En dag i mitten på maj under uppbyggnaden av det svenska folkhemmet, kom en liten gosse till världen. Till föräldrarnas glädje var han både frodig och välskapt och hans aptit nådde inga gränser. Redan som liten visade han sig vara ett underbarn. Två år gammal hade han nått högt på samhällets eftertraktade stege och utropade de bevingade orden "Dill - dill". Härifrån lade han sedan jorden under sina fötter. Idag står han med fötterna långt ner i dyngan.

Under hela sin uppväxt var han besmittad av omgivningens toleranta missnöje, men levde trots detta i en angenäm atmosfär, präglad av bondesamhällets karga verklighet. Resultatet blev en frisk gosse med medelmåttig framåtanda och engagemang. Den första skoltiden fördrev han med att skjuta ärtor på lärarnas fönster och läsa serietidningar på lektionerna.

Det mest konkreta som han utförde var en vindögd och sned hund i trä, tillverkad i slöjden under årskurserna sex till och med åtta. Till lärarnas fasa var han övertygad om att hunden kunde känna den skarpa lukten av fernissa och vägrade därför att ytbehandla den med något annat än rent smör.

Efter att antal år i den tiden stränga och uppfostrande skola, hade hans rektor slagit sönder ett halvdussin stolar i sina fåfänga försök att ge eftertryck åt sina väl underbyggda argument, vilka han med förtvivlan sökt ingjuta i denne smått misslyckade elev.

Emellertid lyckades denne yngling efter mångas påtryckningar infinna sig till Tomelilla samrealskola i slutet av 60-talet. Här bibringades han de mest elementära grunderna i allmännyttig verksamhet. Till rektorns förtvivlan ansåg han att alla nycklar, som han blev anförtrodd, var av typen slit och släng. Härav fick han den tveksamt hedervärda titeln "nyckelkille nr ett".

Under sextiotalets sista månader lyckades denne yngling med att mörklägga, inte bara halva innerstaden av Tomelilla city, utan också hela lärarkåren på en samrealskola i upplösning. I sanning en mäktig bedrift.

Sjuttiotalet kom för denne yngling att präglas av bildkonst i svart-vitt, i synnerhet vid de tillfällen då han såg till att ha film i sin kamera. Dessutom fick han utöva distributiva sysselsättningar som kom att inbringa monetära tillgångar.

Åttiotalet började med en himlastormande förälskelse som utmynnade i ett äktenskap som varar än. Två blå ögon stirrade genom den trolska skymningen. Det enda man kunde höra var suset av höstens sista löv i grenverket ovanför deras huvuden. Men ingen av dem hade en tanke på höstens färgsprakande natursceneri. De hade bara ögon för varann. Den heta kvällssolen fick den kalla marken att ånga mellan dem. I en kaskad av dimma vibrerade spänningen mellan deras ögon. Med en blixtsnabb rörelse kastade sig den blodtörtiga illern fram de sista decimeterna och förpassade den lilla grodan till de sällare jaktmarkerna, då den svampaktiga kroppen krossades mellan dess tänder. Det var i samma ögonblick som Eskil frågade sin älskade om hon ville bli hans hustru - fast på ett helt annat ställe. Hon tvekade inte!

Nittiotalet gick i byggandet tecken. Det byggdes en flerhövdad familj samt restaurerades ett gammalt torp där familjen kunde leva. Om huset förfaller räknar vi dock med att familjen ska bestå.

Vill du framföra några åsikter finns det malj-ligheter här!