Så här strax efter min mors bortgång tänker man man gärna tillbaka på de människor som inte längre finns bland oss men som ändå har betytt mycket för en. Min mor förståss, min svärmor, min frus mor- och farföräldrar, vår fem månader gamle son - ja, livet är en lång rad dödsfall.

Somliga säger att döden kom som en vän och i vissa fall kan jag hålla med, särskilt då livet slutade efter en lång tids smärtsamt lidande. Ändå vill jag mena att döden är vår fiende. Mänsklighetens värsta fiende. Du kanske tror att jag tänker på vår son, Mikael, som hastigt gick bort i plötslig spädbarnsdöd. Ja, jag tänker på honom men också andra som har dött, ja, alla som har dött. Låt mig få förklara!

Livet är alldeles för kort. Om det finns en kärlekens Gud - och det tror jag - borde vi få leva mer än 70 - 80 år. Sköldpaddor blir flera hundra år och vissa träd kan bli tusentals år. Men vi människor, skapelsens krona, gnetar och sliter i x antal decennier, kämpar med brister och sjukdomar, för att slutligen få kistlocket igenspikat. Är detta det yttersta av Guds kärlek?

Nej, visst inte. Storheten av Guds kärlek kommer till uttryck i 1 Moseboken kapitel 2, vers 17. Där står det enda förbud som Gud gav våra första föräldrar, Adam och Eva:

"Men vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer dumed visshet att dö."

Fundera nu över frågan: Vad skulle ha hänt om Adam och Eva hade varit lydiga?

Svaret är att de inte hade fått straffet döden över sig - och därmed levt denna dag! Vilken fantastisk tanke - Gud ville inte att människor skulle dö, de skulle leva. Straffet döden som de fick över sig, innebar inte bara slutet på ett liv utan hela den nedbrytningsprocess som slutar med att hjärtat inte längre slår. Det betyder att också sjukdom och skröplighet ingår i dödsprocessen.

Förstår du nu min tanke om att döden är vår fiende?

Om inte - skriv en rad. Du har adressen här nedan.