I år är det 300 år sedan Newtons Principia utkom. Samtidigt går den vetenskap och det tänkande som är förknippat med Newtons namn mot sitt övervinnande. Men då en "Aufhebung" i Hegels mening: Newton på en gång negeras, bevaras och överskrids. Vi tycks stå inför en vändpunkt eller tröskel på samma sätt som för 300 år sedan.

Föga under att både vetenskapens historia och det dramatiska som händer i dag uppmärksammas som sällan tidigare. Särskilt informativa är två stora översiktsverk som orienterar om bådadera: Fritiof Capra, The Turning Point (1982) och Ilya Prigogine -Isabelle Stengers, Ordning ur kaos (1985, första upplagan 1979). Karl-Erik Eriksson, fysikprofessor i Göteborg, har nyligen startat en diskussion i Dagens Nyheter under devisen "Farväl till Newton", och i oktober skall Umeå universitet, till åminnelse av Newton, avhålla ett symposium om vetenskap och världsbild.

Det är i det här sammanhanget von Wrights Vetenskapen och förnuftet tar sin plats. Den är mycket mindre till omfånget än de båda nyssnämnda arbetena, men den är också mer lättillgänglig. Författaren karakteriserar den i undertiteln som "Ett försök till orientering", och just så kan den fungera för läsaren.

Capra, Prigogine och Eriksson är naturvetare, och de är alla ivrigt engagerade i det som försiggår: de tar ställning för den nya vetenskap, det nya tänkande, som i dag bryter fram och formerar sig. von Wright, däremot, är filosof, och han står över och fri från det som sker. Åtminstone intar han i det längsta en sådan position: den oberoende betraktarens svala, objektiva, stundom irriterande olympiska hållning. Men hans öppenhet inför vad som har skett inom vetenskapen och vad som blivit konsekvenserna får honom ändå att ta ställning: också han ser det nödvändiga i en förändring.

Förändring från det som var och alltjämt är, det vill säga just Newtons vetenskapsideal (i Principia) och det som så småningom blev resultatet: den industriella revolutionen i full skala. Och här kompletterar von Wright lyckligt sina naturvetenskapliga kolleger: han begrundar ingående konsekvenserna för människan och samhället (Eriksson gör dock något liknande). Och här visar sig på nytt den kombination av öppenhet och distans som är von Wrights signum. Han betecknar Marx och Engels som den industriella revolutionens "oöverträffade diagnostiker" och Marx som den som svarar för "den kanske största insats, som någonsin gjorts för vår förståelse av samhället". Men i samma andetag konstaterar och demonstrerar han att Marx "inte var någon tillförlitlig profet".

von Wrights översikt över "De nya tankemönstren" i 1600-talets vetenskap är inte lika medryckande som Capras indignerade skildring av "Newtons världsmaskin", men den är kanske mer distinkt och informativ. Det är den tränade analytiske filosofen som fört pennan. Däremot är det som sker efteråt - inom (natur)vetenskapen nämligen - inte lika övertygande framställt. von Wrights intresse för den industriella revolutionen och för Marx förståelse av samhället har kommit honom att försumma den stora nyvinningen i 1800-talets vetenskap: termodynamiken, och vad den förde med sig: införandet av en "tids-pil" i naturvetenskapen. Newtons världsmaskin har ingen historia eller framtid: den bara går och går, men kommer liksom klockan aldrig till dörren.

Termodynamiken med dess andra lag visade däremot att naturen har en historia, från Big Bang till entropin. Det förde naturen närmare människan, en utveckling som har fortsatt och i våra dagar kulminerat med Prigogines teori om system långt från järnvikt, om "dissipativa strukturer" - en teori för vilken han fick nobelpriset 1977. Sådana system och strukturer finns både i naturen, i livet och i det mänskliga samhället - de är i själva verket det normala i vår vardagsvärld. Jämfört med dem ter sig 1600-talsfysikens pendlar i lufttomt rum, idealiserade planetsystem etc som en artificiell laboratorievärld.

Men om detta har von Wrigh praktiskt taget intet. Framställningen av våra dagars alternativ till Newton blir därför hos honom långt blekare och konventionellare än hos Capra och Prigogine/Stengers, för att inte tala om i Erich Jantschs mäktiga arbete The Self-Organizing Universe (1980). Hos von Wright märks intet av den "nya allians" mellan människa och natur som fick ge namn åt den första, franska upplagan av Prigogines och Stengers bok: La nouvelle alliance. En uppbygglig brygga över den avgrund som Descartes och Bacon grävde ut mellan människa och natur på 1600-talet och som sedan gjorts allt djupare, tills den hos Camus blev till tillvarons ohyggliga absurditet: en sådan människa i en sådan värld! Hur skulle man inte önska att Camus hade fått hugsvala sig med Prigogines nya evangelium.

Också på en annan punkt skulle man velat göra en invändning - om det inte varit så att von Wright nog gör den själv. Meningen med den grekiska vetenskapen, förklarar han, var "att undfå visdom snarare än att förvärva kunskaper", den var "ett rationellt sökande efter det förnuftiga eller vettiga". Detta bottnar emellertid, heter det vidare, "i en ödesdiger förväxling eller sammanblandning" mellan norm och beskrivning, mellan Böra och Vara. Mellan dessa två "går ett oöverstigligt begreppsligt svalg".

Det är här man vill invända att det "ödesdigra" är just detta svalg, det ödesdigra är den vetenskap som har byggts över det och som har fört oss till atombomben och miljöförstörelsen. Men von Wright invänder själv att det "ligger något snusförnuftigt i sådana bedömningar av en främmande kultur", (nämligen den grekiska), ett snusförnuft som leder till "orättvisa". Och hela boken mynnar i själva verket ut i efterlysandet av en vetenskap, som i likhet med grekernas bejakar ett värderande förnuft, en vetenskap som inte bara är "rational" utan också "reasonable" (vettig, rimlig), en vetenskap som bejakar "besinning och en förnuftig livsstil". Det är som om von Wright här hade gjort ett avsteg från den analytiska filosofi som är hans primära hemvist, men utan att öppet vilja vidgå det. Men det är just med det steget som han löser den fråga som ligger i bokens titel: Hur skall vetenskapen och förnuftet förhålla sig till varann, hur skall vi få en förnuftig vetenskap?

Tilläggas bör att boken har ett lite tvekluvet förhållande till de mindre "vetenskapliga" företrädarna för dagens nya tankar. Mot slutet heter det öppet och tolerant, att förändringarna "förebådas av siare och fantaster, vilkas stammande tal kan vara värt att lyssna till också om det ännu inte är välartikulerat tänkande". Men i början av boken fördöms desto starkare "olika antirationalistiska protester, vidskeplig tro" etc, och Marilyn Ferguson stämplas som "charlatan" för sin bok The Aquarian Conspiracy (vars svenska utgåva: Mot en ny tidsålder inte nämns). Visst arbetar Marilyn Ferguson hänsynslöst med lösryckta citat, men hennes bok utgör en mäktig kunskapsbank, liknande Capras och Jantschs. Som "vetenskapsjournalist" representerar hon ett sådant samhälle utanför den akademiska världen, som - von Wright noterar det själv i andra sammanhang- har möjlighet att odla och vidareutveckla nya tankar, som inom de traditionsbundna universiteten förnekas, förhånas, förkvävs. (Jämför Det holografiska paradigmet, utgiven av Ken Wilber, Göteborg 1986, där Ferguson figurerar tillsammans med bl a Capra, David Bohm och Karl Pribram.)

Nej, då tycker jag von Wright är klokare i inledningen, i ett ord som inkluderar också honom själv: "Vi måste finna oss i våra begränsningar, men inte låta dem förstumma vår röst." Inte låta oss förstummas, därför att här gäller det (som von Wright flera gånger noterar) förändringar i sättet att tänka, och sådana förändringar är svårare, sker långsammare än några andra i människans värld.

(Svenska Dagbladet 3 maj 1987. Bidraget ingår i en debattserie om G H von Wrights bok Vetenskapen och förnuftet.)