Kastrering

Som du säkert läst här på sidan så har Abbe och jag haft det PROBLEMATISKT de senaste månaderna, sedan han kom in i sin könsmognad. Jag har gjort vad jag har kunnat vad gäller träning med hjälp av expertis - för att jag skulle kunna möta upp och vara en sådan ledare för honom så att han skulle kunna känna sig lugn.

Nu har det i alla fall gått så långt att jag känner att jag inte hanterar det längre psykiskt. Det har tärt på mina krafter att ständigt tampas med 50 kg hund som bara stimmat, stirrat och gått upp i limningen av alla hormonsvängningar. Så husse och jag tog beslutet att vi skulle kastrera Abbe.

Detta är ingenting vi är glada över - tvärtom. Det är MÅNGA känslor och funderingar som farit runt i skallen på mig angående detta:

det känns lite som ett nederlag att jag inte hade förmågan att 100% ta kontrollen. 80% är nämligen inte tillräckligt tycker jag om man har en stor rottweiler-hane. För mig personligen är det av yttersta vikt att jag har FULL kontroll på en så stor hund för det finns många människor som upplever det som obehagligt när hunden och jag har våra kontroverser med varandra (det låter nämligen mycket om en rottis...).

jag tycker dock inte att jag brustit i mitt ansvarstagande eftersom jag inte haft honom lös bland andra hundar och människor under denna besvärliga period. Jag har hela tiden varit på topp vad gäller att vara förutseende på olika situationer (det gör att jag känner mig mycket trött).

jag har tränat och tränat på lydnad, positionsövningar och KONTAKT både under överinseende av expertis och ensam. Detta hjälpte så pass mycket att när JAG lyckades fokusera och slappna av så hade jag bra kontakt med hunden - men eftersom man måste vara på alerten HELA TIDEN så blev jag förstås psykiskt trött och det kände Abbe och så började han att "tramsa" runt i kopplets längd.

Veterinären tyckte INTE det var fel att kastrera honom, inte min extratränare heller. Som veterinären uttryckte det "här i Sverige är det av tradition inte rätt att kastrera, men utomlands görs det på alla hanhundar som inte ska gå i avel".

Veterinären talade också om för mig att OM vi skulle göra det skulle vi inte vänta för länge eftersom tramsandet blir som ett inlärt beteende efter ett tag och då hjälper inte kastreringen på det. Därför rådde hon mig att göra det direkt eftersom det redan gått ca tre månader in på hans könsmognad.

jag vet ju att många rottweilers blir antingen avlivade eller omplacerade just vid den här åldern för att ägarna inte orkar/klarar av dem. Därför tröstade jag mig med att det är ju bättre att vi kastrerar honom och kan ha honom kvar än att han ska behöva gå ett sådant dumt öde till mötes.

Jag tänkte igenom NOGA vad JAG ville få ut genom att ha hund. Jag kom fram till att det VIKTIGASTE för mig är att ha en kamrat på mina naturpromenader. En kompis som jag kan våga ha springande lös utan att han ställer till några problem. Han måste komma när jag kalla, ovillkorligen. Han får inte jaga andra djur eller människor. Sedan kommer tävlingar i andra hand, men om VI tycker att det är kul i framtiden så kommer vi att göra det, men det är inte prioritet nummer ett för mig.

En vanlig kastrering skulle kosta 2500 kronor och det går inte på försäkringen (om det ej görs av medicinsk orsak, tex prostataproblem). Nu blev det dyrare för Abbe eftersom han var kryptorkid (endast en testikel nedfallen i pungen). Det blev alltså en buköppning för testikeln satt långt uppe i buken och det var bra att den togs bort för det har observerats en ökad risk för cancer i testiklar som ej vandrat ned i pungen. Vi fick ingenting på försäkringen och det höll ju på att knäcka vår hushållskassa men nu i efterhand tycker jag ändå det var värt det.

En vanlig kastrering är ett litet ingrepp där det blir några stygn nere vid pungpåsen. Hunden är sövd när detta göres och man får hem den samma dag. Då är den lite groggy och behöver vila sig men dagen efter är den oftast som vanligt igen.

Eftersom Abbe fick en buköppning också så hade han 7 stygn vid pungen och 21 stygn på sin mage så blev det lite besvärligare för honom förstås. Vi fick smärtstillande Rimadyl med hem som han fick äta i fyra dagar så han hade inte ont i alla fall. Det märkliga var att han stapplade bara denna första dag - redan dagen efter lyfte han på benet och höll svansen i vädret. Jag var mäkta förvånad för jag hade ställt in mig på att ha en ynklig hund i flera dagar.

Men så fick han ju ha tratten på sig så fort vi inte kunde övervaka honom för han fick absolut inte slicka sig på magen och sina stygn - men det gick bra. Jag satt hos honom ofta och kliade honom runt om stygnen - tvättade och höll rent med Jodopax - klappade honom och myste mycket så det verkade som om han mådde bra hela tiden.

Dag tre började han att skutta omkring och skulle leka så då fick jag fullt sjå att försöka hålla honom lugn tills stygnen läktes ordentligt (det är ju risk för bråck annars...). Jag gjorde olika "hjärnaktiviteter" med honom för att han skulle känna sig lugn och nöjd.

Han är jätteduktig nu på att urskilja olika saker och hämta rätt sak när jag ber honom - han har också fått leta saker och godis i hela huset som jag gömt (bra aktiviteter när hunden måste vara inne mycket).

Jag var orolig att Abbe inte skulle förändra sitt beteende efter kastreringen - tänk om vi väntat för länge så beteendet blivit inlärt...

Redan efter en vecka märkte jag att vissa saker var helt borta och andra förbättrats. När detta skrivs har det gått sex veckor sedan kastreringen och beteendeförändringen är mycket markant:

Före	Efter
Hanhundsaggresiv Ibland räckte det att han såg en hanhund på tio meters avstånd när han började kasta sig i kopplet och skälla, morra, reste ragg och struntade totalt i kontakten med mig. Vi tränade på brukshundsklubbens lydnadskurs men det blev inte mycket "träning" enligt kursplanen utan all energi gick åt att överhuvudtaget kunna vistas på appellplanen.	Vi har visserligen inte varit på klubben ännu, men beteendet är helt annorlunda när vi möter andra hundar på våra promenader. Abbe är lite intresserad, men eftersom hans hormoner numera inte "kör igång" så blir det HELT ANNORLUNDA beteende nu. Han lyssnar på mig nu och går med när jag kallar och säger hit. Inget skällande, morrningar eller kast i kopplet.
Lek och trams Abbe har fått sina "ryck" när han hoppat, skuttat och jagat mina fötter när vi gått. Detta har dock inte varit något negativt utan vi har haft väldigt kul och han har alltid lyssnat och slutat när jag sagt "nu är det slut".	Detta har han fortsatt med så hans personlighet har inte förändrats på detta sättet, vilket jag tycker är bra.
Kommentarer om att hundens personlighet förändras till att bli slö, slapp och likgiltig. Många människor har sagt att en kastrerad hund totalt förlorar sin personlighet och livlighet. Men jag tycker att om hunden är så livlig och stimmig att han blir ett problem så skadar det i alla fall inte mig om han blir mer lugn. Vill folk sedan kalla detta "avtrubbad" så får dom väl göra det. JAG ser det inte så i alla fall.	Detta stämmer inte på Abbe. Det jag märkt är att han blivit mer LUGN. Han sover mycket mer när han är inne - men om jag aktiverar honom så är han som vanligt. Han är inte "hormonstimmig" vilket jag upplevde som en stor nackdel eftersom han inte lyssnade alls på mig då Han är inte lika "observant" på ALLA ljud, lukter och händelser i sin omgivning - men för mig är det skönt att kunna våga koppla av när vi är ute på kisserundor.

En sak som ska klargöras:
På min brukshundsklubb sades det att "nu får du inte tävla eftersom kastrering räknas som doping".

Jag skrev till Svenska Kennelklubben och förhörde mig om detta. Svaret är att ALLA kastrerade hundar får dispens som inte behöver ansökas om, så det stämmer alltså inte vad som sades. Det är bara att tävla på om man vill det.

RAPPORTERING EFTER KASTRERINGEN
Jag kommer att skriva här lite längre fram och rapportera om hur Abbes temperament och beteende är. Det
kan ju vara intressant för dig att höra hur det går för oss.

Men redan nu efter sex veckor kan jag rekommendera att kastrera hunden om du har samma problem som vi har
haft. Hellre det än att man blir tvungen att lämna bort honom eller till och med avliva honom (huh hemska tanke-
jag vill ju ha min "Abbeplutt" hos mig hela hans liv).

Det är SÅDANA HÄR saker som man bör tänka igenom INNAN man skaffar en rottweiler-hane för första gången.
Nu har ju JAG gjort misstaget - så slipper DU.....

Abbe drabbades ju kort efter kastreringen av ledinflammationen och därför har jag inte lagt ut denna sidan förrän nu. Jag har märkt en PÅTAGLIG förändring i hans beteende som är glädjande: Han struntar för det mesta i andra hanhundar. Okej han är "intresserad" men eftersom hormonrusningen inte kommer längre så lyssnar han nu på mig. Det känns som att det är hanterbart nu och det är underbart.

Mycket stor skillnad är det. Abbe är som han var innan sin könsmognad. Hans vanliga lekfullhet och glada temperament finns fortfarande kvar. Nu har ju Abbe alltid varit en lugn hund som jag har fått medvetet "sätta igång" men han är alltid med på noterna direkt när jag vill göra något. Jag märker ingen skillnad på honom mer än att det jobbiga "hysteriska" beteendet mot andra hanhundar är nästan helt borta.

Många hundar vi går förbi bryr han sig inte om på det sättet att han vill kasta sig mot dem eller mäta sig, utan vi promenerar fint förbi dem. Ett fåtal hundar kan han fortfarande bli lite "arg" på men hans beteende är inte tillnärmelsevis så hemskt som det var före kastreringen. Effekten som kan bli är lite morrande och raggresning och mot någon enstaka hanhund har han försökt kasta sig i kopplet - men han lyssnar numera när jag ryter till och det gjorde han ju inte tidigare.

Det var väl det jag tyckte var så hemskt - just att han blockerade sig för min röst totalt tidigare. Nu kan jag "nå" honom om jag ryter till. Då avbryter han sitt felbeteende och det känns sköööönt. Men vi har fortfarande inte varit på brukshundsklubben, så jag vet ju inte om hans beteende där blivit ett så kallat "inövat beteende". Vi får väl se den dagen vi åker dit.

Jag vill också tillägga att jag ALLTID kopplar Abbe om vi möter någon hund och/eller människa, joggare. Jag har alltid blicken riktad långt framåt på skogsstigarna så att jag kan kalla in Abbe i god tid.

När vi är inne i samhället/staden/bostadsområden så är han nästan alltid kopplad för jag vet att blotta åsynen av en stor svart hund skrämmer många. Så jag försöker verkligen vara mycket noga med att Abbe och jag ska ses som goda representanter i rottisvärlden. Men ni som läser detta kan ju tänka på att för MIG är han ju min "bebis-älskling" och jag ser honom på ett annorlunda sätt än utomstående som bara fått medias bild av kamphundar inbankade i sitt undermedvetna.