Tillbaka

D-uppsats: Två olika fokhem

- en jämförelse mellan Kjelléns och Per-Albin Hanssons idéer

På seminarium vid Högskolan i Karlstad

Av Fredrik Sandberg © 1996

Handledare: docent Mats Dahlkvist

 

1. Inledning

 

1.1 Anledning

 

I dessa dagar talas mycket om folkhemmet. Många socialdemokratiska debattörer talar om det som ett självklart begrepp. Historien bakom lyfts sällan fram och få vet varifrån uttrycket kom från början. De flesta uppfattar begreppet som typiskt socialdemokratiskt. Det förknippas starkt med den socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson. I min C uppsats behandlade jag Rudolf Kjelléns skrifter rörande internationell politik. Jag upptäckte då emellertid att Kjellén redan på 1910 talet använde ordet folkhem. Den kände socialdemokratiske idédebattören Stig-Björn Ljunggren tar upp detta faktum i sin bok Ett visst mått av frihet.

 

Rudolf Kjellén … använde ordet "folkhemmet" redan på 1910-talet som beteckning för ett samhälle där socialismen inte utgick från klasser, utan byggde på hela nationens väl. … Kjellén förespråkade en nationalsocialism istället för en klassocialism.

 

Ljunggren anser att Kjelléns "många gånger intressanta tankegångar" oförtjänt hamnat i vanrykte på grund av ordet nationalsocialisms användande i kontinentala Europa under 1920-talet och framåt. Ljunggren hävdar att det var långt mer än ordet "folkhem" som var gemensamt för högermannen Kjellén och den socialdemokratiska visionen av folkhemmet. Ljunggren påstår att Kjelléns vision till stora delar materialiserades av socialdemokratin. Ljunggren går så långt att han anser att socialdemokratin blev minst lika influerad av Kjelléns tanke om en nationell socialism som man var av Karl Marx. Ljunggren säger att folkhemstanken innebär ett avståndstagande från marxismens klasslära och ett övergivande av den marxistiska kärnan. Ljunggren påstår att Per-Albin Hanssons ledarskap innebar att socialdemokratin förvandlades från ett klassbaserat socialistiskt parti till ett konservativt och nationellt statssocialistiskt parti. Intressant med Ljunggrens påstående är att han, medvetet eller omedvetet, tar ställning i frågan om vad som egentligen är konservatism. Ljunggrens påstående om socialdemokratin som konservativ landar mitt i den meningsskiljaktighet som råder om konservatismens väsen. Ljunggrens uttalande blir en direkt polemik mot Torbjörn Aronsons inställning i boken Gösta Bagges politiska tänkande. Aronson stödjer sig på ett uttalande av Gösta Bagge och företräder uppfattningen att socialdemokratin var falskt konservativ. Socialdemokratin kan hos Bagge och Aronson inte vara "äkta konservativ" eftersom den är ovillig till nödvändiga förändringar. Detta samtidigt som partiet sägs utgöra ett hot mot en konservativ samhällsutveckling eftersom det söker omdana samhället. Aronson intar en mycket avvisande inställning till socialismen i boken om Gösta Bagge. Aronson använder den konservative sociologen Nisbet för att belysa skillnader mellan konservatism och socialism. Detta är anmärkningsvärt då det faktiska förhållandet var att Nisbet inte var helt främmande för att se likheter mellan konservatism och socialism. Aronson väljer dock att inte citera vissa stycken av Nisbet där denne tar upp historiska beröringspunkter mellan dessa ideologier. Aronson betonar också starkt att konservatism är knutet till en viss religion, nämligen den judiskt-kristna. För Aronson är konservatism detsamma som den anglosaxiska grenen av konservatismen. Han ser Edmund Burke som den ende store andlige fadern för konservatism. Aronson menar att kända tänkare som Hegel och hans efterföljare som har uteslutit den judiskt-kristna tron ur sitt politiska tänkande inte kan kallas konservativa. De bör istället räknas som fascister enligt Aronson. Denna åsikt är dock knappast allmänt accepterad. Nisbet menar att Hegel var konservativ och en av de mest inflytelserika tänkarna i denna tradition. Sven-Erik Liedman säger i sin bok Från Platon till Gorbatjov att den störste konservative tänkaren var Hegel. Burke var den förste representanten för konservatism men det var, enligt Liedman, Hegel som sammanförde Burkes olika begrepp i sitt system. All modern konservatism står enligt Liedman i ett beroendeförhållande till Hegel.

 

Aronson tar även upp sin syn på Kjelléns förhållande till konservatismen. "I ett större idépolitiskt perspektiv tillhör Kjellén utan tvivel den fascistiska idétraditionen." Aronson anser att Kjellén förnekade flera av konservatismens grundläggande föreställningar. Aronson underlåter dock att tala om vilka. Han påstår att Kjelléns lära innefattade krigsromantik, pangermanism och en tro på Tysklands framtida världsherravälde. Dessa anklagelser underbyggs inte av några fakta och vid närmare undersökning befinns de vara rena fantasier utan empirisk grund. Aronson säger vidare att Kjelléns ideologi är kollektivistisk "som all fascistisk sådan." Vad Aronson vill påvisa genom detta, förvisso sanna, påstående är svårt att se då även konservatismen betonar kollektivet. Då Ljunggren ser både Kjellén och socialdemokratin som konservativa får vi lov att säga att han är att betrakta som stående förhållandevis långt i från Aronson i diskussionen om vad som är konservatism.

 

Ljunggrens påstående att Kjellén skulle ha spelat en stor idémässig roll för socialdemokratin i Sverige tycker jag är intressant. Stämmer detta skulle ett av svensk socialdemokratis största projekt springa ur en högeridé. Ljunggren gör dock ingen analys av denna intressanta möjlighet utan påstår bara att det är sannolikt. Att ett sådant intressant område endast i förbigående nämns tycker jag är synd och det har föranlett denna uppsats.

 

1.2 Syfte och problemställning

 

Grundidén med denna uppsats är att undersöka riktigheten i Ljunggrens påstående att Kjelléns vision om ett folkhem till stora delar ingår i socialdemokraternas vision. Jag skall söka besvara detta problem genom studier av Kjelléns tankar om folkhemmet. Efter detta gör jag en beskrivning av den Kjellénska visionen uppställd i punktform. Ett slags huvudrubriker för de viktigaste delarna av visionen. Detta för att sedan göra detsamma med socialdemokraternas vision utgående från den partiledare som ofta förknippas med begreppet folkhem - Per-Albin Hansson. Av praktiska skäl måste en något snävare problemställning göras. Den precisa problemställningen jag valt är:

 

I hur hög grad ingår Kjelléns folkhemsvision i Per-Albin Hanssons vision?

Denna problemställning innebär att vi skall undersöka hur stor del av Kjelléns idéer som återfinns bland Hanssons tankar. Då vi har denna problemformulering finns tre möjliga typutfall. Vår undersökning kan visa att hela Kjelléns vision ingår i Hanssons. Detta är ett resultat man kan förvänta sig att komma nära om man tror att Ljunggrens tes stämmer. Vi kallar detta typutfall ett. Den andra möjligheten är att Kjelléns vision till vissa delar ingår i Hanssons men att det finns element i den Kjellénska visionen som ej tagits upp av den socialdemokratiske partiledaren. Detta kallar vi typutfall två. Det tredje typutfallet är att Kjelléns och Hanssons visioner inte har något gemensamt.

De tre typutfallen kan illustreras med hjälp av mängddiagram. I ett mängddiagram över de båda folkhemsvisionerna motsvaras de delar som är gemensamma av snittet. I fall ett omfattar snittet hela unionen medan det i fall två endast utgör en del. I fall tre finns inget snitt, det vill säga Kjellén och Hansson har inga sammanfallande tankar om folkhemmet. (se fig. 1)

 

 

 

 

 

 

 

1.3 Begrepp och definitioner

 

Då vi talar om folkhemsidéerna krävs även en definition av begreppet folkhem, då vare sig Kjellén eller Hansson klart definierar ordet. Både Kjellén och Hansson säger att de vill se Sverige bli ett folkhem. De knyter emellertid inte begreppet till några speciella idéer. Folkhem är mera en vision om hur samhället bör bli och båda anser sina idéer leda dit. Jag har valt att definiera folkhemsidéer som idéer om samhällets sociala inordning, dess ekonomiska inordning samt synen på statens område gentemot individens. Att märka är att själva sättet att organisera statsorganen ej ingår. Vi kan säga att vi undersöker Kjelléns och Hanssons visioner om samhället med utsiktspunkt från de tre aspekterna nämnda ovan. Jag anser att dessa tre aspekter fångar in vad som kan sägas vara de bärande elementen i Kjelléns respektive Hanssons ideologier.

 

Rent begreppsmässigt hamnar vi här i vissa bryderier vad det gäller det vi kallar för statens område. Kjellén använder ordet stat och statligt ägande som ett motsatspar till enskild och privat ägande. I det Kjellénska språkbruket får man känslan av att stat sålunda är allt som inte är enskilt. Därmed skulle allt i från regering och Riksdag till myndigheter och lokala försäkringskassor innefattas i begreppet stat. Per-Albin Hansson använder istället begreppet "det allmänna" när han tycks tala om samma sak som Kjellén benämner stat. Även om man kan tycka att jag borde vara konsekvent och ersätta denna begreppsförvirring med ett ord, har jag valt att inte göra det. Det skulle bli allt för underligt om jag använde frasen: "den offentliga sektorn under statligt beslut borde …" för att sedan citera Kjellén skrivandes "Staten borde …" och mena samma sak. Jag hoppas därför att läsaren har överseende med att jag har låtit begreppen stat, det allmänna och samhället vara synonymer i denna uppsats. Alternativet hade varit att använda termen den offentliga sektorn.

 

1.4 Metod och avgränsning

 

För att avgöra om verkligheten stämmer med tesen, att Kjelléns vision ingår i den socialdemokratiska, ämnar jag jämföra de båda visionerna, uppställda i punktform. Metoden blir med nödvändighet kvalitativ analys av texten. Det jag analyserar är idéelement och deras sammanhang. Vill man på detta sätta en etikett bör innehållslig idéanalys vara den lämpliga. Jag börjar med en analys av relevanta texter av både Kjellén och Hansson. Efter analysen av texten renodlar jag Kjelléns respektive Hanssons tankar till punktform. Dessa punkter utför jag sedan en systematisk jämförelse emellan.

 

Eftersom Kjelléns respektive Hanssons visioner uppställs i punktform, som normativa påståenden, blir de punkter som förekommer i båda eller enbart i den ena visionen grunden till det skelett som bygger upp unionen, det vill säga summan av Hanssons och Kjelléns visioner. Var och en av dessa "fästpunkter" i skelettet låter jag sedan bilda ett frågeområde på vilket de två jämförda personerna kan tycka lika, tycka olika, eller inte tycka alls. Det sista fallet inträffar då aktuell fästpunkt har uppstått av att påstående i frågan endast fanns hos den ena av de två tänkarna. Ett frågeområde representerar en fråga som ligger inom vår avgränsning och som tas upp av endera både Kjellén och Hansson eller enbart av den ene. Ett frågeområde i denna uppsats kan sägas vara en punkt på vilken det är relevant att jämföra Kjelléns och Hanssons åsikter.

 

Det vore möjligt, vad det gäller den socialdemokratiska visionen, att tänka sig att undersöka dess praktiska effekter, det vill säga undersöka dessa empiriskt. Jag anser dock att det här, vid en jämförelse med Kjellén, är lämpligare att undersöka den ideologiska visionen. Detta då Kjelléns idéer aldrig omsattes i praktik. Detta blir således en avgränsning till idéernas rike, uteslutande dagspolitiken. Avgränsningen i Kjelléns och Hanssons idévärld blir till de idéer som rör folkhemmet. Avgränsningen är således unionen av Per-Albins och Kjelléns folkhemsidéer, för att åter tala med matematiska termer.

 

Det vi skall avgöra är i hur hög grad Kjelléns vision ligger inom Per-Albin Hanssons dito. För att en del av Kjelléns vision skall anses ligga inom Hanssons krävs att ett frågeområden Kjellén har något att säga om dels tas upp även av Hansson, dels att de båda har en likartad syn på frågan. Vi kan genom denna uppställning sedan utläsa vilka punkter av Kjelléns vision som inte sammanfaller med Hanssons. Det vill säga vi kan konstatera hur stor del av den Kjellénska mängden som ligger utanför Hanssons mängd, hur stor del av de Kjellénska idéerna som bildar differensmängd. Som en "bonus", det vill säga utanför problemställningen, kommer vi dessutom att kunna utläsa vilka ytterligare element, utöver Kjelléns vision, som finns i Hanssons.

 

Viktigt är dock att även om stor överensstämmelse mellan Kjelléns idéer och Hanssons program kan utpekas är detta inte något bevis för att det är från Kjellén socialdemokraterna hämtat dessa idéer. Som vi skall se kan socialdemokratin ha raffinerat fram "sitt" folkhem från olja ur egen källa. Här kan vara lämpligt att ta upp ett förhållande som kan sägas beröra både avgränsning och metod. Uppsatsen undersöker till hur stor del Kjelléns vision ingår i Hanssons men inte anledningen till eventuella överensstämmanden. Min analys kan i huvudsak betecknas som en innehållslig idéanalys. För att nå svar på frågan varifrån socialdemokratin hämtat influenser till sitt folkhem hade en funktionell idéanalys varit nödvändig. Denna analysmetod skulle ha använts om vårt syfte varit att fastställa om de element hos Hansson som eventuellt befinns lika med element hos Kjellén också härstammar från den Kjellénska tankevärlden. Detta är således en klar avgränsning, uppsatsen undersöker ej orsaken till olika ställningstaganden från Hanssons sida.

 

När vi i uppsatsen stöter på begreppen en nationell socialism och nationalsocialism är det nödvändigt för en korrekt tolkning av texten att vi betänker följande. När exempelvis Kjellén förespråkar nationalsocialism som en "räddning" för Sverige må vi betänka att Kjellén hade "lättare" att använda detta begrepp än vad Per-Albin Hansson hade. I den kontext Kjellén var verksam betydde detta inget annat än en socialism som omfattade en hel nation. Under Hanssons tid kom begreppet allt mer att förknippas med den tyska diktaturens ideologi. Denna ideologi var Hansson främmande. Mitt påpekande är att även om Hansson var en motståndare till tysk nazism, medan Kjellén dryga decenniet tidigare förespråkat nationalsocialism kan vi inte, om vi beaktar kontexterna, tolka detta som en motsättning dem emellan. Våra tolkningar bör ligga närmare intentionstolkning än en ren bokstavstolkning. Vidare kan sägas att jag förespråkar ett förhållningssätt vid tolkning som följer andemeningen i vad Vedung kallar systematisk tolkning. Vad jag menar är att vi inte kan tolka enskilda meningar ur en tänkares verk som fristående enheter. Vi bör sträva efter att tolka en författares samlade verk som ett sammanhängande system.

 

 

1.5 Källor och litteratur

 

Källorna kommer att bli de dokument i vilka Kjelléns vision av folkhemmet framgår. För det socialdemokratiska folkhemmet kommer skrifter av Per-Albin Hansson att användas. Som källor har använts både böcker och programskrifter samt motioner till Riksdagens första och andra kammare. De viktigaste källorna till Kjelléns idéer har varit böckerna Politiska essayer 2, Sverige och Staten som lifsform. Politiska essayer 2 är en samling av kortare artiklar Kjellén skrivit. Boken Sverige är en deskriptiv text där Kjellén söker beskriva sitt fosterland som det då var med avseende på politisk, social och ekonomisk situation. Boken innehåller även historisk bakgrund till dåvarande förhållanden som Kjellén uppfattar dem. Staten som lifsform är enligt Kjellén själv det verk i vilket han sammanfattar sina tankar till en enhet. Dominerande källor till framställningen över Hanssons idéer har varit boken Demokrati samt skrifterna Koalitionspolitiken och Oppositionen och koalitionen. Demokrati är en samling av tal från både allmänna möten och kammardebatter. Texternas ursprung kan vara en förklaring till bokens polemiska karaktär. De båda skrifterna Koalitionspolitiken och Oppositionen och koalitionen är närmast att beskriva som politiska programskrifter. Att tyngdpunkten av källorna ligger på böcker snarare än på politiska motioner kommer av att motionerna oftast behandlar sakpolitik och att de ideologiska visionerna bättre kommer fram i böckerna.

 

 

 

1.6 Uppläggning

 

I det andra kapitlet kommer en allmän presentation av Rudolf Kjellén och Per-Albin Hansson samt deras ideologiska tankesätt att göras, jämte en jämförelse dessa emellan. Detta kapitel är närmast tänkt som en presentation av Kjelléns och Hanssons tankevärldar. Det är tänkt som ett slags introduktion till deras tänkande som jag tror krävs för att till fullo förstå deras mening i mer avgränsade ideologiska spörsmål. På grund av detta kapitels allmänna karaktär har här inte tagits hänsyn till problemavgränsningens tre aspekter - statens område samt den sociala och ekonomiska inordningen av samhället. Följaktligen är det heller inte min avsikt att detta kapitel skall ligga till grund för uppsatsens resultat. Det kan tyckas som om mycket av det som jag tar upp i kapitel två återkommer i de senare kapitlen. Min tanke är dock att kapitel två skall ge en översiktlig bild, medan min avsikt är att bli mera detaljerad i kapitel tre, fyra och fem.

 

I kapitel tre kommer Kjelléns och Hanssons folkhemsvisioner att redovisas med avseende på statens maktområde gentemot individens. Kapitel fyra och fem kommer sedan att utreda de bådas syn på den sociala respektive ekonomiska inordningen av samhället. Vad det gäller indelningen mellan kapitel tre och fem kan vissa anmärkningar göras. Det är oundvikligt att den ekonomiska inordningen har att göra med statens roll, vad det gäller ägande. Jag har här valt att lägga diskussionen om statligt ägande i kapitel fem - "Samhällets ekonomiska inordning". Denna indelningen kan givetvis som alla konstgjorda indelningar diskuteras. Det bör dock spela föga roll för slutsatserna, under vilken rubrik jag väljer att placera frågan. Kapitel sex kommer att innehålla själva jämförelsen mellan de två visionerna och kan sålunda betraktas som uppsatsens kärna. Här diskuterar vi oss fram till de frågeområden som bildar fästpunkterna i unionens skelett. Mina slutsatser och kommentarer återfinns i kapitel sju.

 

2 Presentation av Kjellén och Hansson

 

2.1 Personen Rudolf Kjellén

 

Kjelléns akademiska karriär var mycket snabb. Han föddes 1864 på Torsö i Vänern och skrevs redan 1880, endast 16 år gammal, in vid Uppsala universitet. 1890 erhöll han doktorsgrad. Han blev sedan lärare vid Göteborgs högskola där han även undervisade i geografi. Här kan man möjligen se en anledning till att geografiska tankesätt inlemmades i Kjelléns statsvetenskapliga system. 1901 blev Kjellén professor i statskunskap med statistik. Kjellén var även politiskt aktiv och under de två första årtiondena av vårt sekel satt han som konservativ representant i Riksdagen. 1916 måste rent titelmässigt få anses vara kulmen på hans karriär då han kallades till den högt hållna platsen som Skytteansk professor i Uppsala. Hans liv slutade 1922.

 

2.2 Kjelléns allmänna ideologiska ståndpunkter

 

Kjellén ser på utvecklingen med vad som skulle kunna kallas ett hegelianskt synsätt. Han ser historien som en oundvikligen böljande gång mellan olika idéer, mellan teser och antiteser. Han tycker sig se att trots olika namn och uppenbarelser finns det två grundkrafter mellan vilka hela tiden en strid står. Den enas väsen motsvaras av en människas ungdom, den andra av hennes ålderdom. "Denna dualism är nödvändig redan därför, att den fotar i den rent mänskliga motsatsen mellan ungdomen, som vill pröfva nya vägar, och ålderdomen, som vill hålla sig till det bepröfvade." Dessa två grundkrafter kallar Kjellén progressismen respektive konservatismen. Progressismen står för framåtskridande och nya erövringar, expansion. Detta medan konservatismen står för koncentration. Kjellén anknyter till boken Masskultur av filosofen Vitalis Norström. I den för Norström ett liknande resonemang där han som de två motsatserna sätter liberalismen och konservatismen. Norström förde i sin bok resonemanget att liberalismen inte kunde malas sönder mellan den framväxande socialismen och den bestående konservatismen eftersom liberalismen var en av de två eviga krafterna. Kjellén anser inte detta vara riktigt då han menar att liberalismen bara är en tillfällig inkarnation av progressismen liksom tidigare renässansen var. Likaså motsätter sig Kjellén Norströms tes om att socialismen inte innehåller någon bärande princip som skulle ge den samma existensberättigande som konservatism och liberalism. "Filosofen förnekar för densamma (socialismen) en princip, som skulle göra den jämbördig med liberalismen. Jag skall angifva icke en utan tre sådana … koncentration mot expansion, kollektivism mot individualism, ordning mot frihet." I själva verket kan Kjellén tänka sig socialismen som en ny uppenbarelse av konservatism.

 

Huru naturligt det är om mänskligheten skall börja känna något liknande överansträngning efter den oerhörda expansionen på alla områden. Men när den känslan mognat till medvetande, då är tiden kommen till aflösning i det stora spelet : då stundar en ny tid av hvila, under koncentration. Endast en ny uppenbarelse af den konservativa idén kan frälsa en värld, som håller på att digna under sina framsteg. Och vi har redan sett den nya tidens förebud vid himlaranden. Ett af dem är protektionism … ett annat och större är socialismen.

 

Kjellén inser att framtiden kommer att höra socialismen till, men inte i dess nuvarande form som Kjellén kallar för klassocialism utan i en framtida form som först och främst är motsatsen till individualism.

 

Det förra (klassocialismen) är solidaritet med en samhällsklass gent emot alla andra och trohet mot ett samhälle i molnen med förakt för det egna samhället på jorden. … Men det finnes också en socialism ofvanför partitillfälligheterna, i idéernas rike. … Accenten lagd på statsmakten i stället för på den enskildes rätt. … Socialismen som parti inskränker denna idé till arbetareklassen. Däraf dess samhällsvåda. Vidga ut idén över hela folket - tänk en nationalsocialism i stället för klassocialism - och det samhällsvådliga blir en härlig samhällsstyrka!

 

Kjellén hyser hopp om det socialdemokratiska partiet. Om det mognar och kommer över sådana "barnsjukdomar" som klassegoismen kan partiet bli till en styrka för Sverige.

 

Det är en sådan social idé i nationell omfattning, som jag motser som liberalismens arftagare. … Partiet (Socialdemokratin) har undangjort en del organisationsarbete och politisk beväringsexercis inom de breda samfundslagren, hvilket en gång kan komma fosterlandet i sin helhet till godo. Vi släppa inte hoppet därom, allt medan vi bekämpa partiets försök att komma till makten på klassintressenas primitiva stadium.

 

Kjellén anser sig stå i slutet av ett progressistiskt tidevarv under vilket liberalismen varit den härskande ideologin. Nu tror Kjellén dock att tiden har kommit för ebb och att den progressistiska flodvågen drar sig tillbaka. Han ser framför sig ett tidevarv av statssocialism, eller i allmännare termer, av koncentration. "… med eller utan vår vilja och hjälp, nu bär (det) mot en mera socialiserad stat." Kjellén ser dock som de konservativas uppgift att in i detta nya rike rädda kvar liberalismens kärna - det privata initiativet.

 

Vad det gäller utvecklingen av samhällstyper ser emellertid Kjellén inte ett evigt böljande mellan två fasta punkter utan snarare ett slags evig evolution. Kjellén tycker sig se en utveckling av olika samhällstyper under historiens gång. Den första typen av samhälle var det som fanns innan staten hade tillkommit. Det var ättsamhället, sammanhållet av blodsband och existerande hos nomadfolken. Det avlöstes sedan av bysamhället. Dess sammanhållning bestod i bygemenskapen, solidariteten med sina grannar snarare än med sin släkt. Även detta samhälle avlöstes då arbetsdelningen började framträda. Nu framträdde ståndssamhället där människorna kände gemenskap med sina likar. Kjellén ansåg att han befann sig strax innan den fjärde typen av samhälle helt realiserats. Liberalismen med dess individualism hade endast slagit sönder ståndssamhället men inte byggt något nytt i dess ställe. Kjellén tycker sig se början på den fjärde typen av samhälle tillhörande associationer och fackliga organisationer. Det vill säga sammanslutningar strävande mot ett gemensamt mål.

 

Arbetarklassen har i organisationen av sådana sammanslutningar varit föregångare. Kjellén anser dock som vi tidigare sett att ett enda dominerande klassintresse vore förödande. Han spår att alla de olika klasserna kommer att sluta sig samman i sina olika associationer och att dessa kommer till skillnad från stånden att vara likaberättigade istället för underordnade varandra. Dessa olika grupper, företrädda av sina organisationer, måste strida mot varandra och statens uppgift måste vara att söka balansera dem för att inte en klass skall ta överhanden. Kjellén ger oss även sin egen utopi av vad den fjärde samhällstypen bör varda: arbetarklassen har nu visat vägen till den nya samhällstypen "när brytningstiden med sina födslosmärtor gått öfver - vänta en harmonisk jämvikt mellan alla berättigade kulturintressen, efter deras eget värde för det allmänna. Känslan af denna harmoni är vad jag kallat socialitet."

 

Det värsta staten kan göra enligt Kjellén är att liera sig med ett intresse eller låta sig övertas av en klass. Detta skulle enligt Kjellén vara katastrofalt och han ser med avsmak både på de socialister som vill göra staten arbetareklassens allena och på de truster i USA som söker göra staten till sin egen bundsförvant.

 

Enligt Kjellén är staten inte ett med de just nu levande medborgarna utan endast med de nu levande, de döda och de ännu icke födda. Detta är en typisk ståndpunkt för en förespråkare av den konservativa organismläran. Kjellén påpekar att detta rimmar illa med den rena demokratin. Dess konsekvens att folkviljan sätts lika med de nu närvarande medborgarnas vilja för stunden. Han menar att det därför i en demokrati krävs institutioner till värn för minoriteter och kommande släkten.

 

I samklang med idén om gruppsamhället säger Kjellén att folkrepresentationen, det vill säga Riksdagen, måste vara en intresserepresentation. Tveksamheten inför den allmänna rösträtten fanns fortfarande bland många konservativa vid detta århundrades första decenium. Kjellén ansåg emellertid att den allmänna rösträtten skulle få bli kvar men att själva utslaget av valen inte, som då var fallet, skulle tillåtas ge en majoritet en sådan position att den totalt kunde härska över minoriteten. Han anser att den allmänna rösträtten måste organiseras för att inte endast resultera i en nationsrepresentation utan i en samhällsrepresentation där samhällets mångfald speglas snarare än en "rå" majoritet.

 

Icke den allmänna rösträtten är felet; den är nödvändig för att gifva nationen omedelbart medansvar i sin stat. Felet är de samfällda valen. … Nu arbetar det moderna föreningsväsendet rundt omkring oss för att på associationens grund skapa det nya, naturliga samhället; och det är på detta samhälle, som den rätta representationen måste grundas. En intresserepresentation, där det moderna samhällets stora faktiska arbetssfärer träda inför staten, med hvar sina förtroendemän…

 

Exakt hur denna syntes av ståndsrepresentationen och den rena demokratin skall fungera går Kjellén dock ej närmare in på. Han antyder dock att proportionella val skulle kunna vara en möjlig väg att införa ett slags grupprepresentation utan att väcka allt för mycket ont blod hos demokratins tillskyndare.

 

Proportionalismen för fram partierna, (istället för grupperna) … men partierna äro livskraftiga endast i samma mån som de ha sina rötter i grupperna. Proportionalismen blir således till sist föga annat än en mask för den naturliga grupprepresentationen.

 

Vad det gäller parlamentarismen ser Kjellén hellre en maktfördelning mellan den politiska demokratin och något slags ledare. Maktdelningen i USAs författning tycks vara förebilden. Detta är idealet men Kjellén säger att det föreligger en risk att vi kommer att få se en överdriven tillbakapendling till envälde. Detta eftersom han anser demokratin på många håll i Europa drivits för långt och att överdrifter har en benägenhet att framkalla motsatta överdrifter.

 

*

 

Vi har sett att Rudolf Kjellén var en konservativ tänkare som ibland rörde sig i gränslandet mellan statskunskap och filosofi. Kjellén hade en ödestro, eller snarare en tro på att historien hade en egen väg som hon vandrade vare sig vi ville det eller inte. Även på utvecklingens gång hade Kjellén en hegeliansk syn. Kjellén ansåg den gå över tes och antites och aldrig komma till någon slutlig syntes.

 

Kjelléns kritik mot socialismen begränsade sig i stort sett till två huvudpunkter. Den ena var dess samhällsomvälvande ambitioner, den andra dess klassegoism och vilja att till en klass ge monopol på staten. Bortsett från dessa två huvudpunkter ser Kjellén socialismen som en, i stort sett, tilltalande idé. Den konservative Kjellén är, liksom socialisterna, kollektivist. Vilket inte torde förefalla alltför främmande då man betänker att en hörnsten i den konservativa tankevärden är betonandet av gemenskaper. Faktum är att han betonar staten som enhet och det allmännas makt gentemot individen mycket starkt, dock markerar han klart och tydligt att det enskilda initiativet likväl har en viktig roll att spela även framledes. Kjellén anser dock att socialism i någon form kommer att bli nästkommande tidevarvs lösen.

 

Även själva samhällsordningen och samhällets styrelseskick anser Kjellén obetvingligt förändras genom århundradena. I sin uppdelning ser han samhället stå inför den fjärde typen - gruppsamhället. Detta samhälle kräver en demokrati som är anpassad till att ge de olika samhällsgrupperna sin beskärda del av makten. Demokratin måste enligt Kjellén kringgärdas och förhindras att bli ett instrument för majoriteten att förtrycka minoriteten.

 

2.3 Personen Per-Albin Hansson

 

Per-Albin Hansson föddes 1885 i Malmö. Hansson började efter en fyraårig folkskola att arbeta vid tolv års ålder. Han arbetade som springpojke och handelsbiträde i en kooperativ affär i Malmö. Per-Albin och hans äldre bror Sigfrid deltog vid bildandet av det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903. Hansson blev redaktör för ungdomsförbundets tidskrift Fram. Senare blev han ansvarig utgivare för Social-demokraten som var huvudpartiets organ. 1908 blev Hansson ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen och ingick i verkställande utskottet från 1911. I Hjalmar Brantings regering var Hansson försvarsminister och en av de drivande krafterna i det stora nedrustningsbeslutet 1925. Detta drevs igenom med hjälp av de frisinnade efter att vissa eftergifter gjorts åt dessa. Vid Hjalmar Brantings död 1925 blev Per-Albin Hansson utsedd att ta hand om partiledarskapet. Han blev formellt vald till partiledare 1928. Efter ett socialdemokratiskt segerval 1932 bildades en rent socialdemokratisk regering med Hansson som statsminister. 1936 bildades under Per-Albin Hansson en koalitions regering med bondeförbundet. Efter ryskfinska krigets utbrott ombildades regeringen till att även innefatta Högern och Folkpartiet. Per-Albin Hansson dog 1946 i Stockholm efter att, då kriget var slut, åter bildat en rent socialdemokratisk ministär.

2.4 Hanssons allmänna ideologiska ståndpunkter

 

Det skall från början sägas att det krävs betydligt mer "läsande mellan raderna" då man skall beskriva Per-Albin Hanssons allmänna ideologiska uppfattning. Hansson ägnar sig i sina tal och skrifter åt att kommentera konkreta politiska skeenden och tar med eventuella ideologiska synpunkter endast som bihang där de behövs för att förklara hans eller partiets ställningstagande.

 

Det går att skönja en förvandling i Hanssons politiska retorik över tiden. Bara över den tioårsperiod som samlingen Demokrati sträcker sig märks skillnader i uttryckssätt och attityd. Denna skillnad ligger inte så mycket på idéplanet som på genomförandets plan. I ett tal i andra kammaren 1928 klandrar Hansson högerpolitikerna för att "endast långsamt kommer man på det hållet till insikt om att ‘evigt ej kan bli det gamla.’" Detta torde inte ha uppfattats som någon tungt vägande kritik av de den var riktad till men belyser den starka känslan Hansson vid denna tid tycks ha av att takten i förändringarna måste gå snabbare. Han tycks inte ha särdeles mycket till övers för en långsam utveckling mot ett mål som sakta men ännu otydligt avtecknar sig vid himlaranden.

 

Striden förbittras och förlänges. Kraft förnötes och värden förspillas i onödan innan man kommer dit, som man dock måste komma och dit man snart nog skulle nå om överallt funnes socialt förstånd, verklig samhällsanda och god vilja.

 

Endast sex år senare i ett allmänt tal i Stockholm säger samme Hansson: "I svår sjö är det dubbelt viktigt att föra rodret med fast hand och följa känd led, hellre ta risken av försening än söka vågsamma genvägar till lä och hamn." Kontrasten mellan dessa uttalanden är stor. Uttalanden som dessa kunde visserligen ha tagits ur vitt skilda sammanhang och därför bevisa intet. Då man läser talen och uppsatserna i Demokrati i kronologisk ordning syns emellertid sambandet mellan tidsvariabeln och graden av vilja till långsam men lugn utveckling mycket klart. "Känslan av att arbeta i takt med utvecklingen själv är ägnad att skänka oss tillförsikt. I alla tider har det funnits en förklarlig otålighet. … Samhällsbyggandet kräver dock sin tid."

 

Per-Albin Hansson har en syn på utvecklingen och samhället som vid en betraktelse liknar den de konservativa hade. Hansson har ett slags ödestro där historien går sin gång människor till trots. "Utvecklingen går sin gång … Det finns en olika tro om utvecklingens vägar och det finns en olika önskan om hur den skall gå, men det tar utvecklingen ganska liten hänsyn till." Hansson konstaterar att högern och vad han här benämner "vi", båda "tro visst icke, att detta samhälle, som vi leva i, är det bästa tänkbara och slutstenen på samhällsutvecklingen. De (konservativa) tro också att samhället utvecklar sig vidare. De tro liksom vi på en organisk utveckling av samhället." Samhällets utveckling mellan olika stadier finns också med som ett element i Hanssons tankevärd.

 

Själva nerven i den socialdemokratiska samhällsbetraktelsen, (är) nämligen utvecklingstanken. Vi betrakta samhället som en organism stadd i ständig utveckling. Vi veta att den ena samhällsformen avlöst den andra, och vi äro övertygade om att detta samhälle, som under århundraden utvecklat sig, kommer att även i fortsättningen utveckla sig. … det kommer att ske en fortsatt utveckling, att samhället, liksom det gått från primitiva till högre former, kommer att fortsätta att taga (nya) former.

 

Hansson anser att man då stod i en brytningstid, en tid som endast var ett övergångsstadium till nästa samhällstyp.

 

Hansson ser även det privata initiativet och den privata företagsamheten som något som i alla tider kommer att behövas som en värdefull kraft. I vissa tider behöver denna kraft utnyttjas mer än i andra. Hansson anser att i tider då denna kraft är särskilt påkallad att hjälpa den "kommande jämna utvecklingen" kan en socialdemokratisk politik mycket väl innebära en strävan att alldeles särskilt utnyttja denna "värdefulla kraft."

 

Per-Albin Hanssons förhållande till den revolutionära kommunismen är helt klart: han vill bekämpa den. Han ansåg att ett flertal faktorer som Marx inte hade räknat med hade gjort sig gällande. En väg hade öppnat sig för arbetarklassen att istället för att omkullkasta demokratin bli en del av den. Istället för en allt större fattigdom började en successiv förbättring av arbetarnas ekonomiska läge. Detta understött av fackföreningsrörelser och kooperationer fick historien att ta ett annat förlopp än det Marx hade kunnat se. Gällande bolsjevikerna, de enligt egen mening enda sanna marxisterna och lydande under "påvarna i Moskva", säger Hansson:

 

Han får snegla vare sig åt höger eller vänster. Då går det honom illa. Vad som nu kräves av Kalle Kilbom, Ture Nerman och andra är i själva verket ingenting mindre än att de skola avstå från bruket av det lilla förnuft, som de till äventyrs har kvar efter en mer än tioårig tillvaro under Moskvas kommando.

 

Retoriken tyder på att Hansson ville markera ett mycket tydligt avståndstagande gentemot nämnda grupperingar. Han bekänner sig helt och hållet till demokratin och fördömer alla dess fiender.

 

Demokratins öppna fiender operera både inom arbetarklassen och borgarklassen. De utpekas bäst genom de vedertagna beteckningarna bolsjeviker och fascister. … (de) äro i själva verket samma andas barn. Bolsjeviken och fascisten ha båda diktaturen som mål och de förlita sig båda till våldet för målets vinnande. … Båda ha också osvenskheten gemensamt de efterapa främmande förebilder och lystra till paroller utifrån.

 

Hansson står för en parlamentarisk demokrati i vilken han dock anser att regeringen måste ha en något oberoende ställning gentemot Riksdagen. Regeringen får inte förvandlas till en expeditör åt en regerande Riksdag. Hansson konstaterar att det proportionella valsystemet ger ett gått skydd åt minoriteter men säger att det samtidigt medför den olägenheten att det sällan går att bilda starka regeringar.

 

*

 

Hansson var en socialistisk politiker som dock förespråkade den lugna utvecklingen och en organisk evolution snarare än en mekanisk revolution av samhället. Detta trots att han, särskilt i tidigare skrifter, tycker att de konservativa tar väl lång tid på sig att ta sig över backkrönet till förändringens dal. Vad det gäller den historiska utvecklingen har Hansson en tro på historiens gång som något bortom mänsklig påverkan. Han anser att historien för oss till nya skeenden och att det vi kan göra är att förhindra färden från att bli allt för besvärlig. Likaså är utvecklingen av samhällstyper en oundviklighet. Hansson tror sig se att just hans tid var en brytningstid inför en ny samhällstyp. Hansson ser samhället som överordnat individen men säger att det privata initiativet trots dess skiftande betydelse mellan olika epoker, alltid kommer att vara en värdefull kraft för samhället. Hanssons principiella anslutning till demokratin är mycket tydlig. Hansson fördömer antidemokrater både till höger och vänster och går rent av till personangrepp på dåtidens svenska kommunister.

 

2.5 Jämförelse mellan Kjellén och Hansson

 

En olikhet som inte kan undgås att nämnas är den skillnad i akademisk skolning som finns mellan professorn Rudolf Kjellén och politikern Per-Albin Hansson. Kanske är det detta som gör att tyngdpunkten i Kjelléns skrifter ligger på de ideologiska, näst intill filosofiska frågorna. Detta medan Hansson i större utsträckning berör dagspolitiken och frågor som påverkar gemene man, mer direkt, än de stora filosofiska spörsmålen.

 

Båda har en syn på historien och utvecklingen som något bortom mänsklig kontroll. Likaså ser de samhällets utveckling som en aldrig ändande evolution. Den organiska synen på samhället genomsyrar bådas tankevärldar. De proklamerar öppet att det betraktelsesätt de har är att samhället är en levande organism. Båda tycker sig vidare se att en ny samhällstyp är förestående och att det första och tydligaste tecknet inför detta är arbetarnas organiserande i fackföreningar.

 

Vad det gäller demokratin och den allmänna rösträtten accepterar Kjellén den senare som nödvändig medan den första måste organiseras för att ge röst åt andra än majoriteten. Hansson är mer oreserverat positiv till båda, och konstigt vore annat, då hans parti varit ett av de som genomdrivit dem. Hanssons förhållande till demokratin synes mer okomplicerat än Kjelléns. Demokratin tycks mer som en oantastlig överideologi för honom medan Kjellén snarare ser den som ett praktiskt verktyg för samhällsorganisationen.

 

Kjellén och Hansson är konservativ respektive socialist. Två ideologier som de båda i sina skrifter erkänner har vissa likheter. Längst går Kjellén som i ett avseende vill se socialism som en version av konservatism. Hansson är mer återhållsam men ger konservatismen erkännande av att innehålla idéer som återfinns inom Socialismen. Både Kjellén och Hansson ser det allmänna som överordnat individerna, samtidigt som båda tillerkänner det enskilda initiativet en viktig roll i utvecklingen - mer i vissa tider, mindre i andra. Viktigt att tänka på när man läser de bådas texter är vad de var och en menar med socialism. Kjellén föraktar den socialism som det socialdemokratiska partiet stod för på hans tid och detta på grund av de enligt honom revolutionära och klassegoistiska ambitionerna. Just dessa två element är det som Per-Albin Hansson med stor kraft söker tvätta bort ur sitt parti ett decennium senare.

 

3. Statens område

 

3.1 Kjellén och den böljande staten

 

Kjellén har ett omfattande tankesystem om statens beståndsdelar som vi endast kortfattat skall se på här. Kjellén anser att staten har två sidor, en inre och en yttre. Den inre skulle vara rättsordningen och socialomsorgen, riktad till det egna folket. Den yttre är den sida som visas upp vid kontakter med andra stater - främmande makter. Konfronteras de båda begreppen av stat skulle man se att de är ett och samma väsen. Om vi vore i Frankrike och tittade skulle vi se dess insida och se Sveriges utsida som en främmande makt. Alla stater har en insida och en utsida om man tittar helt objektivt säger Kjellén. I staterna ingår både rätts och maktelementen, det vill säga både sedligheten och den organiska driften. De olika aspekterna av staten syns olika tydligt om man tittar på sin egen stat eller på andra stater enligt Kjellén. Då utsiktspunkten är placerad inne i staten ses först ett rättsligt fenomen och därefter ett socialt och ekonomiskt och slutligen det etniska och det geografiska. När vi i denna uppsats undersöker Kjelléns syn på statens område är det denna invändiga utsiktspunkt som hos Kjellén möter oss.

 

Det är ett imponerande skådespel att se statsmaktens idé vandra genom tiderna, än bredande sig ut öfver den enskilda intressesfären än dragande sig tillbaka för den, i en mäktig rytmik hvars böljeslag i det hela sammanfalla med den allmänna världshistoriens.

 

Statens legitima intressesfär ses av Kjellén bölja i takt med de tidvattensvågor som vi sett honom teckna som hela historiens pendlande gång mellan progressism och konservatism. De senaste hundra åren har enligt Kjellén karakteriserats av ebb. Den roll staten under denna tid har haft är den som Manchesterskolan tilldelat den. Staten har enligt Kjellén inte varit mycket mer än ett juridiskt administrativt faktum. Detta helt i linje med den synen att staten skall vara intet annat än en garant för rätten.

 

Trots att vi sett Kjellén acceptera detta pendlande mellan stor respektive liten statsmakt kan han inte dölja sin antipati för det senare. Han anser att den frihet som en liten statsmakt ger åt individerna är som vin, det gör gott i måttliga mängder. Kjellén anser dock att liberalerna inte kan inse detta utan beter sig som alkoholisten som söker bota baksidorna av drickandet med mera vin. Kjellén anser att genom en överdriven betoning av individens rätt mot staten har staten försvagats till den grad att den snart inte klarar av att försvara ens individen, som från början var menat. Anarkismen är enligt Kjellén egentligen ett barn av liberalismen. I själva verket är anarkism liberalism, driven till dess yttersta spets. Kjellén tycker att liberalismen nu har drivits för långt och en reaktion måste komma innan individen har höjts upp till en nivå där den är jämbördig, i laglig mening, med staten. Kjellén gör gemensam sak med socialismen och ger exempel på faktiska sakfrågor där socialister och konservativa redan gått i förbund mot liberalismen. Han tar som exempel debatten i Riksdagens andra kammare 1907 där Karl Staaf liknade förhållandet mellan Kirunabolaget och staten vid det mellan två jämbördiga grannar. "Denna uppfattning motsades vid tillfället på det skarpaste från såväl socialistiskt som höger håll. Ur vår organiska synpunkt är saken alldeles klar." Både socialister och konservativa ansåg att staten måste anses ha en högre ställning än någon enskild eller privat sammanslutning. Detta leder oss in på frågan om äganderätt som dock behandlas utförligare under rubriken samhällets ekonomiska inordning. Här nöjer vi oss med att konstatera att Kjellén anser att det allmänna måste stå över det enskilda även på det ekonomirättsliga området.

 

Kjellén anser att statens intressesfär nu bör breda ut sig och att statsmakten bör bli starkare. Han är även fast övertygad om att det kommer att ske. "Vi kunna ej sluta våra ögon för det faktum, att (det) nu bär mot en mera socialiserad stat" De områden som Kjellén ser som under statligt intagande är det ekonomiska och det sociala området. Utöver den rent passivt juridiska funktionen, det vill säga den rättskipande, har staten blivit allt mer aktiv. Den ger socialhjälp, uppfostran och stödjer kultur. Staten har även blivit allt mer av en ägare - statligt ägande - något som påskyndats av världskriget. Det ökade statliga förmyndarskapet har kommit för att stanna anser Kjellén. En klar kontrast mot liberalers syn på staten som endast en rättsskipare. Kjellén anser att det är i denna riktning staten måste utbreda sig - att tillföras en social och ekonomisk kraft vid sidan av dess egenskap som rättskraft. Det finns inte längre någon klar gräns mellan Staat und Gessellschaft (stat och samhälle) anser han.

 

Kjellén vill dock inte se ett socialistiskt samhälle av den typ dåtidens socialister, åtminstone de fundamentalistiska, strävade mot. Dessa ville helt utradera det liberala tidevarvets landvinningar ur historien, enligt Kjellén. Kjellén talar för vad han kallar den moderna konservatismen. Även denna vill se en starkare socialiserad stat men på det nuvarande samhällets grund. Den vill bevara de landvinningar liberalismen gjort, inte söka glömma dem.

 

Att det liberala tidehvarfvets arvtagare icke blir socialismen i dess nuvarande form, må man åtminstone hoppas. Den vill dräpa liberalismen intill roten, utbreda statsförmyndarskapet öfver hela fältet, liksom absolutismen och längre bort under antiken. … Men på denna sista punkt (starkare statsmakt) måste äfven vi lägga accenten. Man har ofta framhållit en viss sympati mellan unghögern och socialismen - förstår man månne nu orsaken?

 

Kjellén framhåller att det måste finnas plats kvar för den enskilda egendomen och det enskilda företagandet även i den nya tiden med en starkare stat. Kjellén menar att det finns rum för en harmonisk och regelbunden samverkan mellan statens och det enskilda initiativets strävan efter allmänt välstånd.

 

Att den rent juridiska statens gräns är sprängd är lätt att se. Det fanns redan på Kjelléns tid mängder av fall i vilka staten gav individen råd och ren penninghjälp. Det fanns å andra sidan tillfällen då staten motarbetade den enskildes planer till exempel genom att kräva koncessioner för viss verksamhet. Här menar Kjellén att man kan se staten fullfölja uppgifter som ligger på ett högre plan än individens. Sådana handlingar skulle inte finnas i en stat som helt ut följde det ortodoxt liberala idealet. Kjellén talar i mycket positiva ordalag om de på hans tid framväxande socialförsäkrings systemen. "På socialförsäkringens område … har staten framträdt och på senaste åren utfört ett verkligt storverk. … Genom denna lagstiftning har Sverige ställt sig i främsta ledet på ifrågavarande betydelsefulla område." Kjelléns synsätt representerar sålunda även i detta avseende en skarp skillnad mot "gammelliberalismen".

 

Kjellén konstaterar att det är staten som även sörjer för den andliga välgången för sina medborgare. Detta är ytterligare ett tecken på att staten utvidgar sitt område att sträcka sig utanför uppehållandet av rätten allena. Även i detta fall in på det sociala området.

 

Det måste frappera, att staten här intresserar sig för individens gärning utan att något sammanhang längre kan påvisas med den formella rätten eller samfundsordningen. Och detta intresse stannar ingalunda vid individens materiella välgång. Genom att (helt eller delvis) öfvertaga folkuppfostran i alla instanser framträder staten med stora andliga kulturintressen. Hela kulturlifvet visar sig till sist falla inom dess horisont, långt bortom rättens gränser.

 

Kjellén anser att extra förpliktelser vilar på det offentliga efter införandet av den allmänna rösträtten. Den allmänna rösträtten som lägger ett tyngre ansvar på medborgaren kräver att denne är bildad om den politiska värld hon lever och verkar i, och efter rösträtten även påverkar. Utifrån denna ståndpunkt förespråkar han en mer framskjuten plats för samhällskunskapen i skolan och att staten understödjer utgivandet av böcker i ämnet statskunskap. Staten bör således utbilda folket för att det skall kunna åläggas det ansvar som demokrati medför.

 

Även det ekonomiska området har på senare tid intresserat staten. Kjellén påpekar att staten alltid haft viss ekonomisk verksamhet men att den i likhet med beskattningen varit av statsfinansiell natur. "Men den moderna statens (ekonomiska verksamhet) går långt utanför sådana syften; dess synpunkt är den nationalekonomiska." Kjellén menar att staten inte bara är intresserad av att få intäkter till statskassan utan vill även styra produktionen för hela samhällets bästa och högsta nytta. Som exempel på sådan styrning av produktionen tar Kjellén upp frågan om tull på järnmalmsexport. Den enskildes vinstintresse av så stor export som möjligt måste underställas det allmännas intresse av att en viktig naturresurs används på förmånligaste sätt. Kjellén menar att man genom tullar kan göra exporten av rena råvaror mindre attraktiv och genom detta få tillstånd en inhemsk förädling av råvaran. Detta ligger i linje med Kjelléns tro att en ensidig export av råvaror inte är bra för ett land. Kjellén anser att statligt ägda bolag även bör kunna användas att i viss mån parera konjunktursvängningar men att dessa liksom de affärsdrivande verken samtidigt bör kunna fungera som inkomstkällor. Denna allt i omfång större näringslivspolitik, och även direkt statligt ägande, har i viss mån tvingats fram av världskriget. Kjellén tror dock inte att denna politik kommer att ändras när kriget slutar.

 

Även inom det traditionellt statliga området i liberal statslära, juridiken, fanns önskemål om ökad statlig aktivitet. Kjellén ansåg att tiden var kommen för staten att reglera det arbetsrättsliga området. Tidigare hade de enda rättesnörena utgjorts av sedvanerätt mellan parterna på arbetsmarknaden. Enligt Kjellén visade sig denna sedvana inte vara stark nog utan krävde laglig legitimitet. Kjellén ansåg att kollektivavtal bör lagstadgas och särskild arbetsmarknadsdomstol inrättas. Detta trots att han hävdar att högern i första hand litar på självbehärskning mer än på lagbud. Kjellén menar att folket behöver arbetsro. Arbetsro är dock inte det samma som frihet från statlig inblandning, liberalernas laissez faire. Det viktiga är enligt Kjellén att reformer och lagstiftning aldrig kan vara ett ändamål i sig, lika litet som själva ombyggnaden av ett hus kan ha ett egenvärde. Båda måste någon gång bli färdiga för att ha någon mening.

 

*

 

Vi har här sett hur Kjellén klart och tydligt talar om en ökad statsmakt. Något man slås av är att empiriska data som Kjellén menar pekar mot detta blandas med normativa uttalanden. Detta kommer troligen av Kjelléns tro på historiens oundvikliga gång. Det bästa är att "det som sker får ske". Genom detta sammanfaller positiva förutsägelser med börpåståenden.

 

För att börja med statens juridiska sida kan konstateras att Kjellén förespråkar en laglig reglering av samhällslivet på de områden som då var oreglerade. Han anser att staten inte kan tillåta arbetsmarknadens parter sköta sig själva längre. Detta i ljuset av att de avtal som endast stödde sig på sedvanerätten allt oftare bröts.

 

Staten måste reglera de områden där frivillighet visat sig otillräcklig.

 

Vidare har statens ställning försvagats till den grad, genom en överdriven betoning av individens rätt gentemot det allmänna, att vi riskerar att få anarkism. Statsmakten måste stärkas på bekostnad av individens frihet. Den senare har enligt Kjellén drivits för långt.

 

Statsmakten måste stärkas för att garantera det allmännas överhöghet gentemot den enskilde.

 

Vad det gäller det sociala området ser Kjellén med tillfredsställelse att staten allt mer tar ansvar för den enskildes välfärd. Socialförsäkringar omtalas i positiva ordalag och Kjellén anser att dessa är ett viktigt område. Han anser även att det är en stats plikt att efter rösträttens införande utbilda medborgarna - detta krävs enligt Kjellén i ett demokratiskt statsskick

 

Staten bör ta ett positivt ansvar för sina medborgares välfärd och bildning.

 

På det ekonomiska området anser Kjellén att staten bör ha ett intresse av både direkt ägande och genom regleringar av de enskilda egoistiska intressena. Statliga bolag skall kunna användas i något som kan liknas vid en aktiv konjunkturpolitik samtidigt som de ger staten inkomster. Tullar och regleringar skall användas för att styra produktionen bort från ren råvaruexport och mot mer inhemsk förädling.

 

Staten bör föra en aktiv ekonomisk politik både genom makten av ägarskap och genom lagstiftning.

 

 

3.2 Hansson och statens överhöghet

 

Hansson tror att utvecklingen nu går mot ett samhälle i vilket staten tar större ansvar för medborgarna och det helas välfärd.

 

De (högern) tro, att det (utvecklingen mot ny samhällstyp) måste ske utan samhällskontroll och samhällsingripanden, och vi (socialdem.) tro å andra sidan, att skall man tillräckligt trygga människors existens, måste samhället genom sina organ ha en helt annan hand med i utvecklingen än tidigare. I det ena fallet tvingar det de borgliga att göra motstånd även mot sådant, som ligger i utvecklingens egen linje, i det andra fallet kommer det oss att arbeta mera i takt med utvecklingen.

 

Utvecklingen går mot ett system där de samhälleliga organen griper in och skyddar medborgarna mer än tidigare och mer än vad högern vill, enligt Hansson. Han menar emellertid att eftersom både han och högern fattar samhället som en organism, som utvecklas, borde båda sidor kunna enas om att undersöka tendensen i denna organiska utveckling. För att sedan på ett objektivt sätt anpassa politiken efter vad denna utveckling just nu kräver.

 

Frihet kan och har enligt Hansson missbrukats. Friheten behöver disciplineras och man kan i ett modernt samhälle inte tillåta de enskilda hur stor frihet som helst. Disciplinära åtgärder behövs i större utsträckning i det utvecklade samhället än i det primitiva enligt Hansson. Att det allmänna skall stå över de i samhället ingående individerna är en grundprincip för Hansson. Hansson säger att principen om samhällets överhöghet är en "gammal god konservativ princip" som också omfattas av socialismen. Hansson anser att någon obegränsad frihet inte är möjlig i en demokrati. Samlevnad i ett samhälle kräver att enskilda, grupper och klasser underkastar sig lagar - samhället måste hävda sin överhöghet. Ingen klass eller enskild kan kräva privilegier framför andra, endast staten, som representant för det hela, har rätt att stå på ett högre maktplan.

 

Angående statens juridiska ansvarsområde, här arbetslagstiftningen, sade Hansson i en motion 1929 att "Tvångsvägen är icke den lämpliga då det gäller att försöka skapa samförstånd och ökad arbetsfred." Hansson tyckte då att en äldre lag som förespråkat en central skiljenämnd i arbetstvister var bättre. I remissdebatten 1935 framför han en något mer nyanserad syn. Hansson sade i detta tal att så långt som det är möjligt bör man söka nå samförstånd mellan olika samhällsgrupper. Han tillägger dock att om grupper driver sina intressen på ett för samhället skadligt sätt måste det allmänna tukta detta. Han anser sålunda att lagstiftningen bör användas som en sista utväg. Samhällsintresset är det främsta men man skall inte låta det inkräkta på enskilda och gruppers frihet om det inte är nödvändigt. Det bästa, som Hansson ser det, vore om de olika grupperna kunde komma till samförstånd. Detta eftersom det totala samhällsintresset enligt Hansson är summan av de olika gruppernas intressen. Lagstiftning på exempelvis arbetsmarknaden skall först tas till då grupper som givits frihet visar att detta leder till skada för samhället. Vilka områden som bör regleras skall utredas. "… en undersökning om, vad som i samhällsfredens intresse kan vara nödvändigt i avseende å kontrollanordningar från samhällets sida. … Det är en väg till en bättre ordning inom samhället." Samhällsfreden bör bevaras genom en oväldig och kontrollerande verksamhet från det allmännas sida. Staten skall i denna verksamhet uppträda på ett sådant sätt att det inte kan uppstå några misstankar från någon grupp att staten tar ställning för eller emot den ena.

 

Hanssons åsikt var att Sverige stod i en brytningstid. Denna var en övergång till ett mera socialiserat samhälle. Hansson misstänkte att denna brytningstid kunde medföra extra stora påfrestningar på samhällsekonomin och den enskilde. Han ansåg därför att det var extra viktigt att i denna tid bereda bästa försörjning åt folket. Detta kan enligt Hanssons menande åstadkommas genom stöd åt de privata företagen och åtgärder för att höja efterfrågan.

 

Hanssons mål var att öka den svenska produktionen. Detta för att ge större inkomster och fler arbetstillfällen åt befolkningen. Detta kunde enligt honom ske genom startande av statliga företag. Detta ansåg han dock vara mindre effektivt för att skapa större produktion. Det effektivaste enligt Hansson vore att få den privata företagsamheten att öka. Staten bör enligt Hansson inrikta sina insatser på ett sätt som gör att varje statligt satsad krona resulterar i mångdubbelt satsade privata kronor. Ett exempel han nämner är att staten kan uppföra billiga bostäder för barnfamiljer. Staten skall då inte själv uppföra dessa. Byggandet skall läggas ut på entreprenad och ge en ökad privat produktion och därmed fler arbetstillfällen. Vidare bör den privata industrin uppmuntras att upptaga produktion av sådana varor som nu importeras, närmare bestämning ges ej. Även exportindustrin bör få statens stöd att öka sina marknadsandelar utomlands. "Den privata företagsamheten blomstrar. Men om staten icke bryr sig om hur den blomstringen utvecklar sig sker kanske en dag en ekonomisk katastrof." Detta enligt Hansson för att den privata företagsamheten inte har någon social syn, ingen hänsyn till hela samhällsintresset. Därför måste, den nyttiga, privata kraften stå under samhällelig kontroll.

 

Per-Albin Hansson protesterade tillsammans med andra socialdemokrater i en motion 1927 mycket kraftigt mot ett förslag att upplåta statens gruvfält i Skellefteåtrakten till ett privat bolag på sextio år. Deras huvudargument var att staten skulle förlora både inflytandet över hur denna naturresurs skulle användas samt inkomsten av eventuella nya fyndigheter. Att staten förlorar inflytandet över naturtillgångars utnyttjande är enligt Hansson olyckligt eftersom han menar att ett bolag inte fattar nationalekonomiskt riktiga beslut utan endast kortsiktigt vinstmaximerande.

 

Den politik som Hansson förespråkar, privat företagsamhet inom samhälleligt hägn, är det som den pragmatiska dagspolitiken och nuläget kräver. Hansson utesluter dock inte, nej han tror till och med att en ny samhällsordning är på inmarsch. Denna tycks dock enligt Hansson inte vara något som man skall konstruera som en skrivbordsprodukt, för att sedan införa på politisk väg. Hanssons åsikt är snarare att det politikern kan och bör göra är att bereda vägen för den kommande ordningen som i sig, organiskt måste få växa fram. Den nya samhällsformen tror Hansson kommer att innebära en mera socialiserad stat. Det är här viktigt att se att Hansson inte tvärsäkert uttalar sig för hur det nya samhället skall se ut - utvecklingen måste enligt Hansson få ha sin egen gång.

 

Vad det gäller samhälleliga ingripanden i privata branscher som råkat i kris säger Hansson att ur en rent ekonomisk synvinkel bör staten inte ingripa utan låta det olönsamma slås ut. Han säger dock att samhället inte kan bortse från de sociala konsekvenser en sådan "låt gå politik" skulle medföra. En allmän princip som enligt Hansson bör kunna omfattas av alla är att en sådan avvägning bör ske på det vis att en utslagning tillåts men att den ej får leda till att direkt nöd uppstår för människor. I moderna termer bör detta betyda att statens ingripanden ej får gå så långt att strukturomvandlingar förhindras. Hansson ser dessa åtgärder inte som ekonomiskt betingade utan som socialt nödvändiga ingripanden.

 

För att förbättra situationen för befolkningen kan mycket göras genom sociala reformer, enligt Hansson. Hansson pläderar för en utbyggnad av de obligatoriska socialförsäkringarna. Staten skall besluta om dessa obligatoriska försäkringar men inte ensam finansiera dem. Finansieringen skall delas mellan arbetarna, arbetsgivarna och staten. Att försäkringarna skall vara obligatoriska hellre än frivilliga med statsunderstöd kommer därav att vid frivillighet skulle de grupper i vilka risken för att försäkringen måste nyttjas är störst få premier så höga att man inte skulle teckna försäkring. Vid obligatoriska försäkringar kan risker totalt utjämnas och försäkringen göras allomfattande.

 

Allt låter sig dock inte göras genom socialförsäkringar. Hansson vill ha en ökad kontroll från samhällets sida över banker och monopol. Hansson menar att det på vissa områden dessutom lämpar sig med direkt statligt ägande av monopolbolag. Exempelvis nämner han "en så typisk allmän verksamhet" som radioutsändningar.

 

Vad det gäller nödhjälpsarbeten för arbetslösa framkommer i en motion från 1919 att Hansson anser att det ligger en risk i att de arbetare som får sådana arbeten fjärmas från den ordinarie arbetsmarknaden. Hansson tar dessutom upp exempel på att det ofta är onödiga arbetsuppgifter som nödhjälpsarbetaren har att uträtta. Hansson anser att det vore både fördelaktigare för den arbetslöse och för den offentliga ekonomin om verkliga jobb, med marknadsmässiga löner anordnades i allmän regi. Här förespråkas sålunda en större offentlig sektor som bot mot arbetslösheten.

 

För att demokratin skall fungera krävs att folket lever upp till de krav en demokrati ställer. "Det är tillsist på den allmänna andan och inställningen demokratin måste bygga. Stor omsorg måste därför ägnas fostran till demokrati." Det Hansson efterlyser är en fostran till ett demokratiskt förhållningssätt. Detta innebär inte bara, och kanske inte främst, en teoretisk utbildning i politik utan en samhällsanda som genomsyrar allt umgänge.

 

*

 

För Hansson är samhället viktigare än individen. Individen men även politikern och samhället självt är underkastade utvecklingens självständiga gång. Politik bör enligt Hansson stämmas av mot utvecklingens aktuella krav. Utvecklingens krav i början av seklet var enligt Hansson en starkare statsmakt, en statsmakt som brydde sig om sina medborgares liv och leverne.

 

Det allmänna är viktigare än enskilda grupper och individer. Därför måste statens överhöghet gentemot dessa garanteras.

 

Frihet bör väljas framför tvång enligt Hansson, också på arbetsmarknadens område. Emellertid kan där, liksom överallt, tvingande lagstiftning bli nödvändig. Frihet kan bara tillåtas så länge som parterna kan hantera den. Grupper bör lämnas frihet att söka komma till samförståndslösningar. Frihet kan emellertid missbrukas och när det sker måste staten göra bruk av sin exklusiva makt, säger Hansson.

 

Staten måste reglera de områden där frivillighet visat sig otillräcklig.

 

Staten bör vara med och styra den ekonomiska utvecklingen. Hansson anser att den privata företagsamheten var den bästa kraften att skapa arbetstillfällen och ökat välstånd med. Den behövde dock kontrolleras av samhället. Detta eftersom den utan kontroll skulle leda till ekonomiska kriser på grund av sin kortsynthet och bristande sociala ansvar.

 

Det privata näringslivet bör stå under samhällelig kontroll och statlig styrning.

 

Hansson anser att vissa områden dessutom lämpar sig för statliga monopol. Sådana allmänna verksamheter av typen radiosändningar, televerksamhet är exempel på sådana områden.

 

Staten bör direkt äga verksamheter inom vissa speciella områden.

 

Viktiga naturresurser bör om möjligt stå under statligt inflytande vad det gäller hantering och hushållning. Staten känner enligt Hansson ett större ansvar för att dessa utnyttjas på rätt sätt och fattar således beslut som rent nationalekonomiskt är bättre än vad ett bolag skulle göra.

 

Staten skall ha inflytande över hur landets naturresurser utnyttjas.

 

Offentliga nödhjälps arbeten är enligt Hansson en dålig lösning på arbetslösheten. Dels därför att det som utförs är onödigt dels för att den arbetslöse kommer bort från den öppna arbetsmarknaden. Hanssons alternativ är en utbyggd offentlig sektor.

 

Den offentliga sektorn bör byggas ut för att mota arbetslösheten.

 

Samhället måste enligt Hansson se till att medborgarna fostras i demokrati. En demokratisk anda måste skapas i samhället för att demokratin skall fungera. Likaså har samhället ansvar för medborgarnas materiella välfärd. Detta bör enligt Hansson komma till uttryck genom obligatoriska socialförsäkringar.

 

Staten bör ta ett positivt ansvar för sina medborgares välfärd och att medborgarna fostras i demokratisk anda.

 

4. Samhällets sociala inordning

 

4.1 Kjellén och socialiteten

 

Styrkan hos ett samhälle eller nation ligger enligt Kjellén i det som han kallar socialitet. Kjellén definierar socialitet som känslan av harmoni mellan olika kulturintressen i ett samhälle. Kulturintressen ser Kjellén här som de grupperingar som har berättigade intressen i samhället. Exempel här på är arbetarna, bönderna, tjänstemännen, konstnärerna och så vidare. Deras inflytande skall dock stå i överensstämmelse med deras betydelse för samhället. Arbetarna skall exempelvis ha ett större inflytande än konstnärerna. Detta är dock inte något som behöver organiseras och avvägas. Kjellén tänker sig fackföreningsrörelsen som växt parallellt med socialdemokratin som förebild för organiserandet av de andra samhällsgrupperna. Därmed får en grupp som har stor betydelse för landet automatiskt en stark ställning enligt Kjellén. Det vill säga: det finns knappast någon risk att konstnärernas fackförening skulle växa sig starkare än arbetarnas.

 

Socialitet kan enkelt uttryckt sägas vara en samhörighetskänsla i samhället, en samhällssolidaritet. Kjellén ansåg att socialiteten i det svenska samhället var mycket låg på hans tid. Detta kunde enligt Kjellén tänkas komma av att samhället just stod i en brytningstid, i gryningen inför en ny samhällstyp. Denna nya samhällstyp, som Kjellén kallar gruppsamhället, hoppas han skall ge större möjlighet till socialitet än vad liberalismen och industrialismens tidevarv hade givit. Denna nya inordning av samhället beskriver Kjellén som en horisontell indelning till skillnad från kommunalsamhällets vertikalterritoriella indelning.

 

Den nya inordning som gruppsamhället kommer att innebära har enligt Kjellén sina rötter i fackföreningarna. Dessa startade som lokala sammanslutningar men fick snart nog organ även på riksnivå. Som ett försvar mot deras makt har arbetsgivarna också organiserat sig. Även bönderna har sökt organisera sig i riksomfattande sammanslutningar för att ta tillvara sina medlemmars intressen. En annan typ av organisation är de politiska partierna. Även om dessa formellt är de med störst makt är det klart att Kjellén anser att dessa hämtar sin kraft ur närstående intresseorganisationer. De politiska partierna är en mask som döljer den framväxande intresserepresentationen. En mask som ger sken av att den liberala demokratin är intakt.

 

Så genomsyras det svenska samhället i alla riktningar af ett sjudande föreningslif, som med hvarje år skjuter allt rikare skott. … Vårt folksamhälle företer sålunda alltjämt en öfvergångsbild, där drag av olika typer korsa hvarandra. Det är ett samhälle, som ännu söker sin definitiva form.

 

Det som har kommit som en reaktion på liberalismens söndrande tendenser är enligt Kjellén socialismen. Socialismen tillfredsställer "folkens djupa behof i riktning mot ordning, disciplin och stabila förhållanden". Det är dock viktigt att inte omfamna socialismen i den form som Kjellén såg som vanligast på sin tid. Denna form, den klassegoistiska, som vill ge en klass kontroll över staten tar Kjellén, som vi sett, klart avstånd från. Det han ser som gott i socialismen är tankegången om solidaritet. Det är denna tankegång som enligt Kjellén skall få upp socialiteten i det svenska samhället. Kjellén förespråkar således en nationell socialism som ger en samhörighetskänsla med det egna folket. Istället för röda fanor i förstamajtågen vill Kjellén se blågula.

 

Socialitetens farligaste fiende är enligt Kjellén att det finns grupper i landet som känner att de står utanför samhället, har en känsla av utanförskap. Sådana fenomen bör motverkas av staten för att återställa socialiteten. Kjelléns sätt att råda bot på den låga socialiteten kan indelas i tre huvudsätt. Alla har till mål att få de utanförstående grupperna att åter känna en samhörighetskänsla med resten av samhället.

 

Först har vi den förebyggande metoden som kan symboliseras med socialförsäkringar. Bismarcks program, social Fürsorge, tycks för Kjellén vara en förebild. Olika sociala försäkringar och arbetsskyddslagstiftning gör att folk känner att staten även bryr sig om dem och inte är bundsförvant med någon annan samhällsgrupp. Vidare finns den terapeutiska metoden som kan symboliseras av förlikningsmän. Staten bemödar sig med att medla i arbetskonflikter och åvägabringa rättvis utgång av dessa. Det vill säga en utgång som kan accepteras av både arbetsgivare och arbetstagare. Detta bidrar till att staten inte uppfattas ta ställning för den ena parten. Till sist författningsändringen. Genom ändringar i författningen kan känslan av utstängdhet från det samhälleliga arbetet upphävas. Kjellén tänker här på utvidgande av rösträtten. 1907-09 års rösträttsreform i Sverige tar Kjellén som exempel på hur samhällsgrupper kan tas in i gemenskapen. Kjellén anser att deltagandet i valen sedan är viktigt. Han anser det vara så viktigt att han tycker att röstplikt bör införas. Alltså skulle även en soffliggare som piskades till valurnan genom att ett bötesbelopp fanns för röstskolk, enligt Kjellén bidra till att höja gemenskapskänslan. Kjellén menar att det finns risk för att grupper som känner sig utanför samhället ej bemödar sig med att gå och rösta. Trots att detta är frivilligt valt inger det sedan en känsla av att det är "de andra som har makten". Själva handlingen att gå och rösta ger en mycket stark känsla av medlemskap och möjlighet till medbestämmande, till den grad att röstplikt bör lagstadgas.

 

Konservativa anklagas ofta för att endast i efterhand, då de ställs inför fullbordat faktum, acceptera den allmänna rösträtten. Kjellén motionerade emellertid redan 1906, innan författningsreformen, för borttagande av begränsningar i den manliga rösträtten i form av förmögenhetsstreck. Kjellén ansåg att dessa streck borde tas bort eftersom den nationella samlingen skulle bli större om alla tilläts delta i det politiska livet. "Formen för denna nationella samling är en författningsförändring hvarigenom den politiska rösträtten göres oberoende af förmögenhetsställning."

 

Vi har tidigare sett att en av Kjelléns skräckbilder är att staten tas över av en klass eller grupp. Den inordning Kjellén vill ha är den motsatta. Ett samhälle där alla har sin plats, där alla känner sig som en del av en helhet. Detta hindrar visserligen inte att de olika grupperingarna har olika värderingar som man kämpar för. Liksom i en familj kivas syskonen med varandra. Föräldrarna går in och avgör om bråken blir allvarliga till den grad att någon riskerar att skadas. Liksom det inte finns några älsklingsbarn i den goda familjen finns i Kjelléns gruppsamhälle inga privilegierade grupper eller subordination.

 

Ja, det Sverige vi längta efter och arbeta på - ett Sverige stort genom människors och partiers förstående av varandra, enigt genom klassernas underordnande under det öfverpersonliga hela, lyckligt i allas gemensamma trohet mot den jord som fostrat oss och fädrens aska gömmer. … Ett är säkert: endast på sin egen grund kan Sverige byggas ut till det lyckliga folkhem, det är ämnadt att blifva.

 

*

 

Kjellén anser att olika samhällsstrukturer kan leda till olika grad av socialitet. Kjellén tycker sig se att en ny samhällstyp är på inmarsch. Detta är en samhällstyp som tycks tilltala Kjellén. Hans förhoppning är att detta samhälle, gruppsamhället, skall höja socialiteten i Sverige. I detta nya samhälle är det de olika samhällsgrupperna som har det reala inflytandet genom sina organisationer. Varje grupp har makt efter sin betydelse för landet.

 

Denna indelning av samhället är en återgång till en horisontell indelning, likt ståndssamhället. Skillnaden är att här är alla organisationerna inordnade under staten och ingen är förmer än någon annan.

 

Samhället skall vara byggt på jämlika organisationer. Tanken är att alla samhällsgrupper skall ha sin representant inför det hela.

 

Kjellén tilltalas av socialismen. Han tilltalas av dess hävdande av en stark statsmakt och på det sociala området dess tanke om solidaritet. Denna tanke om samhörighetskänsla, likt den i en familj. Kjellén ser dock ingen anledning att låta denna familjekänsla stanna inom arbetarklassen allena. Kjellén vill ha en nationell socialism, en samhörighetskänsla omfattande hela Sveriges folk. Kjellén vill skapa ett folkhem.

 

Kjellén vill tillämpa socialismens idéer om solidaritet i Sverige på ett sådant sätt att de omfattar hela folket.

 

För att inte socialiteten i ett land skall förtvina och dö krävs att alla samhällsgrupper känner sig delaktiga och ombrydda. Något som hotar att förgöra socialiteten är om grupper som lever under svåra förhållanden inte känner att de får samhällets stöd, att staten inte bryr sig om dem. Kjellén anser att detta måste förebyggas och lagstiftning för att stödja samhällets svagare grupper instiftas.

 

Kjellén är positiv till socialförsäkringar och arbetsskyddslagstiftning, då dessa stärker socialiteten.

 

En annan orsak till låg socialitet i samhället kan enligt Kjellén vara att staten upplevs ta parti för en viss samhällsgrupp. Detta är en av de farligaste hoten mot samhällsfriden. Staten måste upplevas stå över klasskamp och andra samhällstvister. Staten bör, då konflikter tilltar, försöka medla och förlika parterna på ett sätt som upplevs som rättvist av båda sidorna.

 

Staten bör uppträda som en opartisk domare i samhällskonflikter.

 

En äkta samhällsgemenskap kan enligt Kjellén inte uppnås om vissa samhällsgrupper känner främlingskap inför samhället. Den begränsade rösträtten är en orsak till sådant främlingsskap. Rösträtten bör enligt Kjellén utvidgas till att gälla alla. Förmögenhetsstreck bör tas bort för att alla medborgare skall känna delaktighet i landets skötsel. Det är dock inte nog att folk har rätten att rösta. Staten måste se till att alla människor aktivt deltager i de demokratiska valen. Kjellén kan tänka sig röstplikt för att öka valdeltagandet.

 

Kjellén vill ha allmän rösträtt och garantier för stort valdeltagande.

 

 

4.2 Hansson och det socialdemokratiska folkpartiet

 

"Leve fosterlandet, det Sverge som en gång skall bliva ett gott hem för alla svenskar!" Detta leve för fosterlandet hade enligt Hansson utropats på ett socialdemokratiskt valmöte en höstkväll 1924. Dagen efter hade enligt Hansson de borgerliga tidningarna uttryckt förvåning över att sådana utrop kunde komma ur arbetarbröst. Denna förvåning tror Hansson kom där utav att de som vanligtvis ansåg sig som fosterländska hade vant sig vid att se arbetarna som en grupp utanför samhället, utanför fosterlandet. Hansson menar att en förutsättning för ett folkhem är att hela befolkningen innefattas i fosterlandet.

 

Sverge är alltjämt ett klassamhälle, där de stora massorna leva i betryck och otrygghet. Sverge är ännu icke det goda hemmet för alla svenskar. För att det skall kunna bli detta måste det helt erövras av och åt folkets stora massa. … Sverge åt svenskarna - svenskarna åt Sverge!

 

Socialdemokratin blev ofta anklagad, bland annat av Kjellén, för att endast gå en klass’ ärenden. Att endast ha solidaritet inom de egna arbetarleden. Hansson ville emellertid se arbetarsolidariteten smälta samman med en allmän samhällssolidaritet. Hansson säger som svar till kritikerna att visst har socialdemokratin kommit ur arbetarklassen, och visst bärs socialdemokratin upp av arbetarklassen. Han tillägger dock att detta inte innebär att partiet behöver ta ställning för en viss klass. Han menar att det som är bra för arbetarna är också bra för Sverige och vice versa. Vidare menar han att socialdemokratin har genomgått en förvandling från ett arbetarparti till ett folkparti.

 

Det är ett lätt konstaterat faktum, att partiet under de senaste årtiondena alltmera känt och handlat som ett folkparti. Åtminstone sedan halvtannat årtionde ha våra valmanifest varit adresserade till "Sverges arbetande folk" eller "Sverges folk" och numera - så vitt jag kunnat utröna skedde omläggningen 1920 - ha även partiets majmanifest den förstnämnda adressen. … Den tidigare klassbetoningen i partiets politik har efterhand fått vika för en i bästa och vidaste bemärkelse folklig karaktär.

 

Hansson menar också att ordet klass och klasskamp lätt missuppfattas. Hur Hansson själv tolkar dessa ord till något annat än den vanliga tolkningen framgår inte. Hansson anser i vilket fall att orden klass och klasskamp bör bytas ut mot folket och folkets samling. Hansson säger att den insikten fanns redan hos Branting som enligt Hansson vid tillfälle skulle ha uttalat att solidaritetskänslan icke kan inskränkas till klassen, utan måste omfatta hela samhället. Denna åsikt skall enligt Hansson ha gjorts alltmer gällande sedan socialdemokratin förvandlats till ett folkparti.

 

Det tycks, ehuru ej klart uttalat, att det Hansson menar med klasskamp är att arbetarklassen måste se till att ingen annan klass lägger beslag på fosterlandet. Fosterlandet skall tillhöra alla svenskar. Hansson säger att fosterlandskärleken ligger latent hos alla människor men att den i samtidens Sverige hos vissa stängdes in. Den låstes in hos de betryckta människor som drunknade i sina privata bekymmer. De som blev illa behandlade hade svårt att känna någon hemkänsla, liksom det styvmoderligt behandlade barnet inte finner trygghet inom familjen.

 

Missförhållanden kan emellertid botas enligt Hansson. Vissa saker har redan utförts. Författningsrevisionen var ägnad att ge politisk likställighet som i sin tur gav en känsla av medbestämmande och delaktighet i samhällets skötsel. Hansson anser att slopandet av både förmögenhetsstrecken och graderingen av rösträtten "har inom dessa grupper medfört en mycket påtaglig stegring i deras känsla av medansvar och samhörighet."

 

Samhörighetskänsla kommer också enligt Hansson av omvårdnad. Hansson tror att en större social omvårdnad från samhällets sida skulle ge de "missgynnade grupperna" en ännu starkare känsla av samhörighet och ansvar för fosterlandet. De sociala försäkringarna är enligt Hansson nödvändiga för att skapa trygghet - trygghet är nödvändig för att skapa känslan av ett gott hem. En otrygghet kan vara att arbetslösheten känns som ett ständigt hot. Hansson menar att folk skulle föredra en låg men säker lön framför varje osäker dito. Det finns emellertid ett medel att dämpa denna otrygghet som arbetslöshetens spöke innebär. Hansson pläderar för arbetslöshetsförsäkringar. Dessa jämte andra försäkringar som olycksfall- och sjukförsäkring samt folkpensionering är inrättningar som skapar trygghet och gemenskapskänsla hos befolkningen i landet.

 

Hanssons tredje huvudpunkt för att höja samhällssolidariteten är rättvisa. Den samhälleliga ordningen får inte upplevas orättfärdig. Detta gäller visserligen även materiell fördelning men i detta sammanhang tycks Hansson snarare åsyfta det sätt på vilket staten uppträder gentemot olika medborgargrupper. Ett exempel på hur den inte skall uppträda ger Hansson i en motion i andra kammaren efter Ådalstragedin. Det var fel av staten att sätta in militär, väpnad trupp för att slå ner en grupp av arbetare. Hansson menar, trots att han ansåg att arbetarna inte stod utan skuld i konflikten, att ett sådant ställningstagande av staten inte kunde tillåtas. Hansson menar likaledes att det bästa för samhällsandan vore om staten sökte föra arbetsmarknadens parter samman för att uppnå samförståndslösningar. Den politik som nu förs lagstiftningsvägen anser Hansson riskera upplevas som ett ställningstagande från statens sida.

 

Hansson menar att alla samhällsgrupper har lika rätt till beaktande. I ett principprogram för koalitionsregeringen med Bondeförbundet säger Hansson att denna princip uppbär regeringen och bildandet av den samma. Hansson påpekar att bildandet av en rent socialdemokratisk ministär hade varit möjlig men att en regering med en bredare demokratisk bas var att föredra. Hansson citerar sedan en med bondeförbundet skriven motivering till koalitionen. Ur detta citat framgår att det är av vikt att en samverkan uppstår "mellan representanter för olika idéer och intressen, partier och klasser."

 

Att vidta de här ovan nämnda åtgärderna och söka skapa en sann samhällsanda är nödvändigt för att fosterlandskärleken och solidaritetskänslan med folket skall kunna väckas hos alla svenskar, säger Hansson.

 

Det är också vägen till förverkligande av den nationella samhörigheten i anda och sanning. … Det är en stor nationell uppgift att här finna bot. … Fosterlandskärleken är och kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund. Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet.

 

*

 

Hansson vill att en samhällssolidaritet bör byggas upp i Sverige. Detta ser han som socialdemokratins stora nationella uppgift sedan man lämnat den klassbetonade politiken bakom sig och blivit ett "folkparti". Fosterlandskärleken är den starkaste av alla krafter enligt Hansson, därför bör den utnyttjas som drivkraft för ett tryggt hem för alla svenskar - ett folkhem.

 

Solidariteten skall inte endast omfatta en klass, det är den nationella solidaritetskänslan som skall byggas ut.

 

Allmän och lika rösträtt är för Hansson en viktig byggsten i arbetet att stärka samhörigheten inom nationen. Denna ger en känsla av medbestämmande och delaktighet i samhällets skötsel vilket även, enligt Hansson, medför en ökad ansvarskänsla inför fosterlandet.

 

Den allmänna rösträtten spelar en viktig roll för upprätthållandet av nationsgemenskapen.

 

Hansson tror vidare att samhällssolidariteten kan stärkas genom att låta de socialt missgynnade känna att samhället bryr sig om dem. Hansson vill stärka den sociala omvårdnaden för medborgarna genom utbyggnad av socialförsäkringssystemet.

 

Hansson är positiv till socialförsäkringar och arbetsskyddslagstiftning. Dessa stärker samhörighetskänslan i samhället.

 

Något som enligt Hansson är förödande för gemenskapskänslan inom ett land är om någon viss medborgargrupp tycker sig missgynnad av staten. Det vill säga upplever det som om staten toge ställning mot den egna gruppen.

 

Staten måste vid spänningar i samhället uppträda på ett sådant sätt att den inte upplevs ta ställning för en samhällsgrupp mot en annan.

 

5. Samhällets ekonomiska inordning

 

5.1 Kjellén och de socialistiska principerna

 

Kjellén beklagar att man under liberalismens tidevarv, 1800-talet, gett den privata äganderätten en sådan hög kurs att den försvarats även då det varit uppenbart att den "missbrukats". Kjellén för ett resonemang om vad som moraliskt kan ligga till grund för äganderätten. Detta resonemang skall vi inte gå in på här utan endast konstatera att Kjellén anser att äganderätt moraliskt kan försvaras. Frågan som är intressant för Kjellén är om den privata äganderätten är okränkbar. Svaret från Kjellén låter sig inte dröja, det visar sig som ett kraftigt nej. Kjellén anser att den privata äganderätten endast kan ses som en delegerad äganderätt från staten.

 

Är landet statens kropp och staten en enhet, så kan den lika litet tolerera upplösnings anspråk inifrån som ingrepp utifrån. Äganderätten är således endast att betrakta som delegerad från staten att förvaltas under tyst förbehåll att den icke länder till statens fördärf; sker så, då är statens rätt till "reduktion" uppenbar av historien.

 

Detta ger enligt Kjellén socialismen rätt angående äganderätten. Til syvende og sisdt har staten en "överäganderätt" till allt i riket. Kjellén poängterar emellertid att detta innebär inte att staten alltid bör göra bruk av sin äganderätt. Hävdandet att äganderätt egentligen bara är besittningsrätt kan göras "utan att därför i praktiken vilja rubba ett sandkorn af den själfägande jorden" Ifall ingen misskötsel av det privatägda föreligger i statens ögon har staten ingen rätt, i varje fall ingen rättfärdig anledning att göra bruk av sin "överäganderätt". Här bör staten istället värna den privata äganderätten.

 

Kjellén säger att han kan inte finna den socialistiska tanken tilltalande att allt skall utjämnas. Vad hjälper det att bara fördela om, om vi inte samtidigt skapar nya värden? Kjellén tillstår dock att enbart utvecklingen, utan någon utjämning, inte är det han önskar. Kjellén gör här en liknelse med förhållandet i en Engelsk armé. I vilken den menige symboliseras av "Tommy Atkins" och befälet av en adelsman.

 

Högern kan inte bara och direkt tänka på Tommy Atkins den tänker främst på segern och eröfringen; men eröfringens frukter skola komma också Tommy till godo … Å andra sidan skall icke förnekas att Tommy kämpar kraftigare, om han känner mera af befälets direkta omsorger; där ligger det progressistiska elementet i vänsterprogrammet.

 

Detta är inte bara några sköna skrivningar avsedda till intet annat än att blidka en socialistisk motståndare, som man skulle kunna förledas att tro. Kjellén har inget emot ett utjämnande skattesystem genom progressiva skatteskalor och vid nödvändighet även tillfälliga värnskatter.

 

Denna skatt (värnskatten) är starkt progressiv. Detsamma är fallet med inkomstskatten … Äfven den gamla direkta skatten, har stora lindringar för de små inkomsttagarne. Denna vidsynta och rättfärdiga skattepolitik har … i det hela bevarat finansförvaltningen jämförelsevis fredad för partistriden. (min fetstil)

 

Det Kjellén vill ha fram är en fördelning som tillåter maximal tillväxt med det förbehållet att fördelningen av tillväxtens frukter bör göras på ett sätt som upplevs som rättfärdigt. Mellan raderna kan man skönja att Kjellén ser som den bästa fördelningen den samma som är bäst för staten, sedd som en självständig varelse, för Sveriges bästa som en enhet. Detta sägs inte rakt ut men hos Kjellén är det bästa för Sverige som stat också det som är bäst för dess medborgare.

 

Kjellén anser att ett land ej får vara ensidigt i sin produktion. Det ligger i folkets uppgift att söka uppnå en självtillräcklighet som nation även om de naturliga förutsättningarna synes peka på exempelvis endast råvaruexport. En sådan produktion skulle leda till en ensidighet som ledde till sårbarhet. Kjellén kallar detta "autarkins stora lag". Ett land måste ha en viss förmåga till självförsörjning och det är därför som statsstaterna inte hade någon framtid enligt Kjellén. Som många konservativa politiker hyllar Kjellén autarki. Ett mål för staten är att kunna vara självförsörjande. Han anser inte att extremen England med nästan uteslutande råvaruimport och industriförädlade varor på export är någon lyckosam modell. Ej heller Englands koloniers eller Rysslands ensidiga export av råvaror och import av industrivaror är bra. För de sistnämnda anser han att tullmurar är nödvändiga under uppbyggnadsfasen av den egna industrin.

 

Trots sitt vurm för autarki inser Kjellén emellertid att ett land som Sverige inte kan uppnå fullständig självförsörjning. Vi har mer skog och järn än vad vi själva behöver samtidigt som vi saknar tillgång på vissa varor, främst sådana kommande från sydligare breddgrader. Kjellén redogör, med en för honom ovanlig språklig exakthet, för vad Sverige som stat bör sträva efter då det gäller utrikeshandeln. Han ser att det finns en stor obalans mellan vilka varor vi rimligen kan producera själva och de vi verkligen behöver.

 

(Detta) utesluta hvarje absolut och exklusiv tillämpning af det autarkiska idealet … Svensk autarkisk politik bör inte sträfva längre än att å ena sidan ur importkontot aflägsna poster som kunna täckas af egna tillgångar, å andra sidan på exportkontot förlägga tyngdpunkten från råvara till fabrikat, i bägge fallen inom en ram som uppdrages af sunda ekonomiska principer.

 

Kjellén anser att det ligger ett värde i att vara självförsörjande i och med att det ger mindre sårbarhet för riket. Han anser dock inte att man skall tvinga fram ett större mått av autarki än vad som är ekonomiskt försvarbart.

 

Ett handfast exempel på politik som skulle syfta till att öka den inhemska förädlingen på bekostnad av råvaruexporten är Kjelléns motion från 1907 i andra kammaren. I denna menar Kjellén att en utförseltull på järnmalm skulle innebära en större motivation för de svenska bolagen att starta egen vidareförädling av järnet. Detta skulle enligt Kjellén inte bara ge direkt ekonomisk vinst utan också minska det missförhållande att svensk järnmalm nu exporteras till Tyskland för att där vidareförädlas för att ånyo importeras av oss svenskar.

 

Kjellén anför också ytterligare ett skäl till vidareförädling inom landet då han kopplar samman denna fråga med arbetslöshets och fördelningsfrågorna. Kjellén menar att den rena exporten av järnmalm till utlandet inte ger annat jobb än själva gruvjobben. Detta medan en förädlingsindustri skulle ge ytterligare ett tillskott av arbetskraftsefterfrågan, som nu istället finns i Tyskland. De i och för sig stora exportinkomsterna tröstar inte Kjellén mycket då dessa enligt honom kommer aktieägare i storbolagen, betydande del utländska sådana, till del snarare än de arbetande massorna.

 

… att de alltså öka svalget mellan fattiga och rika, utan säkerhet för att på samma gång bereda nya arbetstillfällen och existensvillkor för den växande befolkningen. Vinst på malmexport i stället för vinst på (egen förädlings-) industri - det är i sanning stenar istället för bröd!

 

 

*

 

Kjellén anser att i princip är den privata äganderätten inget annat än en delegerad rätt från staten, en besittningsrätt. Staten har dock ingen rättfärdig anledning att göra bruk av sin "överägarrätt" om inte den private ägaren missbrukar sin egendom. Då detta förhållande inte föreligger anser Kjellén tvärtom att staten bör värna den privata äganderätten.

 

Allt inom riket är i princip statlig egendom. Staten bör emellertid ej göra bruk av sin ägarrätt om inte den private brukaren handlar mot statens intressen.

 

Den ekonomiska politiken bör vara inriktad på tillväxt snarare än fördelning. Den åstadkomna tillväxten måste dock fördelas på ett sätt som uppfattas som rättfärdigt. Detta innebär även att de lägre samhällsklasserna känner att samhället bryr sig om dem och stärker därmed arbetsmoralen. Det är en mycket pragmatisk bild av fördelningspolitik som endast kan leda till en mycket vag regel.

 

Tillväxt måste sättas framför fördelning. Fördelningen bör dock vara i den grad att progressiv beskattning tillämpas.

 

För Kjellén är autarkin ett ideal som ger en mindre sårbarhet. Detta är dock för Sverige ett ouppnåeligt ideal. Kjellén anser att autarkin bör ses just som idealet man bör söka ligga så nära som möjligt utan att skada ekonomin. Kjellén menar att det som under sunda ekonomiska förutsättningar kan tillverkas inom landet också skall det.

 

Ett land bör vara självförsörjande så långt som är ekonomiskt rimligt.

 

Kjellén talar för en protektionistisk politik om den kan hjälpa till att skapa inhemska jobb och visar sig vara ekonomiskt lönsam för landet. Frihandel och solidaritet med andra nationer är inga självändamål. Enbart råvaruexport ger ett land en kolonial ställning till andra länder.

 

Ett land bör bygga upp tullmurar i uppbyggnadsfasen av sin industri.

 

5.2 Hansson och nationalekonomin

 

Vad det gäller skyddet av den privata äganderätten anser Hansson att det på intet sätt får vara absolut. Han anser att expropriation bör vara möjligt för att tvinga av jord från stora jordägare till jordlösa. Detta som ett led i uppodlingen av ny mark. Jorden skulle bli mer uppodlad om den ägdes av flera enligt Hansson. Hansson tillsammans med Möller föreslår även en expropriationslag som skall kunna användas då ett företag som är viktigt för en ort, eller som har ett betydande nationalekonomiskt intresse, vill utvidga. Ersättningarna vid dessa expropriationer behöver enligt Hansson inte motsvara det verkliga värdet utan endast ett, av staten ansett, "skäligt" belopp bör utgå till de drabbade.

 

Enligt Hansson lider inte bara lönearbetarna under det kapitalistiska systemet. Bönderna och medelklassen ser även de sin trygghet hotad. Till och med egna småföretagare "bliva skattskyldiga till kapitalet". Den enda möjligheten att få ett slut på detta lidande är enligt Hansson att ge samhället kontroll över produktionsmedlen.

 

Även bondeklassen känner sin trygghet hotad och långt in i medelklassen känner man osäkerheten växa och längtar efter en radikal förändring. Man söker ledning och det är vår uppgift att giva den. … endast genom en samhällelig kontroll över produktivkrafterna kunna dessa behärskas och rätt utnyttjas för fyllande av befolkningens behov.

 

Det ekonomiska fåväldet måste i en demokrati falla enligt Hansson. "Det politiskt fullmyndiga folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen för produktion … ligger i händerna på några få kapitalister." Hansson tror således på en omorganisation av produktionsmedlen. Hansson anser att det här finns utsikter till samförståndslösningar mellan arbetare och arbetsgivare. Detta dock endast om arbetsgivaren är beredd att ge arbetaren delaktighet i skötsel, ledning och avkastning i företaget, istället för att endast se honom som någon man skall draga så stor fördel av som möjligt. Övergången till en ny produktionsordning kan enligt Hansson ske successivt och genom samförstånd mellan de olika partierna.

 

Det direkta upphävandet av den privatkapitalistiska äganderätten talar Hansson om i en artikel i partitidningen Tiden 1929. Sådana radikala omvälvningar som avskaffandet av den privata äganderätten tycks emellertid vara Hansson totalt främmande i andra skrifter. Detta är en "besvärande" sak med Hansson: i en artikel kan han verka nästan revolutionär och i en annan helt hängiven åt den organiska utvecklingen. Det revolutionära inslaget dör dock bort allt eftersom Hansson blir äldre, som vi tidigare uppmärksammat.

 

Fördelningen av de värden som skapas måste enligt Hansson bli mer jämn än vad som då var fallet. Detta på grund av moraliska skäl - den dåvarande fördelningen var ej rättvis. "Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske." Hansson poängterar emellertid att det inte är frågan om alldeles lika stora bitar av tårtan, utan vad man vill är nog åt alla.

 

Ett argument för en jämnare fördelning som inte bygger på moraliska ställningstaganden finns i en motion rörande arvskatten som lämnades av Hansson i andra kammaren och Möller i första kammaren 1928. Denna bygger på ett resonemang som förutsätter att välstånd är en kvantitativ mängd som kan tänkas mätbar. Möller och Hansson för inte resonemanget helt ut men det som berörs i inledningen på denna motion har drag av det begrepp som ekonomer i dag kallar marginalnyttan. Motionsförfattarna menar att om den samlade produktionen i ett land ökar och denna ökning kommer alla medborgare tillgodo blir den totala välståndsökningen större än om ökningen endast komme de rika till del. Resonemanget ansluter till marginalnytteteorin. Denna innebär att en krona i gåva till någon som förut endast har två kronor är värd mer än en krona till den som förut har tio. Genom detta blir det, givet att vi strävar efter nyttomaximering, det vill säga största möjliga välstånd, rationellt och ekonomiskt riktigt att fördela rikedom från välbärgad till fattig.

 

Det ovan rörde i första hand inkomsten. Den ekonomiska utjämningen måste emellertid även beröra det som redan tidigare intjänats och sparats - det vill säga förmögenheterna. Detta eftersom det är arvet som bevarar de ekonomiska skillnaderna. Hansson har både en högre arvskatt samt begränsning av arvsrätten under beaktande. Hansson är emellertid försiktig eftersom han tillerkänner arvsrätten en viktig roll i kapitalbildningen som i sin tur spelar en viktig roll i nationalekonomin. Hansson menar tillsammans med Möller att om inte människor fick lov att spara för sina barns skull komme viljan till att spara att sjunka och därmed också kapitalbildningen. Hansson och Möller menar dock att det för kapitalbildningens säkrande inte är nödvändigt med hur stora arv som helst. Likaså menar man att det är just till sina efterlevande barn, folk i första hand sparar. Därmed har man satt i hop grundstenarna för en argumentation för en progressiv arvskatt samt en begränsning av arvsrätten för andra än bröstarvingar. Ytterligare en begränsning finner motionsförfattarna lämplig. De lånar här en tankegång från italienaren Rignano. Han menar att sparandet hämmas först och främst av att man lägger beslag på del av arvet till barnen men mindre om det gällde en skattesats på arvets vidare gång till generationer längre fram i tiden. Motionärerna föreslår sålunda förutom begränsning av arv för andra än bröstarvingar en progressiv skatt avseende både arvets storlek och tiden som förflutit sedan det första gången ärvdes.

 

Vad det gäller den gamla striden om frihandel eller protektionism har Per-Albin Hansson en mycket pragmatisk hållning. Frihandel skall främjas med undantag för lägen då svenska jobb eller svenskt näringsliv riskerar för hård konkurrens.

 

Med den växande betydelse vår exportindustri fått, har insikten om värdet av ett fritt internationellt utbyte hos oss blivit allmännare. … Sverige bör vara redo att medverka till alla internationella och mellanfolkliga åtgärder ägnade att undanröja hindren för varuutbytet. Å andra sidan ha de genom den senaste ekonomiska krisen uppkomna förhållandena tvingat även vårt land till omfattande regleringar för att upprätthålla viktiga delar av vårt näringsliv och bevara arbetstillfällena åt vårt folk.

 

Denna syn har även Hansson då det gäller prisbildningen på jordbruksprodukter. Regleringarna måste behållas så länge som annat skulle innebära utslagning av jordbrukare. Hansson anser dock att regleringar och andra former av hjälp som är ämnade att förhindra utslagning av olika grupper och näringar inte får vara större än att den just förhindrar missär. Blir hjälpen för stor innebär den en förstelning av samhällsordningen. Stödet måste sålunda enligt Hansson vara lagom, i den meningen att det inte får hindra strukturomvandlingar.

 

Per-Albin Hansson anser, tillsammans med Gustav Möller att Sverige icke enbart bör vara ett råvaruexporterande land. Detta inte av några direkt ideologiska skäl utan snarare av rent praktiska. I början av trettiotalet minskade nämligen efterfrågan på järnmalm på Sveriges viktigaste exportmarknader. Detta ledde till dålig lönsamhet vid de norrländska malmfälten och till arbetslöshet bland gruvarbetarna. Samtidigt importerade Sverige betydande mängder förädlade järnprodukter från Tyskland. Produkter som hade den svenska järnmalmen som råvara. Hansson och Möller menade då att om det lönade sig att importera malm från Sverige till Tyskland och sedan exportera tillbaks de förädlade produkterna, borde då inte en inhemsk förädling vara en god affär för det svenska hushållet? Med detta till grund föreslog således socialdemokraterna en utredning om möjligheten till inhemsk förädling av järn. En inhemsk produktion var således befogad om den var ekonomiskt försvarbar.

 

*

 

Den privata äganderätten är för Hansson inte någon "helig ko". Han anser inte att värnet om den privata äganderätten kan rättfärdigas om det visar sig att en tillgång kan användas på ett bättre sätt, det vill säga ge större nyttovärde, av staten än vad den kan av den enskilde. Detta ger sig uttryck i hans önskan att göra det både lättare och billigare för det allmänna att företa expropriation av enskild egendom.

 

Den privata äganderätten får inte vara ett hinder för samhällets väl.

 

Hansson tror att en omorganisation av produktionskrafterna är både nödvändig och oundviklig. Staten, det allmänna, måste ha kontroll över produktionsmedlen. Denna omorganisation ser emellertid Hansson inte ske genom en revolution utan han hoppas det skall kunna ske under samförstånd mellan de olika samhällsklasserna. Det är inte heller säkert att Hanssons nya ordning behöver innebära direkt statligt ägande. Samhällelig kontroll och arbetarinflytande jämte ägarmakt verkar snarare vara ledstjärnorna.

 

Produktionsmedlen skall komma under hela samhällets bestämmande och kontroll.

 

Hansson ansåg att en jämnare fördelning av inkomster och förmögenhet var motiverad både av moraliska och rationella skäl. De rationella syftande till att den totala nyttan blir större om rikedomen är jämt fördelad. Hansson, tillsammans med Möller, var dock noga med att poängtera att fördelningen inte fick göras på ett sätt, eller gå så långt, att den fick ekonomin att helt stagnera. Möjligheten till en större bit av kakan, eller möjligheten att ge sina barn ett arv bedömde Hansson och Möller som nödvändiga drivmedel i ekonomin.

 

En utjämning av inkomst och förmögenhet bör ske på sådant sätt att samhällets totala välstånd maximeras.

 

Hansson ansåg att frihandel skulle vara den ledande principen. Denna princip måste dock stå tillbaka i de fall då social armod eller ekonomisk kris hotade. Då skulle politikerna kunna gå in med skyddstullar och marknadsregleringar för att skydda den inhemska industrin och jobben. Dessa ingripanden skulle emellertid hållas på en sådan nivå att nödvändiga strukturomvandlingar inte hindrades.

 

Frihandel skall vara en princip som politikerna emellertid kan frångå då de finner det befogat med tanke på sociala konsekvenser.

 

En grundsyn hos Hansson kan sägas vara att inhemsk förädling av råvaror bör av staten uppmuntras eller rent av upptas om det finns belägg för att den är samhällsekonomisk lönsam i förhållande till råvaruexport med åtföljande import av förädlade varor.

 

Inhemsk förädling av råvaror bör föredras om det är ekonomiskt försvarbart.

 

6. Jämförelsen

 

Vi skall här extrahera de frågeområden som skall vara "fästpunkter" för unionens skelett. Vi gör i detta kapitel den faktiska jämförelsen mellan de två visionerna.

 

I kapitlet om statens makt gentemot den enskildes frihet var den första punkten i Kjelléns vision att Staten måste reglera de områden där frivillighet visat sig otillräcklig. Från Hanssons vision finner vi en av oss identiskt formulerad punkt. Vi låter detta par bilda ett frågeområde som vi kallar Statlig lagstiftning för samhällsfreden. En viss nyansskillnad finns på detta frågeområde mellan Kjellén och Hansson. Medan Kjellén redan på 1910 talet ansåg att arbetsmarknadens parter hade visat att de inte klarade av en oreglerad marknad ansåg Hansson på 1930 talet att det fortfarande fanns hopp om att samförstånd kunde nås. Detta är dock bara en skillnad i bedömning av nuläge, inte av policy. Båda anser att staten måste gå in och reglera de områden i samhället på vilka frihet visat sig leda till handlingar som hotar att skada samhället. Vi kan utifrån detta anse att det här är en dubbel fästpunkt, det vill säga den återfinns hos både Kjellén och Hansson, den ingår dessutom i snittet då de båda jämförda personerna delar samma uppfattning i frågan.

 

Utifrån Kjelléns punkt statsmakten måste stärkas för att garantera det allmännas överhöghet gentemot den enskilde och Hanssons det allmänna är viktigare än enskilda grupper och individer. Därför måste statens överhöghet gentemot dessa garanteras bildar vi frågeområdet statens överhöghet gentemot den enskilde. Kjellén ansåg här att staten alltid måste gå före individen. Den måste anses ha en högre ställning än varje enskild person eller privat association. Likaså hävdar Hansson att alla i samhället måste underkasta sig lagar, samhället måste hävda sin överhöghet. Det är intressant att notera att Kjellén här påpekar att i denna fråga står konservativa och socialister enade mot liberalerna. Hansson ser också denna likhet då han säger att principen om samhällets överhöghet är en gammal god konservativ princip. Vi kan här bara konstatera och instämma i de undersöktas egna slutsatser - i denna fråga råder full samstämdhet.

 

Vad det gäller Statens roll som aktör på det ekonomiska området lät vi Kjellén säga: staten bör föra en aktiv ekonomisk politik både genom makten av ägarskap och genom lagstiftning. Detta medan Hanssons punkt löd: det privata näringslivet bör stå under samhällelig kontroll och statlig styrning. Hanssons punkt staten bör direkt äga verksamheter inom vissa speciella områden måste också anses vara grund för detta frågeområde som vi helt enkelt kan kalla staten som aktör på det ekonomiska området. Både Hansson och Kjellén menar att privata ägare inte fattar nationalekonomiskt riktiga beslut, det vill säga beslut som vore bäst för samhället som helhet. Båda anser att ett bolags intresse oftast inte är det samma som statens eller hela befolkningens intresse. Kjellén uttrycker sig i termer som att staten inte enbart är intresserad av finansiella intäkter av sin ekonomiska verksamhet utan vill även styra produktionen till det allmännas bästa. Hansson lägger fram samma åsikt genom att säga att den privata företagsamheten inte har någon samhällssocial syn utan därför måste stå under kontroll. Båda är inne på linjen att värdefulla naturresurser endera bör ägas eller kontrolleras av staten. Detta är ett brett område och Kjellén och Hansson har olika idéer och uttryckssätt. Grundtanken hos båda är dock att det privata initiativet är en värdefull ekonomisk kraft som emellertid inte kan lämnas åt sig själv. Staten måste på olika sätt kontrollera det privata näringslivet för att maximal samhällsnytta skall uppnås.

 

Nästa frågeområde är den offentliga sektorns roll. Detta område har endast en punkt i Hanssons vision som stöd: den offentliga sektorn bör byggas ut för att mota arbetslösheten. Någon vilja att använda en offentlig sektor, med jobb andra än rena nödhjälpsarbeten, till arbetsmarknadspolitik går ej att finna hos Kjellén. Kjellén anser visserligen att större statliga företag kan användas som stabilisatorer av konjunktursvängningar men det är en helt annan sak. Vi har här således funnit ett element som finns som ett "tillägg" i Hanssons vision jämfört med Kjelléns.

 

Kjellén utrycker en önskan om att staten bör ta ett positivt ansvar för sina medborgares välfärd och bildning liksom Hansson säger att staten bör ta ett positivt ansvar för sina medborgares välfärd och att medborgarna fostras i demokratisk anda. Ur dessa påståenden kan vi skilja ut det sista ledet i dem båda och bilda frågeområdet bildning för demokrati. Här skiljer sig Hansson och Kjellén åt, inte vad gäller målet, det är för dem båda goda demokratiska medborgare. Det som skiljer är medlen. Kjellén förespråkar helt sonika mer utbildning i politik i skolan. Hansson anser att staten bör främja en allmän demokratisk anda som skall genomsyra hela samhället. Denna anda säger han behöver inte nödvändigtvis komma av direkt utbildning utan skall mer implementeras i samhället som en allmän känsla, hur framgår inte.

 

Det första ledet i de två punkterna som låg till grund för föregående frågeområde anknyter till statens materiella hjälp till medborgarna. Detta frågeområde kan kallas den sociala omvårdnaden. Här har både Kjellén och Hansson punkter som säger att socialförsäkringar och olika typer av skyddslagstiftning hjälper till att stärka samhällssolidariteten, något som båda är måna om. Detta framkommer tydligt i kapitlet om den sociala inordningen. Hansson lägger fram sin syn på socialhjälp med en, i förhållande till Kjellén, starkare moralisk vinkling. Det är dock klart att detta är en punkt som båda förespråkar. Det kan vara problem med att avgöra till vilken utsträckning man vill bygga ut socialförsäkringarna. Båda förespråkar utbyggnad. Kjellén gör det emellertid i en tid då socialförsäkringarna låg på en lägre nivå än när Hansson förespråkade utbyggnad. Om det emellertid här finns en skillnad är det en gradskillnad och inte en artskillnad.

 

En annan orsak till låg samhällsgemenskap kan enligt Kjellén och Hansson vara att staten upplevs ta parti för en viss samhällsgrupp. Detta är ett av de farligaste hoten mot samhällsfriden. Staten måste upplevas stå över klasskamp och andra samhällstvister. Detta frågeområde ger vi benämningen statens uppträdande vid samhällskonflikter. Kjellén säger: staten bör uppträda som en opartisk domare i samhällskonflikter. Detta medan Hansson menar att: staten måste vid spänningar i samhället uppträda på ett sådant sätt att den inte upplevs ta ställning för en samhällsgrupp mot en annan. Här har vi åter igen samma grundinställning men med en gradskillnad i rekommendationen för statens handlande. Medan Kjellén har ett mera förebyggande handlingsförslag, att staten bör gå in och medla, har Hansson en inställning att staten bör "låta det gå" tills det är uppenbart att en skadlig samhällskonflikt hotar. Kjellén ser konflikter som oundvikliga medan Hansson hoppas att samförstånd i de flesta fall skall kunna nås.

 

Vi tilldelade vidare, i kapitlet om den sociala inordningen, Kjellén en punkt som innebar att han ville ha allmän rösträtt och garantier för stort valdeltagande. Den allmänna rösträtten skulle enligt Kjellén leda till en ökad socialitet i samhället genom att alla medborgare fick del i samhällets skötsel. Önskan om garantier för valdeltagande tog sig uttryck i en motion om röstplikt. Även Hansson ansåg att den allmänna rösträtten spelar en viktig roll för upprätthållandet av nationsgemenskapen. Hos Hansson finns dock inga antydningar om att något slag av tvång bör tillämpas. Det frågeområde som här utkristalliseras kan vi kalla allmän rösträtt. Här finner vi ytterligare en praktisk handlingsrekommendation av Kjellén som ligger utanför den socialdemokratiska idén medan själva tanken är densamma.

 

De tre senaste ovan genomgångna frågeområdena anknyter alla till vad Kjellén kallar socialitet. Det är anmärkningsvärt att Kjellén och Hansson tar upp denna fråga på ett så likartat sätt. Båda utgår från de tre huvudfrågorna: allmän rösträtt, social omvårdnad och statens opartiskhet. De menar att de är grundläggande förutsättningar för samhällsgemenskapen.

 

Kjellén vill tillämpa socialismens idéer om solidaritet i Sverige på ett sådant sätt att de omfattar hela folket. Denna punkt kunde lika gärna ha tillskrivits Hansson. Hanssons punkt - solidariteten skall inte endast omfatta en klass, det är den nationella solidaritetskänslan som skall byggas ut skulle kunna ha uttalats av Kjellén. Här, på området vi kan benämna samhällsgemenskapen är de två överens.

 

Kjellén har en färdig modell för hur den nya samhällstypen skall komma att se ut. Samhället skall vara byggt på jämlika organisationer. Tanken är att alla samhällsgrupper skall ha sin representant inför det hela. Någon motsvarande, lika klart uttalad, förutsägelse om den framtida samhällstypen finns inte hos Hansson. I de mer "revolutionära" skrifterna tycks dock en önskan om hela folkets sammansmältning till en enda klass synas som långt borta i ett töcken. Annars tycks Hansson inte ha någon bestämd uppfattning om hur det nya samhället, som han emellertid tror måste komma, kommer att se ut. Frågeområdet gruppsamhället är således ett frågeområde som endast återfinns i Kjelléns vision.

 

Hansson anser att den privata äganderätten inte får vara ett hinder för samhällets väl. Detta berör ett frågeområde vi kan benämna privat äganderätt. Hansson ser inte den privata äganderätten som någon princip som har något värde i sig. Om samhället har bruk av viss privat egendom bör det vara lätt för staten att expropriera den. Hansson för inte fram några moraliska argument utan tycks se det som en självklarhet att samhällets väl går före den privata äganderätten. Kjellén är mera kluven. Han anser att den socialistiska idén att staten är den egentlige ägaren till allt inom riket, som princip är riktig. Han anser emellertid att staten inte bör göra bruk av sin överäganderätt om inte den private ägaren missbrukar egendomen. Det står dock klart att om det privata brukandet står i strid med vad som staten anser vara det rätta bör staten kunna gå in med expropriation. Hansson och Kjellén tycks i denna fråga ha vitt skilda preferenser och utgångspunkter men kommer trots det båda fram till ställningstagandet att staten bör kunna vidtaga expropriation om den finner det gagna det allmänna bäst.

 

Nästa område är frågan om tillväxt VS fördelning. Här märks de bådas skilda utgångspunkter ännu tydligare. Kjelléns huvudmål är tillväxt. Denna kommer slutligen att innebära större nytta även för de fattigare samhällsgrupperna än en fördelning av det man redan har, anser Kjellén. En viss fördelning är dock nödvändig för att samhällsordningen skall upplevas rättvis av alla, säger Kjellén. En viss fördelning är hos Kjellén vad många skulle betrakta som en ganska kraftig fördelning då han anser den kunna omfatta både progressiva skatteskalor och värnskatt. Hansson tror att det är fördelning i första hand som ger störst nyttoökning. Detta i linje med marginalnyttoteorin. Hansson anser emellertid att man måste hitta en balans, tillväxt är också viktig. Båda söker en medelväg, en lagom fördelning som maximerar samhällets totala nytta.

 

Vad det gäller frågan om frihandel VS autarki har Kjellén och Hansson helt motsatta ledstjärnor. Kjellén förespråkar autarki i största utsträckning som är möjlig utan att skada ekonomin. Autarki gör landet motståndskraftigt mot angrepp eller oroligheter i omvärlden, enligt Kjellén. Han anser även att ett land bör bygga upp tullmurar i uppbyggnadsfasen av sin industri. Detta medan Hanssons huvudprincip är frihandel i den mån det inte medför sociala problem. Hansson anser emellertid att det i många fall kan vara ekonomiskt fördelaktigt med inhemsk förädling av råvaror och då bör detta uppmuntras av staten. Uttalandena leder inte till att Kjellén och Hanssons praktiska förslag hamnar i varsin ytterlighet på en skala mellan frihandel och protektionism. Reservationerna mot den egna huvudprincipen leder till en något mera pragmatisk, moderat hållning hos dem båda.

 

Vad det gäller Kontrollen över produktionsapparaten säger Hansson: Produktionsmedlen skall komma under hela samhällets bestämmande och kontroll. Detta är en punkt som inte återfinns hos Kjellén. Kjellén menar att man bör låta det privata initiativet sköta näringslivet så länge missbruk inte är uppenbart, det vill säga brukande som strider mot statens intressen. Det tycks som om man här kan göra jämförelser mellan statens kontroll över produktionsapparaten och statens inblandning på arbetsmarknaden. På den sistnämnda var det Hansson som ansåg att man skulle låta den sköta sig själv tills det var uppenbart att utvecklingen var på väg att skada samhället och ordningen.

 

*

 

Till denna jämförelse bör vi även tillägga ytterligare några saker. Det är intressant att både Hansson och Kjellén vill mena att deras idéer är de "rätta" för Sverige. De söker båda hävda att deras idéer är svenskare än deras motståndares åsikter. Kjellén talar som vi såg i kapitel fyra om att Sverige endast på sin egen grund kan byggas ut till ett lyckligt folkhem. Hansson å sin sida såg vi i samma kapitel säga att fascister och bolsjeviker har osvenskheten gemensam.

 

Trots att det inte direkt hör till något av våra frågeområden är det värt att påpeka att Kjellén tycks se klasskampen som något naturligt som staten bara skall döma och kontrollera. Kjellén anser inte att klasskampen bör kvävas av staten. Hansson tycks snarare anse att det bästa vore om grupperna kom överens utan statlig inblandning. Det vill säga att kampen upphörde.

 

Vi har nu indelat unionen av Hanssons och Kjelléns folkhemsvisioner i fjorton frågeområden. I bilaga 1 redovisas punkterna och bedömningen av överensstämmelse mellan Kjellén och Hansson, i tabellform. I nästa kapitel skall vi sammanfatta och kommentera de slutsatser som kan dras av jämförelsen mellan Kjellén och Hansson.

 

7. Slutsatser

 

 

Vi ser att elva frågor är gemensamma områden som berörs av både Kjellén och Hansson. På nio av dessa har endera Hansson och Kjellén lika eller likartade åsikter. Dessa nio är relativt oproblematiska i bedömningen, beaktat vår genomgång i förra kapitlet. De punkter som endast tas upp av en av de undersökta författarna är tre. Gruppsamhället av Kjellén respektive den offentliga sektorns roll och kontrollen över produktionsapparaten av Hansson.

 

De två punkter som tas upp av båda men som jag inte vågat påstå att Kjellén och Hansson tycker lika på är frihandel VS autarki och bildning för demokrati. På den förstnämnda har de båda helt olika grundinställning. Medan Kjellén som riktlinje förespråkar autarki förespråkar Hansson frihandel. Värt att anmärka är dock att de, i sina praktiska rekommendationer, båda är mycket pragmatiska och hamnar närmare varandra än vad deras diametralt olika grundprinciper implicerar. På den andra punkten, bildning för demokrati är förhållandet det att båda vill uppnå samma sak, goda demokratiska medborgare. Kjellén förespråkar emellertid här ökad fostran och utbildning i politik i skolorna medan Hansson visserligen anser att detta bör förekomma men att det främst är "självfostran" och "ömsesidig fostran" som bör bygga upp den demokratiska andan. Jag anser det emellertid fel att på dessa punkter säga att de har helt olika åsikter. Jag anser att benämningen icke helt överensstämmande lämpar sig bättre. I ett mängddiagram skulle dessa punkter således ligga så nära snittet som möjligt, men icke i det.

 

Vår huvudsakliga slutsats kan utifrån detta formuleras som följer, eller betraktas som mängddiagram i bilaga 2. Av totalt fjorton frågeområden bildar nio ett snitt. Två ligger strax utanför snittet på grund av att åsikterna hos Hansson respektive Kjellén är, om än inte motsägande varandra, inte heller överensstämmande. De tre övriga frågeområdena, eller fästpunkterna, ligger utanför snittet därför att de endast tas upp av den ene skriftställaren. Vår frågeställning var till hur stor del Kjelléns vision innefattades av Hanssons. För denna frågeställning blir de två frågeområdena som ligger utanför snittet, därför att de endast tas upp i Hanssons vision, ointressanta. Endast tolv punkter återstår då som relevanta för undersökningen, varav nio bildar ett snitt. Om vi godtar vår indelning av folkhemmet i frågeområden som grund för ett kvantitativt uttalande skulle vi kunna säga att Kjelléns folkhem ingår till 9/12 i Hanssons, detta måste dock anses vara att gå för långt. Den uppställning som används i denna uppsats kan inte användas till kvantitativa uttalanden. Vi kan dock utan tvivel säga att Kjelléns vision till övervägande del innefattas av Hanssons. Av de tre redovisade typutfallen i uppsatsens inledning är denna slutsats att hänföra som typutfall två. Vi bör dock märka att snittet upptar en stor del av unionen. Det vill säga: Hansson och Kjellén hade många likartade idéer.

 

Något som talar för Ljungrens tes att Kjelléns idéer har materialiserats av socialdemokratin är att Kjellén betonar och behandlar i första hand ideologiskt filosofiska spörsmål. Detta medan Hansson har lagt tonvikten på praktiska åtgärder. De Kjellénska idéerna står dock aldrig i något direkt motsatsförhållande till den praktiska politik Hansson förespråkar. Om möjlighet funnes att undersöka vilka praktiska åtgärder Kjelléns idéer rimligen borde leda till skulle jag inte bli förvånad om det vore just de som Per-Albin Hansson i sina skrifter föreslår.

 

Trots att Kjelléns idéer till stora delar återfinns i Hanssons program kan vi därav inte dra slutsatsen att socialdemokratin har fått dessa tankar från Kjellén. För att undersöka detta skulle även en funktionell idéanalys behöva göras. Kjellén talade redan på sin tid om likheter mellan sin lära och socialismen. Kjellén pekade på de stora likheterna mellan hans konservativa syn och den socialistiska grundtanken. De idéer som då hade beröringspunkter kan mycket väl själva ha utvecklat sig inom den socialdemokratiska rörelsen till att bli lika med Kjelléns. Något som Kjellén för övrigt hoppades skulle ske. Det är troligt, enligt min mening, och absolut möjligt, att påverkan ändå funnits av Kjelléns idéer. Vi kan dock inte som Ljunggren påstå som en sanning att socialdemokratin haft Kjellén som lika stor inspirationskälla som den har haft Marx. Vad jag dock vill drista mig till att påstå, med stöd i denna uppsats och i min kunskap om Marx’ lära, är att Hanssons ideologi har mer gemensamt med Kjelléns idéer än med Marx’.

 

 

*

 

Det finns andra slutsatser som kan dras av materialet som jag har behandlat i denna uppsats som jag anser vara värda att uppmärksammas. Det är värt att åter påpeka att begreppet stat hos Kjellén betyder hela den offentliga sektorn. Det vill säga förutom de beslutsfattande organen på riksnivå även de lokala beslutsfattarna och även utförarna av vissa offentliga tjänster. Hansson använder det allmänna som får anses vara ett korrektare begrepp på det som Kjellén åsyftar, om än ett luddigare sådant.

 

Hansson hoppas och tror att samförstånd och frivillighet skall vara möjligt. Kjellén är säker och övertygad om att klasskampen är oundviklig och tvång måste till för att kontrollera den. Det tycks vara en skillnad inte i önskningar och ideologi utan i tron på människors godhet, deras förmåga till samförstånd. Vissa skulle kalla Kjellén för pessimist, andra realist. Vissa skulle kalla Hansson för utopist, andra framtidsbejakare.

 

Vi har i uppsatsen konstaterat att Hansson erkänner att socialdemokratins politik tidigare varit klassbetonad. Detta har dock ändrats enligt Hansson. Socialdemokraterna är numera folkpartiet, hela Sveriges folks parti. Vad Kjellén hade haft för uppfattning om den "nya socialismen" som socialdemokratin kom att stå för efter Hanssons tid vid rodret, kan vi bara gissa. Min gissning är att han inte hade varit odelat negativ.

 

*

 

Denna uppsats har rest ett antal öppningar mot näraliggande, möjliga undersökningar som vore intressanta att utföra. En öppning för vidare undersökning kan vara frågan om när socialdemokratin i Sverige gick över till att bli konservativ istället för revolutionär? Denna övergång verkar kunna spåras i Per-Albin Hanssons skrifter.

 

Något annat som jag anser vore värt att undersöka är om Kjelléns gruppsamhälle faktiskt infann sig. Är partierna bara marionetter åt intressegrupper? Att ett eller annat politiskt parti "endast representerar ett särintresse" är en anklagelse som ofta kan höras i den politiska debatten. Detta skulle i sådana fall kunna vara en indikation på ett gruppstyrt samhälle med partisystemet endast som mask. Intressant kan vara att se hur socialdemokratin och Centern reagerar då både facken och Lantbrukarnas riksförbund säger nej till år 2010 som slutår för kärnkraften …

Tillbaka