Vilhelm Moberg

1898-1973

i våra hjärtan

Innehåll

Innehåll

Biografi

Sammanfattning av Mobergs eget liv

Analys av Mobergs författarteknik:

Recensioner

A.P. Rosell, bankdirektör

Knut Toring-sviten

Sänkt sedebetyg

Sömnlös

Giv oss jorden

Utvandrareposet

Din stund på jorden

Kritikern

Romaner av Vilhelm Moberg

Pjäser av Moberg

Svens hund

Ur "Min stund på jorden"

"Hur historien förfalskas".

I år är det 100 år sedan Vilhelm Moberg föddes och han är populärare än någon gång tidigare. Hittills har nästan en halv million svenskar sett musicalen "Kristina från Duvemåla", som bygger på hans romaner om utvandrarna. I en omröstning som tidskriften Biblioteket i fokus anordnade nyligen blev Vilhelm Mobergs utvandrarromaner utsedda till Sveriges bästa böcker under 1900-talet.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson gjorde gott bruk av Mobergs material, när de skrev sin musikal. CD-n med musiken klättrade på skivförsäljningslistorna och trycket var hårt för att musicalen även skulle spelas i Stockholm. Problemet var bara att hitta en lämplig lokal.

Lösningen blev att bygga om Cirkus på Djurgården för över 45 miljoner kronor. Vid premiären den 14 februari var de flesta av de 340 000 biljetterna till årets 230 föreställningar redan sålda. Vårens föreställningar är helt slutsålda och det återstår bara ströbiljetter till hösten. Musicalen kommer troligen även att exporteras till Broadway i New York.

Biografi

Sammanfattning av Mobergs eget liv

Carl Arthur Vilhelm Moberg föddes i byn Moshultamåla i södra delen av Algutsboda socken, nära järnvägen Växjö-Emmaboda-Kalmar i Småland, den 20 augusti 1898. Vilhelm var fjärde barnet i en syskonkull på sju. Fadern, Carl Gottfrid, var soldat och han städslades för Moshultamåle rote och hade nummer 132 vid Konga kompani av Kalmar regemente. Som soldat var han lite förmer än andra torpare och fick se mer av livet än sockenborna i allmänhet. När soldaten träffade sina kamrater i torpets enda rum och drog sina minnen, fick pojken på golvet, Vilhelm, uppleva dessa indelta soldaters sätt att umgås, tala och föra sig. När Vilhelm senare skrev Raskens, kände han sitt folk i grunden.

Faderns släkt var soldater. De hade släktnamnet Thor, men fadern hade bytt till namnet Moberg. Moderns anfäder var bönder och alla hennes syskon emigrerade till Amerika. Därigenom fick Moberg en god insikt i emigrationens för- och nackdelar, vilket gav honom en god grund för böckerna om Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna.

Att var soldatbarn innebar för Vilhelm att uppväxten var ganska fattig. Hans skolgång blev det si och så med, eftersom han redan i unga år blev tvungen att hjälpa till med familjens försörjning och han fick jobba hårt som glasbruksarbetare, bonddräng och skogsarbetare.

Trots sin fattiga uppväxt hade han ett starkt litterärt intresse. Som barn och tonåring läste han ivrigt allt han kom över, t.ex. Bibeln och katekesen. Ett och annat Nick Carter-häfte kom han också över. Hans mor tapetserade en gång köksväggen med en bunt tidningar som hon fått till skänks, och Vilhelm upptäckte att tapeterna var en följetongsbilaga med Den hemlighetsfulla ön. En dag när han var ensam hemma, skar han helt enkelt ner de begärliga tapeterna för att stilla sin läshunger.

Annan litteratur som han läste var Smålandspostens Veckoblad, som hade bland annat bygdeberättelser. Också hans släktingar i Amerika gav honom läsestoff i de svenska tidningar som de skickade hem. De bjöd på underhållande läsning och följetonger av t.ex. Emilie Flygare-Carlén.

Sitt första publicerade alster, Svens hund, var en novell i Brokiga Blads berättelsetävling för ungdom. Det var för övrigt samma tävling där Fritiof Nilsson-Piraten erövrade 10:e pris. (Se Svens hund, sidan *.) Det blev artonde pris och priset bestod av en svampkarta och ett diplom.

Hans intresse för litteratur visade sig när Vilhelm som fjortonåring bildade tillsammans med några vänner en "bokklubb". Han hade rekvirerat ett vandringsbibliotek från Folkbildningsförbundet och Vilhelm och hans vänner bytte böcker med varandra. Men för att få behålla böckerna under en hel vinter, förfalskade han lånelistor och förde in namn på folk som aldrig haft en tanke på att låna en bok och till och med på sådana som dött för länge sedan.

Hans skolgång var en tung plikt som gick parallellt med arbete. Som ung gick han efter oxen i fåran och lärde sig det ålderdomliga jordbrukssättet, men senare arbetade han i glasbrukshyttan och i arbetslaget i skogen och fick uppleva den nya tiden. Femton år gammal blev han medlem i socialdemokratiska ungdomsklubben. Här läste han Krapotkin, Haeckel, Tolstoj och Zäta Höglund. Men han sökte sig också till filosoferna Nietzsche och Schopenhauer.

Men förhållandena i Småland blev bara värre. Den gamla utvägen stod för dörren - Amerika. Hösten 1916 blev det bestämt att Vilhelm skulle följa sin äldre syster till det nya landet och i Kalifornien fanns en morbror som Vilhelm skrev till och bad om respengar. Biljetten kom och avresedagen var bestämd. Men föräldrarna ville inte att han skulle utvandra. Särskilt hans mor hatade Amerika, efter som det hade tagit alla hennes sykon från henne. Tre söner hade dött och Vilhelm var nu ende sonen. Moberg berättar själv:

"Till slut gav jag med mig, av ren trötthet : Jag skulle stanna kvar. Amerikabiljetten återsändes. Men jag minns den bittra kvällen, då mina tilltänkta reskamrater kom och sade adjö. De var litet överlägset medlidsamma mot den som måste stanna hemma. Så skulle det dröja ännu över 30 år innan jag fick se Amerika. Jag hade hunnit bli en medelålders man när jag första gången kom till Anförvanternas land."

Men det var inte enbart besvikelse han kände. Föräldrarna hade lovat honom att han skulle få gå på folkhögskola, något som inte förunnades alla barn i 1910-talets Sverige. Hans far sålde en kull smågrisar för att Vilhelm skulle få till uppehället. Folkskolans upplevelse sammanfattar han med orden:

"Hade vanvettigt roligt kamratliv med dans och flickor och amatörteater och allt möjligt spektakel, läste igenom folkskolans bibliotek, men lärde just ingenting på lektionerna."

Efter folkhögskolan sökte han engagemang vid den professionella teatern genom en annons i en stockholmstidning: "Ung dansant man med fördelaktigt utseende söker engagemang som förste älskare vid bättre sällskap. Svar till..." En teaterdirektör hörde av sig, men sedan Vilhelm insänt rollfoto kom det aldrig något svar.

Men han blev tänd på teatern, dock utan större framgång. Han uppträdde som amatör flera gånger. Men han sa själv:

"Min insats inom den professionella teaterkonsten inskränkte sig till ett par skurkroller i egna stycken."

Han prövade på många olika yrken, som tidningsman, kontorist, skogstämplare, men återvände till skogen i hemsocknen, där han med yxa och såg tjänade tillräckligt för att söka in vid läroverket i Katrineholm. Nu blev det inte ett glatt kamratliv, utan studier långt in på nätterna. Han hade som mål att ta studentexamen och hade säkert gjort det också om inte spanska sjukan hade kommit emellan. Hösten 1918 insjuknade han svårt och fick dessutom vatten i lungsäcken. Han var nära döden och sjuk i ett halvår.

Han försökte sig på författarens yrke, men framgången var klen. Han sa själv:

"Från denna tidpunkt och några år framåt betraktade jag mig själv som en fullkomligt misslyckad individ, i vilket betraktelsesätt jag livligt understöddes av min omgivning."

Tidningyrket lockade emellertid och Moberg arbetade under sju år som journalist, ofta som frilansands på olika landsortstidningar. Där lärde han sig att skriva. Under pseudonymen Ville i Momåla skrev han korta berättelser om den svenska landsbygden och dess befolkning.

År 1927 gav Moberg ut sin första bok, Raskens. Den var en stark personskildring om en soldat i Småland. Boken har många likheter med det liv som hans far och tidigare förfäder måste ha levt. Raskens gav Moberg ett visst rykte inom författarkretsar. Efter den slutade han i princip att skriva tidningsartiklar och övergick helt till författaryrket.

Under slutet av 20-talet samt under 30-talet fram till andra världskriget skrev Moberg flera samhällskritiska böcker, bl a: Långt från landsvägen, som handlar om bondebefolkningens ovilja för den nya tiden med dess nya teknik, AP Rosell, bankdirektör är en satirisk skildring av en rik bankdirektör och Giv oss jorden, vilken skildrar flykten från landsbygden under den här perioden. Moberg hade sedan ungdomsåren varit en ivrig pacifist. Därför hade hans böcker ofta en underton av det pacifistiska budskapet. Allra tydligast är detta i Soldat med brutet gevär som han gav ut i början av andra världskriget. Under andra världskriget svängde dock hans ideologier över en aning. Han började inse att Hitler endast kunde stoppas med vapenmakt och i slutet av kriget propagerade han till och med för en svensk upprustning. Under den här perioden skrev han en "nästan propaganda"-bok, Rid i natt. Den utspelar sig under svensk medeltid och illustrerar några svenska bönders kamp mot tyska adelsmän. Fast egentligen var det en protest mot svenska eftergifter inför tyskarna under andra världskriget. Ett mycket tydligt tecken i tiden.

Efter världskriget påbörjade Moberg ett av sina stora verk, utvandrar-romanerna. Han samlade fakta bl a genom långa resor till USA. Själva böckerna skrev han mellan åren 1949- 59. Ett slags efterspel till utvandrar-böckerna var Din stund på jorden som Moberg skrev på 60-talet. Den handlar om en svenskamerikan som ser tillbaks och jämför sin småländska barndom med sitt liv i USA. Utvandrar-böckerna anses av de flesta vara Mobergs största verk. Moberg ansåg dock själv att han hade sparat det allra bästa till sist. Som avslutning till sin karriär hade han tänkt sig ett stort historieepos, som inte skildrade kungar och adelsmän, utan det enkla folket. Tyvärr hann han bara komma till den andra delen i serien innan han avled den 8 augusti 1973.

Moberg skrev under sin levnad även många teaterpjäser, och han var livet igenom mycket förtjust i teater. Bland de mest kända är Kassabrist (1925) och Marknadsafton (1929). Många av Vilhelm Mobergs böcker har blivit filmade däribland Rid i natt! (1942, regi Gustav Molander), Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige (1971 och 1972, regi Jan Troell) samt Raskens som blev TV-serie 1976. Och under 1995 hade Kristina från Duvemåla, en musikal baserad på Mobergs romaner, av Björn Ulvaeus och Benny Andersson premiär.

Analys av Mobergs författarteknik:

"Kartan från Ljuder, som han höll framför sig på sängtäcket, hade formen av ett hjärta. Någonstans mitt uti det hjärtat låg den plats, där den gamle utvandraren hade tagit sina första steg på jorden. Den gamle i sängen var utestängd från det närvarande livet och hade ingenting att vänta av det kommande. För honom återstod endast det förgångna. Gamlingen hade åter letat sig fram till sin barndoms stigar. Charles O. Nelson, svenskfödd farmare i Minnesota, var gammal och halt och krokryggig och rörde sig med stort besvär på marken i sitt nya fosterland. Men liggande med värkande rygg här i bädden vandrade han fritt och lätt omkring på vägarna i den bygd där han föddes."

Den här texten är hämtad ur epilogen till Sista brevet till Sverige och den illustrerar på ett bra sätt Vilhelm Mobergs författarstil. Han har inte en alldeles egen författarstil, som vissa författare har. Mobergs stil är snarare lite lik den man finner i vissa kioskromaners stil och han skulle passa alldeles utmärkt som författare till våra dagars såpoperor, dvs i sitt sätt att skriva. Ett digert persongalleri, sammanflätade handlingar, ett verklighetsbaserat scenario, ofta understött med en stor mängd sakfakta för att stärka verklighetsintrycket samt en andlös spänning för att hålla läsaren kvar vid boken. Mobergs böcker ska naturligtvis inte jämföras med kiosklitteratur, för han står lite över sådant. Men förvisso finns där en viss likhet i tekniken.

Moberg växte upp på landsbygden. Alla hans böcker har handlat om människor på landet, och om deras liv. Därför finns det en stark anknytning till naturen i Mobergs böcker. Han har en mycket beskrivande stil när han berättare om djur och natur.

En annan styrka i Mobergs böcker är de många personskildringarna. Det är ofta flera personer som har en framträdande roll i böckerna. Alla personligheter är mycket väl beskrivna utseendemässigt såväl som själsligt.

Moberg var alltid väl införstådd i de områden som han skrev böcker om. Det gick lätt när han skrev om bondebefolkningen i Sverige som han ju kände väl till.

Moberg har även ett poetiskt djup i sina texter. Detta syns tydligt i exempeltexten.

"Kartan från Ljuder, som han höll framför sig på sängtäcket, hade formen av ett hjärta. Någonstans mitt uti det hjärtat låg den plats, där den gamle utvandraren hade tagit sina första steg på jorden."

Recensioner

A.P. Rosell, bankdirektör

A.P. Rosell är Almänninges store man, bankdirektör och pamp, med en svenskblå blick och många kommunala uppdrag. Han har från folkdjupet stigit till samhällets höjder, och genom att utnyttja sin maktposition kasserar han in mycket gott i livet. Men nu är hans ställning hotad: för att täcka privata aktieförluster har han förskingrat 120 000 kronor från banken. Ett avslöjande skulle bli katastrofalt för hela Allmänninge.

Redaktören Valfrid Sterner har genomskådat myglet och rackarspelet, men han vet att samhället kräver goda sanningar, vackra och välputsade. Medan han jagar notiser att fylla sin spalt med, serveras ett stycke 30-tals-Sverige. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara 90-talet.

Knut Toring-sviten

Sänkt sedebetyg

"I en lägenhet två trappor upp vid Frejgatan i Stockholm ligger Knut Toring och sover. Hans öra fångar gatans ljud: spårvagnens stötar mot skenskarvarna, bilarnas skarpa bröl, motorernas spinnande, barnröster och slammer. I hans drömmar blir ljuden till krax av fåglar, hans fotsulor känner stickande barr och knöliga rötter. Han smyger längs bäcken, rädd för att trampa på en orm, spanar efter fisk och har snaran beredd att trä över en vilande gädda."

Knut Toring, bondesonen som kommit till staden, drömmer om jorden, som nu i vårdagjämningen tinar upp efter vintern och väntar på sådden. Han känner sitt liv i staden förfelat. Han vill skrika ut sin vantrivsel, men alla skulle ta honom för en vansinnig - arbetskamraterna, hustrun Aina och barnen.

I minnet återvänder han till födelsebyn, och Vilhelm Moberg berättar om den läshungrige bondsonens liv.

Sömnlös

Knut Toring lider av sömnlöshet. Han blir inte fri från sina problem när han vill sova, de mal i en aldrig sinande ström. I självrannsakan går han igenom sitt liv. Vad har det blivit av pojken, som smög sig till nätter av läsning vid en blek fotogenlampa? En läsmaskin, som vräker ut noveller för att mätta publikens behov av verklighetsförfalskning.

Med satirisk skärpa tecknar Vilhelm Moberg det samhälle i ständig uppgång, som bildar bakgrunden till Knut Torings självuppgörelse. Människorna har övergivit jorden och försöker nu anpassa sig i staden. Knut Torings beslut att återvända till jorden mognar under den äktenskapskris, som han och Aina förs in i.

Giv oss jorden

Knut Toring har återvänt till sina fäders by Lidalycke. Veckotidningsredaktören har blivit torpare och gör dagsverken på gårdarna. Han har kommit tillbaka till jorden, men har svårt att finna det liv han drömt om under vantrivselns dagar i Stockholm. Lättare anpassar sig hans lilla dotter Kajsa som snart känner sig hemma hos djuren och är mogen för beslut att ägna sig åt lantbruk.

Knut Toring planerar för att hindra att jorden blir övergiven, men möts av känslokyla och hån från de bofasta bönderna. Sin enda bundsförvant har han i den rejäla Betty Eriksson, som med friskt mod och moderna metoder ensam brukar sitt hemman. Men Lidalycke kan inte isolera sig från världen. Till dess avlägsna bygd når bullret från kapprustning och krigsförberedelse i Europa och Moberg blandar friskt bygdehändelser och världspolitik.

Utvandrareposet

Utvandrarna, Invandrarna,
Nybyggarna, Sista brevet till Sverige

Den 14 april 1850 avseglade briggen Charlotta från Karlshamn mot New York, med en last av tackjärn och styckegods. Ombord fanns 78 passagerare, samtliga utvandrare till Nordamerika. Två av dem var Kristina från Duvemåla och Karl Oskar från Korpamoen, huvudpersonerna i Utvandrarna.

Vilhelm Moberg arbetade med utvandrarromanen i tolv år. Resultatet blev fyra böcker på totalt över 2 000 sidor. I boken "Berättelser ur min levnad", berättar han hur böckerna kom till.

Hundra år efter Karl Oskars och Kristinas avfärd till Amerika, steg han ombord på Amerikabåten för att tillsammans med hustru och tre barn färdas till "anförvanternas land". Moberg hade större delen av sin släkt i USA och han hade länge funderat på att berätta deras historia.

Från Mobergs hembygd, Kronobergs län, utvandrade mer än 60 000 personer under sista hälften av 1800-talet. I en uppteckning från Långsjö, en grannsocken till Ljuder, daterad den 9 december 1868 kunde man läsa följande:

"Förliden vecka ringdes här för tio lik. Av dessa döda hade fyra svultit ihjäl och två frusit ihjäl."

Folket utvandrade helt enkelt för att de inte hade mat för dagen.

För Kristina och Karl Oskar fällde en tragisk händelse det slutgiltiga avgörandet om deras utvandring. Kristina hade inte låtit sig övertalas av Karl Oskar. Men när deras äldsta dotter Anna av hunger åt ihjäl sig på den osvällda korngrynsgröten bestämde hon sig. De skulle utvandra till Amerika. Deras barn skulle inte behöva svälta mer.

Innan Moberg gav sig av på sin resa gick han igenom alla Amerikabrev som fanns i föräldrahemmet och han fick även många brev i gåva av grannar. Totalt hade han över tusen Amerikabrev och med hjälp av dem la han sedan den dokumentära grundstenen till böckerna.

På ett bibliotek i Minnesota gjorde Moberg ett riktigt fynd, som han hade stor nytta av. Det var den svenske farmaren Andrew Petersons dagbok och den omfattade tio stora böcker som var fullskrivna från pärm till pärm.

Peterson hade under 44 år varit bosatt på sin farm i södra Minnesota och varje dag hade han gjort en anteckning om sitt dagliga liv som nybyggare. Där stod allt om vilka sysslor han dagligen utförde, vilka inköp han gjorde och vad de kostade, hur stora skördar han fick och vilket väder det var.

En äldre man i Chicago County i Minnesota berättade om den stora fattigdom som rådde hos svenskarna under deras första år i landet. En gång kom det ett brev till postkontoret i Stillwater, adresserat till en svensk familj. Men brevet var belagt med lösen av 15 cent och eftersom familjen inte ägde 15 cent i kontanter blev brevet liggande på postkontoret i flera månader. Denna händelse tog Moberg till vara.

"Den berättelsen skar mig i hjärtat – och av den blev det ett helt kapitel i romanens andra del, ’Invandrarna’."

Kapitlet om den hemska snöstormen i tredje delen, Nybyggarna, kom till efter att Moberg läst en tidningsnotis på sex rader i årgång 1849 av The Minnesota Pioneer. Notisen handlade om en nybyggare som med två små pojkar är ute på färd i en träkärra förspänd med två oxar och råkar in i en ohygglig snöstorm. Han slaktar båda oxarna, tar ut inälvorna och låter barnen krypa in i kadavret.

Händelsen kom att fascinera Moberg. Men när den förvandlades till dikt blev det bara en pojke och en oxe.

"Men ett jättelikt djur, vars väldiga buk blev en säker tillflykt för Karl Oskars son."

Arbetet med de fyra delarna av utvandrarromanen tog tolv år av Mobergs liv. För Moberg var det viktigt att följa människorna i romanen ända till livets slut. Och den upplevelse i USA som grep honom starkast var ett besök på svenskarnas äldsta kyrkogård i Minnesota, där de första utvandrarna är begravda. Moberg hittade platsen efter långvarigt sökande. Den låg på en höjd vid sjön Chisago Lake, förr kallad Ki-Chi-Saga, ett indianskt namn som betyder vacker sjö, ett namn som Moberg lät Karl-Oskar använda om sitt nybygge.

Din stund på jorden

Albert Carlson, sextiofyra år, bördig från Sjöhults socken i Småland, sitter på ett hotellrum i Kalifornien och tänker över sitt liv. Sina affärer har han avverkat, han är beredd att göra sitt bokslut. På ena sidan om hotellet drar den ändlösa strömmen av bilar, förbi på den andra häver sig Stilla havets dyning. På detta smala näs mellan det föränderliga och det oförändliga ser han tillbaka på sitt liv. Vad blev det av det, vad var meningen, hur förvaltade han sin "stund på jorden"?

I mer än 40 år har Albert Carlson levt som emigrant i USA, och hemtrakten har han under den tiden bara besökt ett par flyktiga gånger. Men nu, inför uppbrottet, söker han sig åter och åter tillbaka dit i minnet. Han återupplever sin småländska uppväxttid: genom bruset från Stilla havets bränningar hör han sorlet från bäcken som rann vid torpet därhemma och där han och hans äldre bror brukade fiska. Episod efter episod från svenskamerikanen Albert Carlsons långa och brokiga liv, i Fattigsmåland och i Kalifornien, stiger levande fram.

Din stund på jorden är en av Vilhelm Mobergs mest engagerade och djupast personliga romaner.

Kritikern

Mobergs intresse för den lilla människan och hans totala brist på hänsyn för de stora och mäktiga, kom till uttryck i debatter och skrivelser.

Moberg var en av få svenska intellektuella som redan långt före kriget uttryckte kritik mot både nazismen och kommunismen.

På femtiotalet gav han sig i kast med att kritisera rättsrötan genom många artiklar i tidningen Arbetaren. Det började med en rad uppmärksammade rättsskandaler i början av 1950-talet, bland annat Haijby- och Keineaffärerna, där myndigheternas agerande ifrågasattes.

I samband med sitt sista och ofullbordade verk om den lilla människans liv under de stora kungarnas styre, skrev han en artikel om den historiska rättsrötan. (Se "Hur historien förfalskas", sidan *.)

Hela livet, ända fram till sin död i augusti 1973, vände han sig mot förtryck och maktmissbruk i samhället och var en stark försvarare av demokratin.

Romaner av Vilhelm Moberg

Raskens, 1927

Långt ifrån landsvägen, 1929

De knutna händerna, 1930

A.P Rosell, bankdirektör, 1932

Mans Kvinna, 1933

Sänkt sedebetyg, 1935

Sömnlös, 1937

Giv oss jorden! 1939

Rid i natt! 1941

Soldat med brutet gevär, 1944

Brudarnas källa, 1946

Utvandrarna, 1949

Invandrarna, 1952

Det gamla riket, 1953

Nybyggarna, 1956

Sista brevet till Sverige, 1959

Din stund på jorden, 1963

Förrädarland, 1968

Berättelser ur min levnad, 1968

Min svenska historia, 1970-1971

Otrons artiklar, 1973

Pjäser av Moberg

Hustrun, 1928

Marknadsafton, 1930

Änkeman Jarl, 1940

Vår ofödda son, 1945

Domaren, 1957

Svens hund

Sven satt ute på förstugutrappan. Han hade sin trogne tax, Pelle, i knäet och smekte honom. Pelle var hans ende vän, han lekte med honom, sprang över skog och berg i hans sällskap. Hemmet var fattigt, ty fadern var en drinkare. Sven var i alla fall lycklig när han hade hunden med sig. På sista tiden hade han i all fall varit sorgsen till mods, ty fadern hade ofta talat om att sälja Pelle till jägaren nere i byn, emedan han tyckte sig icke ha råd att föda en hund. Den sorgen att mista honom tyckte sig därför Sven genomgå, men han skulle nog försöka få honom tillbaka om man sålde honom. Två karlar blevo synliga borta på bygatan. Sven såg bort till dem, den ene gick osäkert, tydligen drucken, det var hans far, och den andre - såg han rätt - det var ju jägarn som skulle köpa Pelle. Svens hjärta klappade av ångest när fadern sa:

- Nu kommer Ahl för att hämta hunden, Sven, han har köpt honom för 20 kr idag.

- Nej, svarade Sven, ni får inte sälja min Pelle. Han sträckte ut händerna för att taga hunden som sprungit upp.

- Å hut pojke, brusade fadern upp, har jag inte rättighet att sälja min hund och han får ha det mycket bättre hos Ahl.

- Barngriller, instämde denne, jag är säker på att du tröstar dig över hunden om jag ger dig pengar till karameller.

- Guld och silver kan inte uppväga min hund, sa Sven och försökte taga hunden som jägaren kopplat.

- Se här, sade Ahl räckte Sven en femtioöring.

- Jag blir hellre utan pengar än hunden, svarade Sven.

- Så får du bli utan bägge delar då, sade jägaren och avlägsnade sig med hunden.

Den natten fick Sven icke en blund i ögonen. Han kunde icke stå ut med att tänka på att Pelle nu skulle stå bunden hela dagarna. Den tanken blev honom för stark, ty han smög sig bort till jägarens hus där hunden stod bunden och lossade kedjan och tog Pelle med sig hem. När Ahl följande morgon steg upp och fick se att hunden var borta slog honom genast den tanken att pojken varit efter honom och han förundrade sig över Svens ståndaktighet. Han gick bort till deras hus och kom dit just som de åto frukost. Han vände sig till Sven (som hade rodnat) och sade:

- Har du varit efter hunden i natt, och berättade att den var försvunnen.

- Ja, det har jag, bekände Sven öppet, för jag ville inte att hans ska slå hunden.

- Jag har sålt hunden en gång och kommer inte att lämna pengarna tillbaka, sa fadern harmsen.

- När jag blir stor skall jag ge farbror pengarna, sade Sven modigt, blott jag får behålla Pelle.

Fadern blev helt häpen. Han förstod att sonen hellre gav honom de pengar som han tänkt bära till krogen, än han mistade taxen. Han gav därför Ahl åter pengarna och sade:

- Han får behålla honom.

Sven blev glad över att fått tillbaka sin hund, men mest glad blev han över att fadern från den stunden aldrig mera gick till krogen.

Carl Moberg, Moshult . (Ålder 13 år)

Belönad med 18:e pris i Brokiga Blads berättelsetävlan för ungdomar.

Ur "Min stund på jorden"

Varför skall jag göra morgondagen till ett hot, något att frukta? Det är inte i morgon jag lever, inte i nästa vecka eller i nästa månad. Det är denna minut, denna timme, denna dag som jag skall ta mig igenom. Den tid som ännu icke är får jag ta emot när den kommer, när jag lever i den. Även den tiden kommer att ha sin gång, den skall gå ifrån mig, och min oro för den skall följa med i flykten. Den morgondag som jag fruktar skall snart också vara borta.

"Hur historien förfalskas".

av VILHELM MOBERG

De män som skapade Sveriges stormaktstid - det stora eländets tid för vårt folk - har fått ett lysande eftermälde i våra hävder. Den ädlaste skuggan är självfallet Gustav II Adolf, den store hjältekonungen. Jag har redan gett en antydan om hur dyrkan av hans minne har dolt verkligheten om honom och hans regemente i historieböckerna. Det vore mycket att skriva i detta ämne. Jag skall här bara ta upp en sida av den bild av hjältekonungen, som skiljer sig från den vedertagna.

...

Gustav II Adolf har flera gånger i vackra ord uttryckt sin stora kärlek till freden, men i praktiken föredrog han kriget, även om han inte direkt älskade det. Det gäller här en vanlig motsägelse hos statsmän och fältherrar. I vår tid kan man ju hänvisa till USA:s president, Richard Nixon.

Under 300 år, räknat från början av 1500-talet och fram till 1814, fördes det inte mindre än elva krig emellan Sverige och Danmark. Jag har läst det mesta om dem både i svensk och dansk historieskrivning och använt utbytet i min svenska historia. Det blodigaste av de elva krigen var Kalmarkriget åren 1611-13, som på båda sidor fördes på det grymmaste sätt.

I ett danskt arbete om Kalmarkriget fann jag nu ett svenskt brev avtryckt, daterat den 13 februari 1612 och skrivet av överbefälhavaren på den svenska sidan, den nyblivne, 17-årige konungen Gustav II Adolf. Brevet är ställt till hans kusin hertig Johan. Det beskriver i uttrycksfulla ordalag ett krigståg som den kungen just företagit genom Skåne. Han berättar om hur hans trupper bara inom loppet av två veckor har lyckats helt ödelägga och fördärva 24 stora skånska kyrksocknar med dess befolkning. Med välbehag och triumf i tonen skildrar Gustav Adolf hur hans krigsfolk hade -- "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja". Brevskrivaren framhåller, att svenskarna "intet motstånd haft från fienden" -- vilket man gärna tror, eftersom denne fiende bestod av värnlösa civila människor, bland dem även av kvinnor och barn.

Den danske krigshistorikern uppgav att detta kungabrev skulle vara bevarat i det svenska Riksarkivet. Innan jag använde mig av skrivelsen ville jag kontrollera uppgiften. Mycket riktigt: Brevet fanns på angivet ställe. Men den ämbetsman vid Riksarkivet som hjälpte mig att leta fram det blev tydligt generad när han tog del av innehållet. Han förstod att jag tänkte begagna mig av det och ville ge mig ett gott råd om den kommentar jag härvid skulle göra: Uppgifterna i brevet kunde inte helt godtagas:

Den unge Gustav II Adolf som var ute på sitt första krigståg ville imponera på sin släkting hertig Johan med sina bedrifter, varför han troligen skröt en hel del med dem. Jag borde sålunda inte tolka brevet efter bokstaven.

Jag svarade: Detta brev består av kungsord, och sanningsenligheten i en svensk konungs skrivna ord fick inte ifrågasättas. Dessutom var det här fråga om den störste konung som Sverige någonsin har haft. Skulle jag insinuera att han ljög?

Jag återgav sålunda det autentiska brevet i andra delen av Min svenska historia. Jag betecknade det som ett obestridligt vittnesbörd om ett svenskt Song My i Skåne år 1612, 356 år före amerikanernas Song My i Vietnam 1968.

Parallellen emellan de båda slaktningarna av värnlösa människor är helt slående. Gustav II Adolfs knektar fick slå ihjäl "alldeles efter vår egen vilja". De hade av sin konung fått full frihet att härja och döda. Och man frågar sig hur många människor som efter genomförandet av dådet hade undkommit levande i de 24 kyrksocknarna i Skåne?

Det var en 17-årig yngling som i triumferande ordalag beskrev denna massaker och som ytterst var ansvarig för den. Han erinrar om Karl XII, som vid 15 års ålder övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han lyckades till slut få av huvudet med ett enda hugg, en bragd, varöver envåldskungen i pojkåldern mycket yvdes.

Sveriges kungahelgon, Gustav II Adolf, ännu idag så gott som sakrosankt, inledde sålunda sin hjältebana med folkmord i fiendens land. Nu är det ett historiskt faktum, att hans motståndare i kriget, Kristian IV i Danmark, tidigare hade härjat med brand och död i Småland, men uppenbarligen överträffades han av Gustav Adolf med dennes grymma framfart i Skåne. Och i motsats till den svenske konungen har Kristian IV inte prytts med någon helgongloria.

Jag har kommit till den uppfattningen, att Gustav II Adolf i sina gärningar inte var något föredöme i människokärlek och kristligt leverne, hur stor och framgångsrik han än var som krigare och fältherre. Men hans ungdomsbravader i fält är okända för läsarna av den svenska historien: Jag har inte sett hans brev med beskrivningen av massakern i Skåne 1612 återgivet i någon svensk historiebok. Det borde ha varit med i läroböckerna i skolan. Här är ett faktum utelämnat -- och genom utelämning förfalskas vår historia.

Ett exempel på hur kungamyter skapas på detta sätt utgör Gustav III:s staty på Skeppsbron i Stockholm. När jag går förbi statyn och läser inskriptionen Fredens Återställare tänker jag: Här saknas två ord. Ovanför den inskrivna texten skulle i sanningens namn ha stått: Krigets anstiftare.

Först berövades folket freden av Gustav III, men efter två år återställde han det stulna. Så kan det hända enligt statyns vittnesbörd: Jag tar först någonting från sin ägare, men när jag sedan lämnar det tillbaka blir jag inte straffad för min stöld, utan blir en ädel givare som hyllas med resandet av staty.

Återigen en utelämning. Så går det till när falska bilder av våra gamla konungar framställes för eftervärlden. Genom förfaranden som dessa befästes svenskarna i sin tro på monarkins välsignelser, i sin magiska kungadyrkan och vidskepelse.

Källhänvisningar

Du når mig via e-mail
espe@tele2.se.