigaste av alla krafter.

 

Hur var det då med socialdemokratins radikalism, tron på snabba omvälvningar som ringde så falskt i Kjelléns konservativa öron? Ja, här kan man också redan hos den åldrande Branting se en vindkantring. Branting sade i ett tal på 1924 års partikongress, endast månader innan sin död, att "här i landet har vi valt evolutionens väg … Det är vår gamla svenska odling, vårt lands struktur, nu och vår hela historia som visat oss den vägen." Denna linje fullföljs av Per-Albin Hansson vars syn på samhället närmast kan jämföras med konservativ organismlära. Detta även enligt honom själv.

 

Vad det gäller den gamla striden om frihandel eller protektionism har Per-Albin Hansson en mycket pragmatisk hållning. Frihandel skall främjas med undantag för lägen då svenska jobb eller svenskt näringsliv riskerar för hård konkurrens. Det är här inte omöjligt att misstänka att denna pragmatiska hållning och avvikande från den tidigare oreserverade frihandelsdoktrinen till viss del kan ha framtvingats genom samarbetet med bondeförbundet. P.g.a. denna pragmatiska hållning kom Hanssons ståndpunkter att hamna relativt nära Kjelléns lika pragmatiska hållning i frågan.

 

Vad det gäller värdet av det privata initiativet i form av enskilt företagande kan bara konstateras att även här närmade sig socialdemokratin Kjellén. Från att i början ha förespråkat statens övertagande av produktionsapparaten till att anse att det privata initiativet är en värdefull ekonomisk kraft som emellertid inte kan lämnas åt sig själv. Ett uttalande Kjellén icke skulle ha jävat. Socialdemokratin kom att utföra statens reglerande uppgift Kjellén ansåg vara nödvändig i kapitalismens mer mogna form.

 

Vi kan här inte uttala oss om den omläggning i åsikter som rörde Kjelléns huvudsakliga kritik mot sin samtida socialdemokrati hade varit tillräcklig för att blidka den skytteanska professorn. Kjellén var en man som ständigt slogs på oppositionens sida och det är frågan om han kunnat ställa om till att heja på ett vinnande lag. Enligt Kjelléns uppfattning var den konservatives uppgift just att stå emot tidsandan för att hindra den historiska pendeln från att svänga till ytterligheterna. Vad Kjellén hade haft för uppfattning om den "nya socialismen" som socialdemokratin kom att stå för efter Hanssons tid vid rodret, kan vi bara gissa. Min gissning är emellertid att han inte hade varit odelat negativ.

 

Tillbaka