Tillbaka

C-uppstats: Rudolf Kjellén - och hans kritiker

På seminarium vid Högskolan i Karlstad

Av Fredrik Sandberg © 1995

Handledare docent Mats Dahlkvist

 

1. Inledning 

 

 

1.1 Anledning

 

Jag blev överraskad då jag skrev min B-uppsats om konservatism i svenska partier. Jag hämtade då material från Torbjörn Aronsons bok Gösta Bagges politiska tänkande och fann att Aronson nästan med förakt talar om Rudolf Kjellén. Aronson citerar Herbert Tingsten där denne talar om Kjelléns "stollighet", ovetenskaplighet och hans "ohämmade tankeflykt". Aronson fäller också själv en hård dom över Kjelléns läror:

 

I ett större idépolitiskt perspektiv tillhör Kjellén utan tvivel den fascistiska idétraditionen. ... (Han) förnekade flertalet av konservatismens grundföreställningar. ... Kriget gavs en positiv värdering av Kjellén, både ur moralisk och socialdarwinistisk synpunkt (d.v.s. två oförenliga synsätt, och därvid också uttryckande de olösliga motsättningarna i hans tänkande.)

 

Detta kontrasterade starkt mot den i huvudsak positiva uppfattning jag fått om Göteborgsprofessorn på Gunnar Falkemarks föreläsningar i politisk teori under höstterminen 1993 vid högskolan i Karlstad. Även i boken Statsvetarporträtt skriver Falkemark i betydligt positivare ordalag om Kjellén:

 

Jag finner Rudolf Kjellén vara en mycket läsvärd statsvetare som besitter en ovanlig förmåga att (nästan) alltid ha något intressant att säga. ... I ett intellektuellt klimat där all våghalsighet i hypotesbildning länge brännmärkts som oansvarig spekulation, framstår emellertid Kjelléns dristighet som en uppfriskande fläkt. ... Anklagelserna att Kjellén på något mer grundläggande sätt skulle brista i vetenskaplighet har jag inte funnit vara välbestyrkt. Det är - enligt mitt förmenande - hög tid att forskarsamhällets utdömda ostracism av honom upptas till allvarlig revision.

 

Aronson anklagar Kjellén för att vilja hänvisa Sverige rollen som vasallstat i ett tyskt imperium. Hos Falkemark finner vi en helt annan inställning tillskriven Kjellén:

 

Den ensidiga råvaruexporten hotar tilldela Sverige en kolonial ställning. Kan detta beroende brytas - "Vi ha nog af minnen från Hansans gamla dagar" - och ett betydande mått av autarki uppnås, anser Kjellén det vara maktpolitiskt till vårt lands fördel att gravitera mot den tyska maktsfären.

 

Dessa motstridiga uppfattningar om Kjelléns önskningar har fått mig att vilja undersöka hans skrifter för att undersöka om han var en oreserverad tyskvän och en av, som Aronson påstår, nazismens och fascismens fäder. Falkemark gav snarare uppfattningen att Kjellén var en svensk nationalist som såg realistiskt på utrikespolitiken och att han tillhörde den konservativa gruppen av statsvetare.

 

1.2 Syfte och problemställning

 

Syftet kommer att vara att undersöka om Kjellén var en verklighetsflyende, tyskvänlig "stolle" som Aronson, och många fler, gör gällande eller om han var den genialiske och klarsynte vetenskapsmannen som blivit missförstådd av sin eftervärld, som snarare är Falkemarks tes. Den precisa problemställningen blir:

 

Är den negativa kritik Rudolf Kjellén får relevant eller är hans utsagor på olika områden väl underbyggda och logiska?

 

1.3 Metod och avgränsning

 

Jag skall söka besvara ovanstående problem genom studier av Kjelléns skrifter, liksom hans kritikers skrifter. Eftersom Kjelléns utsagor ofta innebar ett slags förutsägelse, eller möjlighet till sådan, kommer jag att som kriterium för riktighet ofta att använda graden av överensstämmelse med det facit som man sitter med, då 80 år förlupit. Jag kommer i huvudsak att undersöka Kjelléns bedömning av första världskrigets stormakter före kriget. Kunde hans "system" förklara krigets utgång? Om det inte kunde förklara utgången blir uppgiften istället att undersöka anledningen därtill. För att veta mer exakt var jag skall söka brister i hans teorier och undersökningar skall jag läsa hans kritikers skrifter och utifrån dessa ställa fem kritiska frågor till Kjellén. Dessa frågor presenteras i andra kapitlet nedan och skall så gott det går sammanfatta den huvudsakliga kritiken. Dessutom skall givetvis logiken och den eventuella förekomsten av motsägelser i hans resonemang att uppmärksammas.

 

En mycket viktig och nödvändig avgränsning när man behandlar Kjellén är att inrikta sig på hans vetenskapliga arbete. Inte på hans politiska eller personliga uttalanden; om det nu inte skulle vara just detta man är intresserad av. Vi gör här således den skarpa markeringen att vi intresserar oss endast för Kjelléns vetenskapliga arbete. Varför detta betonas starkt kommer tydligt att framgå för läsaren av denna uppsats.

 

1.4 Källor och litteratur

 

Källorna har varit Kjelléns och hans efterföljares och vanligen motståndares skrifter. Övrig använd litteratur har varit böcker av det slag som ovannämnda Aronsons och Falkemarks. Genom metodens utseende kommer dock de sistnämnda att användas endast för att få ledning i vad att söka efter. De kritiska kollegorna och efterföljarna samt Kjellén själv presenteras i andra kapitlet respektive tredje kapitlet.

 

 

2. Kritikerna talar och frågor ställs 

 

2.1 Axel Brusewitz

 

Först till tals kommer Axel Brusewitz. Brusewitz föddes i finländska Vihtis 1881. Han tog sin kandidat examen i Uppsala 1903 och blev licentiat 1909. Efter sin disputation 1913 förordnades han till docent. 1923 blev han skytteansk professor i vältalighet och statsvetenskap. Brusewitz hade dock innan det haft en hel del andra befattningar, bland annat som lärare i stats- och samhällslära vid krigsskolan och tillslut lektor vid folkskoleseminariet i Uppsala. Vid sidan av dessa akademiska befattningar hade han även en rad uppdrag i utredningar och riksdagsutskott. Brusewitz avgick med pension 1947 och avled tre år därefter. Brusewitz var en mycket uppskattad professor och en av docenterna under denna tid, Herbert Tingsten, talar i sina minnen med förtjusning om att "Brusewitz postseminarier påstods höra till de roligaste och supigaste i Uppsala". Brusewitz var i hög grad inriktad på författningshistoriska problem med stark tyngdpunkt på nutidshistoriska problem och statsrättslig analys av författningspolitiska institut. Detta var något som, vi senare skall se, skilde honom starkt från Kjellén. Nils Andrén instämmer i Tingstens synpunkter att Brusewitz var något för tung och långsam i sina föreläsningar och det faktum att han under långa perioder tog tjänstledigt från denna del av undervisningen sannolikt berodde på ointresse och att katederföreläsning inte var hans starka sida. Han var knappast en god representant för professurens första del, vältalighet.

Brusewitz var mycket mån om och engagerad i Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala som hade grundats av Rudolf Kjellén, hans företrädare. Förening blev med tiden för Brusewitz allt mer hans "egen". Genom föreningen publicerades framförallt doktorsavhandlingar, dessa utgavs som "Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala genom Axel Brusewitz". Brusewitz hade en dominerande personlighet och en väldig auktoritet. Han vek aldrig undan då han var övertygad om att han hade rätt. Andrén tar som exempel att Tingsten framhåller Brusewitz dominerande drag och säger att han inte var lika generös som Rudolf Kjellén, som Tingsten också haft som föreläsare, när docenter och doktorander ville ifrågasätta den professorala visheten. Brusewitz var en hängiven kämpe för de liberala idéerna. Vilket även färgade hans gärningar.

 

Han (Brusewitz) ställde sig själv på barrikaden för frihetstiden, och framför allt, för parlamentarismen mot kungamakten i uppsatsen 'Frihetstiden som avskräckande exempel'. ... Brusewitz vetenskapliga gärning var i hög grad politiskt präglad, ... Hans liberala författningssyn påverkade uppenbarligen nästan alltid hans ämnesval för sin egen forskning och styrde också ofta hans ämnesrådgivning för uppsatsförfattare på olika nivåer.

 

Brusewitz hade ett påtagligt starkt förhållande, på det ideologiska och politiska planet, till Karl Staaf. Brusewitz var en av de som bar kistan vid Staafs begravning. Året efter Brusewitz död gavs boken "Kungamakt, herremakt, folkmakt" ut, det var en sammanställning av sent skrivna uppsatser av honom. Den här boken blev ett slags ersättning för den studie av den konstitutionella krisen mellan höger och liberaler som Brusewitz aldrig hann slutföra. Denna studie var tänkt som ett bidrag till synen på parlamentarismen i Sverige. Då den utkom omgavs den med stora förväntningar. Brusewitz efterträdare Carl Arvid Hessler skrev om de ingående uppsatserna att skärpan i problemformuleringen liksom de tillspetsade uttrycken var bra. De senare dock drivna så långt att de inte var förenliga med sträng objektivitet, ingen kunde tveka på vilken sida Brusewitz själv stått i striden. En av hans elever, Olle nyman skrev att "Tendensen är kort sagt pro-Staafsk, proliberal, antikonservativ och framför allt antimonarkisk".

 

Brusewitz var den som avbröt "det Kjellénska experimentet" och lade om rodret i en mer traditionell inriktning. Nils Andrén anser att Brusewitz historiska insats inom statsvetenskapen var hans roll som planerare och dirigent för den forskning som bedrevs av hans lärjungar.

 

Brusewitz, som själv blivit anklagad för politisk färgning och bristande objektivitet, anser att den värdesättning Kjellén gör av stater, i syfte att värdera livsdugligheten, i hög grad är subjektiv och tillfällighetsbetonad. Han anser att den inte vilar på vetenskaplig verklighetsanalys. Brusewitz anser dessutom att det knappats kan förnekas att den är färgad av politiska sympatier och antipatier.

 

Den första konkreta frågan utifrån detta blir:

 

Är Kjelléns värdering av staterna färgad av politiska sympatier eller vilar den på vetenskaplig verklighetsanalys?

 

Brusewitz anser vidare att Kjellén tog en stor risk då han utmanade historien genom att säga att den tyska stormakten nu skulle erövra sin plats i solen. Förvånande säger Brusewitz att det behövs ingen vidare utredning om orsakerna till att krigets utgång ledde till en kris för Kjelléns lära. Han menar att verkligheten dementerade verklighetsanalytikern och på så sätt underminerade dennes system. En utredning borde emellertid vara på plats. Ingen modell, av människa skapad, kan täcka alla fall som verkligheten skapar. Dessutom kan modellers resultat feltolkas av användaren.

 

Den andra konkreta frågan utifrån detta blir:

 

Vad var Kjelléns prognos för första världskriget och om denna var fel, vari låg orsaken härtill?

 

Brusewitz tillerkänner Kjellén en stor begåvning vad gäller skriftställarskap, retorik och pedagogik. Hans skrifter är fulla av lysande metaforer och slagord enligt Brusewitz. Han anser emellertid att metaforerna ofta används som bevis. Vilket om det stämmer vore mycket ovetenskapligt.

 

Den tredje konkreta frågan utifrån detta blir:

 

Beläggs vissa saker endast med metaforer i Kjelléns skrifter?

 

2.2 Nils Elvander

 

En annan kritiker var Nils Elvander. Elvander anser att en positiv värdering av kriget är nödvändig som ett led i Kjelléns lära. Han menar att Kjellén var den tyska geopolitikens fader och att det var den som spelade en stor roll som underlag för den politiska propagandan för och i det tredje riket. Elvander tar fasta på de spelregler geopolitiken, enligt Kjellén, uppställer för olika stater. Elvander sammanfattar några av Kjelléns spelregler:

 

Stormakternas politiska aktivitet bestäms till stor del av deras geografiska läge, gränsförhållanden, naturresurser, befolkningsförhållanden o.s.v. Vissa stater är sålunda genom sina geopolitiska förutsättningar tvingade att föra en expansiv politik. Särskilt gäller detta överbefolkade stater, ... medan däremot underbefolkade stater eller stater med klen folkökning gör sig skyldiga till "öfvergrepp" om de ger sig in på en expansiv politik.

 

Elvander jämför sedan detta med Kjelléns åsikt att definitionen på en stormakt är att den är just expansiv. Elvander anser att Kjellén här sätter sig över geopolitikens lagar, det vill säga att han går emot vad han själv har sagt. Elvander anser att Kjellén stundom rättfärdigar stormakters expansion trots att den är "öfvergrepp" enligt hans egen lära.

 

Den fjärde konkreta frågan utifrån detta blir:

 

Rättfärdigar Kjellén att stormakter begår "öfvergrepp" enligt hans egen lära?

 

2.3 Herbert Tingsten

 

Herbert Tingsten föddes 1896. Han disputerade 1923 men tjänstgjorde därefter en kort tid som diplomat vid UD. I ett flertal år var han även sekreterare i konstitutionsutskottet. Tingstens forskning hade två huvudföremål: politiska institutioner och politiska ideologier. Hans avhandling, 1923, behandlade folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. Detta arbete utförde han på uppdrag av en kommitté som arbetade med införandet av ett folkomröstningsinstitut i den svenska regeringsformen.

Vi skall här se att liksom de andra av Kjelléns kritiker var Tingsten en helt annorlunda forskar personlighet än Kjellén. Kjellén sökte omfamna hela det statsvetenskapliga ämnet, i dess väldighet. Tingsten och de andra inriktade sig enskilda områden.

 

Tingstens institutionsforskning kan enligt Jörgen Westerståhl uppdelas i två grenar. Den ena rena författningsbestämmelser och den andra ett stort kvantitativt material. 1932 gjorde Tingsten en stor studie av majoritetsval och proportionalism, en studie över valsystemet i andra länder. Han diskuterade här om röstfördelning och valdeltagande i de olika valsystemen och hur de kunde tänkas fungera med hänsyn på bildandet av majoritetsregeringar, åsiktsrepresentationen och valdeltagandet. Herbert Tingsten skrev en bok kallad: "Political behaviour" (1937) som fick internationell uppmärkelse. Enligt Jörgen Westerståhl avvek denna bok starkt från Tingstens övriga produktion. Personerna i Tingstens omgivning blev mycket förvånade då boken utkom. Den rönte emellertid framgång på det internationella planet. Westerståhl vittnar om att då han var i USA på femtiotalet var denna bok välkänd bland de forskare som var i färd med att utforma det amerikanska studiet av politiskt beteende. Till denna bok hade Tingsten samlat in valstatestik från ett antal europeiska städer och i särskilda kapitel undersöktes kvinnors, olika åldersgrupper och socialklassers valdeltagande och röstning. Från detta ställde sedan Tingsten upp lagar om politiskt beteende.

 

Tingsten hade en anspråkslös syn på statsvetenskapens uppgift. Han avvisade tanken på att den skulle anvisa vägen för politiska avgöranden i mer betydelsefulla sammanhang. Detta var något som vi senare skall se inte stämde med Kjelléns syn på ämnet. Tingsten skrev ett antal böcker rörande författningens utveckling i ett antal ledande demokratier. Hans största produktivitet låg dock inom det område som avser de politiska ideologierna. Vid behandlingen av ideologierna utvecklade Tingsten en speciell idelogikritisk metod. Den har två huvudformer, den kan gälla motsägelser och glidningar i ideologins argumentation och den kan gälla de verklighets uppfattningar som finns i ideologin. Det vill säga om de är korrekta eller ej. Huvudföremålet för Tingstens ideologiska undersökningar var från början fascismen och nazismen. Kritiken av dessa ideologier skrev han med ett slags ursinne som annars inte kan skönjas i hans skrifter. Boken "Den nationella diktaturen" (1936) blev ett slags bibel för de som ville skaffa sig en argumentation mot fascismen och nazismen på trettiotalet. Ungefär vid samma tid som denna bok kom ut blev Tingsten av Sovjets beskickningschef, erbjuden att skriva ett företal till en utgåva av den sovjetiska författningen, han avböjde dock. Tingsten skrev även en bok om den konservativa ideologien. Däremot skrev han aldrig någon om den liberala. Detta anser Westerståhl vara typiskt för Tingsten: att han aldrig utsatte den demokratiska idé världen - hos Jörgen Westerståhl tydligen lika med den liberala - för något angrepp. Det mest betydande ideologiska arbetet anses dock vara det om socialdemokratins utveckling.

 

Tingsten ansåg sig själv från början som liberal. Han blev senare socialist utan att för den skull se sig som marxist. Han röstade socialdemokratisk åren 1924-1944. Han övergav dock tron på socialismen som ett ideal i mitten av fyrtiotalet. Enligt Westerståhl troligen efter att ha läst Hayeks bok "Vägen till träldom" (1944). Han svängde dock senare i livet något tillbaka mot socialismen.

 

Herbert Tingsten ansåg att de system sådana forskare som Kjellén byggde upp var ett sätt att få sina egna åsikter att ligga till grund för vad som för den stora massan kom att betraktas som vetenskapliga klarlägganden. Tingsten menar att genom att bygga ett system i vilket forskarens egna idéer ingick, kunde systemet sedan användas objektivt men ändå ge svar som var färgade av dess skapares värderingar.

 

Den femte konkreta frågan utifrån detta blir:

 

Hade Kjelléns lära hans politiska värderingar inbyggda i sig och gav den därför färgade svar?

 

 

3. Rudolf Kjellén och hans lära

 

3.1 Personen

 

Kjelléns akademiska karriär var mycket snabb. Han föddes 1864 på Torsö i Vänern och skrevs redan 1880, endast 16 år gammal, in vid Uppsala universitet. 1890 erhöll han doktorsgrad. Han blev sedan lärare vid Göteborgs högskola där han även undervisade i geografi. Här kan man möjligen se en anledning till att geografiska tankesätt inlemmades i Kjelléns statsvetenskapliga system. 1901 blev Kjellén professor i statskunskap med statistik. Kjellén var även politiskt aktiv och under de två första årtiondena i vårt sekel satt han som konservativ representant i Riksdagen. 1916 måste rent titelmässigt få anses vara kulmen på hans karriär då han kallades till den högt hållna platsen som Skytteansk professor i Uppsala. Hans liv slutade 1922.

 

Jag skall här söka skapa en bild av Kjelléns lära och hans sätt att resonera. Jag tror att det är nödvändigt att känna till dragen i hans system för att på ett objektivt sätt kunna bedöma kritiken och förstå vad lösryckta uttalanden av Kjellén egentligen innebar i det sammanhang de från början skrevs. Kjelléns lära präglas av att den endast kan fattas som en helhet, ett helt tankesystem. Därför har jag också valt att presentera den i en helhet istället för att lägga in den som små lösryckta bitar i själva granskningen av kritiken. Jag har inför denna sammanställning tittat främst på hans bok Staten som livsform. Detta eftersom han själv säger att det är i denna bok som hans spridda studier löper samman till en sammanställd, fast statsåskådning. Denna helhet var också hans mål som vetenskapsman - ett politikens system. Här nedan presenteras sålunda de stora dragen i hans lära, inte några praktiska tillämpningar av den. De kommer att redovisas i själva granskningen i de fall där de faller under de kritiska frågorna.

 

3.2 Hans lära

 

1908 betecknar enligt Kjellén hans brytning med den juridiska statsåskådningen. Den officiella uppfattningen inom vetenskapen var att staten var ett rättsobjekt. Kunskapen om staten blev då en ren författningskunskap. Detta ansåg Kjellén vara högst otillfredsställande. Han tyckte att staten var mycket mer än blott sin egen författning. Han citerar Bornhak som säger att "Staten skall inte förnuftsenligt konstrueras utan empiriskt fattas." Kjellén anser att man inte bör konstruera "staten" utan att den själv kan vittna om sitt väsen. Kjellén vill hitta de andra sidorna av staten. Utöver den rent passivt juridiska funktionen, det vill säga den rättskipande, har staten blivit allt mer aktiv - ger social hjälp, uppfostran och stödjer kultur. Staten har även blivit allt mer av en ägare - statligt ägande - något som påskyndats av det stora kriget. Det ökade statliga förmyndarskapet har kommit för att stanna anser Kjellén. En klar kontrast mot liberalers syn på staten som endast en rättsskipare. Kjellén anser att det är i denna riktning statskunskapen måste utbreda sig - att se staten som en social och ekonomisk kraft vid sidan om dess egenskap som rättskraft. Det finns inte längre någon klar gräns mellan Staat und Gessellschaft (stat och samhälle) anser han. Kjelléns mål var att avgränsa statskunskapen och ge den ett eget rum. Han säger själv att i och med denna utvidgning riskerar statskunskapen emellertid att slukas av sociologin och nationalekonomin liksom den tidigare riskerades att slukas av juridiken.

 

Kjellén är mycket resonerande i Staten som lifsform. Det är som om han satt och tänkte medan han skrev utan att veta vart tankekedjan skulle föra honom. Det är sannerligen inte någon faktauppradande lärobok. Kjelléns tankar och fakta vävs ständigt samman till ett långt resonemang och man får vänta länge på slutsatser.

 

Eftersom Kjellén är inne på tanken att staten skall "empiriskt fattas" försöker han genom att undersöka pressens beskrivningar av makter att finna deras väsen. Han citerar flera samtida pressklipp för att fånga upp tidsandan. Han kommer fram till att pressen skriver om länderna som om de vore personer eller om man så vill levande väsen, med förbindelse med andra likartade väsen. Han ser vidare att geografer börjar göra anspråk på statsbegreppet. De anser att staten är ett stycke mänsklighet samt ett stycke organiserad jord. Kjellén anser dock att dessa två delar visserligen är närmast staten men dock inte de enda delarna. Han frågar sig om man kan tänka sig att skilja ut militarismen ur Tyskland eller den republikanska författningen ur Frankrike eller parlamentarismen ur England och fortfarande se dem som helheter. Kjelléns svar är nej och han menar vidare att geografin är inkompetent att famna hela begreppet stat, till det måste statsvetenskapen till.

 

Kjellén anser att staten har två sidor, en inre och en yttre. Den inre skulle vara rättsordningen och socialomsorgen, riktad till det egna folket. Den yttre är den sida som visas upp vid kontakter med andra stater - främmande makter. Statsvetenskapen har hitintills inte velat ta till sig detta perspektiv därför att den inte känner igen sitt eget objekt enligt Kjellén. Den har hittills endast sett det inåtvända begreppet stat. Om man konfronterar de båda begreppen av stat skulle man se att de är ett och samma väsen. Om vi vore i Frankrike och tittade skulle vi se dess insida och se Sveriges utsida som en främmande makt. Alla stater har en insida och en utsida om man tittar helt objektivt säger Kjellén. I staterna ingår både rätts och makt elementen det vill säga både sedligheten och den organiska driften. Den senare tar över i allt jordiskt liv då nöden tränger sig på. Statskunskapen har hittills sett den egna staten som ett rättsobjekt och andra stater som rena intresseväsen. Kjellén säger att det kanske har varit medborgerligt nyttigt men om statskunskapen skall tjäna sin roll som vetenskap måste man kasta av sig denna fördom och se alla staters båda sidor. Det är inte så att Kjellén förnekar berättigandet i att lägga idealets måttstock på staten och att hylla det förnuftiga väsendet. Han anser tvärtom att det är av godo att man försöker övervinna statens dualism till att det ska bli endast rättens övervälde.

 

De olika aspekterna av staten syns olika tydligt om man tittar på sin egen stat eller på andra stater enligt Kjellén. Då utsiktspunkten är placerad inne i staten ser han först ett rättsligt fenomen och därefter ett socialt och ekonomiskt och slutligen det etniska och det geografiska. Då utsiktspunkten är placerad utanför staten ser han stater som likar. Då syns först den geografiska och den etniska bilden därefter den ekonomiska och samhälleliga och sist rättsordningen.

 

Kjellén bemöter i viss mån den kritik han fått för sin trohet till organismläran. Han säger att diskussionen om staten som organism lätt urartar i tvister om ord. Man kan höja upp statens personlighet till det rena förnuftets höjder eller sänka det till det animalas eller rent av det vegetabilas nivå. Detta är dock bara ord, liknelsens betydelse ligger i att staterna faktiskt beter sig som något slags organism. Han anser inte att man behöver bry sig om sådan kritik som går ut på att anmärka att stater inte har fortplantningsorgan.

 

Kjellén vill att statsvetenskapen skall utökas till att handla om "statsskeppen" snarare än om statsskicken. Det är denna distinktion som blir den verkliga avgränsningen mot andra vetenskaper, det vill säga forskningen om statens hela.

 

3.2.1 Geopolitik

 

Geopolitiken är läran om staten som geografisk organism, staten som rike. Det är denna lära som Kjellén har blivit mest känd för. Värt att påpeka är att Kjellén blev mer känd utanför Sverige än här hemma.

Kjellén försöker språkligt härleda att vi inte kan tänka bort landet ur staten. Han lyckas bra med detta på Svenska, Tyska och Danska men upptäcker sen själv att det inte går om man tar Franska eller Engelska ändå säger han sig att detta är ett bevis för att land, i den geografiska betydelsen är förbundet med statsbegreppet. Han ger exempel på andra maktfaktorer som liknar stater men som saknar land. Han tar som exempel fackföreningar, katolska kyrkan o.s.v. Kommunen har ett geografiskt område men har istället inte fullt självbestämmande. Folket kan vidare vara organiserat före det har någon verklig stat. Vandrande nomadstammar som de tidiga germanerna kan ha väl utbildade författningar och vara högt kulturellt stående men kan inte betecknas ha någon stat då de inte har något land, enligt Kjellén är de endast samhällen. Kjellén diskuterar statens beroende av ett land mycket omfattande. Han ger ett flertal exempel som dock inte övertygar om man inte håller med honom om grundtesen att landet är intimt sammanbundet med staten: En stat kan aldrig flytta. En bonde kan sälja sin jord och köpa ny, det kan inte en stat. En stat som överger sitt land dör. Expansion kan aldrig vara förflyttning utan endast likt ett träds växt ske utåt.

 

Han säger om analogier att de är menade som ett ljus för ögonen, inte som skygglappar. Detta antagligen med anledning av att vissa sade att han använde analogier som ett slags falska bevis.

 

Han citerar Tegnér som säger att inom Sveriges gräns skall vi återerövra Finland. Kjellén anser detta vara en djupt geopolitisk insikt. Denna kallar han för konvalescensens lag. Då ett landområde gått förlorat försöker staten ersätta detta med något annat som då Holland försökte erövra Belgien åter på havs och sjöbottnar. Sverige ersatte unionen med ett kraftigare utnyttjande av våra egna naturtillgångar. Kjellén leder inte detta i bevis och det hela känns endast som ett löst hängande påstående som borde ha bevisats. Vissa delar av territoriet kan mistas lättare än andra. Sverige skulle i dagens läge aldrig klara av att mista Bohuslän - det är ett viktigt område som förbinder oss med havet. Geopolitiken kan genom sådana här insikter tjäna krigsherrarna. Den kan utpeka de svaga delarna hos ett land. Det skulle vara lättare att erövra Norrland genom att besätta Stockholm och kräva Norrland än att besätta Norrland ty då skulle Sverige fortsätta att kämpa emot.

 

Det råder viss tveksamhet mot att se stater som individer då individer är något helt avskilt. Stater strävar dock efter att bli avskilda. Likt en organisk varelse skall en stabil stat ha naturliga yttre gränser och vara harmonisk inåt. Bäst sker denna avskilnad genom havet. De bästa gränserna har sålunda insularriket. Riken som Schweiz, Serbien, Bolivia har alltid en längtan till havet, Rysslands historia är en bekräftelse på detta. Berg är annars en bra naturlig gräns. Kjellén påpekar dock att ett mäktigt folk lättare kan blicka över ett berg än vad ett litet folk kan. Flod är en mycket dålig gräns och den finnes endast i föga utvecklade statsbildningar.

 

Kjellén. säger att under första världskriget har floder ånyo blivit bättre gränser därför att de är naturliga skyttegravar. Floderna har ett företräde framför de annars lämpliga sterila områdena skog och öken: de har en klar markerad linje. Dessa sterila områden leder dock tanken till en gammal gräns som fanns tidigare: zonen, det vilda land som fanns mellan olika stater. Ett exempel härpå är lappmarkerna en modern form av detta är de neutrala zonerna som exempelvis den mellan Sverige och Norge som fanns från unionsupplösningen och ända tills in på 1990-talet.

 

Kjellén säger att den organiska avskildheten utåt måste motsvaras av en organisk inre sammanhållning, om riket skall kunna betraktas som "individuellt". Kjellén tycker sig se att det finns hög solidaritet i "flodmynningsriken". Detta gäller både historiska statsbildningar som de vid Eufrat, Tigris och Nilen samt modernare som till exempel Nederländerna. Kjellén anser dock att det finns brister i dessa bildningar då de ofta saknar kontroll över flodens alla delar. Det vill säga både källor och mynningar. Ett nutida exempel på vad sådant "politiskt tryck" kan innebära är ju de dispyter kring vattenfrågan i dagens mellanöstern, då främst om Jordanfloden. Kjellén säger även att den circummarina bildningen är en möjlighet till inre sammanhållning. De historiska exemplen är Roms medelhavsvälde och Sveriges Östersjövälde. Den vid Kjelléns tid existerande bildningen av denna typ ansåg han vara det Engelska Indiahavsväldet. Han menar att det som gör denna typ av bildningar fungerande är den centripetala kraft havet har kommit att utgöra genom handel, sedan sjöfarten utvecklats. Detta är en motsats till havets tidigare primära funktion som avskiljare. Kjellén tror dock att den circummarina bildningsformen hör historien till då landför-

bindelser snart har utvecklats så mycket att de har inhämtat havets försprång. Havet får då ånyo dess roll som avskiljare.

 

Kjellén anser att "naturgebitet", den mark statsbildningen är byggd på, inte får vara enformig. Den måste snarare omfatta olika naturtyper som skogar, floder, åkrar och ängar. Annars ger den endast möjlighet till en ensidig produktion som leder till sårbarhet. Kjellén kallar detta "autarkins stora lag". Ett land måste ha en viss förmåga till självförsörjning och det är därför som statsstaterna inte hade någon framtid enligt Kjellén. Som många konservativa politiker hyllar Kjellén autarki. Ett mål för staten är att kunna vara självförsörjande. Han anser inte att extremen England med nästan uteslutande råvaruimport och industriförädlade varor på export är någon lyckosam modell. Ej heller Englands koloniers eller Rysslands ensidiga export av råvaror och import av industrivaror är bra. För de sistnämnda anser han att tullmurar är nödvändiga under uppbyggnadsfasen av den egna industrin.

 

Kjellén säger att vi nu har gått igenom naturens egenskaper men att dessa av människor kan förstärkas. En sämre naturlig gräns kan förstärkas dels genom att den byggs in i människors medvetande över tiden. Den blir då en andligt starkare gräns. Den andra möjligheten är den som en stark stat har att upprätthålla en dålig gräns i motsats till en svag stat för vilken en onaturlig gräns skulle vara ödesdiger. Vad gäller den naturliga inre sammanhållningen och möjligheten till mångsidig produktion kan den bättras genom förändring av naturgebitet. Exempelvis genom uppodling.

 

Kjellén anser att stora stater, eller snarare geografiskt stora länder, har större potentiell livskraft än små. Holland och England har hittills varit mäktigare än Kanada och Brasilien men det är en fråga om utvecklingsgrad, eller för att tala med ett Kjellénskt uttryck "mognadsnivå". Han menar att ett livskraftigt eller om man så vill mäktigt land, för att behålla sin makt är nödgad till att expandera om det vill behålla sin plats bland världens stormakter. Utan något starkare förstorings glas kan man här mellan raderna se att Kjellén inte ser kriget som den enda expansionsmöjligheten. "Men i hela denna utveckling till större riksbildningar spåra oförtydbart en politisk nödvändighet, och statsmännens frihet begränsar sig i det hela till att finna utvägarna till dess förverkligande." Inte obekant för våra öron låter hans påstående att då "standarden" svällt till storlekar som USAs, Rysslands och det dåtida Engelska väldets fordras ett större Europeiskt statskomplex. Ej heller låter det obekant att dessa större statsblock innebär risker för de små ländernas fulla suveränitet. Kjellén förutsäger ett mera sammanslutet Europa och på sikt även ett amerikanskt block.

 

Kjellén har även synpunkter på staternas form. Det grundläggande är att riket hänger samman och inte är delat i åtskilda landområden (jfr Öst- och västpakistan). Han anser att den runda formen är den som lättast ger sammanhållning kring en medelpunkt. Ett missförhållande mellan längd och bredd är av ondo då det försvårar kommunikationer mellan "polerna". Kjellén tar upp flera fall där unioner fått bli lösningar på sådana problem. Kjellén menar även att man kan se på ett rikes olika utstickande "flikar" vilka landområden det gärna skulle vilja tillskansa sig från sina grannar.

 

Kjellén diskuterar även om staters politiska läge, det vill säga vilka typer av grannar de har. England som endast har havet som granne kan mer fritt än till exempel Tyskland välja vänner. Värre än Tysklands läge är dock läget för ett land som Portugal. Detta har ett ensidigt "tryck i ryggen" från grannen Spanien. Det söker ett land motvikt till genom allianser med andra makter. Kjellén menar att det politiska läget kan ändras trots att landet de facto ligger still. Han tar här som exempel att Sverige hade en god buffert i Finland som nu genom Finlands inlemmande i det ryska väldet försvunnit. Buffertstater är ytterligare en egen statstyp. Dessa överlever på att det finns ett statiskt tryck mellan flera mäktiga grannar. Dessa har då intresse av att buffertstaten inte tas över av den andra grannen. Kjellén anser detta vara en mycket instabil grund.

 

Han anmärker också att en stats "framsida" växlar med tiden. Han ser USAs framsida förskjutas allt mer åt väster, mot Stillahavet och de växande asiatiska marknaderna. Kjellén säger att den moderna staten i sig således har en natursida som är källan till många skilda intressen och nödvändigheter som ligger bortom rätt och orätt.

 

3.2.2 Etnopolitiken

 

Kjellén tar även upp etnopolitiken. Det vill säga betraktelsen av det mänskliga materialet i staten. Han anser att en stat är oupplösligt förenat med folket. Han anser att om till exempel Sverige skulle tömmas på svenskar och ryssar flyttade in i deras ställe skulle den svenska staten vara lika död som om Sverige lämnades obebott. Med enskilda medborgare förhåller det sig dock annorlunda. Staten överlever stora emigrationer, så länge som en kärna av dess befolkning finns kvar. Likaså kan staten ta emot invandrare och göra dem till sina egna genom naturalisation. Staten är inte ett med de just nu levande innevånarna utan endast med de nu levande, de döda och de ännu ännu icke födda. Detta är en typisk ståndpunkt för en förespråkare av den konservativa organismläran. Kjellén påpekar att detta rimmar illa med den rena demokratin. Dess konsekvens att folkviljan sätts lika med de nu närvarande medborgarnas vilja för stunden. Han menar att det därför i en demokrati krävs institutioner till värn för minoriteter och kommande släkten.

 

Kjellén menar att lojalitet och en samhörighetskänsla med den egna staten är av stor vikt. Han pekar på en av de drivkrafter inom en stat som motverkar detta mål av samhörighet - nationaliteten. Han tar upp exempel på länder där de olika nationaliteterna så att säga "sitter still i båten", men påpekar att förutsättningarna för motsättningar ändock föreligger i dessa stater. Kjellén definierar sin användning av två ord då han säger att folk betecknar de människor som inom en stat hålles samman av lojalitet mot staten och att nation betecknar de människor som förbinds genom tillhörigheten till en nation.

 

Vad är då en nation? Kjellén förkastar den populära föreställningen att en nation främst grundar sig på blodsband, det vill säga rastillhörighet. Han påpekar att även om en nation från början var som ett stort släktträd bevaras denna blodgemenskap sällan länge. Han tar den anglosaxiska kärnan i USA som exempel. Den uppblandas i snabb takt med blod från många skilda nationer. Han framhåller att det inte kan finnas någon ren ras och att bygga politik på något antagande om att det vore så vore att bygga politik på en illusion. Kjellén går vidare och tittar på den språkliga lösningen på nationsbestämmandet. Han förkastar även denna då historien visar prov på hur människor tillhörande en nation helt kan byta språk. Han tar ett lysande exempel: de skandinaver som gick in i nuvarande norra Frankrike blev språkligt sett romaner för att sedan då de tågade till England åter bli germaner. Kjellén lutar sig snarare mot bestämningen av nationen som något subjektivt. En sammanslutning av människor som sker frivilligt efter något slags "moralisk övertygelse". En nations egenskaper bestäms av de ingående individernas enskilda karaktärsdrag - här har vi sålunda trots allt ett objektivt inslag i nationen.

 

Det gemensamma språket är enligt Kjellén således inte orsaken till en nations bildning utan verkan av den. Ett tecken på att en nation fötts är då den har fått ett enhetligt språk som dessutom har egna drag och skiljer sig från andra staters språk. Detta är en regel som dock har undantag. Kjellén pekar på den amerikanska engelskan som fortfarande inte är mer avskild från engelskan än en dialekt. Likaså har den Schweiziska nationen sammanflätats utan att upptaga ett enhetligt språk.

 

Kjellén menar att nationalismen är en ren naturdrift och således bortom ont eller gott. Den kan vara ett sammanhållande kit och ge grund för nationens personlighetsutveckling samtidigt som den kan stå som grund för de grövsta fördomar och orätter ett folk gör mot ett annat. Nationen behöver därför en stat. Staten tyglar nationens drifter och ger den ett förnuft. Likaså behöver en stat en nationalitetskänsla i sitt folk om den skall kunna bli en levande organism och inte bara ett rättssystem. Nationalismen kan verka både som en centripital och en centrifugal kraft. Det första gäller då flera stater av samma nation söker sig samman. Kjellén tar här som två exempel Tyskland och Italien. Det andra gäller då olika nationer inom en stat söker frigörelse. Här tas Balkanhalvöns nationer som exempel.

 

Kjellén anser att rasen inte har haft någon större roll att spela vid bildandet av de stater som fanns på hans tid. Han är dock medveten om att det finns "drömmare" som förespråkar en Latinsk union och de som vill se ett pangermanien ofta genom ett stortyskland som samordnare. Han tycker sig dock inte se någon större solidaritet i de olika raserna, den uppvägs hursomhelst av en mycket starkare nationalitets känsla hos dess ingående folk.

 

Kjellén anser det vara en "oorganisk strävan" av stater som Frankrike som hade en stagnerande befolkning, att driva expansionspolitik. Länder som hade fyllt upp rummet i det egna landet hade all anledning att expandera men länder med "mer land än folk" gör sig skyldiga till övergrepp om de ändå bedriver expansion.

 

3.2.3 Samhällsstrukturer

 

Kjellén tycker sig se en utveckling av olika samhällstyper under historiens gång. Den första typen av samhälle var det som fanns innan staten hade tillkommit. Det var ättsamhället, sammanhållet av blodsband och existerande hos nomadfolken. Det avlöstes sedan av bysamhället. Dess sammanhållning bestod i bygemenskapen, solidariteten med sina grannar snarare än med sin släkt. Även detta samhälle avlöstes då arbetsdelningen började framträda. Nu framträdde ståndssamhället där människorna kände gemenskap med sina likar. Kjellén anser att vi nu befinner oss strax innan den fjärde typen av samhälle helt realiserats. Liberalismen med dess individualism har endast slagit sönder ståndssamhället men inte byggt något nytt i dess ställe. Kjellén tycker sig se början på den fjärde typen av samhälle tillhörande associationer eller fackliga organisationer. Det vill säga sammanslutningar strävande mot ett gemensamt mål.

 

Arbetarklassen har i organisationen av sådana sammanslutningar varit föregångare. Kjellén anser dock att ett enda dominerande klassintresse inte kan härska. Han spår att alla de olika klasserna kommer att sluta sig samman i associationer och att dessa kommer till skillnad från stånden att vara likaberättigade istället för underordnade varandra. Dessa olika klasser, företrädda av sina organisationer, måste strida mot varandra och statens uppgift måste vara att söka balansera dem så att inte en klass tar överhanden. Det värsta staten kan göra enligt Kjellén är att liera sig med ett intresse eller låta sig övertas av en klass. Ett medel som staten har då de inrikes motsättningarna blivit den övermäktiga är enligt Kjellén utrikespolitiken och i följd härav kriget. Det har alltid haft en förenande kraft.

 

 

4. Besvarandet

 

4.1 Den färgande Rudolf

 

Den första frågan vi ställde oss var om Kjelléns värdering av staterna var färgad av hans egna sympatier och antipatier för de samma. Det är Brusewitz som hävdar att så var fallet. Brusewitz hänvisar inte till några konkreta exempel utan säger rent allmänt att det "lär inte kunna förnekas."Det måste emellertid anses orimligt att någon inom ett ämne som statskunskapen helt kan stänga ute sina egna värderingar. Vad vi skall undersöka är istället om Kjelléns värderingar leder till slutsatser som är inkonsekventa med hans eget system. Frågan om systemet i sig är färgat av värderingar, som Tingsten hävdar, kommer att behandlas under den femte frågeställningen.

 

Kjelléns eget svar på denna kritik är att det som av vissa kritiker kallats spådomar, i meningen godtyckliga, inte är annat än logiska tillämpningar av uppställda regler. I "Festskrift till Hugo Geber" säger Kjellén att den ytlighet som "Stormakterna" blivit anklagad för är snarare en sortering av materialet. Helt enkelt en avgränsning för arbetets omfång. Undersökningens syfte var att ge större förståelse för samtidens stormaktspolitik och här av följer att endast som stormakter är länderna föremål för undersökning. "Klarare fattad och starkare begränsad kan en vetenskaplig uppgift knappt vara." Kjellén menar vidare att undersökningen inte kunde stanna vid insamlandet av fakta som påverkar ett lands ställning som stormakt. Han anser det vara nödvändigt att författaren tillåts att sätta värdeomdömen på dessa fakta, om de är av plus eller minus, men att det är detta som lett till anklagelserna om profetering. Det finns en "geografiens logik", det är den objektiva tillämpningen av denna som kritikerna velat beteckna som profetior enligt Kjellén. Detta på grund av att de inte haft kunskaper om den samma. (Ex. på tillämpning: Stormakterna III 43f & 73f). Vad det gäller att bedöma makternas framtida livsduglighet, som är fallet i "Stormakterna"... "Då vet jag icke, huru man skall kunna undvika dylika omdömen, därest öfver hufvud undersökningen skall ha någon mening ... (och att den) kräfver den skolade läkaren, d.v.s. är af vetenskaplig natur."

 

De värderingar Kjellén påstås ha haft är en utpräglad tyskvänlighet och en antipati för upplysningen och "1789 års idéer". Därmed även för västmakterna för vilka Frankrike och England var företrädare. Nils Elvander påvisar emellertid själv att Kjellén såg de tyska idealen eller om man så vill "1914 års idéer", som en syntes mellan idéerna i den franska revolutionen (antites) och de i den absolutism (tes) som rådde där före. Kjellén ville inte fördöma alla liberalismens grundtankar men han ansåg att de hade urartat. Elvander anklagar Kjellén för att låta syntesen, "1914 års idéer", helt ersätta antitesen. Detta måste anses vara en irrelevant anklagelse då detta ju är en logisk följd av resonemanget tes mot antites blir syntes. Syntes skall ersätta både antitesen och tesen. Utifrån detta kan konstateras att Kjellén i detta avseende var tyskvänlig om man med det menar att han sympatiserade med de idéer som var härskande i Tyskland, för det var "1914 års idéer" - syntesen. Dock kan inte sägas att han ville krossa upplysningens idéer, även de skulle ha sin plats i den historiska utvecklingen. Det bör således fastslås att jag inte tvivlar på att Kjellén personligen höll på Tyskland i första världskriget. Det finns ingen anledning att "anklaga" honom för detta lika lite som det finns möjligheter till tvivel på denna punkt. Kjellén deklarerar sin tyskvänlighet mycket öppet.

 

För egen del vågar jag (Kjellén) vid början av dessa föreläsningar afge denna självdeklaration: amica Germania, sed magis amica veritas! Jag nekar icke, att mina politiska sympatier äro på den ena krigförande partens sida. Jag eftertraktar inte heller det opartiskhetens pris, som vinnes genom haltande mellan motsatta ståndpunkter eller uppsökande af en medelproportional dem emellan. Jag kan endast lova en ärlig sträfvan att "sanning leta", utan andra ovederbörande hänsyn.

 

Vi vet således om Kjelléns politiska och personliga inställning. Vad vi här har att fråga oss är om han var oförmögen att hindra den från att färga sitt politiska arbete, på ett sådant sätt att det bidrog till att dra dess vetenskaplighet i tvivelsmål.

 

Frågeställningen vi här har att arbeta med leder tillsammans med kännedom av den allmänna kritiken mot "Stormakterna" till misstanken att Kjellén skulle ha favoriserat Tyskland och "spått" till dess fördel. Det synes som det bästa sättet att belägga eller förkasta denna misstanke är en jämförelse mellan Kjelléns analys av Tyskland och ett annat land som var i liknande läge. Med läge menar jag här i samma fas vad det gäller utvecklingen till möjlig stormakt. Det tycks som om Kjelléns redogörelse för USA vore en lämplig referens. Liksom Tyskland var USA en förhållandevis ung stat, den befann sig i stark uppåtgående utveckling men hade inte tidigare varit en världsmakt. Lämpligheten som referensobjekt kommer sig av att den i det mesta, förutom likheterna ovan, skilde sig från Tyskland. Dess befolkning var etnografiskt heterogen, individualismen var högt hållen och "1789-års idéer" hade här till och med gjorts till verklighet före den franska revolutionen. Här borde Kjelléns personliga sympatier inte finna särskilt god grogrund. Jag kommer här att jämföra påståenden om nackdelar och fördelar för de båda länderna som Kjellén fattade dem. Om förhållanden som sågs som en fördel för Tyskland inte nämns eller till och med ses som nackdel i USAs fall eller om nackdelar i USAs fall ses som fördelar då de finns i Tyskland anser jag att Kjellén var partisk och ger Brusewitz med flera rätt, i annat fall måste deras kritik på denna punkt anses obefogad.

 

Kjellén säger att Europas tyngdpunkt skjutits norrut. Från Medelhavet, Atlantens avskurna arm, till den friare Nordsjödelen av Atlanten. Han räknar dock Tyskland jämte England och USA som sittande vid detta hav. Det känns tveksamt då en blick på kartan ger slutsatsen att både England och USA har ett större företräde till Atlanten än Tyskland. Här har ett förhållande således tolkats till lika stor fördel för Tyskland som för två andra makter som helt klart har bättre "anslutning" till nämnda hav.

 

Att Kjellén hade sina sympatier hos Tyskland kan förefalla troligt då han om det tyska folket skriver: "Från romanska makter eller nationella konglomerat riktar sig vår uppmärksamhet på den mänsklighetensgren som i våra dagar skjuter högst upp: den germanska." " ... det är folkets energi som skapat storheten - samma folk som ur en rätt ogunstig jord utvinner Europas största skördar, näst Rysslands." Kjellén säger att det finns många skröpligheter och splittringar som försvårar Tysklands läge men att han inte betvivlar att Tyskland skall "bestå sitt prof ... Ett sådant folk skall världen icke blifva öfvermäktig". Om vi nu jämför detta med Kjelléns omdömen om de amerikanska innevånarna finner vi emellertid att även denna uppåtgående makt har fått ett överväldigande gott omdöme om sitt folk, eller kanske snarare blivande folk. "Jänkifolket har den sunda ungdomens hela kraftkänsla ... Det ser framåt med frimodig blick och stolta förhoppningar, för hvilka ingenting synes omöjligt. Man finner i Europa knappast ett folk af så utpräglat optimistisk och progressistisk läggning." "ett folk som under en starkt splittrad yta gömmer osedvanliga betingelser för framtida enhet och styrka." Det som vid en läsning av endast avsnittet om Tyskland ur "Stormakterna" syntes vara överord om dess folk sprungna ur en förutfattad mening är bevisligen inte unika för omdömet om Tyskland utan återfinns även om de Förenta staternas innevånare. Vi kan utifrån detta inte säga att Kjellén skulle ha haft värderingar som påverkat hans omdöme i detta fall.

 

Geopolitiskt sett bedömer Kjellén Tysklands läge som gott. Kjellén anser Tysklands läge ge det "en plats i solen". Han tycks här se något positivt i att vara kringgärdad av grannar, något som vid en första anblick kan verka vara tvärtemot vad hans lära säger. Vi förstår bättre vad han menar när vi jämför med motsvarande stycke för USA. Han säger där att liksom Tyskland är USA mittensrike i sin egen världsdel men också mittensrike i världen. Vad Kjellén torde, eller kanske borde mena med detta tal om "mittensrike" för dessa båda länder är den handelspolitiska fördel ett centralt läge ger jämfört med ett perifert dito. Analysen i "Stormakterna" är allmänt hållen och det goda omdömmet gällande för fredlig utveckling. Det framgår tydligt att Kjellén anser Tysklands inträngda läge som en klar nackdel i en krigssituation. Detta framgår dock inte vid endast en ytlig genomläsning och i synnerhet inte om denna endast är ägnad avsnittet om Tyskland i "Stormakterna". Kjellén är här otydlig och man kan tolka hans goda omdöme för Tyskland som ett regelbrott mot de geopolitiska lagarna vid en snabb genomläsning.

 

Som vi i föregående kapitel sett ansåg Kjellén att ett enhetligt teritorie var av godo för en stat. Tysklands enande var en seger för den geografiska grundtanken i staten. Den alltyska tanken, som innebar att tyska österrikare skulle införlivas skulle enbart vara en seger för nationalitetsprincipen men till nackdel för statsenheten. Kjellén pekar i linje med sin lära, på att Tyskland har för många grannar och för kort avstånd till rivaliserande stormakter. Han säger att Tysklands "rätta" gräns i söder är alperna och i väster är det Nederländerna som hindrar den rätta gränsdragningen. Rätta låter värdeladdat ett mer ofärgat ord skulle "bästa" ha varit. Han talar emellertid om att Tyskland har samma roll mot Ryssland som Nederländerna har mot Tyskland. Han är här således konsekvent även då hans lära talar emot Tyskland.

 

USAs politiska läge erbjuder en förmånlig sits. Det kan ägna sin uppmärksamhet åt fredlig utveckling utan att distraheras av näraliggande stormakter. Här är således situationen för de båda staterna olik och omdömet blir också i linje därmed. Kjellén säger dock vidare att det inte är den mest fördelaktiga kusten som bär upp "nutidens stormakt till sjös." Han gör här en riktig geopolitisk bedömning av Tysklands kust men att sedan nämna Tyskland som nutidens maritima stormakt, då han själv tidigare i samma kapitel konstaterat Englands fortsatta världsherravälde på haven, verkar onekligen som ett uppspelt önsketänkande.

 

Den röda tråden då kritikerna talar om att Kjelléns värderingar färgade hans omdömen är att han skulle ha varit en tyskvän. Det intryck kritikerna här gör gällande är att Kjellén skulle ha gett Tyskland "högsta betyg" och utropat det till stormakten med de bästa förutsättningarna, trots att det ej hade dem. Detta kan direkt avfärdas genom att visa Kjelléns slutomdöme om USA. Kjellén säger att många är de som utropat USA till stormakten bland stormakter och att det vi här sökt visa "jäfvar icke sådana domar. Vi hafva funnit ett läge som ... skyddar mot kraftstjälande politsk friktion; ett rum, hvars storlek, enhet och rikedom ... gör riket mindre beroende ... ett folk som under en starkt splittrad yta gömmer osedvanliga betingelser för framtida enhet och styrka." Kjellén anser att dessa tre betingelser tillsammans ställer alla de andra undersökta makterna i skuggan, således även Tyskland.

 

*

 

Vi har under denna fråga jämfört omdömet om Tyskland mot det om USA. Detta för att söka finna bevis för att Kjelléns egna sympatier, som utan tvivel var protyska, skulle ha påverkat och färgat hans omdömen.

 

Kjelléns ordval avslöjar i bland var hans sympatier ligger. Då man emellertid redan tidigare är medveten om detta förvränger det inte på något sätt fakta. Hans beskrivning av Tyskland som sittande vid Atlanten, lika mycket som England och USA tycks vara helt mot förnuftet. Likaså uttalandet att Tyskland var dåtidens stormakt till havs är oförklarigt ologiskt. I brist på annan förklaring synes det som dessa är utslag av ett slags, medvetet eller omedvetet önsketänkande och således ovetenskaplighet.

 

Då man tittar på den direkta jämförelsen mellan USA och Tyskland som vi här har gjort kan vi slå fast att Kjellén ger både det tyska och det amerikanska folket ett mycket gott betyg. Vi såg en möjlig källa till missförstånd i stycket som handlade om Tysklands geopolitiska läge. Kjellén framhäver det goda i att vara "mittensrike", att ha en central position i sin världsdel. Detta underförstått i detta stycke, men uttalat vid läsning av andra av Kjelléns skrifter, uteslutande gällande för fredstida utveckling. Helt klart ser Kjellén Tysklands läge som mycket dåligt i händelse av krig. Han påpekar att USAs läge även det är "mittensrike" med gott läge inte bara i den egna världsdelen utan i hela världen. Kjellén tänkte här på de goda förbindelserna med Europa samt närheten till de växande marknaderna i Asien. Till detta kommer att USA ligger långt borta från andra stormakter medan Tyskland har ett stort antal grannar och framför allt flera av dåtidens stormakter tätt inpå knutarna. USA har vidare god tillgång till hav i förhållande till Tysklands knappa och instängda kust, ett förhållande viktigt i såväl krig som fred. USA får således poängen tre mot ett vad det gäller geopolitiskt läge i fred och två mot noll vid krig. Till geopolitiken hör även tanken att territoriet skall vara enhetligt och detta kriterie uppfyller båda dessa makter.

 

USA får ett bättre omdöme än Tyskland rent allmänt. Detta förstärks också om man skulle tänka sig en situation med krig. Då har USA enligt Kjellén fortfarande fördelar på samtliga punkter medan allt som återstår av Tysklands måste förstås vara folkets goda egenskaper. "Total segrare " i denna jämförelse var således USA. Ett land som inte direkt stämde med Kjelléns politiska ideal. Skulle de fått besämma hade Tyskland varit favoriten som framtidens stormakt. Nu utropar i stället Kjellén USA till framtidens strormakt bland stormakter - en "spådom" som inte alldeles kan sägas vara fel. Brusewitz anklagelse om färgning genom politiska sympatier kan inte i någon större utsträckning än till ett fåtal meningar anses vara rättfärdigade. Synnerligen stämmer de inte då man tittar på själva slutsatserna i Kjelléns arbeten. Amica veritas segrade slutligen över amica Germania även om striden stundtals tycks ha varit hård ...

 

 

4.2 Kjellén och det första världskriget

 

Tidigare har påpekats att denna uppsats undersöker den vetenskapliga delen av Kjelléns skrifter. Det vill säga vi är intresserade av hans lära, system och teorier; inte av hans personliga åsikter, tyckanden och sympatier. De senare deklarerar han själv med all önskvärd tydlighet. Då man läser Brusewitz’ med detta i åtanke synes han sammanblanda relevant kritik mot Kjelléns vetenskapliga uttalanden med kritik av hans politiska sympatier. Brusewitz kritiserar här Kjelléns vetenskapligt uttalade tvivel på att den Fransk-Engelska ententen var en naturlig kombination, det vill säga i bådas intresse. För att några rader senare därtill anmärka att Kjellén inte tvivlade på "att den tyska stormakten skall bestå sitt prov." Dessa två sammanförda uttalanden skrev Kjellén inte i samma bok. Det sistnämnda skrevs dessutom som en personlig slutkommentar i ett stycke avskilt från den övriga texten och börjande med orden "Om vi för vår del ...". Det bör ej vara något problem med att se denna som en av de subjektiva åsikterna som Kjellén själv säger sig ha rätt till genom "vetenskapsmannens yttrandefrihet" så länge det klart åtskiljs från den vetenskapliga texten. Det är särskilt viktigt att understryka denna uppsats avgränsning till Kjelléns vetenskapliga arbete just inför denna fråga. Detta eftersom han öppet var tyskvän privat och politiskt men sade sig i sina vetenskapliga arbeten försöka lägga detta åt sidan. Det är om han lyckades med detta då han bedömde de stridandes förutsättningar inför och i första världskriget vi skall undersöka.

 

Vad var Kjelléns prognos för första världskriget och om denna var fel, vari låg orsaken härtill? Även denna fråga utgår från Brusewitz’ "Från Svedelius till Kjellén". Den springer ur en återkommande anklagelse, som även finns hos andra av Kjelléns kritiker, att Kjellén skulle leka spåman. Han skulle titta i sin kristallkula, som han kallade sitt system, och därefter utpeka hur framtiden skulle bli. Brusewitz anser att Kjellén spådde Tysklands seger och storhetstid i och efter det annalkande kriget. Att Kjellén själv inte såg sig som någon dunkel spåman som på ett mystiskt sätt kunde utpeka framtidens världshärskare och erövrare är helt klart. Det framkommer vid läsandet av Kjellén att han inte ens på vetenskaplig grund ansåg sig kunna lämna några bestämda prognoser om den framtida historiens gång. "Den politiska teorien uppdagar möjligheter; det ankommer på statskonsten att göra dem till verkligheter. Därom hafva vi icke att yttra oss från denna plats." Det är helt visst att Kjellén själv inte ansåg sig ha ställt någon prognos för utgången av ett kommande storkrig. Han analyserade de olika förutsättningarna som gällde för de förmodade kombattanterna, men intet mer. "Vi har endast velat peka på de konjunkturer som föreligga för en tysk världsväldebildning på författningens område, och de egendomliga förutsättningarna därför." Detta är enligt Kjellén endast utpekande av en möjlig utveckling. Den kan komma att ske om Tysklands statsmän "spelar sina kort rätt". Det är också viktigt att påpeka att Kjellén talar om en tysk världväldebildning på författningens område. Kjellén menar här inte en tysk erövringspolitik genom krig utan snarare en erövring genom idéer. "ledning kräfver ... (att) förstå främmande väsen, respektera och bevara dess egenart ... Det nya Tysklands rörelsefrihet som stat är således i formen mycket inskränkt ... denna inskränkning utgör för världen utanför en yttre garanti för verkliga världseröfraranspråk." Kjellén ser sålunda Tyskland och dess ideal som en ledande nation i bildandet av en högre statlig enhet i vilken skilda nationer är likaberättigade. Han konstaterar emellertid att "Skola dessa stora tankar höra framtiden till, då kräfves emellertid äfven garantier av inre slag. Då måste respekten för folkindividualiteten bli en verklighet icke blott i den tyska folksjälen utan äfven i statspraktiken och tillika i bundsförvndternas praktiska politik. Den hittilsvarande preusiska politiken ... har hittills burit vittnesbörd i annan riktning." Detta är ju dock ingen prognos för krigets utgång. Det är snarare en möjlig framtida utveckling som Kjellén ser som något avlägset med den för tillfället förda tyska politiken.

 

Om nu Kjellén inte gav någon bestämd prognos utpekade han dock de förutsättningar som förelåg inför kriget. Vi skall därför här närmare gå in på dessa och se om de talar emot den faktiska utgången av det stora kriget. Skulle vi se att Kjellén ger Tyskland och dess bundsförvanter mycket goda förutsättningar inför kriget samtidigt som han värderar motståndarsidans som dåliga, måste vi instämma i att hans omdömen av de stridande parterna inte visade sig vara korrekta. En riktig slutsats skulle i sådant fall vara att, "verkligheten dementerade verklighetsanalytikern", för att tala med Brusewitz ord.

 

1911 gör Kjellén ett tidigt försök till rangordning av samtidens makter. Han söker sammanväga tre storheter; den yttre storleken, i vilken inräknas statens yta samt dess folktal; den militära styrkan samt den ekonomiska kraften. Detta komplicerade mått redovisar han inte sammansättningen på. Detta måste anses högst ovetenskapligt. Tilläggas bör emellertid att "Politiska essayer" är en bok sammanställd av diverse tidningsartiklar Kjellén skrivit. Detta är ingen ursäkt till att han inte har kompletterat dem med redovisning av hur måtten är sammanvägda då artiklarna utgavs i bokform, det är endast en förklaring. Den rangordning han kommer fram till är hur som helst följande: Världsmakter: England, USA, Ryssland, Tyskland. Stormakter av andra klassen: Frankrike, Japan, Österike-Ungern, Italien. Alla nämnda efter rangordning. Vi skall ännu inte dra några vidare slutsatser av detta utan endast konstatera att Tyskland ses som den svagaste av världsmakterna. Det är även med viss tvekan Kjellén sätter Tyskland bland makterna av första klassen.

 

Vad det gäller dugligheten hos en stormakt, sett ur geopolitisk synvinkel, sätter Kjellén upp de tre grundkraven tillräckligt utrymme, full rörelsefrihet och invärtes sammanhållning. Han kommer fram till att Ryssland brister i det andra grundkravet. Det har trots sin väldiga storlek dålig tillgång till hav, framför allt "varma" sådana. England brister istället i det tredje. Det hade enligt Kjellén stora bekymmer med att knyta samman de olika delarna av sitt väldiga imperium. Han ansåg, med många andra, att dess övertagande av Egypten var ett viktigt led i strävan till bättre sammanhållning. Då vi kommer fram till Tyskland konstaterar Kjellén att det i utrymme inte går att jämföra Tyskland med Ryssland, England eller ens Frankrike. Tyskland är alldeles underlägset på denna punkt. De övriga makterna har endera stort moderland, som Ryssland, eller världsomspännande kolonialvälden; Tyskland har intetdera.

 

Den inre sammanhållningen mellan Tysklands, visserligen fåtaliga, besittningar är dålig. Kolonierna ligger utspridda över världskartan och har sinsemellan föga förbindelser. De ligger även långt i från moderlandet och det brittiska världsherraväldet på haven förstärker detta missförhållande ytterligare. Det visade sig även i praktiken att Tyskland förlorade så gott som alla sina kolonier redan i inledningen av kriget.

 

Vad gäller rörelsefriheten fastslår Kjellén även här ett mycket dystert läge för Tyskland. Det har visserligen bättre tillgång till Nordsjön än vad Ryssland har. Det hjälper dock föga när Englands sjöstridskrafter, de mäktigaste i världen, är kapabla att spärra av både kanalen och hela Atlantöppningen mellan Skottland och Norge. Ett ännu större gissel för Tyskland är dock att dess litenhet blir ännu värre att bära då dess rörelsefrihet starkt begränsas genom läget mellan de andra stormakterna. I öster har det nummer tre i världsrankingen, Ryssland. Nordväst har det England, tidens starkaste makt och i direkt anslutning i väst den starkaste av andra ordningens makter, Frankrike. Till detta kommer att dessa tre omringande makter har gått samman, i entente, mot Tyskland.

 

Denna entente var Kjellén emellertid skeptisk till. I en artikel från 1910 hävdar Kjellén att man kan "betrakta trippelententen som en öfvervunnen ståndpunkt." Det felaktiga i denna förutsägelse tycks Kjellén börja inse då han i "Stormakterna II" säger att kombinationen Frankrike - England är den framtida naturliga sammanslutningen. Han anser dock att den ännu ej är mogen att cementeras då den än så länge endast bygger på tillfälliga syften.

 

1910 ansåg Kjellén att maktbalansen i Europa började förskjutas till trippellalliansens nackdel. Tidigare hade Tyskland, Österrike-Ungern och Italien vägt jämt mot förbundet Frankrike-Ryssland. De senare hade nu genom ententen även fått England på sin sida. Detta skulle enligt Kjellén inte behöva rubba maktbalansen om man antog att Ryssland kraftigt hade försvagats genom sitt tidigare krig i Asien. Dock tillkom till ententens fördel att Spanien begynde närma sig samt ännu viktigare Italiens vacklande inställningen. Italiens ställning som bundsförvant inom trippelalliansen började att kännas osäker. Även i Tyskland började man kalla sin södra bundsförvant "der stillen Partner der Trippelentente".

 

1913, fortfarande före krigets utbrott, konstaterar Kjellén att Turkiet liksom Rumänien nu klart graviterar till trippelalliansens fördel. Detta medan dess besegrare i balkankriget ligger i ententens vågskål. "Det följer häraf med statisk nödvändighet, att trippelalliansens vågskål genom balkankrigets utfall gått i höjden. Å ena sidan har den själf lättats genom Turkiets nederlag, å andra sidan har motskålen tyngts genom balkanstaternas seger." Tidigare hade Turkiet varit ett stort hot mot Ryssland vid ett storkrig då det först nämnda hade goda förbindelser med Tyskland. Nu har istället Österrike-Ungern fått en tung börda i de stärkta balkanstaterna som är fientligt inställda till det gamla kejsardömet. Kjellén anser att i det gamla jämviktsläget var de båda maktgrupperna i Europa närmast jämstarka. Nu är trippelententen nära nog i banko överlägsen trippelalliansen. "världdelens jämvikt (har) blifvit i grund rubbad, maktförhållandet mellan stormaktförbunden på ett ödesdigert sätt förändradt - till nackdel för den gruppering, som har sin kärna i Tyskland." Tyskland självt förlorade enligt Kjellén sin enda trumf gentemot Storbritannien, hotet av att gå samman med Turkiet i ett militärt angrepp på Egypten. Egypten som Turkiet hade gamla anspråk på men som var den landbrygga som knöt samman det brittiska Afrika med Indien. "sedan en bred slavisk zon skjutits emellan Trippelalliansen och det Turkiska riket, är en militärisk kooperation mot Egypten så godt som utesluten" Det stöd Tyskland hade haft i Turkiet försvann i samma stund. Kjellén slår fast att "Dess (Tysklands) system höll inte profvet ... därmed är Tyskland själft trängdt inne i sitt eget, naturligt ogynnsamma läge," Det ogynnsamma läget är ett givet faktum, en realitet som det var diplomatins uppgift att mildra. Enligt Kjellén förmådde den det på Bismarcks tid medan Wilhelm II’s diplomati svek.

 

Kjellén anser att Tysklands ödestimma nu är slagen. Dess folk har att välja på att kämpa för sin ära och storhet eller av historien dömas till en tillvaro av medelmåttighet. Tidigare hade tiden jobbat för Tyskland. Dess ekonomiska och industriella makt växte sig allt starkare. Efter inringningen är det enligt Kjellén tvärtom. Tiden arbetar nu istället för England, emot det isolerade Tyskland. Härav att Tyskland måste göra sitt val nu, att kasta tärningen eller inte. Året var 1913.

 

Värt att anmärka är att då Kjellén talar om ett framtida europeiskt storkrig är det just ett europeiskt krig han talar om. Att USA skulle gå in i ett sådant verkar han inte ens reflektera. Skall man se något direkt misstag eller förbiseende i hans redogörelse för förutsättningarna inför kriget är det just detta. Emellertid konstaterar han trots det misstaget ett mycket dystert läge för Tyskland och det lärde inte ha förbättrats av USAs tyngd i "den andra vågskålen".

 

*

 

I sammanfattningen av ovanstående måste först fastslås att Kjellén inte uttalar någon prognos, eller ens gissning om krigets utgång. Vi har visat att då Kjellén talade om en Tysk världsväldebildning var det på det legeslativa och mentala planet. Han var en stor beundrare av de "tyska idéerna". Han påpekade dock att dess expansionsmöjligheter rent geografiskt var minimala.

 

Förutsättningarna för ett krig för Tyskland, taget för sig, var således inte goda enligt Kjellén. Det var ett litet land och hade inget stort kolonialvälde att lägga därtill. De få kolonierna det ägde hade dålig sammanhållning sinsemellan. Dess rörelsefrihet var mycket inskränkt. Det hade i händelse av krig inte tillgång till hav. Dess flotta kunde inte ta sig ur Östersjön, vilket också i praktiken visade sig under kriget vid skagerackslaget.Det var vidare inträngt av ett stort antal grannar de mäktigaste av dem fientligt inställda och i allians mot Tyskland.

 

Det hade i en riktning, sydost, länge haft vägen fri genom det vänligt inställda Österrike-Ungern och det Ottomanska riket. Dessa var också de viktigaste bundsförvanterna. Kjellén ser dock att även denna väg rasar samman åren innan världskriget. Turkiet hade blivit kraftigt försvagat efter balkankriget. Balkanstaterna hade vidare skurit av vägen för Tyskland till detsamma. Balkanstaterna hade dessutom försvagat Österrike-Ungern genom irridentaanspråk och genom att gravitera mot ententen.

 

Att Tyskland förlorade kriget skulle enligt Brusewitz inte behöva utredas. Det kan vi instämma i. Kjellén hade redan före krigets slut utrett det - han hade lagt ut förutsättningarna så tydligt att var och en som på ett objektivt sätt tittade på dem kunde se att ett mirakel hade behövts för att ge en Tysk seger. Att verkligheten dementerade verklighetsanalytikern som Brusewitz ansåg finner vi således i detta fall inte att stämma. Likaledes synes det inte finnas grund för Tingstens uttalande att Kjelléns påstående, efter kriget, att han förutsett Tysklands nederlag skulle vara "ett grovt rehabiliterings försök". Om man följer hans tidnings artiklar, sammanställda i "Politiska essayer" från 1910 till 1913 ser man hur han såg Tysklands förutsättningar förvandlas från jämngoda till klart underlägsna. Detta är inte någon efterkonstruktion då dessa artiklar skrevs före krigets utbrott. Emellertid är det otvivelaktigt att han i sina skrifter inte kunde, eller ens ville dölja sin tyskvänlighet. För sin egen del hoppades han på en tysk seger. Detta ledde dock inte till ställandet av orimliga prognoser om tysk seger i hans vetenskapliga arbete.

 

Svaret på frågan blir sålunda att för det första var ingen prognos ställd och om man skall säga något om de av Kjellén redovisade förutsättningarna pekade de på allt annat än en tysk seger. De kan således inte anses som felaktiga i detta avseende.

 

4.3 Ordkonstnären Kjellén

 

Beläggs vissa saker endast med metaforer i Kjelléns skrifter? Detta var vår tredje frågeställning. Denna fråga är olik de övriga. Vi har på de andra arbetat med angreppsättet att undersöka slutsatserna, resultaten som Kjelléns lära leder fram till; gentemot verkligheten. Denna fråga kräver istället att vi direkt tittar på hans uttalanden och ser hur väl han vetenskapligt härleder dem i sina skrifter.

 

I de skrifter som Kjellén tillämpar sin lära och analyserar verkligheten utifrån denna har jag inte i någon av de skrifter som använts till denna uppsats kunnat finna att han skulle ha använt sig av metaforer som bevis. Han använder konkreta fakta som exempelvis folkmängd, länders areal och nationalinkomst. Uppgifter som dessa har lätt kunnat granskas av hans kritiker och om de varit felaktiga kunnat, och säkerligen också skulle, ha lett till direkt och förödande kritik. I de skrifter där han härleder sin lära florerar dock metaforer i en färgsprakande mångfald. Ett gott exempel på detta är boken "Staten som lifvsform".

 

Kjellén är mycket resonerande i "Staten som lifvsform". Det är som om han satt och tänkte medan han skrev utan att veta vart tankekedjan skulle föra honom. Det är sannerligen inte någon faktauppradande lärobok. Kjelléns tankar och fakta vävs ständigt samman till ett långt resonemang och man får vänta länge på slutsatser.

 

Något man slås av då man läser Kjelléns skrifter är bristen på hänvisningar till direkta faktakällor. Han hänvisar till andra författare och ibland till historiska erfarenheter men mest av allt vädjar han till läsarens logiska tankeförmåga. Han kommer oftast fram till sina slutsatser genom logiska resonemang. Det skulle gå att säga att hans lära vilar mera på filosofisk grund än strikt vetenskaplig. I vissa fall kan det dock tyckas att även det övertygande resonemanget har ersatts med endast, om än så bländande, liknelser.

 

Kjellén menar att han använder analogier till att synliggöra existerande samband inte till att skapa falska sådana. Detta säger han om analogien att riket är statens kropp. Denna liknelse går ut på att ett rike som får sitt land kränkt som exempelvis Ryssland som inte fick befästa Åland reagerar naturligt däremot. Dessutom följer att ingen kropp kan tjäna två herrar. Områden som på något sätt har delats av två makter leder vanligen till suveränitet eller annan lösning. Befästningsförbudet för Åland skulle således vara en kränkning av organismen Rysslands kropp. Det är en lysande och övertygande liknelse men den saknar allt bevisvärde för att ett rikes territorie skulle fungera som kroppen för en varelse. Kjellén anser sig emellertid endast försöka klargöra ett empiriskt samband. Han söker göra det synligt för läsaren, inte vetenskapligt bevisa dess existens. Detta har av hans efterföljare dömts ut som ovetenskapligt.

 

Vi skall här se ytterligare två exempel på "bevisning" genom metaforer. Angående tvistefrågan om befolkningstillväxten säger Kjellén:

 

att ett folk icke står allena i världen utan i ständig konkurrens med andra; så länge ej alla folk börjat reglera sin växt och det i samma tempo, skall följaktligen det som frivilligt stannar i växten, döma sig själft till alltjämt större betydelselöshet gent emot de andra. ... ett sådant stagnerande tillstånd i sig själf är för folket skadligt; folken behöva som vattnen en sund omsättning för att hålla sig friska - en stannande flod är en döende flod.

 

Hela resonemanget låter tjusande och övertygande men här finns inga bevis, och bevisningen genom logiskt resonemang är mycket klen. Det finns endast metaforer. Han vädjar till det sunda förnuftet när han säger att de som stannar upp i växten skall minska i betydelse gentemot andra. Detta låter riktigt, men det är inget vetenskapligt bevis.

 

Kjellén. försöker språkligt härleda att vi inte kan tänka bort landet ur staten. Han lyckas bra med detta på Svenska, Tyska och Danska men upptäcker själv att det inte går om man tar Franska eller Engelska. Han säger ändå att detta är ett bevis för att land, i den geografiska betydelsen, är förbundet med statsbegreppet. Förnuftsmässigt kan han ju tyckas ha rätt; en stat innefattar ett land, men varför denna krångliga bevisning som ju ändå, till och med enligt honom själv, är mycket bräcklig. Här finns det logiska i resonemanget men han har sökt krydda det med ytterligare "bevisföring" som genom sin tveksamhet snarare leder läsaren in i tvivel.

 

En förklaring till bristen på direkta faktahänvisningar i Kjelléns skrifter är att han var i färd med att bygga upp ett system vilket han sedan tänkte skulle prövas mot verkligheten. Han var i ett mycket tidigt stadium i den vetenskapliga processen. Han höll på med vad moderna läroböcker kallar hypotetisk-deduktiv-teoribildning.

 

Det innebär att man ur ett sammanhängande system av påståenden härleder (deducerar) nya hypoteser. Dessa härledda hypoteser (hypoteser av lägre ordning) kan man därefter pröva medelst empiriska undersökningar. ... Genom empiriska undersökningar kan man sedan stärka eller försvaga tilliten till teorin.

 

 

*

 

Sammanfattningsvis kan sägas att om man med vetenskaplig bevisning menar hänvisningar till vedertagna empiriska faktakällor uppfyller inte Kjelléns lära kraven. Hans teoribildning var mera av typen hypotetiskt deduktiv. Han byggde vidare på ett system som andra och i viss mån han själv varit med om att skapa. Utifrån detta system blir de antaganden och hypoteser han lägger fram logiska. Sedan är det upp till verkligheten att bekräfta eller förkasta teorin.

 

Svaret blir således att i de böcker Kjellén bygger upp sitt system saknas empiriska vetenskapliga fakta. Arbetet bör emellertid inte förkastas som ovetenskapligt för det, då det utgör en del i den vetenskapliga processen i utvecklingen mot en etablerad teori.

 

4.4 Den hycklande moralisten

 

Denna fråga är ställd utifrån Nils Elvander och hans uppsats "Rudolf Kjellén och nationalsocialismen". Elvander säger att det finns en motsägelse mellan de olika Kjellénska skrifterna. Kjellén skulle på vissa ställen i sina skrifter hävda att stater med underbefolkning eller klen folkökning gör sig skyldiga till övergrepp då de bedriver en expansiv politik. Detta medan stater med överbefolkning, det vill säga med mer folk än de egna tillgångarna kan försörja, är berättigade till expansionssträvanden. Motsägelsen ligger i att i andra stycken och böcker skulle han ge stormakterna rätt att expandera oaktat försörjnings och befolknings förhållanden. "; själva egenskapen av stormakt höjer dem över geopolitikens lagar."

 

Då man läser avsnittet, till vilket Elvander hänvisar, i "Staten som lifsform" finner man att Kjellén med övergrepp menar sådant som av den mänskliga naturen betraktas som omoraliskt.

 

Eftersom alla folk under normala förhållanden först fylla och sedan öfverfylla sina rum, så kommer till sist en tid då det i riket finnes mera folk än vad som däri bekvämligen kan hafva sitt uppehälle. ... (Då det gäller) folk som ännu inte fyllt ut sina egna rum ... är koncentration i fredlig inre utveckling den naturliga politiken, och då de det oaktadt gå ut i expansion, så sammanfaller historiens moral med den privata och stämplar deras sträfvanden som öfvergrepp

 

Detta stycke av Kjellén utmålar expansion av stater med stagnerande befolkning som moraliska övergrepp. Det innebär dock inte att Frankrike eller USA, som Kjellén tar som exempel på stater utan överbefolkning, inte skulle kunna bedriva expansiv politik. Kjellén säger också att den tredje franska republiken gjort sig skyldig till just sådana övergrepp. Frankrike var en stormakt som bedrev expansion trots att det inte hade överbefolkning, enligt Kjellén. Elvander tycks dock ha sammanblandat orsak och verkan. Kjellén säger att "En stormakt är till endast i och med det, att den är expansiv." Detta blir logiskt då man tänker sig att stormakts-epitetet kommer av den expansiva politiken, inte att expansionen kommer av att ett land kallas stormakt. Att tänka sig det sistnämnda sambandet, annat än som ett psykologiskt motiv; viljan att behålla epitetet, vore helt orimligt. Kjelléns olika uttalanden innebär att en stormakt inte kan behålla sin ställning, sin plats i rangordningen av stater, om den stannar upp och blir statisk. Detta på grund av att andra makter inte är statiska. Exemplet Frankrike innebär att landet i fråga är en stormakt endast så länge det fortsätter att expandera, det är kriteriet för en stormakt. Frankrike hade emellertid en stagnerande befolkningsutveckling och dess rum var tillräckligt stort att försörja den egna befolkningen, enligt Kjellén. Det finns sålunda inget motsägelsefullt i att Frankrike fortsätter att vara en stormakt i och med att det fortfarande expanderar, men att denna expansion samtidigt är moraliskt förkastlig.

 

*

 

Vi har sett att Kjellén anser expansion vara ett kriterie, ett kännetecken, för en stormakt. Vidare har framkommit att Kjellén anser expansion av ett land med en stagnerande befolkning vars rum redan är tillräckligt stort som omoralisk. Ur detta kan dragas trenne slutsatser. Ett land är en stormakt om det förutom övriga kriterier även är expansivt. Har det dessutom en växande befolkning har det moraliskt "rätt" då det bedriver denna expansion. Det har så att säga anledning till den. Om det inte har en växande befolkning kan det fortfarande vara en stormakt och som en sådan bedriva expansion, det saknar då emellertid den moraliska "rätten". Ett land som inte längre är expansivt kan inte kallas för en stormakt, oaktat dess befolknings tillväxt. Kjellén ger således inte stormakter "rätt" att expandera oavsett folkökning. Han konstaterar bara att om det vill fortsätta vara en stormakt kan det inte bli statiskt.

 

Elvanders slutsats att Kjellén sätter stormakter över de geopolitiska lagarna och ger dem berättigande att expandera oberoende av "befolkningsförhållanden och andra geopolitiska lagar" måste helt klart anses felaktig. Det finns inget belägg för ett sådant påstående. Det stycke Elvander hänvisar till i samband med anklagelsen har som vi ovan sett måst feltolkats. Härmed faller denna punkt i kritiken av Kjellén.

 

4.5 Yttrandefrihet?

 

Denna fråga var ställd utifrån Tingstens memoarer. Spörsmålet är här om Kjelléns lära hade hans politiska värderingar inbyggda i sig och därför gav färgade svar. Kjellén tar själv upp detta. Han säger det vara en naturlig böjelse att folk tolkar händelser till att passa sina egna värderingar. I nästa andetag påstår han emellertid att vetenskapsmannen inte har intresset att låta händelser framstå i "viss dager." Han säger dock att det finns en rätt även för en vetenskapsman att ha subjektiva uppfattningar, en yttrandefrihet. Det verkar som om Kjellén inte riktigt har en klar uppfattning i frågan om en vetenskapsman skall sträva efter absolut objektivitet eller ej. Det viktiga enligt Kjellén är dock att tala om när ett påstående är subjektivt och på så sätt särskilja det från det objektiva vetenskapliga materialet. Något som han bedyrar att han konsekvent har gjort. Kjellén påpekar dock att eftersom undersökningen är sprungen ur en personlig livsuppfattningen kan den bli vinklad, inte i presentationen av fakta utan i "färgernas blandning".

 

Det kan således tyckas att Kjellén själv besvarar vår frågeställning med ett "ja". Det kan emellertid tilläggas att det faktum att systemets skapare själv säger att hans värderingar kan finnas inbyggda i det inte direkt diskvalificerar det som ett vetenskapligt verktyg. Inget system eller modell är utan värderingar inom de "mjuka vetenskaperna". En socialist har mycket svårt att acceptera de mikroekonomiska modellerna tillfullo, bara för att ta ett exempel. Detta på grund av att de innehåller värderingar, eller om man så vill - antaganden om den mänskliga naturen. Dessa modeller accepteras endast om man godtar skaparens värderingar. Om modellerna är dugliga eller ej visas emellertid endast genom deras livskraft över tiden.

 

En modell som inte ger svar eller förklaringar som stämmer överens med verkligheten kommer förr eller senare att överges. Att anse att man skall överge en modell på grund av att den bygger på värderingar som man själv inte delar får emellertid anses föga vetenskapligt och rent av utvecklingshämmande. Vi skulle här kunna se paraleller med den medeltida kyrkans undertryckande av åsikter som inte stämde med den kyrkliga uppfattningen. Om man låter egna värderingar styra valet av vilka vetenskapliga teorier som skall få kalla sig vetenskapliga leder det endast till ett statiskt tillstånd där nya teorier får svårt att utvecklas.

 

De värderingar Kjelléns tankevärd grundar sig på har klart sina rötter i den konservativa idévärden. Han har en mycket uttalad organisk syn på stater med klara drag av socialdarwinism. Han sätter gemenskapen högre än individen på ett mycket tydligt sätt. Han vill även mildra den omfördelning av inflytande i samhället som den snabba urbaniseringen givit. Det vill säga han vill låta bondeklassen behålla ett starkt inflytande. Han ser även som många konservativa under nittonhundratalet en värdegemenskap med socialismen till den del den avser solidaritet. Denna solidaritet skall dock omfatta hela samhället, inte bara en klass. Dessa värderingar står på så gott som alla punkter i direkt kontrast mot liberalism och socialliberalism. De är mycket uttalat antiindividualistiska. Det är således inte konstigt att de personer som hårdast har kritiserat Kjellén varit just liberaler och socialliberaler. Det tyckes som det inte så mycket var en strid om idéers vetenskaplighet som om vilka ideologiska grundtankar som ett lärosystem skulle ha.

 

 

*

 

Att utdöma ett system på grund av att det har värderingar inbyggda i sig är inte önskvärt. Att fördöma ett system för att det är skräddarsytt att ge ett på förhand önskat svar är dock högst rimligt. Vi torde dock då vi besvarade första, och i viss mån andra frågan ha bevisat att så inte är fallet med Kjelléns system. Hans kritiker anklagade honom för tyskvänlighet och för att ha byggt ett system som gav de svar han själv ville ha. Logiskt sett borde då systemet ha utmålat Tyskland som den klarast skinande stormakten före kriget. Först efter Tysklands nederlag skulle han i sådana fall sökt visa att det var naturligt att Tyskland skulle förlora. I fråga två såg vi att detta inte var fallet. Då Kjellén tillämpade modellen såg vi i fråga ett de Förenta staterna som den klarast lysande punkten på det storpolitiska himlavalvet. En förutsägelse som har visat sig vara allt annat än fel.

 

Vi har sett att det finns skäl att misstänka att de hårda fördömanden som Kjelléns efterföljare gett hans lära mycket väl kan vara sprungna ur politiska värderingar istället för vetenskapligt grundade. Falkemarks påstående att den negativa kritiken beror på en oförmåga eller ovilja hos kritikerna att kunna skilja Kjelléns ideologi från hans vetenskapliga arbete, tycks således rimlig.

 

Frågan var om Kjelléns system hade hans politiska värderingar inbyggda i sig och därför gav färgade svar. Vi har sett att det första ledet i frågan kan besvaras med ett ja. Det andra ledet är mer svårtolkat. Vi har dock inte funnit några bevis för att systemet skulle vara uppbyggt på ett manipulativt sätt. Det vill säga det är inte ovetenskapligt. Slutsatsen är kort och gott: Systemet bygger på sitt skapares värderingar, men vad har ett sådant påpekande för intresse då detta är fallet med de flesta teorier på området.

 

5. Resultat

 

Den övergripande frågeställningen i uppsatsen var om den negativa kritik Kjellén har fått var relevant eller om hans utsagor på olika områden var väl underbyggda och logiska? Vi ställde fem konkreta frågor om den Skytteanske professorn Rudolf Kjelléns arbeten. Alla dessa utgick från den kritik hans efterföljande statsvetenskapliga kollegor har gett honom och hans lära. Vi har dock strikt sökt inrikta oss på hans lära och inte på Rudolf Kjellén som person. Detta har emellan åt varit svårt då hans kritiker inte alltid gör den distinktionen.

 

Den första frågan vi ställde oss var om Kjelléns värdering av staterna var färgad av hans egna sympatier och antipatier för de samma. Vi har under denna fråga jämfört omdömet om Tyskland mot det om USA. Detta för att söka finna bevis för att Kjelléns egna sympatier, som utan tvivel var protyska, skulle ha påverkat och färgat hans omdömen.

 

Då man tittar på den direkta jämförelsen mellan USA och Tyskland som vi här har gjort kan vi slå fast att Kjellén ger både det tyska och det amerikanska folket ett mycket gott betyg. Vi såg en möjlig källa till missförstånd i stycket som handlade om Tysklands geopolitiska läge.

 

USA får ett bättre omdöme än Tyskland rent allmänt. Detta förstärks också om man skulle tänka sig en situation med krig. Då har USA enligt Kjellén fortfarande fördelar på samtliga punkter medan allt som återstår av Tysklands måste förstås vara folkets goda egenskaper. "Total segrare " i denna jämförelse var således USA. Ett land som inte direkt stämde med Kjelléns politiska ideal.

 

I den andra frågeställningen granskade vi Kjelléns analyser av stormakterna inför det första världskriget och hur väl de stämde med vad som kriget avslöjade om verkliga styrkeförhållanden. Vad var Kjelléns prognos för första världskriget och om denna var fel, vari låg orsaken härtill?

 

Vi visade att då Kjellén talade om en Tysk världsväldebildning var det på det legeslativa och mentala planet. Han var en stor beundrare av de "tyska idéerna". Han påpekade dock att dess expansions möjligheter rent geografiskt var minimala.

 

Förutsättningarna för ett krig för Tyskland, taget för sig, var således inte goda enligt Kjellén. Det var ett litet land och hade inget stort kolonialvälde att lägga därtill. De få kolonierna det ägde hade dålig sammanhållning sinsemellan. Dess rörelsefrihet var mycket inskränkt. Det hade i händelse av krig inte tillgång till hav. Dess flotta kunde inte ta sig ur Östersjön, vilket också i praktiken visade sig under kriget vid skagerackslaget.Det var vidare inträngt av ett stort antal grannar, de mäktigaste av dem fientligt inställda och i allians mot Tyskland.

 

Att Tyskland förlorade kriget skulle enligt Brusewitz inte behöva utredas. Om man följer Kjelléns tidningsartiklar, sammanställda i "Politiska essayer" från 1910 till 1913 ser man hur han såg Tysklands förutsättningar förvandlas från jämngoda till klart underlägsna. Detta är inte någon efterkonstruktion då dessa artiklar skrevs före krigets utbrott. Emellertid är det otvivelaktigt att han i sina skrifter inte kunde, eller ens ville dölja sin tyskvänlighet. För sin egen del hoppades han på en tysk seger.

 

I både den första och andra frågan undersöktes om de svar Kjelléns lära gav, tillämpad av honom själv, kan sägas ha varit direkt felaktiga. Vi kom i båda dessa frågor fram till att så inte var fallet. Förutom språkbruket i vissa avsnitt tyder inget vi funnit, på en subjektiv tillämpning, ej heller på en manipulativ lära.

 

Beläggs vissa saker endast med metaforer i Kjelléns skrifter? Detta var vår tredje frågeställning. Denna fråga är svårhanterbar och svår att redovisa resultatet av. Undersökningen måste ta sig formen av genomläsning av Kjelléns skrifter och en simultan bedömning av frågeställningen. Det är omöjligt att ta upp alla exempel där bevis finns och där bevis har ersatts av metaforer. Vi har således i denna uppsats valt att ge några belysande exempel och redovisa vårt intryck av Kjelléns vetenskaplighet.

 

Vi konstaterar att Kjelléns skrifter kan delas upp mellan de som är hypotetiskt deduktiva, det vill säga i dem han utvecklar sitt system, och de i vilka han tillämpar sina teorier mot verkligheten. I de där han utvecklar sin lära finns inte empiriska fakta som grund. I de där han tillämpar de deducerade teorierna är det emellertid emperi som ligger till grund för hans uttalanden. Om dessa uttalanden var felaktiga slutsatser dragna från en riktig teori eller riktiga slutsatser dragna från en felaktig teori spelar mindre roll då svaret i båda fallen icke skulle bli överenstämmande med verkligheten.

 

Fjärde frågeställningen som behandlas i denna uppsats handlade om att Kjellén blivit anklagad för att rättfärdiga att stormakter begår "öfvergrepp" enligt sin egen lära. Frågan undersöker om det finns en motsägelse mellan de olika Kjellénska skrifterna. Den undersöker om Kjellén på vissa ställen i sina skrifter hävdar att stater med underbefolkning eller klen folkökning gör sig skyldiga till öfvergrepp då de bedriver en expansiv politik medan han i andra stycken och böcker skulle ge stormakterna rätt att expandera oaktat försörjnings och befolknings förhållanden.

 

Elvander sade sig ha funnit denna motsägelse mellan Kjelléns olika skrifter. Denna motsägelse skulle ha inneburit att han gav stormakter en större rätt till geografisk expansion än andra. Vi fann emellertid att något sådant förhållande inte stod att finna i den text till vilken Elvander refererade. Det står även så klart att förhållandet inte existerar att man måste misstänka en medveten och illvillig diskreditering av Kjellén och hans lära.

 

Spörsmålet under den femte frågan är om Kjelléns lära hade hans politiska värderingar inbyggda i sig och därför gav färgade svar. Vi uppmärksammar här att Kjellén själv tar upp detta till diskussion och vi bedömer hur väl underbyggt hans försvar är. Vi uppmärksammar också frågan som rests av Gunnar Falkemark om hur vetenskapligt grundad kritikernas åsikter är.

 

Att läran emellertid byggde på Kjelléns egna värderingar tillstår han själv. I den sista frågan kom vi även fram till teorin att läror inom detta område ofta har värderingar inbygda i sig. Detta kan dock inte leda till en omedelbar förkastelse av läran. Den måste först prövas mot verkligheten för att man skall se om den ger rättvisande svar. Detta område måste ses öppet för vidare diskussion och undersökning. Inte enbart med avseende på Kjelléns lära utan generellt.

 

Käll- och litteraturförteckning

 

Källor:

 

Kjellén, Rudolf, "Stormakterna I", Stockholm (Hugo Gebers förlag) 1911

Kjellén, Rudolf, "Stormakterna II", Stockholm (Hugo Gebers förlag) 1912

Kjellén, Rudolf, "Stormakterna III", Stockholm (Hugo Gebers förlag) 1913

Kjellén, Rudolf, "Stormakterna IV", Stockholm (Hugo Gebers förlag) 1913

Kjellén, Rudolf, "Världskrigets politiska problem", Stockholm (Alb. Bonniers boktryckeri) 1915

Kjellén, Rudolf, "Staten som lifsform", Stockholm (Hugo Gebers förlag) 1916

Kjellén, Rudolf, "Politiska essayer", Stockholm (Hugo Gebers förlag) 1914

 

Tingsten, Herbert, "Mitt liv 1", Stockholm 1967

Brusewitz, Axel, "Från Svedelius till Kjellén" - Statsvetenskaplig tidskrift 1945

Elvander, Nils, "Rudolf Kjellén och nationalsocialismen" - Statsvetenskaplig tidskrift 1956

 

 

Litteratur:

 

Palmer & Colton, "Världshistoria",

Aronsson, Torbjörn, "Gösta Bagges politiska tänkande", Stockholm 1993

Falkemark, Gunnar, "Statsvetarporträtt", Stockholm (SNS förlag) 1992

Holme & Solvang, "Forskningsmetodik", Lund (Studentlitteratur) 1991

Falkemark, Gunnar, "Tysklands expansionspolitik 1871-1914", Statsvetenskaplig tidskrift 1994 nr 3

 

Tillbaka