Bokrecension

Titel: Din stund på jorden

av Vilhelm Moberg

Författaren

Smålänningen Vilhelm Moberg föddes 1898 och växte upp som en fattig soldatson. Redan som ung fick han hjälpa till med familjens försörjning, vilket påverkade kvaliteten på hans skolgång. Hans stora intresse för litteraturen gick dock inte att hejda och redan som trettonåring fick han pris i en berättelsetävling.

Så småningom fortsatte han på folkhögskola och läroverk. Efter sina studier arbetade han som journalist, vilket han kombinerade med att skriva böcker. Under ungdomstiden arbetade han mot militär vapenmakt, och många av hans böcker har en underton av pacifism, så också Din stund på jorden.

Mobergs första bok Raskens utkom 1927, där han skildrar en bonddrängs brokiga och händelsefulla liv, sedan han städslats som soldat. Boken har sina rötter i Mobergs eget småländska arv, med flera generationer av soldater.

Förutom Toring-sviten, utvandrareposet och andra romaner, var Moberg en flitig författare av dramatiska teaterstycken och skådespel. Marknadsafton, Änkeman Jarl och Våld är stycken som höjde det Mobergska anseendet som dramatiker. Många av hans pjäser uppfördes av Radioteatern och flera filmer har gjorts, grundade på hans romaner.

Vilhelm Moberg, som ofta förknippas med Utvandrarna, har med boken Din stund på jorden skapat ett melankoliskt efterspel till de mera kända emigrationsböckerna. Han var väl insatt i emigrantens kluvna inställning till fosterlandet. Förutom att han själv så när hade emigrerat till Amerika - biljetten skickades i retur till hans farbror i Amerika, sedan Moberg blivit lovad utbildning - hade hans syster, flera av hans kamrater och hela skaran av hans morbröder flyttat till Amerika. Han gjorde också långa resor till Amerika, där han träffade släktingar, undersökte emigrantdagböcker och skaffade sig bakgrundsinformation.

Miljön

Din stund på jorden tar läsaren till Amerikas västkust i södra Kalifornien, till ett hotell i staden Laguna Beach i början av 1960-talet. Hotellet ligger på den smala remsan, som åtskiljer Stilla Havets brusande vågor och centralgatans mullrande trafik, ett slags symboliskt ingenmansland. Härifrån, "mellan staden och havet", blickar huvudpersonen, Albert Carlson, under några veckor tillbaka på sitt liv som emigrant från Sverige.

I ena stunden berikas vi med en nutidsskildring av stadens liv, eller brist på liv, så som det tedde sig under sextiotalet och vi får också kännedom om Alberts liv i Amerika. I andra stunden flyttas vi tillbaka till den småländska familj, där Albert växte upp och vi får insyn i hans förhållande till sina föräldrar och släktingar men framför allt till sin bror Sigfrid. Men vi upplyses också om konfrontationen mellan gammalt och nytt, som när Albert besöker sitt fosterland. "Efter sex veckor som gengångare i mitt fosterland återvände jag till det land där jag ska dö", uttrycker Albert det.

Handlingen

Med sin resignerade och trötta livsinställning, begrundar den sextiofyraårige Albert Carlson sitt liv. Ett besök i hemlandet för några år sedan, övertygade honom att Sverige var inte platsen där han skulle sluta sina dagar. Vart han än gick i sin barndoms bygd, kunde han inte identifiera sig. Inte ens i markerna, där han sprungit som barn, kände han igen sig. Sista dagen i Småland "möter" han emellertid sin döde bror, Sigfrid, på ett rastställe vid en bäck och han återupplever gamla händelser i minnet.

Sigfrid var hans fem år äldre vän. Det var han som lärde Albert att slå med lie, att snara gädda och det var de två som utforskade hemligheter tillsammans. Som förtrogna hade de ett nära förhållande till varandra. Självfallet var det Sigfrid som Albert anförtrodde hemligheten om sin första kärlek. Vid 19 års ålder dog Sigfrid, vilket utgjorde ett dråpslag för Albert. Han ärvde Sigfrids klocka och nu började för Albert ett nytt liv. Han skriver om kontrasten mellan deras liv:

"Sigfrid miste sitt liv just när han skulle börja det. Och jag känner drömmarna som fyllde hans själ, allt vad han sträckte sig efter på jorden och som han kände bara i föreställningen. Min brors förmåga av förväntan, hans kraft att önska och begära, var utan mått. Han ville pröva många liv, men blev inte förunnad ett enda. Han såg fram emot, var förvissad, han förväntade, han frågade --- men han fick inte något annat svar än förintelsen

Jag fick behålla mitt liv. Jag har det ännu kvar. Hur har jag tagit det till vara? Jag skulle utreda det för mig själv, om det tjänade någonting till. Men om jag hade levat mitt liv annorlunda än jag gjort skulle jag vara en annan människa än den jag är."

Sigfrid hade med motvillig lydnad låtit värva sig på tre år. Han som inte kunde se på när en ko skulle slaktas och som vägrade att skjuta morkullor, trots att han blev omsorgsfullt undervisad. Efter bara fyra månader blev han obotligt njursjuk avskedad och samma år dog han.

Långt senare läste Albert i Sigfrids soldathandbok Sigfrids egna ord sedan han fått lära sig att fäkta: "Jag hade hellre gått i lära hos Slaktar-Jonas" och i boken hade Sigfrid noterat under sina personalia "Dåren som förskrev sig till Djävulen". Sigfrid fann sig aldrig till rätta med soldatlivet. Han kunde aldrig förlika sig med dödandet, vilket slutligen ledde till att han under en marsch plötsligt stannade, lade sig ner i snön och vägrade att resa sig och fortsätta. Denna ordervägran skulle ha renderat honom fängelse, om inte vistelsen i snön givit honom den njursjukdom av vilken han senare avled. Istället fick han avsked från regementet.

Albert som nu var enda sonen, hade utsetts till att ta över gården. Men med Sigfrids lydnad i färskt minne och resultatet av det, gjorde Albert nu uppror och valde att emigrera till Amerika istället; han ville leva länge sin stund på jorden.

Tjugotvå år gammal kom han till Amerika, där han anpassade sig men han rotade sig aldrig. Ett besök i hembygden efter några år, visade honom att fosterlandet hade blivit främmande för honom och han återvändede till Staterna. Livet här, hans egentliga liv, delades under tjugo år med hustrun Ester, den enda kvinna han någonsin älskat, deras två barn och arbetet som husmäklare. Senare gifte han om sig, med det äktenskapet varade inte länge. De senaste åren försökte Albert försörja sig som apelsinodlare, men misslyckades och nu gör han bokslut över sitt företag, parallellt med det bokslut han gör över sitt liv, där han vandrar på stranden mellan havet och staden. Han säger med hänsyftning på sin bror Sigfrid:

"Och när han återuppstår i mitt minne med sina nitton år på jorden krymper min egen levnad samman till en försvinnande kort tidrymd. Vad är min egen existens? Den är någonting som förminskas varje gång jag drar in andan i bröstet. Den är en tillfällighet, ett kort avbrott i det varaktiga, en episod i det bestående, en mellankommande tilldragelse, efter vilkens slut ingenting har tilldragit sig. När jag ser tillbaka på Sigfrids liv ser jag också var jag själv befinner mig: Jag lever och andas i ett rum, som är beläget emellan den tid som fanns före mig och den tid som flyr bort med min andedräkt. Här har jag min stund på jorden."

Skrivsättet

Vilhelm Moberg har valt att återge berättelsen på ett mycket spännande sätt. Med livet i Laguna Beach som bas, färdas läsaren i tid och rum till bardomens ängar, det förödandet slaget på Ester, faderns död, Sigfrids regemente, fiskarfänget i Bjurbäcken, osv. Mellan dessa strövtåg, återvänder Albert till sitt resignerade liv i Laguna och de små händelser som timar där.

Dessa skutt mellan nutid och dåtid, väcker läsarens nyfikenhet och intresse. Inte bara en gång återkommer man till en för Albert viktig händelse, utan flera gånger får man uppleva det som ristats in hans sinne och själ. Varje gång får man en eller två nya pusselbitar, vilka tillsammans med de föregående skapar ett mönster som blir klarare och tydligare. Mot slutet av boken har man som aktiv läsare fått en bild av Albert Carlsons stund på jorden. Själv skriver han:

"Mr. Albert Carlson, gammal svensk-amerikan, som har nått insikten om att ditt liv strax är förbi, du har vetet det i många år nu: Människan bör ha ett fäste i världen, Hon skall höra till någonstädes, Hon kan inte överge det land, där hon är född och uppleva ett annat som sitt fosterland. Talet om det gamla och nya fosterlandet är falskt, genomfalskt. Antingen har jag ett fosterland eller har jag det icke. Fosterlandet är singularis. Det kan aldrig bli pluralis för dig."

Mobergs bok är inte svårläst, även om den kräver en del av läsaren. Den krokiga framställningsform som han använder, får en att hela tiden att undra vad som döljer sig bakom nästa krök. Ingen gång är man osäker var på tidens ström berättelsen utspelas, fastän paralleller och jämförelser hela tiden används. På ett mycket omväxlande och stimulerande sätt blandar Moberg berättelsen med citat och indirekt anföring.

Fastän boken är skriven med utgångspunkt från en levnadstrött man som accepterat sitt öde, sjunker inte handlingen till en deprimerad eller tryckt nivå. Den allvarliga tonen lättas upp av Mobergs pusselbits-teknik, vilken han på ett underbart sätt behärskar; pessimismen blir avspänd och resignationen blir rogivande.

Reflektioner

I Din stund på jorden beskriver Moberg i mångt och mycket livets misslyckanden och eftertänksamheten får en framträdande plats; Sigfrid lyckades aldrig fånga den stora gäddan i gölen, först på sin fars dödsbädd lärde Albert känna sin far, apelsinodlingen blev ett fiasko, målet att bli en forskare och vetenskapsman förverkligades aldrig, äktenskapet med den älskade Ester havererade, osv. Men Moberg balanserar ut alla misslyckanden, genom att låta Albert acceptera livet som det är och som det blev.

"Men jag är bara en av de oräkneliga, som inte uppnått vad de hade velat med sitt liv. Och det finns endast en räddning att eftersträva: Den kraft som krävs för att jag skall finna mig i det."

Att beskriva ålderns höst är inget unikum, men Moberg har på ett strålande sätt lyckats skildra en gammal mans eftertänksamhet, så att den som läser berättelsen betraktar och mediterar över sitt eget liv med en positiv inriktning. Att så medvetet kunna vända livets missräkningar till något värdefullt, kräver en författare av Mobergs dignitet.

Moberg tvekar dock inte att gå på djupet i Albert Carlsons liv, utan tecknar en tavla av hans inre. Vid ett tillfälle frågar Albert sig om han har missbrukat tiden och vi läser:

"Det finns ett förräderi, som inte kan förlåtas --- det som jag begår emot de krafter som är mig givna. Har jag missbrukat dem? Hur har jag brukat mina krafters mått? Jag har en klar insikt om att jag har förspillt alltför många av mina dagar på oviktiga ting, på bagateller och futiliteter har jag offrat dagar och år, en stor del av min levnad har jag ägnat åt det betydelselösa. Varför jag har gjort det är det oförklarade och oförklarliga i min tillvaro, en fråga som ingen kan besvara, en gåta som av ingen kan lösas."

Hur ofta ställer vi oss själva dessa frågor eller funderar över dem? Tack vare blandningen av de spännande händelserna i Alberts liv som Moberg skildrar, kan man ta till sig av de djupsinniga tankar som då och då dyker upp. De blir en naturlig del av skildringen och frågan man till sist ställer sig är "Vad är min stund på jorden?"

Du når mig via e-mail
espe@tele2.se.