George

Handen darrade till när hon läste hennes brev. Som fyrtiofemårig mamma kände hon fortfarande sitt ansvar för sin dotter, trots att Sara blivit myndig och nu bott i USA i snart två år. Hon hade börjat som au pair, men efter första året och ursprungligen det enda, kunde Sara inte slita sig från den kultur och det umgänge hon hade införlivat sig med. Hon hade visserligen inte sagt det rent ur, men nog kunde Maria som mamma läsa mellan raderna och förstå att Sara var förlorad för Amerika.

Till en början hade hon svårt att böja sig för det, men tiden hade gett henne ett resignerande perspektiv på det. Kalle, hennes man, hade också, fastän omedveten, hjälpt henne att acceptera situationen som ett faktum. Han hade en mera vidsynt syn på livet och mycket lättare än hon själv att anpassa sig till livet skiftningar.

Hon kunde emellertid glädja sig åt att de övriga barnen hade vett att stanna nära sina föräldrar. Visserligen hade minsta barnet Lisa ännu inte flyttat hemifrån, men hititills kunde man inte skönja några dragningar från hennes sida åt det hållet. Inte ens den förestående klassresan lockade. Hon skulle inte följa med sina klasskamrater ner till Alperna, trots att hon hade sparat ihop till den under flera år. Tonåringar blev man aldrig riktigt klok på.

Då kunde man mer uppskatta Christoffer och Maja. De hade lagt tonåren på hyllan och hunnit stadga sig. Båda hade gift sig för fyra år sen och varsitt barnbarn hade de skaffat Maria och Kalle. Maja och Christoffer var lika i mycket, både till utseendet och handlingar. Men tålde varann gjorde de inte. Och nog hade de fått sig i skallen att de skulle gifta sig samma månad, men det satte Kalle stopp för. Att gifta sig hindrade han dem inte för - både Martin och Stina var präktiga - men inte på samma månad. Där gick gränsen. Och dubbelbröllop kunde det inte bli tal om, inte efter det som blev sagt när Kalle föreslog det. Märkligt nog var det Christoffer som gav efter, fastän han var den som hade det hetaste temperamentet av dem två. Maria var övertygad om att det var Stina som låg bakom det, fast ingen hade sagt nåt. När väl alla bröllopsförberedelser kom igång, grävdes stridsyxan ner och ingen hade vågat röra vid ämnet igen.

Maria log för sig själv, där hon satt med Saras brev i handen. Visst hade livet för henne varit en dans på rosor - ibland dansade man på blommorna och ibland dansade man på taggarna. Men hon var nöjd. Hon brukade kunna se glädjen i vardagen och tillsammans med Kalle hade hon aldrig tråkigt. Hans jämnmod och sinne för humor jämnade ut den värsta berg och dalbanan i livet. Tillsammans hade de både rott i land tunga sorger och delat många glädjeämnen.

Egentligen var det bara aktuella problem som oroade henne. Men så är det ju alltid.

Problem och problem! Att Sara nu skulle komma hem och förevisa George behövde väl inte innebära problem!

Maria var inte överraskad över att Sara skaffat sig pojkvän, för breven, och telefonsamtalen också för den delen, handlade till stor del om denne underbare karl. Om bara hälften var sant av allt det som Sara räknade upp, så vore han en perfekt äkta man. Och svärson också, hade Sara poängterat. Men att nu snart få se honom var ändå lite nervpirrande.

Ända sedan hon fick brevet för en månad sen, hade hon förberett parets ankomst. Kalle tyckte väl att hon som vanligt överreagerade när hon plockade fram både silverbesticken och moster Elnas handsydda duk, men var det nu första pojkvännen, så var det. Killen är väl inte märkvärdigare än andra, hade Kalle snusförnuftigt sagt, i det han balanserade mellan att vara likgiltig och intresserad. Fast egentligen var han nog lite mer än andra. Sara var åtminstone övertygad om det. George var läkarson från Ohio och hade studerat till ingenjör, eller "näst in till ingenjör", som Sara skrev. Fem år hade han kvar, erkände Sara senare. Att han dessutom var amerikan gjorde bara spänningen större.

Maria blev avbruten i sina funderingar av att det ringde på dörren. Oh, var Kalle redan tillbaka från flygplatsen. Hon skyndade sig att stoppa undan Saras brev och drog snabbt en kam genom håret. Innan hon hunnit fram och öppnat dörren, stormade Sara in och kastade sig i hennes famn. De hade inte setts på nästan två år och Sara hade utvecklats mer än Maria kunde föreställa sig.

- Men Sara, jag känner inte igen dig, sa Maria förebrående medan hon sken som en sol.

- Men du är dig lik. Fast jag tycker att jag kan se ett par gråa hårstrån, retades Sara.

- Passa dig, låtsatshotade Maria. Var har du guldgossen då?

- Han hjälper till med bagaget, förklarade Sara.

I det samma öppnade George dörren och stegade fram till Maria. Maria var glad över att ha sin dotter hos sig igen och nyfiken på hennes pojkvän. Hon var glad för sin dotters skull, men när hon fick se George var det som om något hade slagit slint. Hon var helt oförberedd. Luften i rummet tätnade och väggklockans tickande ekade ljudligt. Hennes ansiktsdrag stelnade och med stor ansträngning räckte hon fram handen, medan hjärncellerna förtvivlat försökte reda upp kaoset och inpränta faktumet att George var svart, en neger.

- We..welkome! sa hon med ett stort men stelt leende. Nice to meet you. I’ll hope you had a good trip.

Hon hälsade varmt på honom med båda sina händer, kanske mer för att övertyga sig själv om att han var varmt välkommen än för att visa honom.

- It was fine, just fine, replikerade George med ett leende.

Det var inte bara Maria som var skärrad. Ett par svettdroppar på Georges panna vittnade om hans nervositet. Och in genom dörren kom Kalle bärande på tunga resväskor, medan han visslade på en gammal melodi. Maria gav honom ett bedjande ögonkast, men Kalle utstrålade bara glädje och förväntan. Maria kunde han dock inte lura. Hon skymtade skuggan av en oro i hans ögon.

- Oh, please, give me a hand, bad Kalle förlösande George.

- Of course, svarade George beredvilligt och hjälpte till att få väskorna in genom dörren.

Innan George hade hunnit släppa väskorna, kom Lisa instormande och kastade sig över både Sara och George, som om det var den naturligaste saken i världen att syrran kom hem med en färgad kille.

Sara kände emellertid av spänningen i luften och började prata för att lätta upp stämningen. Och prata det kunde hon. Hon informerade George om mängder av trivialiteter under sin uppväxt och drog honom runt på upptäcktsfärd i huset med Lisa i släptåg.

- Oh, Kalle, vad ska vi göra? undrade Maria klagande sedan ungdomarna hade försvunnit.

- Vadå göra? svarade Kalle väl medveten om vad Maria menade. Vi måste ta en sak i sänder och just nu ska vi se till att George känner sig välkommen och väl till mods. Och Sara också förstås.

- Jag känner mig helt överkörd. Jag förstår inte varför inte Sara sagt att han är ne.. eh.. svart, beklagade sig Maria.

- Hudfärgen sitter bara på ytan, har vi ju alltid sagt. Jag tycker han verkar vara en trevlig kille. Och kommer tid, kommer råd. Kom nu så fixar vi till det sista på maten, innan de andra barnen kommer, sa Kalle och tog Maria i handen och gick före till köket.

Maria kände sig glad över Kalles omsorger. Hans allvarsamma synpunkter bekräftade det Maria tidigare hade sett i hans ögon. Kalle skulle inte låta saken bero, det var hon säker på.

Nästan samtidigt som Maria och Kalle var klara, ringde och stegade Maja och Martin in med Moa på armen. Maria iakttog dem omedvetet för att urskilja deras reaktion och hon skämdes för sin egen räkning när hon kände igen deras beteende på sig själv. Martin hajade till men var den som snabbast kunde dölja sin förvåning över hudfärgen på sin svägerskas pojkvän. Martin blev nog bara förvånad, för han konverserade lätt och behagligt med George. De var snart inne i en diskussion om Martins älskade byggbransch.

Det var då Christoffer och hans familj gjorde entré. Maria tog emot dem i hallen och eftersom hon kände sin hetlevrade son alltför väl, ville hon förbereda honom på vad som väntade.

- George och Sara har redan kommit, började hon.

- Då ska jag gå in och väcka liv in min engelska med detsamma, sa han käckt och gick med stora kliv in till de andra.

Halvvägs, mitt på golvet, stannade han, som om han hade träffats av blixten. Som i trance sträckte han ut handen och pekade finger mot George och dundrade hänsynslöst:

- Är det en sån som du kommer dragande med?

Martin och George stannade upp i sitt samtal och tystnaden blev total. Medveten om sitt bryska uppträdande, besinnade Christoffer sig och gick fram och hälsade.

- Hey, I’m Christoffer , förklarade han kort.

- Hey Christoffer. I’m George. Nice to meet you!

George hade inte behövt anstränga sig, om han nu gjorde det. Christoffer var redan på väg bort och satte sig demonstrativt med ryggen mot honom. Sin syster ignorerade han totalt. Maria kunde tydligt se hur Christoffers ögonbryn var hårt krökta ovanför hans näsa. Ett säkert tecken på missnöje och att det var åskväder på väg. Också Kalle hade fått en mörkare nyans i sina ögon.

Som en Florence Nightengale försökte Stina släta över sin mans osympatiska uppförande, genom att konversera med George både länge och väl. Hon lyckades få alla att konversera igen, men atmosfären hade en tydlig giftig ingrediens.

Maria bjöd till middag, en middag som hon länge varit orolig för. Nu var hon inte orolig, hon var skräckslagen. Redan innan de satt sig ner, mumlade Christoffer något om att inte smutsa ner stolarna, men ingen gjorde någon notis om det.

Konversationen flöt trögt. Det var mest Martin och Stina som kallpratade med Sara och George. Kalle frågade Christoffer om han ville dela ut dricka till gästerna och gav sin son en talande blick. Christoffer lät sig inte bekomma. Inte heller lät han tillfället gå sig förbi. Då han serverade George en läsk, sa han.

- Here’s a Black Orange for you.

Den giftiga ironin kunde inte ens undgå George, men reaktionen blev inte vad någon hade väntat.

- Oh, would you like some icewater? frågade George med en glimt i ena ögat och ett sting av allvar i det andra.

Samtliga skrattade lättat och till och med Christoffer drog på munnen.

Medan de övriga förhörde sig om livet i Amerika i allmänhet och hur Sara hade haft det i synnerhet, satt Christoffer och småsurade. Fast Maria visste bättre. Ögonbrynen var ännu mer krökta än tidigare. Och mycket riktigt, i en konstpaus under samtalet, tog Christoffer till orda och frågade George, oskyldigt som en skolpojke men med en mycket sarkastisk betoning:

- How is it to live in America and be a nigger?

Sara bleknade och alla höll andan och tittade på hur Georges ögon smalnade och hur han mätte sin motståndare med blicken.

- Christoffer! Uppför dig anständigt, utbrast Kalle irriterat och blicken som han gav Christoffer var inte nådig. Du vet mycket väl att det inte heter ‘nigger’!

- Sorry, I mean black, urskuldade sig Christoffer med spelad min.

George samlade sig och vägde noga varje ord då han gav några exempel från sin uppväxt och berättade kortfattat om sitt liv i Ohio.

Församlingen lyssnade andäktigt och till och med Christoffer verkade intresserad av vad George hade att säga.

- So you do like Ohio? frågade Christoffer när George hade slutat.

- I like it very much!

- Well then. Go home as quick as posssible, nigger! vräkte Christoffer ur sig, satte ner sitt glas och reste sig demonstrativt från bordet. Alla tappade fattningen över hans frispråkighet och brist på god ton, utom Kalle. Innan Christoffer hunnit sjunka ner i fåtöljen där han tänkte slå sig ner, greppade Kalle honom om nacken, lyfte honom ur stolen och mer eller mindre kastade ut honom i hallen. Högröd i ansiktet, mer av irritation över sonens uppförande än av ansträngning, förklarade han Christoffers närvaro icke önskvärd. Christoffer lommade iväg och smällde igen dörren efter sig.

George satt tyst med nedsänkt huvud när Kalle kom tillbaka, men tittade upp när Kalle lade sin hand på hand axel.

- I’m very sorry! sa han och fångade Georgs blick. And I apologize to my sons behaviour, tillade han.

Rättframt förklarade han hur överraskade de alla hade blivit när de sett att han var färgad, men gjorde också klart för George att hudfärgen inte betydde något.

- A man’s personality doesn’t depend on the colour of his skin, avslutade Kalle sitt resonemang med.

- Thanks, sa George lättad. I hope no one ever gets disappointed with me.

Spänningen släppte, inte minst hos Sara, som nu torkade sina tårar efter Christoffers utspel. Maria som suttit och vridit sina händer i förtvivlan, gav sin man en tacksamhetens blick och undrade om någon ville ha lite kaffe, vilket de alla samtyckte till.

--

- Sara, sa Kalle. Mamma och jag ville tala lite med dig.

Kvällen hade kommit, gästerna hade gått och de övriga hade gått in till sig. Kalle och Maria hade talat igenom dagens händelser och hade bett Sara komma in till sig.

Sara var lite spänd inför det kommande resonemanget med mamma och pappa. Hon kände så väl igen tonen hos sin pappa; det var dags att lösa ett problem. Så länge hon kunde minnas hade de löst svårigheter och bekymmer på detta vis.

- Det är George, började Sara lite spetsigare än hon tänkt sig.

- Nej, sa Kalle långsamt. Det handlar om dig.

- Hur menar du då? frågade Sara nyfiket.

- Jag kan ju inte säga att vi känner George, men av det vi sett i dag av honom, så...

Kalle gjorde en paus, nästan som för att hålla Sara på sträckbänken, varpå han fortsatte.

- ...tilltalar han oss mycket. Han är artig, belevad och har en stor portion humor.

- Och han kan behärska sig, fyllde Maria i, väl medveten om vad han fått utstå tidigare på dagen.

- Så det finns goda förutsättningar för att ni ska bli lyckliga, fortsatte Kalle. Men jag skulle vilja fråga dig: Blev du förvånad över hur Christoffer reagerade, din egen bror?

- Jag blev helt chockad, sa Sara uppriktigt. Jag kan fortfarande inte fatta det. Jag vill aldrig se honom igen, fastän han är min bror.

- Gör nu inte saken värre, genom att uppföra dig lika illa som han gjorde, förmanade Kalle. Vi ska nog resonera lite med honom också, vad tiden lider. Men säg mig uppriktigt, tror du att det kan bli fler problem av liknande slag om George och du slår era påsar ihop?

- Jag vet inte pappa, sa Sara med gråten i halsen. Om vi får problem redan med min bror, var ska det då sluta?

- Det är så vi också tänker, Sara, sa Karin, reste sig och lade sina armar om axlarna på Sara. Du vet att vi vill ditt bästa, men tror du att Georg är den bästa för dig?

- Du måste inse att...

Kalle sökte efter de rätta orden.

- ...att leva ihop men någon från en helt annan kultur, kanske med andra värderingar, innebär stora påfrestningar i ett äktenskap. Och även om ni själva reder ut era problem, hur kommer andra att se på det, både dina vänner och hans vänner?

- Men jag älskar honom, sa Sara förtvivlat.

- Vi vet det, men du får inte bara tänka på dig själv, fortsatte Maria. Om ni får barn, hur kommer de att klara av det? Vilka problem tror du att de kommer att få?

- Jag har inte tänkt på det sättet, sa Sara eftertänksamt.

Kalle såg vädjande på sin dotter.

- Mamma och jag skulle vilja att du verkligen tänkte över det här. Vi tror att du bara har sett fördelarna med George. Det är dags för dig att avgöra om du är beredd att betala priset.

Sara och Maria reste sig och Maria tryckte sin dotters händer.

- Det är ditt beslut, Sara - det är ditt liv.

Sara lämnade sina föräldrar med ett mycket eftertänksamt sinne. Hon hade mycket att fundera över. Nya vägar hade öppnats för henne.

--

Maria vaknade till av att någon öppnade sovrumsdörren. Klockan var bara halv sex. Sara smög sig försiktigt bort till sin mamma när hon såg att Kalle fortfarande sov.

- Sover pappa fortfarande? viskade hon.

- Han kom inte hem förrän två i natt, förklarade Maria. Det tog lite tid hos Christoffer.

Sara frågade inte hur det hade gått, för hon visste att både pappa och mamma var lojala mot dem var och en. Tids nog skulle hon få reda på om Christoffers inställning hade förändrats.

- Du tycks inte heller ha sovit så mycket i natt, konstaterade Maria när hon såg hennes trötta och sömniga ögon.

- Mamma, började hon trevande. Jag har bestämt mig.

- Så, bra min vän, sa Maria och väntade på att dottern skulle förklara sig.

Sara tittade sin mamma ömt och beslutsamt i ögonen.

- Jag älskar dig, mamma! Och pappa också!

Maria klappade sin dotter på kinden. Hon var sig lik. Amerika hade inte förstört henne. Sara såg hemlighetsfull ut och viskade med glimten i ögat.

- Jag sticker över till Christoffer ett tag.

Med en invärtes suck drog Maria täcket över huvudet, sedan Sara smugit iväg.

- Tonåringar, mumlade hon med ett sömnigt leende. Men jag vet nog hur hon gör.

Du når mig via e-mail
espe@tele2.se.