En midsommarnattsdröm

Ljuset strilar nästan vågrätt genom det skira lövverket. Varenda liten solstråle söker sig förbi de hindrande bladen, längre och längre ner, för att slutligen uppslukas av markens skuggor. Mossan och gräset suger till sig ljuset och gör kvällen mörkare. Ändå är det inte mörkt. Skymmningsljuset låter sig inte övertalas av natten. Vid den här årstiden finns det ingen makt i nattens mörker. Temperaturens enda strävan är att nå högre och högre. Fastän solen är på nedgång, och har varit det under flera timmar, fladdrar naturens inneboende värme emot mig.

Sovsäcken är utbredd och kamerastativet står uppställt bredvid. Hela kvällen har jag varit beredd på att möta naturens överraskningar. Det är alltid lika spännande. Det kan vara två ystra harar på språng, ett försiktigt rådjur med sina två kid, en morkullas snabba flykt eller en myras kamp med tallbarret som ska hem till stacken. I ryggsäcken finns resterna av kvällens supé, ett par smörgåsar och varmt vatten i en termos. Egentligen skulle jag hellre velat ha chokladmjölk eller te, men hellre än att riskera att dryckernas ljuva arom ska skrämma någon, avstår jag den lyxen.

Kvällen har inte bjudit på några större överraskningar. Duvornas envisa kuttrande, har gett liv åt skogsbacken. Stundtals ackompanjeras de av gröngölingarnas envisa trummande mot den gamla eken, men de utgör inte ett lockande motiv för fotografiska utsvävningar. Grönryggarna är alltför långt borta. Däremot är sovsäcken nära och den blir mer och mer inbjudande, ju mer kyla kvällsbrisen kommer med. Egentligen finns det ingen orsak att vänta. Den värme som fortfarande finns hos mig, kommer att behövas när nattens fukt och kyla kryper in till mig. Därför känns det nästan som en överflödig lyx, när jag försiktigt smyger ner min en gång viga kropp i sovsäcken och drar igen blixtlåset.

Mitt fönster till världen är nu förminskat till ett fyrkantigt hål i gömslets tältduk. Min utrustning är spartansk, men naturens upplevelser kommer inte av en massa prylar. Det väsentligaste är stillhet och tålamod. Båda egenskaperna är odlingsbara, nyttigt odlingsbara. Det största externa hotet kommer kanske i en liten skalbagge som irrar sig in i sovsäcken. Tanken kittlar. Värre vore det om en orm sökte sig till min kroppsvärme. Ett prasslande bland löven i närheten, får mig att reagera onödigt snabbt. Det är bara en liten skogsmus som sent på aftonen letar efter larver till sin hungriga familj.

Ett kraftigt surrande får mig snabbt att glömma musen. Surrandet tilltar och utgör ett avbrott i fåglarnas kvällskonsert. Som en minihelikopter landar trollsländan bara ett par meter ifrån mitt gömställe. Vingslagen tystnar och det tycks som om fågelsången övergått till fortissimo. Helt omedveten om omgivningen, sträcker sländan ut sig och låter den sena kvällssolen sätta milliontals diamanter i dess vingar. Majestätiskt, väl vetande att hon är en drottning, låter hon sina vingpar sakta lyfta sig mot varandra för att sedan lika mäktigt sträcka ut dem igen. Varje gång hon ihärdigt upprepar sin föreställning, bryts ljuset i en kaskad av färger.

Plötsligt, utan förvarning, låter hon sina vingar ta kraft. Med ett kraftigt surrande, lyfter hon från sin plats på grenen. Först kungligt sakta, sedan, med ett kraftigt ryck, far hon bort som ett jehu, medan ljudet sakta försvinner. Kvar stannar en förunderlig känsla av litenhet och en drömbild av tusen kristaller inristad på näthinnan.

När verkligheten börjar återvända och sinnena slappnar av, upptäcker jag myggen som går till angrepp. Naturligtvis är deras konstruktion och grace likvärdig en trollsländas, men effekten av deras uppenbarelse är inte lika uppskattad. I varje fall väcker de inte samma känslor. Kanske är det mängden som förblindar. Lyckas man oskadliggöra en plågoande, återstår lika många eller fler. Det tycks som om matematikens lagar inte hunnit ikapp verkligheten.

Ett försiktigt prasslande i snåren, får mig att glömma myggen för en stund. När jag kikar genom mitt fönster, ser jag först ingenting. Men talgoxarnas varningsskrik avslöjar inkräktarens närvaro. Ett nytt prasslande fokuserar min blick till ett område bredvid vägen som löper upp hit. Där, bakom en sten, tittar två pigga ögon fram, vaksamt spejande. Nosen vädrar ivrigt för att upptäcka en eventuell fara eller få syn på något ätbart småkryp. Inget verkar hota räven. Vetgirigheten tar överhanden. Med små ivriga steg, närmar han sig mitt gömsle. Nosen doppas oavbrutet i marken. Ingen fara, ingen munsbit får ignoreras. Nyfikenhet och försiktighet blandas i hans sätt att uppträda. Pälsen gnistrar i koppar, när han passerar en av kvällens få kvarvarande solstrålar. Men han är snabbt inne i skuggans skydd.

Plötsligt stelnar han till. Orörlig som en staty står han. Bara nosvingarnas oavbrutna vibrerande avslöjar honom. Ögonen riktas intensivt mot mig. Hypnotiserad av blicken, ligger jag orörlig. Gärna skulle jag velat åla fram till kameran för att föreviga ögonblicket, men jag vet att jag är chanslös. Minsta rörelse och jag är upptäckt.

Långa sekunder betraktar vi varandra spänt. Men Mickel Räv har inget tålamod. Han tar några steg framåt. Vädrar igen, både nyfiket och oroligt. Med ett föraktfullt fnysande vänder han åt andra hållet, medveten om att osäkerheten lurar framöver. Hellre vända än att möta en okänd fiende. Räven är ingen gambler. Med svansen nonchalant viftande efter sig, försvinner han bort genom buskarna.

Själv pustar jag ut och låter mina spända muskler och sinnen slappna av. Jag lägger mig ner och låter naturens intryck få sjunka in. Det är mycket angenämt att begrunda naturens överraskningar under bar himmel. Livet berikas av skogens dofter och fåglarnas kvällskonsert skänker själen ro. Tankarna far iväg i både stort och smått, allt i från universums oändlighet till trollsländans korta livscykel. Dess flygande irrvägar, som aldrig tycks vara en tanke bakom, får mig att undra om det lönar sig att planera överhuvudtaget. Inte heller räven bekymrar sig över vart han ställer färden när han ska söka föda. Men vi människor kan ägna timmar och dagar åt att förbereda en liten semestertripp. Jag försjunker i filosofiskt grubbel.

Sömnen hade faktiskt tagit överhanden, när jag väcks av ett hotfullt flåsande i nacken. Vildsvin, tänker jag förskräckt. Området där jag befinner mig är känt för sina vildsvin. Snabbt försöker jag komma på fötter medan flåsningarna övergår till grymtanden. Sovsäckens blixtlås har fastnat! Som en vansinnig vrålar jag av mina lungors fulla kraft, för att om möjligt skrämma iväg besten. Jag rullar runt och slänger mig iväg för att rädda livet. I mina försök att undkomma, välter jag omkull både TV-n och trädgårdsbordet med ett brak. Med en hårsmån missar mitt huvud ett av benen till hammocken, när jag rullar i under den.

I tron att jag här under hammocken har ett skydd, vågar jag kasta ett sömnigt ögonkast på min plågoande, bara för att upptäcka att den är hack i häl. Jag kryper ihop i fosterställning som ett erkännande av att jag är besegrad. På nytt ekar ett ångestskri mellan kvarterets hustak. Men skriet kvävs i sin linda, när jag känner igen den kärleksfulla slickningen av mitt öra. Karo kan inte dölja sin lekfullhet och snart skäller han av upprymdhet och glädje över att ha hittat sin husse.
- Tyst Karo, förmanar jag sömnigt, Du väcker ju hela kvarteret.

Efter mitt abrupta uppvaknande, kastar jag en orolig blick till grannhusen. Några har tydligen hört mina nödrop, för ljusen tänds i ett par fönster. I ett av dem ser jag hur rullgardinen åker upp och siluetten av en man som spejar mot vårt hus. Efter en stund skakar mannen vidlyftigt på huvudet, drar ner rullgardinen och släcker ljuset.
- Och det ska va’ goda grannar, tänker jag beskt medan jag irriterat försöker få upp det kärvande blixtlåset i sovsäcken. Stå och skratta åt andras elände, det kan de, men hjälpa en nödställd - det duger de inte till.

Samtidigt som blixtlåset släpper sitt grepp, uppenbarar sig familjen i terassdörren.
- Titta, utropar Johan, min skarpsynte femtonårige son förtvivlat. TV-n har gått sönder!
- Det har den visst inte, förklarar jag, samtidigt som jag befriar mig från nattens fängelse. Den brusar fortfarande.
- Men snälle vän, undrar min hustru ömsint. Vad har hänt?
- Jag rullade runt och stötte till trädgårdsbordet och TV-n, förklarade jag sakligt.
- Ja, men varför i all världen skrek du så? fortsatte hon.

Jag tvekar något. Svaret måste ges på ett omdömesgillt sätt. Men innan jag hunnit klä mina tankar i lämpliga ord, säger hon förnuftigt.
- Men kom nu in och lägg dig hos oss. Nu har du ju bevisat att vi klarar av att tälta hos morfar.
- Jovisst, mumlar jag ohörbart och börjar plocka ihop både sovsäck och tältduk.

Johan är redan i färd med att ta in TV-n och kameran. Själv ställer jag tillrätta trädgårdsbordet och kör in hunden.

Familjen har brutalt krossat mina illusioner med sin känslolöshet. Här uppoffrar man sig och går i bräschen när familjen ska på äventyr hos svärfar, men uppskattningen uteblir. Hela natten hade jag i trädgården testat om sovsäcken skulle hålla värmen, även om man ligger under bar himmel. Inget gensvar, ingen tacksamhet och ingen erkänsla står att finna.
- Såg du TV-programmet? avbryter min hustru mina tankar.
- Vilket då? undrar jag yrvaket.
- Naturfilmen. Den som skulle visa trollsländor och rävar och jag vet inte vad.
- Jodå, svarar jag moloken. Nog såg jag den. Den var bra, mumlar jag medan jag oroligt undrar om filmen hade visat vildsvin eller inte.

Du når mig via e-mail
espe@tele2.se.