Tillbaka

Brytningstider

artikel publicerad i Contextus

av Pol. Mag. Fredrik Sandberg

Vi lever idag i en brytningstid där både produktionsfaktorer och produkter genomgår genomgripande förändringar samtidigt som allt fler politiska lösningar ifrågasätts. I denna situation känner den politiskt konservative sig ofta rådvill. Skall han springa med i förändringens lopp för att snabbast möjligt komma bort från det genomreglerade konsumtionssamhället eller skall han stanna upp och fundera på åt vilket håll han springer? Skall han fundera på om den nya kompassriktningen verkligen leder till något bättre? Jag tror att konservativa av idag kan vara hjälpta i att finna sin politiska roll genom kännedom om tiden kring sekelskiftet och särskilt om en viss man som levde i denna brytningstid - Rudolf Kjellén. Förra sekelskiftet sammanföll i stort med den brytningstid som utgjordes av Sveriges omvandling från jordbruksland till industrination parat med de liberaldemokratiska idéernas seger på det politiska området. Under denna tid fanns en stor skepsis bland konservativa mot denna utveckling. Tveksamheten begränsade sig inte till de reaktionära yttringar som föredrar ett stillastående. Oron byggde ofta på det mer konservativt färgade avståndstagandet till att allt för skyndsamt rusa ut i det obeprövade. En av den tidens konservativa som tog strid mot både utopister, må de sedan ha varit liberaler eller socialister, och mot reaktionära krafter var Rudolf Kjellén.

"Segraren skriver historien."

 

Kjellén var prästsonen som föddes 1864 på Torsö i Vänern och dog som professor Skytteanus i Uppsala 1922. Han var förutom professor i statskunskap konservativ politiker i AK och sedermera i FK. Kjellén kom utomlands att bli en av Sveriges mest kända statsvetare. Kjellén anses ha utvecklat en rad begrepp som kom att spela en betydande roll under 1900-talet. Bland dessa begrepp återfinns geopolitiskt läge, folkhem och nationalsocialism. Efter misskreditering, genomförd av hans efterträdare och tillika politiska motståndare, blev det i Sverige dock närmast tabu att förhålla sig positiv till hans tankar. Det söktes påvisas paralleller mellan tysk nazism och Kjelléns folkhem, något som vid en analys av Kjellén förefaller befängt. Det förtegs att hans folkhemsideal snarare hade samma grundtankar som det socialdemokraterna sedan torgförde. Kjellén framställdes även som motståndare till demokratin trots att han redan 1906 i AK motionerade om allmänrösträtt. I Kjelléns skrifter om internationella förhållanden tyckte sig hans efterträdare finna partiskhet och krigsromantik. I stormakterna till volymen Kjelléns största verk, kartlade han stormakternas maktpolitiska förutsättningar. Kjellén menade utifrån sina geopolitiska analyser att Tyskland hade mycket små förutsättningar för geografisk expansion, det vill säga erövring genom krig. Kjellén trodde emellertid att en fredlig politik från Tysklands sida skulle ge det en plats som ledande nation i ett framtida integrerat Europa. Trots dessa slutsatser anklagades han för att låta sina forskningsresultat färgas av en ultranationalistisk inställning samt en extrem tyskvänlighet. Något jag själv upplevt är att det än idag är kontroversiellt i vissa kretsar att ta upp Kjellén så vida man icke gör det i syfte att smäda. Hur fascinerande och samtidigt skrämmande det än må vara att en persons namn blir närmast onämnbart under ett helt sekel, skall vi här inte uppehålla oss vid detta.

 

Historiesyn

 

Först efter unionsupplösningen 1905 och Kjelléns lärofader Oscar Ahlins död vid ungefär samma tid kom inrikespolitiken att tilldra sig en större uppmärksamhet från Kjelléns sida. Tidigare hade stor del av hans politiska kraft lagts på att bistå Ahlin i kampen för unionen. I detta skede kan man i Kjelléns skrifter märka en vindkantring mot en mera mogen och ödmjuk inställning. Denna förfining och utveckling av de idéer som Kjellén sedan ungdomsåren hade fortgick dock genom hela hans författarskap. Kjellén beskriver själv hur han inom sig hade stridande idéer och känslor, som hela tiden kom i konflikt med varandra. Kjelléns metafysik gällande historien utgör närmast en analogi med denna inre strid. Kjelléns bild av historiens rytmik är en nyckel till att förstå hans politiska tänkande.

 

Kjellén ansåg att utvecklingen alltid går i en rytmik och liknade denna rytm med havets ebb och flod. Kjellén använde begreppen konservatism resp. progression. Dessa ansåg Kjellén vara de två grundkrafterna genom historien. Det går här att föreställa sig en påverkan av den personlige vännen och samtida filosofen Vitalis Norström, vilken hade liknande tankar. Som en av de två historiska krafterna betyder konservatism för Kjellén en koncentrationens kraft. Detta medan han kallar expansionens kraft för progression. Dessa bildar således ett motsatspar. Under expansion i tider av progressionens hegemoni prövas nya vägar, det privata initiativet får fritt spelrum och statsmakten drar sig tillbaka på hart när alla områden. Under koncentration breder staten istället ut sig. Individualism ersätts med kollektivism, fritt experimenterande med fast ordning. Båda dessa faser är nödvändiga enligt Kjellén. Progressionen för att upptäcka nya lösningar och föra utvecklingen framåt. Koncentrationen för att ge arbetsro och möjlighet för folket att åtnjuta frukterna av de nya landvinningarna. Kjellén trodde sig stå i en övergångsperiod efter en nära nog sekellång flodvåg av progression. En progression som representerats av den liberala ideologin.

 

Likt flod alltid följs av ebb måste progression alltid följas av konservatism i det Kjellénska schemat. Liberalismen ansågs av Kjellén som en överspelad ideologi. Friheten hade enligt Kjellén gått för långt. Under tider av progression tillåts samhällets spetsar, d.v.s. enskilda individer springa ifrån den stora massan. Detta var nödvändigt för landvinning, men runt sekelskiftet ansåg Kjellén att enskilda intressen hade tillåtits att växa så starka att de hotade dels statsmakten, dels samhörighetskänslan hos folket. Ett exempel härpå återfinns i en riksdagsdebatt från 1907. Karl Staaf liknade då förhållandet mellan Kirunabolaget och staten som det mellan två jämbördiga grannar. Detta var en liknelse som Kjellén reagerade mycket starkt emot. Denna enligt Kjellén för långt drivna liberalism hade fört med sig att samhörighetskänslan som Kjellén kallade för socialitet, var mycket låg i riket. Kjellén försvarade konsekvent det allmännas överhöghet över det enskilda. Han ansåg att det måste komma en tid av samhörighet där det nyvunna fördelas bland massan av folket. Samhörigheten skall höja den allmänna nivån och få hela folket med sig. För detta var staten tvungen att spela en allt aktivare roll enligt Kjellén.

 

Kjellén säger emellertid att det är konservativas uppgift att bevara liberala, d.v.s. progressiva, idéer. Kjellén menar att de goda idéer som framkommit under liberalismens tidevarv inte skall gå förlorade. Att det är två olika fenomen som Kjellén benämner med samma ord är uppenbart. Skulle vi se på det som Kjellén kallar för konservatism som ett fenomen får vi en självmotsägelse - striden kommer att stå mellan den konservatism som skall bevara det goda från progressionens senaste hegemoni och den konservatism som har kommit för att avlösa denna progression i det stora dialektiska skådespelet. Kjellén använder således ordet konservatism dels i den betydelse som vi i den moderna politiska debatten bäst lärt oss känna, som en kraft som söker bevara. Dels i betydelsen av en kraft som söker öka statsmakten på bekostnad av den enskilda friheten. Det är viktigt att betrakta dessa två krafter åtskilda. Vi får då icke två grundkrafter utan tre. Progression som strävar mot vidgade horisonter och nya mål, koncentration som en kraft för samling och ökad statskontroll samt konservatism som en bevarandets kraft, stående mittemellan de två andra och tagande till vara de goda, livskraftiga idéer som genereras under de två förstas olika tider av hegemoni.

 

Vid ett accepterande av Kjelléns modell över hur tidsandan pendlar mellan progression och koncentration är det lätt att se analogier med sekelskiftet och vår tid. Kjellén upplevde att progressionen drivits för långt och att det var tid för pendeln att svänga tillbaka. Kjellén reagerade mot en ideologisk hegemoni som började ge negativa nettoeffekter. Den alltmer okontrollerade kapitalismen i den tidiga industrialismen innebar skadlig inverkan på samhället. Detta lika uppenbart som det blivit för mången konservativ att den genomreglerande statsmakten efter ett halvt sekel av koncentration, genom socialdemokratiskt styre, idag är av ondo. I det modernare fallet är det emellertid progressionen som behöver assistans för att bringa pendeln närmare sitt viloläge. Denna progression som för många kommit att förkroppsligas i nyliberalismen.

 

Kjellén sa själv, och jag är delvis beredd att instämma, att sådana tankekonstruktioner som den med de två krafternas skiftande hegemonier egentligen mår bäst av att lämnas därhän då den enskilde utformar sin politiska ståndpunkt. Jag tror att många konservativa i denna metafysiska bild kan finna stöd åt sitt anammande av nyliberalismen av samma anledningar som Kjellén såg som sin uppgift att ge stöd åt koncentrationens krafter. Problemet med denna inställning är att man glömmer bort att pendelns viloläge är något fiktivt, en del av en abstrakt sinnebild. Ingen kan med något empiriskt stöd tala om när vi har nått detta viloläge. Ingen kan tala om när den konservative skall dra tillbaka sitt stöd från den kraft som han stödjer. Risken är istället att han så starkt kommer att identifiera sin politiska uppgift med denna kraft att han bidrar till pendelns extremposition i det andra vändläget. Istället för att bli modererande bidrar han accelererande.

 

Unghögern

 

Den rörelse som kom att kallas "unghögern", vars främste representant var Rudolf Kjellén under de två första decennierna, gick fram med ett positivt program som stod i samklang med Kjelléns syn att tiden var inne för koncentration. Rent logiskt är det lätt att se detta som ett exempel på den diskrepens som finns mellan Kjelléns teorier och hans politiska uttalanden, mellan samhällsanalytikern och riksdagsmannen. Trots att Kjellén endast i tanken men inte i språket gjorde åtskillnad mellan konservatism och koncentration kan man genom att härleda följdsatser ur hans tankekonstruktion se att konservatismens uppgift är att bevara det goda som historien frambringar. I ljuset av detta blir det då svårt att förstå att Kjellén framförde sina idéer om det framtida folkhemmet som konservativa. Sammanblandningen av de egna framtidsvisionerna och den konservativa grundsyn han bekände sig till skulle kunna komma av ett tankefel Kjellén är långt ifrån ensam om att ha gjort. Vid en identifikation med de konservativa idealen om en lugn utveckling och kontinuitet upplevs den egna personen som konservativ. Felslutet att alla idéer jag har är konservativa, ligger då nära tillhands. Jag tror att det är samma tankefel som har gjorts av de som under senare decennier kallat sig konservativa men företrätt en klart nyliberal politik.

 

Den politik Kjellén förde fram i koncentrationens namn hade slående likheter med den som socialdemokratin kom att står för under 30-talet och en tid framöver. Kjellén var själv medveten om denna likhet med socialdemokratiska tankeelement i vardande. Dessa idéer anammades dock inte reservationslöst av Kjellén. De delar som kunde inpassas i den konservativa idétraditionen upptogs och anpassades efter konservativa värderingar. De köptes inte som några paketlösningar vilket jag är rädd nu har skett med de nyliberala idéerna.

 

Endast bromsklots?

 

Hyllandet av kontinuitet och en lugn utveckling är central för all konservatism. En av de få abstrakta och därmed universella principerna inom ideologin. Det är emellertid en inställning som endast kan generera en negativ politik. En politik till försvar av det hävdvunna men aldrig ett positivt program för förändring. Få engagerade samhällsmedborgare kan dock vara nöjda med denna negativa roll i politiken. Inte sällan har krav höjts i partier med konservativ partibeteckning om vikten av att leda utvecklingen, inte bara bromsa. Det finns ingen anledning att klandra den konservative som förutom värnandet om kontinuitet och en lugn samhällsutveckling reagerar mot missförhållanden i samhällslivet. Tvärtom, det vore ett utslag av världsfrånvändelse och ansvarslöshet att inte söka positiva lösningar på problem. Frågan är bara om detta är en konservativ gärning. Varför skall socialistiska eller liberala idéer kallas konservativa i vissa tider blott därför att det är människor med konservativa grundattityder som företräder dem?

 

Frågan om Kjelléns folkhemsideal skall kallas för konservativt blir till syvende og sisdt en definitionsfråga. Jag anser emellertid att Kjelléns idéer kan kallas konservativa. Jag vill hävda att det finns en avgörande skillnad mellan det sätt varpå Kjellén påverkades av de socialistiska idéerna och det sätt många konservativa anammat nyliberala idéer.

 

Kjelléns idéer hade stora likheter med vad som senare kom att ingå i den socialdemokratiska politik som också betecknats med samma namn Kjellén använde – folkhemmet. En genomgående åsikt hos Kjellén var att samhällssolidariteten var tvungen att höjas. Socialiteten, som Kjellén betecknade den, hade som värsta fiende att delar av befolkningen kände sig stå utanför samhället. För att undvika detta betonade Kjellén starkt att staten aldrig får ta parti för det ena eller andra samhällsintresset. Vidare förespråkade Kjellén en utbyggnad av socialförsäkringssystemen. Bismarcks program, social Fürsorge, var för Kjellén ett gott exempel. Ingen skulle känna sig som en gökunge. Alla medlemmar i familjen Sverige skulle känna statens omsorg. Kjellén menade att även allmänrösträtt var nödvändig för att ingen grupp skulle känna sig utanför. Kjellén motionerade redan 1906 för ett bortagande av de begränsningar i rösträtten som förmögenhetsstrecken utgjorde.

 

Kjellén ansåg att en viss utjämning av inkomster borde ske. Han betonade dock att det skulle ske i syfte att alla skulle få åtnjuta frukterna av den tillväxt som aldrig fick skadas av en överdriven fördelningspolitik.

 

Statens legitima intressesfär ses av Kjellén bölja i takt med de tidvattensvågor som vi sett honom teckna som hela historiens pendlande gång mellan progression och koncentration. Kjellén ansåg att staten hade haft den roll som Manchesterskolan tilldelat den. Staten hade enligt Kjellén inte varit mycket mer än ett juridiskt administrativt faktum. Detta helt i linje med synen att staten skall vara intet annat än en garant för rätten. Kjellén ansåg att genom en överdriven betoning av individens rätt mot staten hade staten försvagats till den grad att den snart inte klarade av att försvara ens individen, som från början var menat. Anarkismen är enligt Kjellén ett barn av liberalismen. I själva verket är anarkism liberalism, driven till dess yttersta spets. Kjellén tyckte att liberalismen hade drivits för långt och en reaktion måste komma innan individen höjts upp till en nivå där den är jämbördig, i laglig mening, med staten. Kjellén försvarade konsekvent statens överhöghet över de enskilda. Även om han i praktiken och ur moralisk synvinkel försvarade den privata äganderätten ansåg han inte heller den okränkbar. Kjellén menade att staten i princip hade en överäganderätt till allt inom riket. Denna överäganderätt gav staten rättighet att ingripa då det förekom ett användande av privat egendom på ett sätt som direkt var skadligt för staten.

 

Det fanns som synes stora likheter mellan den politik socialdemokratin under P-A Hansson kom att stå för och Kjelléns folkhem. Kjellén hade emellertid tre kraftiga reservationer mot de socialdemokratiska tankeelement med vilka han i princip sympatiserade och inspirerades av. Det som Kjellén först och främst vände sig emot var socialdemokratins ställningstagande för en samhällsklass. Kjellén kallade detta föraktfullt för klassocialism. Kjellén berättar målande om hur han en första maj sett demonstrationståget med dess röda fanor fladdrande i vinden och tänkt: vilken solidaritet, vilken härlig känsla, om blott flaggorna varit blågula. Kjellén ville se den socialistiska solidaritetstanken utvidgad till att omfatta hela nationen. Kjellén ville att klassocialismen skulle utvecklas till en nationalsocialism. Ett ord som för Kjellén inte hade några kopplingar till sådana idéer det senare kom att förknippas med.

 

Det andra som stack i ögonen hos den nationellt sinnade vetenskapsmannen var socialdemokratins internationalism och avsaknad av nationalkänsla. Det var inte internationalism i sig som verkade motbjudande på Kjellén. Han ansåg att den skulle komma att höra framtiden till, dock ej på så sätt att den skulle dräpa de enskilda nationerna. Kjellén ser sammanslutning till en världsstat inte som ett utsuddande av nationalmedvetanden utan som en förbrödring mellan dessa.

 

Kjellén var en konservativ personlighet och enligt honom själv är känslounderlaget till all konservatism vördnaden för det fädernesärvda, pieteten. Härav kommer den tredje huvudpunkten i Kjelléns kritik mot socialdemokratin. Socialdemokratin var för radikal. Den saknade respekt för traditioner och vördnad för den egna historien. Den förespråkade en omvälvning av samhället och inte den organiska utveckling som låg Kjellén om hjärtat. Att sedan den socialdemokratiska retoriken var betydligt radikalare och mera revolutionär än vad partiet någonsin visade sig vilja i praktisk handling är en annan sak.

 

Även om det går att göra invändningar mot att kalla Kjelléns ståndpunkter för konservativa anser jag att invändningarna mot att köpa liberala paketlösningar har än starkare grund. Kjellén sökte alltid anknytning till det hävdvunna. Utifrån reservationerna redovisade ovan, alla sprungna ur konservativa grundattityder, omformade Kjellén det tankegods han assimilerade i sina handlingsprogram till att inte stå i strid med konservatismens övriga tankegods. Rättmätiga frågor är då: Hur gick denna anpassning till och hur kan vi använda oss av detta i vår samtid? Vilka tankeelement kan inlemmas i den konservativa idévärlden?

 

Grundvärderingar

 

Jag anser inte att man som i socialism och liberalism kan peka ut ett antal grundvärderingar för att utifrån dessa deducera fram vilka värderingar och ståndpunkter som är konservativa. Frågan vad som är konservatism kan inte besvaras på samma sätt som om den gällt någon av de abstrakta ideologierna. Eftersom liberalism och socialism är abstrakta begrepp blir de giltiga som idealtyper över en mycket lång period och på olika platser. Folk ansluter sig till idealtypen medan konservatism springer ur folks pragmatism och sunda förnuft. Idealtypen får konstrueras utifrån en hos konservativa existerande tankevärld, istället för att en tankevärld implementeras i människors tänkande. Denna "empiriska" tankevärld skiljer sig mellan olika kontexter och den konservativa idealtypen därmed. Konservatism som begrepp måste därför hela tiden omdefinieras och det måste förekomma flera parallella idealtyper. Det innebär att det inte finns ett svar på vad som är konservativt.

 

Burkes idéer föddes i en reaktion mot den franska revolutionen och idéer förknippade med denna. Den första moderna ideologiska debatten i USA kom enligt den holländske sociologen Middendorp som en reaktion mot Roosevelts "New Deal". Det var en reaktion mot förändringen av statens roll gentemot de samhälleliga institutionerna och individerna. Claes G Ryn menar att "… under efterkrigstiden växte det också fram ett idémässigt alternativ till den stora staten. Den amerikanska nykonservatismen tog avstånd från den federala statsmaktens jättelika expansion och mot urholkningen av det lokala och delstatliga självstyret. Man återvände till och förnyade grundlagsfädernas tänkande." Den amerikanska nykonservatismen föddes således också som en reaktion mot något. Det var dock en reaktion mot en helt annan tidsanda och i ett land med en annan historisk bakgrund än 1800-talets Europa. Härav helt andra uttryckssätt.

 

Detta är ju knappast något svar på frågan hur en positiv politik grundad på konservativa grundvärderingar kan formas. Jag har heller inte ambitionen att ge ett förslag till något svar. Jag tror inte heller att något generellt svar står att ge. Jag anser emellertid att den konservative är hänvisad till sin egen kontext, till den sociala och kulturella miljö han lever i. Han kan inte ta ett färdigt politiskt paket från en annan plats. Det fanns på 60-talet en nykonservativ rörelse i USA som sökte importera en "europeisk" konservatism. Detta var lika dömt att misslyckas som när konservativa i dagens Sverige tittar på USA eller Storbritannien och söker överföra deras politiska lösningar. Varje människa är en del av den sociala och kulturella kontext hon tillhör. Detta är nära nog sant per definition men tycks ändock ofta glömmas bort.

 

Konservatism är en ideologi som är sprungen ur verkligheten. Ur en genuin reaktion mot de konsekvenser den politik som olika abstrakt konstruerade ideal leder till. Den är en empirisk beskrivning av ett äkta mänskligt tankesätt. Det finns emellertid inget fel som jag ser det, att genom induktion söka skapa en teoretisk modell av konservatism. En sådan modell kan tvärtom vara av stor nytta vid analyserandet av ideologin i olika miljöer. Den kan ge förståelse till varför konservativa grundattityder leder till olika värderingar och politiska program i skilda kontexter. Det finns ett tomrum att fylla inom politisk teori på detta område. Det den konservative inte får göra är att ta till denna teoretiska modell för att i den söka svar på vilka värderingar han bör ha eller vilken politik han bör föra.

 

Jag anser att av ovanstående kan dras två lärdomar. Båda dessa leder till varningar mot ett reservationslöst anammande av nyliberalt tankegods. För det första bör man inte köpa färdiga politiska lösningar att "hänga på" sin konservativa ideologi. För det andra får man inte inrikta sina krafter så blint på att bekämpa en ideologi att man lierar sig med den andra för konservatismen främmande tanketraditionen.

 

Frihetens ruin

 

Jag har medvetet talat om ideologier och inte partier. Självklart har det faktum att politiker med konservativ partibeteckning upptagit liberala tankar sin motsvarighet i svenskt partiväsende. Moderata samlingspartiet har under långtid varit konservativas huvudsakliga hemvist. När nu kristdemokraterna blivit ett realistiskt alternativ för konservativa sympatisörer märks detta genom detta partis stora framsteg. Det är inte bara i väljarkåren det går att förmoda en rörlighet av konservativa från moderaterna till kristdemokraterna utan även bland aktiva politiker. Särskilt tydligt, och för moderaterna allvarligt, blir detta när det är ungdomspolitiker som går från MUF till KDU med den uttalade motiveringen att moderaterna ej längre är konservativa. När detta skrivs är det bara en vecka sedan ett exempel på detta omskrevs i pressen. Sex av MUF – Värmlands medlemmar, däribland förste vice ordföranden gick över till KDU.

 

Som utomstående tycker jag att dessa avhopp, eller rättare motiveringen, bör bli en brandvarnare inte bara för ungdomsförbundet i Värmland utan för moderaterna som helhet. Det gäller att släcka den nyliberala branden som härjar inom det "kapitalistiska folkhemmet". Ty det finns få väljare som värderar den frihet det innebär att slippa trygghetens väggar och tak. Få kommer att vilja bo i "frihetens ruin".

 

Konservatism är kommen av common sense och det är också på denna gemensamma kunskapsmassa, långt större än någon enskild individs, som den framtida konservativa poltiken bör bygga. Att konservatismen inte är en ideologi byggd på universella principer gör att vi förutom de konservativa grundattityderna måste hämta näring ur de traditioner som finns i det samhälle vi lever. Vi bör ha ett öppet sinne för nya idéer men vara noga med att inte uppta dem reservationslöst. Nya idéer måste få växa och slå rot i den egna idétraditionen, en tradition som skiljer sig mellan olika tider och platser.

Tillbaka