En historisk tillfällighet

 

Marcus Lagerquist påstår i en debattartikel att Moderata samlingspartiet är ett parti för både liberaler och konservativa. Vidare ställer Lagerquist säg tvivlande till att Kristdemokraterna skulle vara ett ”genuint konservativt parti”.

För att ta det sistnämnda först är Lagerquist konstaterande att Kristdemokraterna aldrig talat om sig själva som konservativa knappast avgörande för frågan om de är konservativa. Detta är ingen logisk slutsats. Detta är också Lagerquists enda argument mot att Kristdemokraterna skulle företräda konservativa idéer.

Kärnan i Lagerquists argumentation är emellertid att hävda att Moderaterna vare sig är ett liberalt eller ett konservativt parti. Lagerquist hävdar att det måste finnas en ideologisk bredd inom ett parti av Moderaternas storlek. Härav framgår dock inte om han menar att partiet skall innehålla element från både liberalism och konservatism eller om det är medlemmarna som kan vara både liberaler och konservativa. Detta kan dock kvitta för den springande punkten i Lagerquists argumentation är att liberaler och konservativa kan dela grundläggande värderingar och mål.

Jag ställer mig tvivlande till att en sådan djup allians som Lagerquist formulering syftar till är möjlig. Visst kan en konservativ och en liberal ha samma uppfattning i många enskilda frågor men detta är långt från det samma som att man kan enas kring grundläggande värderingar och mål. I enskilda frågor kan både liberalen och socialisten resp. den konservative och socialisten vara rörande överens. Detta har historien gett otaliga exempel på. Historien har dock även visat att dessa allianser i vissa frågor är historiska tillfälligheter.

Konservativa och Socialister bekämpade liberalismens ohämmade marknadsekonomi under 1800-talet. Konservativa stred sedan mot liberaler och socialister om vilken utformning den allmänna rösträtten skulle ha. Alliansen mellan konservativa och liberaler är, historiskt sett, det senast ingångna samboförhållandet. Att detta skulle uppbäras av någon djupare kärlek än de andra återstår således att bevisa.

En grundläggande värdering i konservatismen är dess syn på förändring. Den konservative vill att utvecklingen skall gå i lugn takt utan snabba omvälvningar. Historiskt sett har två stora revolutioner skett med klara liberala förtecken. Jag tänker här på den amerikanska och den franska revolutionen. I samhällslivet betonar liberalismen individen medan konservatismen ser familjen och andra gemenskaper som samhällets viktigaste byggsten.

Detta är endast två exempel där liberalism och konservatism i grunden skiljer sig åt. Dessa fundamentala skillnader gör att det knappast finns någon grundläggande värdering som liberaler och konservativa kan enas om. Jag vill inte på något sätt hävda att liberaler och konservativa inte kan samarbeta, Moderaterna har varit ett levande bevis på ett sådant samarbete.  Det jag vill hävda är att detta är en tillfällig allians uppkommen av det historiska faktum att både liberaler och konservativa har vänt sig emot den allsmäktiga och nivellerande statsmakt som svensk socialdemokrati byggt upp.

Då grunden för denna allians försvinner, likt grunden försvann för alliansen mellan socialister och liberaler i och med rösträttsfrågans avgörande, kommer det inte att finnas något som förenar. Moderaterna kommer då att ha ett vägval att göra. Ett vägval mellan två i grunden oförenliga ideologier.

 

                                                                                          Pol. mag. Fredrik Sandberg