En teori för allt

eller

Var blev humaniora av?

Av Erland Lagerroth

Vet ni vad T.O.E. är? Det är den ofta använda förkortningen för "Theory of Everything", en teori för allt i universum. Ofta använd därför att naturvetenskapen i allmänhet och fysiken i synnerhet länge har rört sig mot en sådan, som kronan på verket efter 350 års triumfer. En förening av den klassiska fysiken, relativitetsteorin och kvantmekaniken, en teori för alla de fyra fundamentala krafterna i världen Det är en teori som tycks ligga inom räckhåll.

Begreppet är populärt därför att tanken fascinerar: en teori som omfattar allt! Fascinerar så att vi inte ser felet i resonemanget, ihåligheten i anspråken. Den moderna (natur)vetenskapen (från 1600-talet) har förlett oss att reducera materia, kropp, medvetande, själ och ande till blott och bart materia, och så har vi invaggats i föreställningen att en teori som griper över hela den fysikaliska dimensionen just är en teori för allt. Vi har inte upptäckt att det inte alls är fråga om en teori för allt, bara en teori för fysikens eget område, om också från atomen till galaxen. För var blir människan av i denna teori för "allt", var civilisationen och kulturen, var konst, moral, vetenskap(!) och religion? Var finns våra tankar?

Denna välbehövliga tankeställare ger oss den amerikanske tänkaren och generalisten Ken Wilber i sin bok A Theory of Everything (Shambhala, Boston 2000). Skulle en sådan teori, skriver han, förklara för oss meningen med mänsklig poesi eller hur ekonomin fungerar, kretsloppen i ekosystem eller historiens dynamik? De "strängar", varav världen – dvs materien – enligt den senaste fysikaliska teorin ytterst skulle bestå, är bara en liten bit av bilden, "och vi vet det varje gång vi ser oss omkring, lyssnar på Bach, älskar [eller] står som fastnaglade vid åskans skarpa knall".

Wilber har ambitionen att inkludera också allt sådant i en "teori för allt", men samtidigt är han medveten om att alla försök till en sådan teori är dömda att misslyckas. Uppgiften ligger bortom mänsklig förmåga. Men, menar han, en liten bit helhet är bättre än ingen alls, "och ett integrerat synsätt [integral vision] erbjuder betydligt mer helhet än atomistiska slumpalternativ [slice-and-dice alternatives]".

Med integrerade synsätt menar Wilber överordnade perspektiv, som gör det möjligt att se hur sådant som ter sig som oöverstigliga motsatser är relaterade till varann ("integral" är ett slags komparation av "integrated"). "’Ett integrerat synsätt’ – eller en äkta Teori för allt – försöker inkludera materia, kropp, medvetande, själ och ande som de framträder i jaget, kulturen och naturen." Att skapa sådana övergripande perspektiv är något av Wilbers specialitet, han tycks ha en särskild begåvning för det.

Det största av dessa grepp, det som återger humaniora och samhällsvetenskap den plats, som de så förrädiskt förlorade i fysikens "T.O.E.", kallar han "de fyra kvadranterna". Det tillkom under arbetet med den bok som blev hans största hittills: Sex, Ecology, Spirituality (Shambhala 1995) men återkommer avklarnat i den nya boken. Han ville då skapa just en integrerad filosofi genom att söka samordna vetenskap, moral och estetik i väst och öst med världens stora visdomstraditioner. Han förstod att detta inte var möjligt på detaljplanet men under tre år försökte han genomföra det på de "orienterande generaliseringarnas" plan.

Han fann att alla tankesystem hade sina hierarkier (också de som påstod att de inte hade några), t ex naturvetenskapens från atomer till molekyler till celler till organismer, och utvecklingspsykologins från instinktivt liv till magiskt, mytiskt, rationellt, relativistiskt tänkande, men att alla var olika. Han samlade på sig över två hundra sådana hierarkier på lösa papper, som han lade ut på golvet i ett försök att få puzzlet att gå ihop. Vad han fann var att alla dessa hierarkier tillhörde endera av fyra klasser: några avsåg individer, andra kollektiv; somliga handlade om yttre realiteter, andra om inre förhållanden.

Han ställde upp dem som en kvadrat uppdelad i fyra kvadranter. Till höger förlade han de två kvadranterna för det yttre: det yttre individuella överst och det yttre sociala (samhälleliga) underst. Till vänster de två kvadranterna för det inre: det individuella överst och det sociala (kulturella) underst. Överst alltså individuella förhållanden, underst kollektiva. Han fann också att varje kvadrant hade sitt pronomen och därmed sitt språk, i motsols ordning från den högra övre: det, jag, vi och det (i pluralis, "its"). Därmed hade han skapat ett schema, en "fyrkantig" världsbild, som inte tycktes förneka eller tappa bort någon aspekt.

Men det var alltså fråga om hierarkier: utvecklings- eller värdesystem. Sådana är sammansatta, visar Wilber efter Arthur Koestler, av holoner. Holon är Koestlers namn på en helhet som samtidigt är del av en annan, överordnad helhet. En hel atom är del av en molekyl som i sin tur är del av en cell som är del av en hel organism. På samma sätt t ex med hierarkin bokstav, ord, mening, stycke, kapitel. Verkligheten är på det sättet sammansatt av holoner, av serier av helheter som blir delar av andra helheter. Det är det som förvandlar slumpmässiga högar till organiserade helheter.

Dessa serier är naturligtvis alla olika, men de är, fann Wilber, jämförbara, kompatibla. Och det är hans andra upptäckt. Han tecknar in dem i sina kvadranter som diagonaler från kvadratens medelpunkt och ut. En sådan serie är, på den yttre individuella sidan, atomer, molekyler, celler, organismer, nervsträngar, hjärna. På den inre individuella motsvaras den av gripförmåga, retbarhet, förnimmande, varseblivande, impuls, känsla, symboler, begrepp. På samma sätt drar Wilber upp motsvarande hierarkiska diagonaler i de kollektiva inre och yttre kvadranterna: från det vegetativa till det magiska, mytiska och rationella respektive från galaxer, planeter och Gaiasystem till familjer, stammar, byar, stater, nationer och planetariska samhällen (med olika organisationsformer som samlare och lägre jägare, trädgårdskultur, åkerbruk, industri- och informationssamhälle). (Alla nivåer anförs inte här, delvis för att vissa fordrar särskilda förklaringar men också för att Wilber själv inte anför alla i sin standardbild och därtill har olika uppsättningar av namn, beroende på vilken synpunkt som anläggs.)

Det är naturligtvis svårt att bedöma om det i alla fyra kvadranterna genomgående är fråga om interrelaterade nivåer, i den meningen att t ex nivå 5 i en kvadrant skulle motsvara samma nivå i de andra kvadranterna. Men Wilber anser i den nya boken att han funnit vad han sökt, så långt detta i dag är möjligt: en teori för allt på de orienterande generaliseringarnas plan.

Särskilt slående och betydelsefull är korrelationen mellan de två individuella kvadranterna. Varje nivå av inre förmåga, förnimmelse eller upplevelse har ett korrelat på den yttre sidan i form av atomer, molekyler, celler och olika delar eller strukturer i hjärnan (SF 1, 2 och 3 på högra sidan betyder "Structural functions" i hjärnan för de högsta nivåerna av medvetande). På det sättet stryker Wilber ett streck över tanken på "osinnliga" upplevelser, "pies in the skies", en vanlig föreställning i andliga rörelser.

Vilket naturligtvis inte betyder att sådana upplevelser enbart är rörelser i hjärnan – ingenting-annat-än-tänkandets sanslösa misstag. Kroppen är ständigt instrumentet för våra inre erfarenheter, men dessa erfarenheter kan samtidigt vara allt annat än kroppsliga och kan inte reduceras till det kroppsliga korrelatet. De har sin egen existens, universum omfattar också dem, liksom även de olika samhälleliga företeelserna, kulturella såväl som sociala, också de icke-reducerbara. Fysiken är, som vi vet om vi tänker efter, inte normgivande för det som ligger utanför fysiken.

Detta gäller också vetenskapen. Det finns en tendens att identifiera vetenskap med naturvetenskaper eller "hårda vetenskaper", vad Wilber kallar vetenskap i inskränkt mening. Men det finns förvisso "en bredare vetenskap som försöker förstå inte bara stenar och träd utan också människor och medvetanden". Och denna bredare vetenskap, som studerar kvadranterna till vänster, kallar vi humaniora. För dem gäller det att inte bara apa efter den positivistiska enkelheten i de hårda vetenskaperna.

Den humanistiska sidan av världen och vetenskapen blir i Wilbers nya bok särskilt betonad genom att en viktig utgångspunkt vid hans försök att ställa upp en teori för allt är evolutionspsykologin, som han näst "T.O.E." ser som det hetaste problemområdet i dagens intellektuella liv. Alltså olika försök att få grepp om människans och individens utveckling – människan i samhällets historia och individen under livets gång. Så kan man tala om en utveckling av tänkandet från magiskt, egocentriskt, mytiskt, rationellt, relativistiskt tänkande till ett andra, högre plan ("second tier"), där det är möjligt att blicka tillbaka på de tidigare nivåerna och se att det är fråga om en hierarki, där varje nivå överskrider den föregående men samtidigt innesluter den och därmed för den med sig. Alla behövs och är nödvändiga. På de tidigare stadierna var detta däremot omöjligt, eftersom man där såg sitt eget stadium som det rätta och alla tidigare som förvillelser.

Med hjälp av nytillkommen forskning ser Wilber lite annorlunda på dessa stadier än tidigare, inte längre som fixa plan. "Utveckling är inte en lineär stege utan en flytande och flödande affär med spiraler, virvlar, strömmar och vågor, och vad som tycks vara ett nästan oändligt antal mångfaldiga former" (5). Till dessa senare hör strömmar eller linjer, tillstånd och typer (43).

De två vänstra, oftast försummade kvadranterna för inre förhållanden är så viktiga, därför att människans och Jordens framtid avgörs av människans utveckling. Modernitetens globala industrisamhälle har möjliggjort ett fatalt överkorsande av nivåerna, som kan fungera som väckarklocka. Stamkulturer kan få tillgång till en teknologi, som de själva aldrig skulle ha kunnat åstadkomma, ofta med fasaväckande resultat. Detsamma kan hända inom en kultur: Auschwitz var produkten av en rationell teknisk kapacitet, ställd till förfogande för en förrationell etnocentrisk aggression. (117)

Att bara uppmärksamma den globala tekniska utvecklingen missar därför det avgörande: vilka medvetandenivåer kommer att betjäna sig av denna utveckling? Vad hjälper tekniken, om jordens befolkning befinner sig på moralisk nivå 1? Det leder bara till globalt krig. "[…] om vi inte lägger lika mycket vikt vid utvecklingen av medvetandet som vid utvecklingen av den materiella teknologin – så kommer vi bara att utvidga räckvidden för vår kollektiva galenskap." (130)

Det är därför humaniora är så viktig, fokuseringen på människan och hennes utveckling. Men inte någon neutral, inventerande och registrerande humanistisk forskning utan en kontroversiell, nytänkande som kan föra utvecklingen framåt. Utvecklingen av människan. Hur en sådan skall vara beskaffad låter sig anas av Wilbers hela författarskap.

Wilbers "teori för allt" sluter sig till sist, kan det sägas, på andra sidan alla hierarkier och kvadranter. När han bestämmer sig för att stanna vid nivån "orienterande generaliseringar", noterar han att detta "är ett sätt att framkasta att världen i verkligheten är en enda, odelad och hel, relaterad till sig själv på varje sätt: en holistisk filosofi för ett holistiskt Kosmos, en plausibel ’teori för allt’". (38) En analys som är berövad den vertikala dimensionen av medvetandets utveckling "är att spela plattlandsschack, inte tredimensionell schack (vilket råkar vara det spel som den verkliga världen spelar)". (128) "Integral" "är i själva verket en mycket relativ term", och "den yttersta integrala nivån är det icke-dualistiska Kosmos självt, som samtidigt är den högsta nivån i vårt medvetande och grunden för varje nivå utan undantag". (153)

Kulmen för detta nås i själva finalen: "När den integrala visionen har fyllt sitt ändamål, blir den till sist överglänst av strålkraften hos en ande [Spirit] som är alldeles för tydlig för att ses och alldeles för nära för att nås, och det integrala sökandet når den slutliga framgången genom att släppa sökandet självt för att upplösas i en radikal frihet och en fullbordad fullhet, som alltid redan var där[…]". (141)

Det är häftigt och vittnar till sist om den "andliga" sidan hos Wilber. Men det är inte oförståeligt.