Att integrera vetenskap och religion

 

Ken Wilber är en kontroversiell tänkare och författare. Redan som 23-åring skrev han sin första bok som hade den krävande titeln "The Spectrum of Consciousness". Och sedan har det bara fortsatt: hans många böcker har sålts i stora upplagor världen över och har skaffat honom en entusiastisk beundrarskara. Han har kallats både enmansuniversitet och medvetandets Einstein.

Men Wilbers forskarprofil överensstämmer inte med den vanliga i dagens vetenskapssamhälle. Han är de stora linjernas man och inte någon begreppsanalytisk pedant. Och framför allt är han en förespråkare för meditation, för mystik om man så vill. Hans mästare tycks vara Platon och Plotinos, hinduiska och buddhistiska filosofer. Han har därför setts som en företrädare för New Age. Och därmed har han inte ansetts fin nog för kultursidorna, i varje fall inte i Sverige. I stället har IDAG-sidan i Svenska Dagbladet ägnat honom fyra stora artiklar, som tog fasta just på den sida av hans tänkande som vetter mot New Age (Peter Östman, januari 1997).

Men Wilber är nu femtio år, och oberoende av vilka försyndelser han tidigare kan ha gjort sig skyldig till, har han utvecklat sig till en lärd och balanserad tänkare, en professionell filosof som det kan löna sig att lyssna till. Vad som lockat mig till ett sådant försök är hans senaste (?) bok The Marriage of Sense and Soul. Integrating Science and Religion (Newleaf 1998). Det är en bok som kan ses som en avklarnad sammanfattning av hans tänkande. Den lite svajiga övertiteln har han inspirerats till av Oscar Wilde, men den mer nyktra och ändå så storvulna undertiteln är mer adekvat. För det är just detta Wilber är ute efter: att integrera och försona vetenskap och religion.

Det gäller då, för det första, att finna fram till vad vi menar med religion respektive vetenskap. Den operationen genomförs överraskande snabbt och lätt, och inte utan vissa glidningar. Det gemensamma för alla religioner, eller rättare för "den religiösa världsbilden", för att inte säga den visdomstradition som är känd som "the perennial philosophy" är, menar Wilber, vad som brukar kallas "The Great Chain of Being". Alltså "Varats stora kedja", tanken att verkligheten är en serie "nivåer" från materia till kropp till medvetande till själ till ande - en hierarkisk ordning där varje högre nivå genom någon "emergent" egenskap överskrider de lägre men samtidigt innesluter dem. Alla tänks ytterst vara inneslutna i Anden, Gud, det Absoluta.

När det gäller vetenskapen byter Wilber helt sonika ut den mot det vidare begreppet "moderniteten", som alltså blir det som ställs mot religionen. Vad är då modernitetens kärna? Från bland andra Max Weber hämtas tanken att det centrala är "särskiljandet av de kulturella värdesfärerna", det vill säga etablerandet av konst, moral, vetenskap m m som självständiga områden, skilda från religionen. Medan kyrkan tidigare kunde dominera det hela och tyrannisera både Bruno och Galilei, så kunde, genom denna nya åtskillnad, varje sfär nu verka i frihet.

Och här bjuder Wilber på sin första stora överraskning: en hyllning till moderniteten. För resultaten av denna verksamhet blev sådana som jämlikhet, frihet och rättvisa oberoende av ras, klass, tro och kön; vidare demokrati, slaveriets upphörande, allas likhet inför lagen, politiska, medborgerliga och mänskliga rättigheter, uppkomsten av feminismen; snabba framsteg inom medicin, fysik, biologi och kemi. Moderniteten kom med en enorm mängd nya sanningar och upptäckter, som den gamla världsbilden inte kunde stå emot.

Men allt detta kunde också perverteras till modernitetens baksida, till en "patologi". Om nämligen förnuftet inte bara skiljer mellan sfärerna utan också upplöser sambanden mellan dem och gör sig själv till herre över det hela. Modernitetens heder och värdighet ("dignity") förvandlas då till dess katastrof ("disaster"). Aggressiv vetenskap börjar invadera och dominera de andra sfärerna och tränger ut dem som vägar till verkligheten. "Vetenskap blev scientism vetenskaplig materialism och vetenskaplig imperialism som snart blev modernitetens dominerande 'officiella' världsbild." I den uppfattas universum som ett "plattland" bestående enbart av materia och energi. Andra värdesfärer förklaras för värdelösa och Varats stora kedja för icke-existerande. Till denna förödande "patologi" återkommer Wilber med en frenesi som inte står någon annans efter.

På väg till sitt eget försök att integrera vetenskap och religion gör Wilber en rad tankeväckande bedömningar av tidigare försök. Kant var, förklarar han, kanske den första stora filosofen som bekämpade den nivellering som den moderna vetenskapen förde med sig. Och ändå blev nettoeffekten av hans verksamhet hos mindre begåvade efterföljare ett cementerande av den positivistiska hegemonin. För den som läser Kritik der reinen Vernunft kan lätt bli en hängiven positivist och behaviorist. Men om man i stället fördjupar sig i Kritik der praktischen Vernunft, ser man att människan är fri som etiskt subjekt. Och den som läser Kritik der Urteilskraft kan övertygas om att konsten är den makt som kan integrera de båda andra områdena.

Kant misslyckades, menar Wilber, därför att konsten bara var en av de tre sfärer som skulle integreras och därför inte själv kan åstadkomma integrationen. Samma misstag gjorde romantiken. Därtill kommer att romantikerna sökte lösningen i ett tillstånd före moderniteten, i ett prerationellt tillstånd i stället för i ett framtida transrationellt (inneslutande rationaliteten). Det är, menar Wilber, ett djupgående fel som sätter romantiken (och dagens ekologiska fundamentalister) i motsats till evolutionen själv. Historien har aldrig gjort en U-sväng.

Men romantikerna var de första som upptäckte modernitetens sjukdom och reagerade på den med avsky. De var de första som sökte väva fragmenten på nytt sätt och vara "en ödmjuk del av livets underbara väv och inte dess arroganta mästare".

Ännu mer har Wilber gemensamt med den (tyska) idealism som just menar att människan är på väg, inte från ett idealtillstånd i det förflutna, utan mot ett sådant i framtiden, ytterst mot ett gudomliggörande av människan. Och ändå föll också idealismen, och det berodde, menar Wilber, på en stor brist: den saknade "yoga", d v s den hade ingen metod för att pålitligt reproducera de insikter som utgjorde själva kärnan i dess stora vision. Insikterna kom tillfälligt och godtyckligt och kunde inte upprepas. På så vis blev idealismen metafysik i dålig mening: ett tankesystem utan medel för sin egen verifikation. På mindre än ett århundrade hade idelismens stora vision kommit och gått.

I stället blev materialismens platta värld allenarådande det öde landet, "the brave new world". Först långt om länge kom, som vi vet, nästa revolt: postmodernismen. Wilber förmår lyckligt handskas med denna rörelse: han urskiljer dess allmänna förtjänster men samtidigt och än mer dess förlöpningar. För det första instämmer han i postmodernismens centrala tanke att tolkning spelar en avgörande roll i all mänsklig förståelse, så stor att tolkning måste uppfattas som en aspekt av kosmos själv. Först genom tolkning kan vi förstå de inre aspekterna av universum ett litterärt verk såväl som en person eller principerna för ett naturligt system. Andra förtjänster är iakttagelsen att mening är avhängig av sammanhanget, kontexten, och att förståelse ytterst kräver mer än ett perspektiv, mer än ett sammanhang.

Men därmed slutar erkännandena, för dessa sanningar drevs snart nog in absurdum, till självförintande ytterligheter som "Det finns ingenting utom tolkning, och därför kan vi helt vara utan sanningens objektiva komponent". Självförintande därför att då kan inte heller denna teori göra anspråk på att vara sann. Och käpprätt mot hermeneutikens grundsats att en tolkning ständigt måste prövas mot det korrektiv som objektet utgör. Det är motsatsen till modernitetens felslut: i stället för att reducera allt inre till objektiv yta, reducerar man allt yttre till subjektiva tolkningar.

Detta leder till en blodig uppgörelse med den extrema postmodernismen-poststrukturalismen. Det gäller också den lingvistiska sidan av saken. Även här drev poststrukturalisterna Saussures iakttagelser till ytterligheter med följd att de blev oanvändbara. Deras förnekande av jaget hindrade inte Barthes och Foucault från att ta emot royalty-checkar utskrivna till de jag som enligt teorin inte existerar. Ett franskt drag, vågar man kanske tillägga: fransmännen har alltid varit mästare i att driva andras tankar till logiska men verklighetsfrämmande ytterligheter och därmed nå retoriska effekter som gett eko världen över.

Innan vi går in på Wilbers eget förslag till lösning några viktiga distinktioner. Efter mönster av 1200-talsmystikern Bonaventura urskiljer Wilber tre slags "ögon" hos människan: kroppens öga, själens öga (det inre ögat) och meditationens eller kontemplationens öga. De är alla reellt existerande, de ser olika "saker", och dessa saker har också reell existens, fast på olika plan. Med lämplig skolning kan vetenskap bedrivas på alla tre nivåerna, en vetenskap som överallt grundas på detsamma: kompetens, kreativitet och kritik.

Var och en av nivåerna är alltså legitim, det enda illegitima är att blanda samman dem, att begå kategorifel. Det vill säga att reducera det hela till ett öga, ett område, som påstås vara det enda giltiga. Ett sådant fall var när kyrkan gjorde anspråk på att avgöra frågor inom fysiken. I dag är motsatt fall det normala: världen reduceras till den materiella världen, till fysikernas och astronomernas universum.

Särskilt klargörande är Wilber när det gäller den mellersta nivån, "det inre". Vi kan peka på stenar och planeter och även på hjärnan; de har en "enkel lokalisering". Men man kan inte peka på medvetande, värde eller rättvisa de är lokaliserade i inre, "emotionella, mentala och kognitiva rum". Katastrofen med moderniteten var att alla inre dimensioner reducerades till yttre ytor. Det var inte bara en attack på det andliga utan på det inre, introspektiva, upplevda överhuvud. En nihilism som gjorde oss förvirrade: var och hur skulle vi lokalisera allt detta?

Men Wilber har, som nämnts, gjort sig känd som talesman för den översta nivån, kontemplationens andliga värld. Därför är det så mycket mer anmärkningsvärt att han i den nya boken gång på gång slår fast att det andliga alltid är förankrat i det kroppsliga. När vetenskapen började undersöka den organiska kroppen, fann man att "många av de 'högsta' eller 'transcendenta' realiteterna [...] var funktioner av den totala organismen, inte funktioner av några luftiga drömriken [pie-in-the-sky realms]. Medvetandet t ex tycktes intimt förbundet med den organiska hjärnan, ett grundläggande erkännande som fullständigt hade saknats i praktiskt taget varje förmodern [religiös] kultur." På så sätt har även gudsupplevelsen ett korrelat i hjärnan (vilket naturligtvis inte betyder att den bara är detta korrelat, "inget-annat-än"-resonemangets sanslösa misstag).

När vetenskapen upptäckte att själ och medvetande "inte bara flöt omkring i några 'högre' riken", blev detta ett hårt slag för [föreställningen om] Varats stora kedja, ett slag som denna aldrig hämtat sig från. Och om man inte kan komma till rätta med detta dråpslag på ett enkelt sätt som tillfredsställer det väsentliga i både religiösa och vetenskapliga anspråk, så är chansen för en integration förvisso liten."

Ja, och det är utifrån detta konstaterande Wilber finner lösningen. Och han gör det via ett kraftprov. Han har nämligen med hjälp av dator systematiserat åtskilliga hundra hierarkier, sådana som Varats stora kedja och naturvetenskapens hierarki från atomer till galaxer, och funnit att de alla låter sig inordnas i fyra olika typer. Det handlar, visar det sig, om hierarkier för det inre och det yttre av det individuella respektive det kollektiva. Resultatet ställer han upp som fyra kvadranter (se bilden), ordnade motsols från det yttre individuella via det inre individuella och det inre kollektiva (det kulturella) till det yttre kollektiva (det sociala).

Det kan låta invecklat, men det är ytterst klargörande. Wilber konstaterar nämligen att den traditionella religionens klassiska hierarki och den moderna vetenskapens ordning helt enkelt är två av dessa fyra typer, nämligen det inre individuella respektive det yttre individuella. Och det avgörande de två sidorna är genomgående relaterade, så att känslor t ex är förbundna med hjärnans limbiska system och rationellt tänkande med neocortex. Varje moment på ena sidan motsvaras av ett korrelat på den andra.

Men detta innebär att Varats stora kedja, alla religioners kärna enligt Wilber, bara täcker en fjärdedel av verkligheten. Det är därför denna kedja inte kunde överleva modernitetens uppdelning av verkligheten och urskiljande av nya dimensioner. Den hade ingen uppfattning om de andra tre dimensionerna och var därför oförmögen att svara på de överväldigande upptäckterna på dessa områden.

Samtidigt får vetenskapen en ny och annan status. I föreställningen om Varats stora kedja placerades de yttre aspekterna längst ner på skalan, nämligen på den materiella nivån, över vilken det andliga reste sig. Men de fyra kvadranterna låter oss nu se, att de "materiella" domänerna inte så mycket är den lägsta nivån i Varats stora kedja som de är de yttre formerna av var och en av länkarna i denna kedja. Den moderna vetenskapen, som sysslar med dessa, är inte förvisad till något slags lägre plan vilket den aldrig skulle acceptera utan den fungerar över hela skalan, om också blott i fråga om de yttre, objektiva korrelaten (t ex genom att fastställa fysiologiska effekter av transscendental meditation). Så har Ken Wilber gett vetenskapen en ny, större och mer ärofull roll inom ramen för en världsbild som omfattar både religion och vetenskap

Men samtidigt får Varats stora kedja och "the perennial philosophy" alltså sin plats i den "differentierade" världsbild, som moderniteten gett oss i arv. Kontemplationens öga och vad det ser är och förblir Wilbers skötebarn. Det är hans styrka och svaghet. Styrka därför att bara den okritiskt perspektivlöse kan förneka existensen och betydelsen av sådana erfarenheter hos mänskligheten genom historien, och det hos några av dess största.

Men samtidigt överskattar Wilber betydelsen av denna nivå för människan i allmänhet. För att demonstrera det vetenskapliga också på detta område framhåller han på ett ställe, att det fordras en så omfattande utbildning och träning (5-6 år) för att här uppnå den nödvändiga kompetensen, att det motsvarar doktorsexamen. Javisst, men just därför når bara en liten del av mänskligheten i synnerhet i Västerlandet denna kompetens.

Därför ligger det långt större vikt vid de två andra områdena, än Wilber vill erkänna, och därför är paradigmskiften inom dessa långt viktigare än han vill låtsas om. Han påstår gärna att vetenskapen alltid har varit inriktad på helheter, processer och system och att därför ingen egentlig förändring har skett i dag. Men därvid talar han mot bättre vetande, för han har själv (i sitt magnum opus Sex, Ecology, Spirituality) framhållit att Prigogines teori om dissipativa strukturer har gett oss den felande länken mellan materia och liv. Materien är inte endast ett passivt objekt väntande på människans (eller Guds) aktivitet, utan med hjälp av energin skapar och omskapar den sig själv till fungerande system, system som har mer gemensamt med livet än med den grushög materien framstod som i analysens och reduktionismens vetenskap.

Med sina fyra kvadranter anser Wilber alltså att han har visat hur religion och vetenskap är integrerade inom ramen för en världsbild som omfattar bådadera. Sen är det en annan fråga om företrädare för religion och vetenskap är nöjda med de definitioner på dessa som han utgått från. Hur därmed än må förhålla sig har Wilber dock, tycks det mig, utvecklat en logisk, övergripande och sammanhängande världsbild.

Kanske är dock den största behållningen de klarheter han gett oss på vägen: den välbalanserade avvägningen av förtjänster och svagheter hos moderniteten och religionen, romantiken, idealismen och postmodernismen. Han hemfaller inte åt antingen-eller tänkandets svart-vita världsbild utan har nått fram till både-och tänkandets visdom. Vidare öppnandet av "inre rum" för lokalisering av allt som inte går att peka på och den motsatta "öppningen", förankringen av det andliga i kroppsliga funktioner.

Det är, tycks det mig, vackra balansakter av en brådmogen yngling som nått mognad.

Erland Lagerroth