I väntan på mina glada dagar

Klockan var sju och det var en underbar lördagsmorgon. Redan innan jag slog upp ögonen, hade jag en förnimmelse av att detta skulle bli en händelserik dag för mig. Solen lyste ännu svalt in genom fönstret och näktergalen sjöng in den klara morgonen, medan en kall sommarbris upplöste den sista nattdimman. Jag kände mig nöjd och glad, så jag låg och drog mig mellan de svala lakanen och betraktade skådespelet genom fönstret.

Men plikten kallade. Snabbt upp och klä på sig! AAOOOOH-AAAJJJJ!! En besegrad näktergal tystnade. Vad kunde vara orsaken till detta arla morgonvrål? Jag hade fått ett häftstift i foten! Nu var detta i och för sig inte rent livshotande, om man betänker alla de gånger man varit ofrivillig knappnålsletare åt familjen, men den här gången hade häftstiftet en halv miljon dylika i sällskap och alla hade en intensiv närhet till min fotsula. Jag kände mig nöjd! Den första verkan efter fågelsångens borttynande, var att den fyra kilo tunga kristallvasen föll i golvet, ty den stod på en inte alltför välgjord och noggrant ihopsatt ställning, vilken inte höll för påfrestningen. Att vasen föll i golvet måste sägas med en viss reservation, då den innan dess hade landat på min tå, som satt på en fot som jag dessförinnan kunnat stå på. Ett liknande oljud, som näktergalen nyligen hört, kom över mina läppar.

Eftersom jag hade vissa svårigheter att håll mig i lodrät position, valde jag en säkerhetsåtgärd, nämligen att klänga mig fast vid första bästa sak. Denna sak var väl den första men inte den bästa, vilken jag snart erfor. Denna sak var ett snöre som hängde invid väggen och detta kan tyckas vara utmärkt och skulle så vara om inte om fanns. Om i detta fallet var två detaljer. Den första var att detta så kallade snöre var gjort av plast och innehöll två separata kopparledningar, genom vilka en 50-periodig växelström med en spänning av 230V pulserade. Det andra om var, att på denna sladd fanns en skarv, en gång tillverkad av mig själv. Detta skulle inte ha haft någon som helst betydelse, om jag hade nöjt mig med att ta tag om sladden med en hand, men då balanssinnet gav impulser om att jag var på väg i horisontalläge, tog jag tag med den andra handen - om skarven!

Ett tredje utrop skallade genom bergen. Då min känselförmåga inte är helt avtrubbad, släppte jag taget med handen, bara för att upptäcka att jag trots allt var tvungen att hålla i något. Detta var fortfarande sladden. Av skadan vis, tog jag nu tag om sladden ovanför skarven. Genom att hålla mig i den, kunde jag så äntligen lyfta högerfoten för att plocka bort några häftstift. Detta skulle jag, som så mycket annat, inte ha gjort. Jag vinglade till och sladden, som jag krampaktigt höll mig fast i, lossnade från sina fästen. Jag kunde redan för min inre syn se lampan, till vilken sladden ledde, vara på väg ner mot golvet. Kroken som skulle hålla fast lampan höll inte. Jag var på väg med näsan mot golvet, men då... Min fria hand trevade efter något att greppa om och fann en prydnadshylla, som jag egenhändigt har tillverkat. Inte heller den var en stadig fästpunkt. Jag hörde ett svagt vinande, några små smällar, sen en skarp skräll och stjärnorna virvlade om varandra. Ljuset blev vitt, övergick till orange och purpur varefter allt blev svart.

När jag denna dag vaknade för andra gången, en halvtimma senare, hade jag en huvudvärk, så jag trodde att någon hade stoppat in knallhattar i huvudet. Jag låg prydligt nerbäddad i min säng, med händerna vackert knäppta på magen. Jag mindes då vad som hade hänt. Om det inte varit för en krossad kristallvas och en tom ställning, en sönderslagen lampa med skarvad sladd en trasig hylla och några trasiga prydnadssaker - allt detta låg på golvet - samt en svullen och värkande vänsterfot, den svidande fotsulan på högerfoten, en bränd handflata, den nämnda huvudvärken samt en hög vackert hopplockade häftstift, då hade man förstås kunnat tro att jag drömde.

Näktergalen hade börjat igen. Denna sång, som jag tidigare tyckte lät vackrare än alla kompositörers mästerverk, lät nu som om någon sågade i järn och samtidigt slog mig på huvudet med en hammare. Jag beslöt att göra något åt saken eftersom fridsstöraren satt strax utanför mitt fönster. En fördel var att vänsterhalvan av detta fönster var öppet på vid gavel och denna fördel beslöt jag mig för att utnyttja. Min plan var enkel, bara att skrämma iväg plågoanden genom att kasta ut något genom fönstret. Det första mina ögon föll på var två blanka droppformade tyngder, vilka hade till uppgift att hålla en gammal och antik sömnad sträckt. Jag brukar inte sova med sax i sängen, så jag beslöt mig för att rycka av den, för jag ansåg att snöret i vilken den var fäst inte var särskilt starkt.

Snöret var starkt, mycket starkt, men det var dessvärre inte sömnaden. Med ett "ritsch", delades del i två bitar. Jag undersökte då snöret noggrannare och fann att det var gjort så starkt, att man uppskattningsvis skulle kunna lyfta två lok med det. Trots det lyckades jag rycka av det och fick så tyngden fri, alltmedan jag osökt kom att tänka på den tvivelaktiga frasen att "ändamålet helgar medlen". Jag koncentrerade mig noga inför uppgiften att träffa det öppna fönstret och memorerade min skicklighet i att kasta prick i skolan. Det gällde framför allt snöbollar och måltavla var aldrig, nästan aldrig, fönster - åtminstone inte öppna sådana. Jag repeterade de grundläggande reglerna för prickkastning, mätte avståndet, tog sikte och slungade iväg tyngden med en hastighet så jag trodde den skulle gå igenom ljudvallen. Den for framåt med ett vinande och träffade - fönstrets stängda högerhalva!

Näktergalen tystnade och försvann som en pil. Mitt mål var uppnått, visserligen med vissa komplikationer som följd, men i alla fall. Dessvärre stannade inte komplikationerna vid detta. Tre par fötter klampade redan i otakt på väg till mitt rum. Med ett ryck öppnades dörren och tre par ögon med mord i blicken nådde mig. Sen satte verkningselden in. Snabbast att lägga an var min syster. Med ett hest skriande, som kunde få den nervstarkaste att gå till psykiatrien deklarerade hon:

- Tyckte du inte att Jerusalems förstöring var tillräcklig, va?

Då slog mig en tanke att Jerusalem brändes ner till grunden efter förstöringen och jag skulle just förklara detta, då far stämde in i valsen med att säga:

- Om det inte räckte med att ett fönster var öppet, kunde du väl ha kallat på oss, så hade vi ordnat det något annat sätt.

Jag förstod piken. Det fanns ingenting att svara på det. Jag bara tittade på mor och väntade på hennes utspel. Hon sa inte mycket, men sa det med en satir, som kunde få hjärtat att vända sig:

- Hur är det med den lille sjuklingen?

Jag hade två saker att välja på. För det första kunde jag försvara mig, men då min försvarskonst inte är av ädlaste slaget jämfört med deras utstuderade anfall, återstod bara det andra, nämligen att spela sjuk och låtsa att jag inte kunde tala, att jag blivit stum. Jag tittade länge på dem utan att ändra en min. Först började blickarna bli frågande, sen såg de oroligt på varandra.

Mor bröt stämningen genom att sätta sig på sängkanten och frågade om jag kunde säga någonting; om jag hade hörsel i behåll. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, utan vände bort huvudet och fick då syn på det krossade fönstret och då kunde jag hålla mig för skratt. Detta skådespel kunde ha fortsatt länge, men det gjorde det nu inte. Det slutade i och med att min syster satte sig på fotändan av sängen. Det hade inte gjort något, om inte min vänsterfot hade varit under, den fot som för någon timma sedan hade råkat komma under den nu splittrade kristallvasen. Jag var inte stum längre. Ett fjärde avgrundsvrål fick de fortfarande hela fönsterrutorna i dallring.

Verkningselden fortsatte igen efter ett kort uppehåll. Jag fick bland annat veta att jag inte skulle ligga där och dra mig. Upplysningsvis fick jag reda på att jag inte var sjukare än att jag skulle upp och göra något. Upp och klä på sig, var ordern. Familjen droppade av en efter en och jag lämnades åt mitt öde. Försiktigt lyfte jag bort täcket och drog fram benen, och skulle just sätta ner dem, då jag plötsligt kom att tänka på vad som hände förra gången jag steg upp. Efter ett grundligt letande och en minutiös undersökning av golvet, satte jag ner de trötta benen. Redan i sittande ställning erfor jag en känsla av att rummet inte stod stilla. Jag bad då om en huvudvärkstablett, ty fars råd var färskt i mitt minne.

- Hämta de själv, blev det svar jag fick.

Vilken inkonsekvens, tänkte jag! Alltså fick jag själv hämta min tablett. Jag reste mig långsamt. Det gick. Tog så ett trevande steg. Det gick inte! Kristallvasens skärvor och jag låg blandade på golvet. Eftersom jag inte önskade familjens ytterligare inblandning, undslapp mig intet ljud. Det tog på krafterna! Så satt jag där och plockade och plockade splitter ur skinnet i minst en kvart. Huvudvärkstabletten hade jag helt glömt!

När denna långvariga, mödosamma och nervpåfrestande sysselsättning var till ända, hävde jag mig upp med sängens hjälp. Med mycket, mycket försiktiga steg tog jag mig till badrummet, där morgontoaletten väntade.

Tillbaka

Vill du ha fortsättningen, skriv några rader och berätta vad du tyckte om berättelsen så här långt. Adressen har du här.