Världen enligt Wilber

eller

Vägen till en lösning av problemet själ-kropp

Av Erland Lagerroth

 

 

Alltför få i vårt land har upptäckt Ken Wilber, en amerikansk tänkare och "generalist" som överträffar de flesta i fråga om kunnighet, vidsyn, förmåga att tänka nytt men också i att kombinera sina idéer med vad andra har skapat på olika områden. Som nytänkare är han naturligtvis omstridd men än mer hyllad, t ex av en av vår tids mest erkända filosofer, Charles Taylor. Om Wilbers magnum opus Sex, Ecology, Spirituality från 1995 skriver Taylor: "I have tremendously appreciated Wilber’s work. He has managed to integrate so many things, and to keep his horizons open, where most of our culture keeps closing them down. It is magnificent work" (anfört från en stor intervju med Wilber: http://wilber.shambhala.com/html/interviews/interview1220_2.cfm/xid,2065667/yid,42738380 , Part II, s 3).

Den boken har gjort ett starkt intryck också på den som skriver dessa rader, och jag har sökt introducera och sammanfatta den i en större framställning: "Lever vi i ett plattland?", tryckt i Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 1999-2000. Wilbers bok är en total satsning (på närmare 850 sidor) och ger intryck att presentera hela hans tänkande, filosofi, världsbild. Därför får man lite av en stöt, när Wilber i den just nämnda intervjun från i år (2001) erkänner att en kritiker med rätta pekat på "ett allvarligt utelämnande" i Sex, Ecology, Spirituality. I den stora boken diskuterade han "individuella holoner och sociala holoner", men han negligerade "artefakter och högar" (se web-adressen ovan s. 7)

Detta låter svårförståeligt för den som inte är inne i Wilbers vokabulär, men med "holon" menar han – efter mönster av Arthur Koestler – varje helhet som samtidigt är del i en annan, överordnad helhet. En atom är en helhet men samtidigt del av en molekyl och denna är i sin tur del av en cell, som är del av en vävnad, av ett kroppssystem, av en människa o s v. På detta sätt är hela världen sammansatt av holoner, och ’holon’, är ett mer adekvat begreppet än "del" och "helhet". Varje helhet är tillika del, nämligen i en annan, överordnad helhet. Världen består kort sagt av holoner, d v s del/helheter. - "Artefakt" är naturligtvis "konstgjorda" företeelser och "högar" är oordnade, slumpartade anhopningar.

Det visar sig emellertid att Wilber har mycket mer att säga också om individuella och sociala holoner, så mycket att han skriver en lång bilaga till intervjun företrädesvis om dem. Och intervjun och bilagan innehåller så intressanta tankar, att de föranlett en stor diskussion.1 Liksom också dessa rader. Genom Wilbers skarpsynta distinktioner får man faktiskt en ny bild av världen. Och fastän liknande tankar återfinns i Integral Psychology från 2000 och i en ny, reviderad utgåva av Sex Ecology, Spirituality, likaledes från 2000, så tycks intervjun från 2001 innehålla den mest avklarnade versionen (jfr dock nedan; sidhänvisningarna i den närmaste fortsättningen avser intervjun, när inget annat sägs).

"Individuella holoner", sammanfattar Wilber, "är holoner med ett subjektivt inre (prehension→vakenhet→medvetande); de har ett definitivt mönster (kod, handlingsberedskap [agency], regim) som framträder spontant från det inre (självorganiserande [autopoietic]); och de har fyra drivfjädrar (handlingsberedskap, gemenskapssträvan, eros, agape). Exempel på individuella holoner (eller sammansatta individer) är kvarkar, atomer, molekyler, celler, organismer…" (7).

Som synes tvekar Wilber inte inför den fråga som lite slappt brukar gå under namn som "besjälning" eller "panpsykism". Men han finner en tredje lösning, varken besjälning eller avsjälning. Inte bara organismer har ett "inre" utan också celler, molekyler, atomer. Nyckelbegreppet är därvid det från den engelske filosofen Alfred North Whitehead2 övertagna begreppet ’prehension’ (18).

"Prehension" (från latinets "prehendere", gripa, fatta tag i) hör samman med "apprehension", begripa. Genom att kasta förleden har Whitehead fått ett mer allmänt, mindre krävande begrepp, en operation som också kan göras i svenskan: av "begripa" får man "gripa". Och därvid kan man tänka på atomernas förmåga att "haka i" varandra, när de bildar molekyler. Atomer är alltså inte fullständigt passiva, utan också de har en viss "agency", en viss inre förmåga att skapa "kemisk bindning"3 - en aktivitet som kemisterna har svårt att förklara. Och denna förmåga stegras med den fortgående utvecklingen till vakenhet, medvetande, självmedvetande.

Det är lätt att förstå att man inte vill tillerkänna celler, molekyler och atomer vare sig själ, känslor eller medvetanden, som det brukar vara tal om i olika slag av panpsykism. Och Wilber delar denna olust. Han vill karakterisera sig själv, inte som panpsykist. utan som pan-interiorist (http://wilber.shambhala.com/html/misc/critics_03.cfm/xid,2065667/yid,42738380, III:1). Orden "själ", "känsla", "medvetande" är ju, liksom hela vårt språk, myntade på dem som skapat och använder språket, alltså människor. Här som annars har människan varit alltings mått. Men de orden kan inte vara adekvata för molekyler och atomer. Just därför är det så viktigt att finna ett ord, som skulle kunna användas om dem och som betecknade något slags inre förmåga eller kraft men av annan och svagare art. "Prehension".

Individuella holoner är alltså "sammansatta individer". Det är lätt att se att detta inte bara gäller för organismer utan också för celler, molekyler och atomer, ja även för kvarkar, om de är uppbyggda av strängar. Fysiken har ju alltid sökt efter den yttersta beståndsdelen men alltid funnit att också den varit sammansatt. Och det är där hemligheten ligger. När två holoner förenas till en större, sammansatt enhet, får denna egenskaper som är mer än summan av de ingående holonernas egenskaper (hur skulle man f ö kunna addera två egenskaper, två kvaliteter?).4

Det räcker att tänka på vatten, H2O, eller vanligt salt, NaCl. I den nya, sammansatta holonen framträder då "spontant från det inre" "ett definitivt mönster": vattnets och saltets egenskaper, så starkt avvikande från de ingående delarnas (väte och syre respektive natrium och klor). Och därmed har de ett "subjektivt inre", som inte bara har viss handlingsförmåga utan också benägenhet att träda i förbindelse med andra holoner, vad Wilber kallar "communion", gemenskapssträvan. Motsvarande gäller naturligtvis atomen i relation till dess beståndsdelar.

De två återstående drivfjädrarna eros och agape betecknar sedan den "kärlek" nerifrån och upp respektive uppifrån och ner, som svenska läsare kan känna igen från Anders Nygrens stora verk Eros och Agape (jfr intervjun s 7). Wilbers världsbild omfattar också sådana dimensioner.

Men det finns alltså inte bara individuella holoner utan också sociala: sällskap, institutioner, nationer. Sociala holoner har också ett bestämmande mönster, en agency eller regim, men de har inte något subjektivt medvetande. Individuella holoner är inte så mycket delar av sociala holoner som de är medlemmar. "Om jag, som individuell holon, bara var en konstituerande del av en social holon, sådan som Förenta staterna, då skulle jag vara underordnad staten […], eftersom jag [då] inte är något annat än en del av den större helheten staten. Men om jag i stället är en medlem av staten, då behåller jag vissa rättigheter, som staten inte godtyckligt kan usurpera. Jag är inte en själlös kugge i statsmaskineriet […]" (9 f).

Detta är naturligtvis viktiga distinktioner, och man har sällan sett dem så tydligt formulerade som här. Staten eller den sociala holonen överskrider inte de individuella enheterna, inkluderar dem inte. Snarare är det så att "varje på varandra följande nivå av sociala holoner överskrider och inkluderar de föregående nivåerna av sociala holoner. […] Samhället på vilken nivå som helst (från kristaller till ekosystem till staten) är definitivt inte en större organism, en Leviatan, eftersom varje organism – som individuell holon – har rätt att göra sina junior-holoner underordnade, medan detta i sociala holoner bara är sant i tyranniska diktaturer" (10).

Det är emellertid ett vanligt misstag, menar Wilber, att man blandar samman individuella och sociala holoner. Systemteorier och ekoteorier konstruerar hierarkier som behandlar individuella och sociala holoner som om de vore "på samma ekologiska axel, den ena bara större än den andra: en atom är del av en molekyl, som är del av en cell, som är del av en organism, som är del av ett ekosystem, som är del av biosfären, som är del av universum."

Detta kan låta bestickande, men de fyra första leden är individuella holoner, de tre sista däremot sociala. I de fyra första är varje del ett konstituerande element, underordnat helheten, i de tre senare en medlem i ett samhälle. En organism som du och jag är inte bara en del av livets stora väv på samma sätt som varje cell, vävnad och system är del av vår kropp, fungerande enbart inom ramen för denna helhet, utan samtidigt som vi är medlemmar i en ekologisk och biologisk gemenskap, så kan vi (liksom djur och växter) fungera självständigt.

Att göra en individuell holon till en konstituerande del av en social holon är en ontologisk omöjlighet, fastän diktatorer aldrig slutar med att försöka. Staten har visserligen rätt att inskränka medborgares rättigheter, om de hotar andra medborgare eller statens egen existens, men den kan aldrig reducera dem till blotta delelement. (Invändas kan att en cancercell fungerar självständigt gentemot kroppen, men det är ett patologiskt tillstånd, som visar att det normala är något helt annat.)

Därmed är Wilber färdig för en ny skiljelinje, den mellan individuella och sociala holoner å ena sidan och artefakter och högar å den andra. Alla fyra kan sägas vara holoner i en allmän mening, eftersom de är helhet/delar. Men skillnaden mellan de två första och de två senare är så stor, att Wilber ofta reserverar "holon" för de två första. Eller kallar de två första för "förnimmande holoner" och de två senare för icke förnimmande.

Som exempel på en artefakt tar Wilber en cykel. Varken en eker eller hjulet eller cykeln har ett inre med "prehension" eller medvetande; "de är alla icke förnimmande holoner […]. Inte heller har de ett definierande mönster, som har växt fram inifrån; d v s […] en artefakts form (eller mönster) är inte autopoietisk utan allopoietisk – den är inte självgjord utan gjord av andra" ( 11). Artefakten har ingen naturvuxen aktiv identitet, ingen självgenererad helhet, som av sig själv organiserar de ingående delarna. Relationen mellan helhet och del är artificiell och mekanisk ("insentient") ( 21).

En eker är del av ett hjul som är del av en cykel, men här betyder "del" komponent eller bit av det hela. Och i motsats till vad som gäller för individuella holoner "utvecklas artefaktens delar inte inifrån utan sätts samman utifrån […] av intelligensen eller aktiviteten hos en individuell eller social holon" (12). Som ett fågelbo, byggt av en fågel, och en myrstack, frambringad av en "social holon".

Och artefakter, har inte några inre rum – varken individuella eller sociala artefakter har det.

Jämförelsen med artefakter låter en känna storheten i att de individuella och sociala holonerna har gjort, organiserat, skapat sig själva. Vi lever gärna i en föreställning att det bara är varelser med medvetande och intelligens, som förmår skapa – antingen vi kallar dessa för Gud eller människor – och att världen i övrigt är ett indifferent, passivt material för dessas skapande. Men när det nu står klart att individuella (och sociala) holoner skapar sig själva, är läget helt omkastat: den som skapar sig själv har tydligen både kraft och förmåga och därmed också ett "inre" med handlingsberedskap, mönster, regim.

Jag har intrycket att de flesta i dag inte är mogna för en sådan insikt, och att det kan innebära en revolution i tanke och känsla, om man når dit. Men man kan uppleva sanningen i detta, om man, i stället för att gå på en storstadsgata, vandrar i naturen, säg en vårdag med strömmande vatten, strålande sol, blad och blommor som slår ut, fåglar som sjunger. Man befinner sig då mitt bland förnimmande holoner och kan känna sig vandra bland likar.

Konsekvensen av detta blir att förnimmande holoner är de fundamentala byggstenarna i Kosmos eller snarare, menar Wilber, "tillvarons fundamentala ontologiska händelser. Det vill säga atomer, molekyler, celler och organismer […] är de verkliga händelserna, på vilka alla följande händelser bygger. [...] Artefakter är produkter av denna process, inte dess element (11 f).

Vad det till sist gäller "högar", tar Wilber som exempel en sten eller klippa ("rock", som på amerikansk engelska kan betyda bådadera). Det finns inget varaktigt eller definierande mönster för en sten – "dess speciella skapnad och form är tillfällig; den är inte självgjord, inte heller formad av någon annan (d v s dess mönster är inte avsiktligt pålagd av någon annans intelligens, vilket skulle göra den till en artefakt)".

Själv stöts jag i förstone lite av detta exempel. Varför har inte Wilber valt en grushög? En sten eller en klippa kan ju uppvisa ganska vackra mönster, som ter sig långtifrån tillfälliga eller godtyckliga. Men Wilber reder upp också detta genom att konstatera att en sten/klippa i sig innehåller både individuella holoner som atomer och molekyler och sociala som kristaller. Javisst, det är ju kristallers självorganiserade mönster som kan ge stenen eller klippan dess karaktär av mer än en grushög. Formen i stort däremot är ju, med undantag av kristallina formationer som sexkantiga basaltpelare, godtycklig, slumpartad.

Wilber erkände alltså att han gjort sig skyldig till "ett allvarligt utlämnande" i den annars nästan encyklopediska Sex, Ecology, Spirituality. Men han har gjort sitt bästa för att i efterhand kompensera bristen. De nu genomförda distinktionerna och klarläggandena är kanske inte av samma vikt eller omfattning som de fyra kvadranterna och de hierarkiska stegarna i SES, men ontologiskt är de lika betydelsefulla. Han ger oss här en teori om människans förhållande till naturen och individens till samhället som är högst betänkansvärd.

Teori betyder "åskådning", "sätt att se". Det lönar sig att se som Wilber. I varje fall för den som skriver dessa rader.

Så långt intervjun från år 2001. Men i Integral Psychology begrundar Wilber problemet själ-kropp i ett kapitel som går utöver vad han anför i intervjun (kap. 14). För det första: "Vad menar vi med ’själ’ [mind] och ’kropp’"? Båda orden har i själva verket två skilda meningar, framhåller Wilber, som visar att här finns fyra problem dolda i ett.

"Kropp" kan betyda den biologiska organismen som helhet, inklusive hjärnan. I den betydelsen stavar Wilber kroppen med stor bokstav: hjärnan är alltså i Kroppen, något som är det allmänt accepterade vetenskapliga synsättet.

Men "kropp" kan också betyda kroppen sådan den subjektivt upplevs och förnims i medvetandet, vad man kan kalla mina "kroppskänslor". Här betyder "kroppen" de lägre nivåerna i mitt eget inre, och i den betydelsen skriver Wilber ordet med liten bokstav: "kropp".

I Wilbers system av fyra kvadranter (som presenterats i de föregående studierna) hör "Kroppen" hemma i den övre högra kvadranten för det yttre individuella, medan "kroppen" har sin plats i den övre vänstra, det inre individuella.

Vad gäller "själ" eller "medvetande" (mind) identifierar många forskare den/det med "hjärnan", och de föredrar att tala om tillstånd i hjärnan, kognitionsforskning o s v. För den meningen använder Wilber termen "hjärna", som alltså hänför sig till övre högra kvadranten, det yttre individuella (yttre även om hjärnan ligger dold under skallbenen).

Men när en vanlig människa säger "Min själ kämpar med min kropp", så menar hon inte att hennes hjärnbark bekämpar det limbiska systemet utan att hennes rationella vilja bekämpar hennes känslor och begär, alltså idel inre förnimmelser.

Med hjälp av de fyra kvadranterna har Wilber här alltså fått rätsida på de vanliga paradoxerna i det traditionella tänkandet: kroppen är i själen, samtidigt som hjärnan befinner sig i Kroppen. Och därmed blir det också förståeligt varför själen kan styra kroppen, varför jag genom ett medvetet beslut kan lyfta armen.

Ett förhållande som varje materialist måste erkänna men sedan söker bortförklara. Därför att i hans platta, fysikaliska värld finns det bara yttre verkligheter, där hjärnan är en del av kroppen och medvetandet därför på något sätt måste vara en funktion av hjärnan. Men som hjärnforskarna rapporterat finns det ingenting i hjärnan – hur mycket man än dissekerar – som liknar medvetandets upplevelser och verklighet,. Vi måste antingen då reducera medvetandet till hjärnan och därmed förneka medvetandet, sådant vi känner det, eller acceptera den dualism som inte ens kan förklara hur jag kan röra min arm. Båda dessa galenskaper beror på att man reducerat världen och verkligheten till en dimension, en "kvadrant": den yttre, fysikaliska.

För materialisten finns det alltså ingen dualism: hjärnan är förvisso en del av organismen, och problemet själ-kropp är därför löst! Blott att det därmed inte finns någon själ eller något medvetande i det universum som blir resultatet. För dualisten, däremot, finns både medvetande och materia – men ingen förbindelse mellan dem, mellan inre och yttre, subjekt och objekt.

Det är i detta desperata läge som utvecklingsnivåerna bortom rationaliteten har så mycket att ge, konstaterar Wilber. I den uppenbarelsens klarhet, som t ex är känd som "satori", blir det tydligt att subjekt och objekt är två sidor av samma sak, att inre och yttre är två aspekter av "One Taste". "Själ och natur är båda rörelser hos Anden" (281 f). Problemet är att denna genuint icke-duala lösning är något som inte fullt kan fattas på det rationella planet.

Vad skall vi då göra, om vi inte har nått denna nivå? "Vi kan åtminstone börja", föreslår Wilber, "genom att erkänna och inkorporera de fyra kvadranternas verkligheter". Och visar därmed den storhet som är hans kännemärke. Han utgår ifrån eller har i varje fall stor och långvarig erfarenhet av det transrationella planet, av de erfarenheter som ligger bortom rationaliteten och kan vinnas först genom meditation. Icke desto mindre satsar han lika hängivet och framgångsrikt på den rationella diskursen och är därmed som få en tänkare och författare för vår tid. Han är på en gång "översinnlig" och faktisk-logisk.

Det gäller alltså att röra sig från reduktionistiska förklaringar till sådana som omfattar alla fyra kvadranterna. Och då kan man se att alla dessa fyra områden utvecklar sig i ständig växelverkan. Den objektiva organismen interagerar ömesesidigt med den objektiva omgivningen, ekosystemen och sociala förhållanden. På samma sätt interagerar det subjektiva medvetandet ömsesidigt med den intersubjektiva kulturen, som den i sin tur bidrar till att skapa, så att också dessa utvecklas gemensamt. Men lika betydelsefullt är att subjektiv intentionalitet och objektivt beteende interagerar ömsesidigt, liksom kulturella världsuppfattningar med sociala strukturer. Alla fyra kvadranterna betingar och är betingade av de andra; de utvecklar sig alla fyra tillsammans ("tetra-evolve").

På det sättet är till och med en enda tanke ofrånkomligt inbäddad i alla fyra kvadranterna och kan inte helt förstås utan hänvisning till dem alla. Man behöver närma sig medvetandet på ett sätt som "differentierar-och-integrerar" de fyra kvadranterna.

Det låter naturligtvis som en omöjlig ambitionsnivå men, menar Wilber, för första gången i historien har vi tillräckligt med bitar i puzzlet för att åtminstone börja ett sådant projekt. Och därtill också utsträcka det till olika nivåer, också sådana som överskrider det personliga och rationella.

Denna demonstration av hur allting hänger samman låter förstå att också själ och kropp hänger samman, är två sidor av samma sak. Den innebär en lösning av problemet själ-kropp, som "pluggar själen tillbaka i dess egen kropp och nära relaterar den till dess egen Kropp" (183, jfr 281).

I en lång not (not 15 s. 276 ff) vidareutvecklar Wilber frågan om hur själ och kropp, inre och yttre är relaterade till varann. För det första gäller det också här frågan om Whiteheads "prehension". Whiteheads "analys av faserna i prehension är ett briljant tillägg till filosofin", konstaterar Wilber. Men samtidigt anmäler han liksom i intervjun avvikande mening mot dem som vill skjuta en viss typ av inre, som känsla, medvetande, själ, hela vägen ner till atomer och kvarkar. "Det inres former utvecklar sig fortlöpande från ett obestämt något [a fuzzy something-or-other] till prehension ("böjelser och mönster" heter det på ett annat ställe i noten) till förnimmande till varseblivning till impuls till bild till begrepp till regler till rationalitet och så vidare."

Insida och utsida uppkommer tillsammans, och det inre "går lika långt ner som ner har någon mening". För på kvantnivå blir både det inre och det yttre meningslösa, de upplöses i den ursprungliga röra, i vilken det varken finns själ eller materia. Men i enlighet med Leibniz och Whitehead gäller allt detta inte högar och aggregat, vilkas "helhet" inte är framvuxen inifrån utan bara sammansatt utifrån.

Men samtidigt argumenterar Wilber faktiskt också efter en annan linje. Det yttre har ingen mening utan det inre, man kan inte ha det ena utan det andra. Det inre betyder bara korrelatet till det yttre. De är relationsbegrepp som höger och vänster. Och detta bör göra "paninteriorismen" mer smaklig, menar han.

Både inre och yttre utvecklar sig alltså tillsammans, och på båda håll framkommer "emergenser", då något genuint nytt eller skapande uppträder "(vad en fysikalist kallar ’oförklarligt’ och en integralist kallar ’Eros’)". Och det sker på varje stadium, varje nivå, inte bara så, som en del fysikalister vill ha det, att medvetande framträder på toppen av den yttre utvecklingen. Den vänstra, inre kvadranten är inte en högre nivå än den högra yttre, utan den är det inre av det yttre på varje plan, och båda sidor går hela vägen ner. Ett subjekt med ett inre kan inte plötsligt uppkomma ur yttre företeelser, som saknar allt sådant.

Den som vill kan invända att Wilber i allt detta hela tiden rör sig på vad han själv kallar "de orienterande generaliseringarnas" plan. Men det tycks som om det är på detta plan som de stora nyvinningarna i tanken sker i dag.