Har konservatismen bytt bo?

 

I fredagens NWT kunde man läsa att sex medlemmar av MUF Värmland, däribland förste vice ordföranden, har hoppat av för att i stället gå med i Kristdemokraternas ungdomsförbund. Detta upplevs säkert som en tung dagspolitisk förlust för MUF. Det är emellertid inte avhoppen i sig som är det mest anmärkningsvärda. Det är snarare motiveringen som uttalats av Björn Herstad: ”Jag uppfattar mig själv som konservativ – och anser att Kristdemokraterna är Sveriges enda konservativa parti.” Jag uppfattar mig själv som konservativ… Smaka på den meningen, känn efter vad den ger för intryck. Något har hänt. En ungdomspolitiker bekänner sig som konservativ. Detta var till alldeles nyligen något otänkbart. Att stå upp för konservatism har inte varit politiskt korrekt. Den som till äventyrs önskade uttrycka genuint konservativa värderingar fick närmast göra det i lönndom. Risken att stämplas som reaktionär var annars överhängande.

Som utomstående tycker jag att dessa avhopp, eller rättare motiveringen, bör bli en brandvarnare inte bara för ungdomsförbundet i Värmland utan för moderaterna som helhet. Det gäller att släcka den nyliberala branden som härjar inom det ”kapitalistiska folkhemmet”. Ty det finns få väljare som värderar den ”frihet” det innebär att slippa trygghetens väggar och tak. Få kommer att vilja bo i ”frihetens ruin”.

Frågan är om den moderata byggnaden står att rädda. Finns det någon konservativ majoritet med tillräckligt inflytande bland ledande moderata politiker?

Att moderaterna i längden skulle kunna ha en ”liberal-konservativ” ideologi som ledstjärna tror jag inte är möjligt. En sådan konstruktion kan bara existera i en övergångstid. Liberalism och konservatism har lika få likheter som konservatism har med socialism. Det tydliggörs enligt min mening av att när det var den liberala ideologin som dominerade samhällslivet i början av detta sekel var det från socialismen de mest förändringsbenägna konservative tog upp idéer. [ex. Rudolf Kjellén] Det är emellertid fel enligt min mening att det då skulle ha funnits en socialism-konservatism. Det tillhör konservatismens själva väsen att uppta de goda idéer som kommer fram och visar sig livskraftiga. Dessa idéer anammades dock inte reservationslöst. De delar som kunde inpassas i den konservativa idétraditionen upptogs och anpassades efter konservativa värderingar. De köptes inte som några paketlösningar vilket jag är rädd har skett med de nyliberala idéerna.

Om ingen förändring av utvecklingen sker kommer moderaterna snart att företräda den (ny-) liberala ideologin. Denna utvecklingen påskyndas ytterligare av att de medlemmar som fortfarande hyser konservativa värderingar väljer att gå över till det mer hemtrevliga kristdemokratiska huset. Väljarunderlaget  för ett nyliberalt parti torde vara mycket litet. Utvecklingen är således till Moderata samlingspartiets nackdel och Kristdemokraternas fördel. Hur är det då för väljaren som hyser konservativa värderingar? Jag tror att det är positivt att partierna renodlas vad det gäller ideologisk hemvist. Både konservativa och nyliberaler som tidigare valt att lägga sin röst på moderaterna har tvingats acceptera att man även stött värderingar man inte sympatiserat med. Det går emellertid att ifrågasätta om det på långsikt överhuvud finns ett väljarunderlag som kan ge ett rent nyliberalt parti en plats i Sveriges Riksdag.