I.

Den moderna vetenskapen från 1600-talet vet besked: vi lever i en atomistisk, mekanistisk, deterministisk värld. Allt går tillbaka på elementarpartiklarna, är betingat av deras rörelser och aktioner sinsemellan. Allt hänger samman på ett lagbundet sätt, som gör det möjligt för oss att klarlägga denna värld med ett kausal-analytiskt tänkande. Ett tänkande som kan använda sig av ett instrument, som till fullo kan behärska en sådan värld: matematiken. Matematiken som därför kan sägas vara "Guds språk".

Samtidigt förutsätter matematiken just en sådan lagbundenhet, implicerar en kontinuerlig värld av fortlöpande sammanhang, steg för steg. Annars kan den inte fungera. Denna vetenskap och dess instrument matematiken fordrar en sådan värld – och därför skapade de också en sådan. Det är den världen vi lever i och med sedan 350 år.

Och det har vi gjort desto hellre som vi därmed har kunnat glädja oss åt att världen är sådan att vi kan förstå den, d v s den är så beskaffad att vår hjärna – och i dag också datorn – alltigenom kan fatta och behärska den. Världen, datorn och vår hjärna (eller rättare neocortex) är anpassade till varandra intill perfektion, i sanning ett underbart förhållande!

Men är det nu verkligen så enkelt och självklart? Är världen totalt lagbunden och förutsägbar? Och är vi själva det – vi är ju en del av världen? Kan världen helt igenom speglas, räknas ut, behärskas av hjärnan och datorn?

Det finns en rad motinstanser till denna uppfattning. Själva naturvetenskapen mynnade ut i sådana. Ännu Einstein menade att "Gud kastar inte tärning", och han stegrade sig inför tanken att universum utvidgade sig, något han fick ångra. Men atomfysiken fick acceptera att radiumatomens sönderfall inte kunde förutsägas. Och kvantfysiken ledde till en hel rad gåtfullheter, som inte var förenliga med den klassiska fysiken:

• Ett kvantobjekt, t ex en elektron, kan vara på mer än en plats samtidigt (vågegenskapen);
• Ett kvantobjekt kan inte sägas framträda i den vanliga rum-tid-verkligheten förrän vi observerar det som partikel (vågkollapsen);
• Ett kvantobjekt upphör att existera här och uppenbarar sig samtidigt där, utan att vi kan säga att det gick igenom det mellanliggande utrymmet (kvanthoppet, diskontinuitet);
• Ett framträdande av ett kvantobjekt, förorsakat av vår observation, påverkar samtidigt dess samordnade tvillingobjekt – oberoende av hur långt det är mellan dem (kvantaktion på avstånd; icke-lokalitet).

För den klassiska naturvetenskapen, liksom för "det sunda förnuftet" – som inte är oberoende av denna vetenskap – är allt detta paradoxalt, gåtfullt, oförståeligt. Men det beror på att vi tagit för givet att världen är kontinuerlig, ett antagande som alltså var förutsättningen för den rationella förståelsen, liksom för dess instrument matematiken. Kvantfysiken visar att så inte är fallet. Kontinuiteten lämnar utrymme också för diskontinuiteten, brott i sammanhanget. Om vi accepterar detta bortfaller det gåtfulla. Och vi får en ny världsbild. Med metafysiska konsekvenser som jag här inte skall gå in på.

Men, kan det sägas, detta gäller bara kvantmekanikens besynnerliga mikrovärld, och vad kommer den oss vid? I den intermediära makroskopiska värld, där vi själva lever, är det annorlunda. Där gäller alltjämt den moderna eller rättare klassiska vetenskapen från 1600-talet med dess betryggande determinism och säkerhet.

Och ändå är det inte så. Också denna värld har visat sig vara annorlunda, också den bjuder på oförutsebara överraskningar, bristande sammanhang. Om man nämligen tänker, inte i separata begrepp som ting, materia, energi utan i stället i processer och system. Då visar det sig att också denna värld är långt mer spännande och överraskande än vi föreställt oss. Som speciellt Nobelpristagaren i kemi 1977 Ilya Prigogine har visat är världen full av självorganiserande processer och system, system som alltså organiserar sig själva men också omorganiserar sig, när omständigheterna så kräver, och det på sätt som inte kan förutses.

Världen är inte en addition av ting utan i stället ett hav av sådana processer och system, från virveln i vattnet till ljuslågan, från solenergins, vattnets, kolets etc. kretslopp på Jorden till havsströmmarna, vädret, klimatet och de geologiska processerna, från det minsta ekologiska system till Gaia, från cellen och systemen i vår kropp till var och en av oss själva och livet överhuvud. Så länge energin ständigt bjuder upp materien till dans är och förblir Jorden en högst dynamisk plats, där det inte går att exakt förutse vad som kommer att ske annat än i artificiell laboratoriemiljö (jfr väderleksrapportens lite rörande approximationer med den (skenbara) exaktheten i astronomiska förutsägelser). För liten tuva välter ofta stort lass, och man kan inte vara säker på åt vilket håll lasset faller. Och nöden är uppfinningarnas moder. I naturens värld likaväl som i människans.

Tilläggas kan att den franske matematikern Henri Poincaré redan 1889 fann att man inte matematiskt kunde förutsäga hur tre kroppar rör sig i förhållande till varann (och därmed vann ett pris instiftat av Oscar II!). Den newtonska säkerheten gäller alltså bara två kroppar, en minst sagt begränsad räckvidd. Något som innebär att också det till synes stabila solsystemet ytterst är underkastat oförutsebara överraskningar, möjligheten av ett kaotiskt tillstånd. Inte ens här någon säkerhet.

Diskontinuitet – inte i stället för men trots kontinuiteten. Matematiken är trots allt inte Guds språk.

I sammanhanget kan man begrunda tre begrepp, som används när vi talar om den materiella (om)världen: materia, ting, natur. De bildar en intressant och lärorik komparation. "Materia" är så att säga naturen avskalad alla sina egenskaper utöver den rent "materiella" existensen, naturen som grushög eller passiv, godtycklig, död klump. "Ting" är denna materia formad till något slags föremål, men med statisk, oföränderlig, omyndig existens. Formad klump.

"Natur", däremot, inkluderar alla de egenskaper, som de två andra begreppen har abstraherat från och därför frånkänner naturen – en ödesdiger "denaturering" som "natur"vetenskapen eller i varje fall fysiken oftast gjort sig skyldig till. Och än mer har naturligtvis "materialismen" gjort detta, "materialismen" som helt missförstått, om inte det artificiella begreppet materia, så desto mer "naturen". Som världsförklaring är materialismen därför en erbarmlig tankeprodukt, en fiktion, ett påhitt.

"Natur" är alltså vår omvärld med alla de kvaliteter som tillkommer den: rörelse, förändring, förmåga att skapa processer och organisera system, myndighet, utvecklingsmöjligheter, samspel med det "andliga". Det är det enda realistiska begreppet i sammanhanget, det enda som inte innebär abstraktion, utarmning, förfalskning. Undra på att 'natur' därför är och har varit ett populärt begrepp: det rymmer alla kvaliteter – sådana som är kända i dag, som kan upptäckas i morgon och sådana som till äventyrs är rena fantasier.

Att just ordet "natur" kan bära så mycket innehåll är inte så konstigt. Det kommer av latinets "nascor" födas, och naturen är både född och kan i sin tur föda nya former. Mycket visdom (och villfarelse) ryms i detta ord.

Tilläggas kan att det vi kanske oftast tänker på, när det är tal om död materia, nämligen jorden, i själva verket kryllar av liv. Under en yta motsvarande en skosula lever 1-3 miljoner encelliga djur, upp till 100.000 rundmaskar och 16.000 kvalster etc, för att inte tala om svamphyfer och bakterieceller i enorma mängder. (Nationalencyklopedin, del 13, s 85)

Och likväl är också detta bara en början, för den klassiska naturvetenskapen med sin stelbenta atomism, mekanism, determinism har ju glömt det viktigaste eller i varje fall det mest närliggande: människan själv. Och vi tillhör ju, som nyss sagts, också denna världen. Därför platsade Galilei och Newton inte i sin egen världsbild. För människan är en förbryllande, oförutsägbar varelse (om också inom den ram som naturlagarna sätter).

Världen inrymmer också allt det mänskliga: fri vilja, (ny)skapande och inspiration inom konst, vetenskap (!), och teknik. Och först och sist tanke, känsla, upplevelse, mening, samvete, medvetande, själ, ande, mystikernas erfarenheter – allt det som renläriga scientister tid efter annan har sökt tvinga in i en reduktionistisk och deterministisk vetenskaps Prokrustesbädd. Eller förneka. Vilket inte är något annat än önsketänkande, vidskepelse.

Ytterst gäller det existensen av subjektet. Var kommer subjektet från? Det finns ingen övergång från objekt till subjekt, ingen kontinuitet dem emellan. Den som börjar med objekt slutar också med objekt. Men likafullt finns subjekt här, i denna världen.

Först genom att erkänna allt detta går ekvationen ihop. Den ekvation som är världen.

Och först med en sådan världsbild kan vetenskapen komma till rätta med sig själv. Överallt räknar man med åtminstone två sorters vetenskap: naturvetenskap och humaniora, även om också här puristerna tid efter annan har sökt våldföra sig på humaniora. Först insikten och erkännandet att världen inte bara är kontinuitet utan också diskontinuitet, oförutsägbara språng och överraskningar, kan göra slut på den dubbla bokföring, som oftast har bedrivits, den kurragömmalek som å ena sidan kompromisslöst föreskriver att Vetenskapen skall nå säkra resultat i enlighet med den klassiska fysikens mönster, men å andra sidan stillatigande accepterar att vetenskapens högborgar, universiteten, även inrymmer humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter. Världen är sådan att den fordrar denna dubbelhet av den verksamhet som söker utforska den. Ett vetenskapsideal eller en vetenskapsuppfattning som förnekar detta är falsk och lögnaktig.

På detta sätt kan humaniora få det erkännande den förtjänar. Utforskandet av en värld som kännetecknas av både kontinuitet och diskontinuitet måste ske så att bådadera görs rättvisa. Och humaniora måste bejaka att dess område i hög grad präglas av oförutsebara språng, av brott i sammanhanget (även om sådant alltså också förekommer i naturen). Och inte låta sig ledas av scientistiska ideal utan utveckla betraktelsesätt och metoder som gör rättvisa åt detta (som hermeneutiken). Men samtidigt måste humaniora naturligtvis leva upp till samma mått av kunskap, kompetens, kritik som annan vetenskap.

Därtill kan humaniora arbeta i medvetande om att den är den viktigaste formen av vetenskap, så till vida som den arbetar med livsproblem, medan naturvetenskapen sysslar med kunskapsproblem. Hur skall vi leva? Det är ju humaniora och samhällsvetenskaperna som kan artikulera och föreslå lösningar på sådana problem, medan naturvetenskaperna bara kan föreslå medlen. Men detta gäller om humaniora visar någon medvetenhet om sådana problem, inte om den bara ägnar sig åt att samla indifferenta fakta.

II.

Det nu sagda är, tycks det mig, något av det viktigaste som kan sägas – och det förtjänar därför att sägas också på annat sätt. Om jag i det första fallet varit inspirerad av Amit Goswamis föreläsningar, så är jag nu beroende av Elisabet Hermodssons märkliga bok från år 2000 ...där världen blir till, en bok präglad av självständigt tänkande. Naturvetenskapen är inte någon oproblematisk lära om naturen, sådan den "egentligen är", inte "naturens idé om sig själv", framhåller Hermodsson, utan istället en filosofi om naturen, baserad på vissa speciella antaganden (157 ff, 202).

Ett sådant antagande är åtskillnaden mellan "primära" och "sekundära" egenskaper. Den skiljelinjen återfinner man hos den moderna vetenskapens fäder, Galilei, Descartes, Newton, Locke m fl, och den är grundläggande för den klassiska mekaniken. Primära egenskaper

"är de som tingen besitter i sig själva och objektivt, dvs. helt oberoende av vår uppfattning om dem. Härtill räknas utsträckning, fasthet, form, rörelse, antal och storhet." Sekundära egenskaper - "färger, ljud, lukter, värme, smak, hårdhet m.m. – är egenskaper som tingen inte besitter i sig själva, utan som endast uppfattas av oss. Det är upplevelser som uppstår i vårt medvetande som en följd av samspelet mellan våra sinnesorgan och de yttre tingens primära egenskaper" (citerat från Filosofilexikonet, Sthlm 1988, s 126).

Den här distinktionen kan låta bestickande, och den har varit grundläggande för den världsbild som fysiken har gett oss under de århundraden som har gått sedan den lanserades. Fysiken har reducerat världen till de primära egenskaperna, de som "objektivt" tillkommer "tingen". En värld bestående enbart av kvantiteter, avskalad alla kvaliteter. Den mångskiftande och gåtfulla natur, som alltid har fascinerat människan, har på så sätt förvandlats till en död, passiv "materia", en hanterbar, lydig klump, som låtit sig manövreras efter forskarens behag. Men detta har skett genom ett abstraktionsförfarande, och resultatet är en tankeprodukt, en artificiell skapelse.

Denna häftiga reduktion har emellertid lönat sig, genom den har naturvetenskapen och tekniken nått sina enastående framgångar: skapandet av hela den artificiella, bekväma, effektiva värld, som vi lever större delen av vårt liv i och därför tenderar att uppfatta som den verkliga.

Men framgångarna har haft ett pris. Och nu menar jag inte miljöförstörelsen, hotet mot Jordens eller i varje fall livets framtid, som blivit följden av vår "effektivitet". Ett visdomsord av filosofen och världsmedborgaren Henryk Skolimowski lyder: "Ju känsligare och kunnigare vi blir, desto rikare och större blir vår verklighet" (The Participatory Mind, 1994, s 15). Javisst, vi känner bara den verklighet vi känner, den som framträder för våra sinnen och vårt förstånd. Och den blir rikare ju mer vi utvecklar våra gåvor.

Men det omvända gäller också: ju mer vi inskränker oss, ju mer vi skärmar av vår reception, desto fattigare och enklare blir vår verklighet. Med vetenskapen har vi förvisats till en död, torftig, meningslös värld av "objektiva" ting. Samtidigt som vi i vår egen spontana upplevelse kan känna oss leva i en rik och underbar natur – i sanning en schizofren upplevelse!

I själva verket har vetenskapen lurat på oss en monumental verklighetsförfalskning. Man har i ett helhetssystem klippt bort ena hälften – människan – och sedan hälften av återstoden, de "sekundära" kvaliteterna. Med övertygelsekraften hos en chefsideolog i en totalitär sekt har man hävdat att man lyckats finna fram till de egenskaper tingen "besitter i sig själva [...] helt oberoende av vår uppfattning om dem". Men som redan Kant visade kommer vi aldrig utanför de instrument, med vilka vi fattar världen, alltså våra sinnen och förståndskategorier. "Tinget i sig" når vi inte. "Verkligheten ges oss alltid tillsammans med det sinne (mind) som fattar den" (Skolimowski a a 16). Vi kommer aldrig utanför och bortom våra egna fattningsgåvor. Den verklighet vi lever i är alltid på en gång betingad av vår omvärld och vårt sätt att iaktta den.

Det här är i själva verket ett exempel – det största av dem alla – på ett förhållande som många människor har svårt att förstå och acceptera, nämligen att en helhet – i detta fallet vår verklighet, vår värld(sbild) – är mer än summan av sina delar. Hur skulle den kunna vara det, tycks man fråga sig, här finns ju bara delarna? Nej här finns också något annat, fast det kan vara svårt eller omöjligt att se. Nämligen relationer mellan delarna, relationer som kan utvecklas till processer och system. Delarna påverkar alltid varandra på tusen sätt. Här är alltså något som kommer till och som betingar helheten. Ett enkelt exempel är bilmotorn: samtliga delar utlagda i gräset är ingen motor, först när de är monterade samman och fungerar tillsammans är det fråga om en bilmotor. Det vill säga en fungerande helhet.

Det är här alltså fråga om interna relationer inom ramen för en helhet, ett system –begrepp som är främmande för den som opererar med separata ting. Att reducera, abstrahera, isolera enskilda företeelser kan helt visst låta sig göras, men bara som arbetsmetod. Men ett ymnigt bruk av sådant tycks oemotståndligt leda till en uppfattning att världen är sådan, till en världsbild.

Den yttersta tankeställaren för denna problematik kan man hämta från kvantfysiken. Nämligen från den paradox som brukar gå under namnet "icke-lokalitet" eller kvantaktion på avstånd. Ett framträdande av ett kvantobjekt, en partikel, förorsakat av vår observation, påverkar samtidigt dess samordnade tvillingobjekt oberoende av hur långt det är mellan dem. Man kan inte betrakta partiklarna som två separata föremål, utan de är delar i ett enda kvantmekaniskt system. Systemet är den överordnade enheten, helheten.

Och så är det inte bara i kvantfysiken. Om vi försöker isolera "enskilda" företeelser för att undersöka dem och deras "primära" egenskaper separat – vilket ju ständigt har varit den klassiska vetenskapens strategi – får vi problematiska resultat. "Tingen" låter sig inte isoleras från varandra och från iakttagaren utan att resultatet blir förvridet.

Allting kostar, heter det. Men med lika stor rätt heter det att priset kan bli för högt. Priset för vår storartade livsföring i vår artificiella värld är att vi förlorat, om inte livets rikedom, så i varje fall dess mening.

Det gäller alltså att vägra vetenskapens världsbild. Då kan vi kanske leva ett meningsfullt liv också i den bekväma värld som vetenskapen och tekniken har skapat för oss.