ERLAND LAGERROTH

För den naiva föreställningen finns det bara ontologiska problem: hur är världen beskaffad och vad för slags figurer är vi själva? Men så enkelt är det som bekant inte: problemet är också vårt eget sätt att föreställa oss allt detta, att nå kunskap om det. Den kunskapsteoretiska, epistemologiska biten. Vårt sätt att tänka.

Vårt sätt att tänka, vi som lever i det tjugonde seklet, blev i det väsentliga bestämt under renässans och 1600-tal, i och genom den (natur)vetenskapliga revolutionen från Kopernikus till Newton. Genom den vetenskap som vi betecknande nog kallar den "nya" - läs "den alltjämt gällande vetenskapen".

I den berömda kedjan Kopernikus-Kepler-Galilei-Bacon-Descartes-Newton finns det en länk, en man, som snarare var filosof än naturvetenskapsman (även om han också var framstående matematiker): Descartes eller Cartesius. Men han har därför inte blivit mindre betydelsefull för vårt tänkande, snarare tvärtom. Och då tänker jag ändå inte på hans berömda formel: "Cogito ergo sum" (Jag tänker, alltså är jag till). Nej, jag avser hans "andra regel", hans allmänna metodiska tillvägagångssätt: "att uppdela vart och ett av de problem, jag skulle undersöka, i så många delar som det var möjligt och som det krävdes för att lättare kunna lösa dem." Och jag tänker på något som kan betraktas som ett resultat av denna analytiska reduktionism, nämligen uppdelningen av människan i kropp och själ, den berömda cartesianska dualismen.

Dessa båda grepp har i sanning regerat det mänskliga tänkandet sedan Descartes. Den analytiska reduktionismen har blivit vetenskapens metod i sådan utsträckning att "analys" blivit synonym till "vetenskap". Och har man till äventyrs velat finna ett alternativ, en motsats till analys, har man bara tänkt på "syntes" - som om inte också syntes innebar ett tänkande i (bestånds)delar, blott att man nu sätter samman dem i stället för delar upp den helhet som de bildar. Helheten själv i dess egenart och funktion har man inte fått grepp om med detta slags tänkande.

Än viktigare har kanske dualismen kropp/själ varit. Den har så genomsyrat, inte bara tänkandet utan också språket, att det fordras en kraftansträngning att ens föreställa sig något annat sätt att se på saken. Och ändå har just språket motinstanserna till denna ödesdigra reduktionism, nämligen begrepp som "människa", "person", "individ". Som om inte varje människa skulle omfatta både kropp och själ. Samtidigt som dessa båda ord och begrepp är resultat av en analytisk reduktion, ett abstraktionsförfarande, som spjälkar sönder och fördöljer det som just fungerar som en helhet, nämligen människan. Därför är den första formuleringen här, "varje människa omfattar både kropp och själ", ett resultat av denna reduktionism: tanken utgår från delarna och sätter samman dem till helheten i en verklighetsfrämmande syntetisk operation.

Så får vi t ex det märkliga begreppet "psykosomatiska sjukdomar". Det barocka i begreppet framgår, om vi översätter den diskret döljande grekiskan till ren svenska: "själskroppsliga sjukdomar".

Men är det då möjligt att se "saken" på något annat sätt än det dualistiska, att människan "består" av kropp och själ? Jo, så är det faktiskt. Visserligen är det människans och livets mysterium, att de "innehåller" något utöver det materiella, men det är inte fråga om beståndsdelar i meningen något slags addition, som det primitiva verklighetsförfalskande tänkandet gärna vill ha det. Det gäller alltså att finna eller skapa någon form av tänkande som kan göra rättvisa åt denna komplikation. Och då inte hamna i den motsatta ytterligheten, något slags "holism", som blott deklarerar och dekreterar att människan är en helhet och enhet och därmed punkt. För vi har ju en känsla av att det ligger något i dualismen, annars skulle den inte ha fått så stor makt över våra tankar.

Dualismen delar alltså upp helheten i två, men sedan tappar den bort helheten, orkar inte längre tänka den med i sammanhanget. Kvar finns blott de två delarna. De står visserligen i något slags förbindelse med varann, men eftersom nu blott delarna finns, så framstår denna förbindelse som "yttre" och delarna som oberoende. De "ligger" i tanken "bredvid" varann, och den helhet som slog en ring omkring dem är borta.

Men kropp och själ är inte oberoende på detta sätt. I stället är de just "delar" av människan, personen, individen. Men inte på något aritmetiskt eller analytiskt eller mekaniskt sätt. Inte heller är det fråga om en kausal relation. I stället är det fråga om olika aspekter av helheten, "två sidor av samma mynt" - nämligen personen. Eller två olika sätt att tala om samma sak, två olika språk.Och olika sätt att tala om samma sak kan inte kausalt relateras till varandra; det blir meningslöst.

I stället är det så att vi inte kan tala om "kropp" utan att underförstå "själ" och vice versa. Kropp och själ är därför inte självständiga entiteter utan relationsbegrepp, begrepp som förutsätter varandra, tvillingstjärnor som snurrar kring varann. Relationen mellan dem är av logisk och språklig art.

Det är samma förhållande som mellan subjekt och objekt, språk och värld, tanke och verklighet och ytterst mellan likhet och olikhet. Det ena begreppet implicerar det andra, kan inte tänkas utan det. Det är fråga om ett slags identitet. Skillnaden i fallet kropp-själ är bara att den inbördes relationen mellan kropp och själ går via det grundläggande begreppet person.

Kropp och själ är alltså ömsesidigt beroende av varandra. Och de är delar av en helhet, som är rörlig och föränderlig och som förmår överskrida de givna förutsättningarna i handlingar, som inte kan förutses. Det är med andra ord fråga om interna relationer inom en dialektisk helhet. En dialektisk syn på förhållandet kropp-själ är alternativet till det dualistiska.

Detta är ett mer krävande sätt att tänka än att uppfatta det hela som en enkel addition av delar eller som ett kausalt förhållande. Men det är det enda adekvata och funktionsdugliga. Vi är helt enkelt för lata eller för outvecklade, för "fyrkantiga" i vårt tänkande för att makta komplikationen i den värld vi lever i, den värld som är konstituerad och ständigt konstitueras både av "verkligheten" och av språket-tänkandet. Den komplikation som beror på att vi ständigt är sysselsatta med att "blåsa upp en ballong inifrån" - för att nu låna titeln på en bok av den tänkare som jag här har knutit an till: Joachim Israel. Den ballong, nämligen, som heter vår egen värld och som vi själva måste inifrån upptäcka, kartlägga och utvidga med hjälp av vårt språk.

Men är det ändå inte något tilltalande med den här dualismen? Den är ju så rättfram, så rätlinjig, så radikal, så "rationell". Ja, om man med rationell och radikal menar just rätlinjig, linjär, enkelt analytisk, så stämmer det. Och är det inte just något i det franska tänkandet som stämmer med detta, den speciellt franska rationalismen och radikaliteten? Inte så att varje fransman nödvändigtvis tänker på detta sätt, men så att det utgör en stark traditionslinje i franskt tänkande åtminstone sedan 1600-talet och Descartes. Man följer ett tankespår eller en metod konsekvent och radikalt, löper linan ut, och kastar längs vägen ut barn med badvattnet både till höger och vänster.

I början av 1900-talet finner vi i varje fall en annan tänkare och forskare, som verkar i samma tradition och som länge hade lika stor betydelse som Descartes - han har, förefaller det mig, förfört ett helt sekel. Han är visserligen inte fransman utan schweizare, men han är franskspråkig och tillhör den franska kulturtraditionen: Ferdinand de Saussure.

Saussures tanke, som lett till så oerhörda konsekvenser, är att man skall variera eller komplettera det historiska språkstudiet genom att studera språket, inte diakront utan synkront - dvs som ett fungerande system sådant det existerar på en given tidpunkt i historien. Och det betyder att man skall studera själva språksystemet som sådant, dvs med bortseende från det som språket betecknar, från "referenten". Och detta får ett särskilt berättigande genom att Saussure förklarar, att orden är "arbiträra", dvs det är i varje språk godtyckligt vilket ord som får beteckna en viss företeelse. På så vis kan man utan vidare koppla loss från "betydelsesidan" och tala enbart om tecknen som sådana och deras system. (Jag bortser här avsiktligt från Saussures distinktion mellan det abstrakt betecknade begreppet och den konkreta referenten.)

Detta är naturligtvis ett nytt och djärvt grepp, och inom lingvistiken har det visat sig i hög grad fruktbart. "Humanistiskt" eller filosofiskt, för tankelivet, har det emellertid, vill jag hävda, varit ödesdigert.

För här har man genomfört en ny dualism, väl så radikal som den föregående. Man har i språkets väsen och funktion skilt mellan det som oåterkalleligt hör samman, hör samman på samma sätt som kropp och själ, skilt mellan tecknet och det betecknade, mellan språket och världen. Också i detta fall är det fråga om en språkligt-logisk relation, om relationsbegrepp som förutsätter varandra. För man kan i människans språkkonstituerade värld inte tänka sig språket utan världen och inte världen utan språk Där förbindelsen mellan det enskilda ordet och det som ordet betecknar möjlien är arbiträr, är förbindelsen på helhetsplanet i stället nödvändig. Logiskt och språkligt nödvändig.

Man kan också se saken på ett annat sätt, som kanske kan kallas pragmatiskt. Är det inte så att språket både uppkommer och fungerar, ständigt uppkommer och fungerar så, att människan behöver kunna tala om något i omvärlden, som är av betydelse för henne, behöver kunna tala därom med både andra och sig själv? I begynnelsen är inte ordet utan saken, men saken behöver ett ord för att kunna benämnas och hanteras. Även om kanske varje enskilt ord väljs godtyckligt i den meningen att dess form eller lydelse inte behöver ha någon direkt relation till det som skall betecknas (onomatepoetiska ord utgör dock ett undantag att betänka), så är hela systemet däremot så långt från godtycke som det kan vara: ett instrument för liv och överlevnad.

Så är språket resultatet av ett ständigt fortgående växelspel mellan människan och världen. Det är också här fråga om dialektiska relationer, en dialektisk process. Liksom i fallet person-kropp/själ är det även här tre led i relationen: människa/värld-språk, men där i förra fallet person var den primära helheten, är i det senare fallet språk det sekundära resultatet.

Varje uppdelning av detta system människa-språk-värld är en verklighetsfrämmande dualism, som visserligen kan ha ett vetenskapligt berättigande för att rikta uppmärksamheten på en viss sida av systemet men som alltid måste förstås som en tillfällig abstraktion. Erfarenheten visar emellertid att framgångsrika sådana dualismer, just genom sin framgång, blir mer än abstraktioner, går över i ett nytt sätt att se, uppfatta och tänka på företeelsen i fråga. Och så har det gått med Saussures tänkande över språket, likaväl som med Descartes över människan.

Resultatet kan vi se i allt det som har producerats i Saussures efterföljd under vårt sekel, antingen det nu kallats semiotik, strukturalism, poststrukturalism eller något annat. Vi har fått en ny rationalism, radikalism och rätlinjighet, som inte står den gamla efter. På nytt har man löpt linan ut och kastat ut barn med badvattnet. Vi har fått en ny reduktionism, där allt från litteraturen till världsordningen har förklarats vara "homologt" med språkets "struktur", och där både verkligheten (utanför språket) och människan själv har satts inom parentes och sedan förnekats (utom just den människa som triumfatoriskt har genomfört denna operation). Det är möjligt att tänkande och vetenskap innebär just att sätta inom parentes i den meningen att man sätter något annat i fokus, men den ständigt närvarande faran är att det som sätts inom parentes glöms bort och förnekas. Och då är det varje gång lika angeläget att dra fram detta missförhållande och visa att världen och verkligheten inte är så dualistisk och abstrakt, inte så "rationell" och cerebral, som renlevnadsmänniskorna med klar panna och skinande ögon påstår.

Det tycks alltså, som om det vore något speciellt franskt med den här rationalismen, radikalismen, rätlinjigheten. Det är i varje fall särskilt på franskt område som smittan från Saussure har härjat: i Frankrike och på "French departments" i USA. Men det finns också ett eller två undantag i Frankrike som förtjänar att framhävas, undantag som bekräftar regeln.

Det ena och viktigaste är Jean Paul Sartre. I de tidigare delarna av sin bana tedde sig väl också Sartre som en tänkare som på franskt manér löpte linan ut. Först med sin egen existentialism. Människan är fri, totalt fri att välja sina handlingar och har därför också totalt ansvar för dem och därför också en total ångest inför vad hon kan åstadkomma.

Detta kunde möjligen framstå som en riktig bild av verkligheten i ockupationstidens och frihetskampens Paris, där en felhandling eller ett förfluget ord kunde leda till fördärv både för en själv och ens medsammansvurna. Men just av dem som efter midsommaren 1941 var mest aktiva i frihetskampen: de starka franska kommunisterna, lärde sig Sartre ett annat sätt att se. Människan är betingad av det samhälle där hon lever, hon är en produkt av sina levnadsomständigheter.

Hur långt kommunistsympatisören Sartre löpte linan ut åt detta håll vet jag inte, och det är också av mindre intresse, därför att år 1960, i sitt stora arbete Critique de la raison dialectique, var han färdig med sin bestående insats: att förena de både tankeriktningarna till en dialektisk syntes, en syntes som de samtida marxisterna var oförmögna att själva åstadkomma, trots att Marx själv förklarat, att "Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheter [...] glömmer att omständigheterna förändras av människorna" (den tredje tesen om Feuerbach).

Sartres tanke är alltnog att människan helt visst är betingad av sina förutsättningar, inte minst de sociala, men att hon samtidigt är fri att överskrida dem i en skapande dialektisk process, en process där hon i sitt medvetande ordnar dem till en ny helhet som hon sedan söker förverkliga i ett projekt.

I dessa strävanden stöter hon dock på motstånd av de existerande förhållandena, av "det praktiska tröghetsfältet". Projektet kommer därför inte helt igenom att förverkliga den skådade helheten. Samtidigt blir det realiserade projektet självt en ny del av det praktiska tröghetsfältet, en ny förutsättning för framtida mänsklig verksamhet, vilken kan övervinnas i en ny (helhets)skapande akt, som (till dels) kan förverkligas i ett nytt projekt.

Som synes är det här inte fråga om något rätlinjigt tänkande, inte om en rättroende renlevnadslojalitet mot någon radikal, "rationell" ideologi. I stället är det fråga om ett cirkulärt tänkande eller rättare ett tänkande i spiral, ett spiralformat tänkande om en spiralformad dialektisk process i det mänskliga livet. Tanken och det som tänks blir ett: det hela är, inte dualism, reduktionism och rätlinjighet, utan spiralformad dialektisk process.

I detta var det redan tidigare lätt att se överensstämmelsen med den vetenskapliga metoden: en dialektisk process av induktion och deduktion, dvs ett metodologiskt duplikat av grundtanken. Jämfört med detta är det ofta förekommande insamlandet av "data" och det mekaniska klassificerandet eller statistiska bearbetandet av dem naturligtvis på sin höjd halvvetenskap. Men det var också lätt att se överensstämmelsen med hermeneutikens (tolkningens) dialektiska process från del till helhet och åter i en ständig och aldrig fullbordad.rörelse från yta till djup, från sken till väsen.

Idag är det också möjligt att se, att Sartres tänkande överensstämmer med cybernetikens och systemteorins, med Gregory Batesons och Ilya Prigogines tänkande. Överallt är det fråga, inte om rätlinjig rationalitet, utan om ett tänkande i cirkulära orsakskedjor, i styrkretsar som genom människans och livets förmåga att överskrida sina förutsättningar övergår i en spiralrörelse, vars riktning och mål inte kan förutsägas. (Det senare gäller dock inte cybernetiken och, såvitt jag förstår, Bateson, medan hos Prigogine förmågan att via en instabilitetströskel gå över i en ny regim gäller också "dissipativa strukturer".

Parallellerna mellan Sartre å ena sidan och vetenskapen och hermeneutiken, cybernetiken, Bateson och Prigogine å den andra visar, att det spiralformade dialektiska tänkandet står i överensstämmelse med väsentliga sidor av världen och verkligheten. (Man kan i sammanhanget erinra om DNA-molekylens spiralformade struktur.) Det rätlinjiga, radikalt "rationella" sättet att tänka i reduktioner och dualismer är helt enkelt för enkelt, det tillfredsställer mer tankens egen tröghetslag; språkets sätt att fungera linjärt, ord efter ord, sats efter sats; det västerländska tänkandets tendens att operera just rätlinjigt, dualistiskt, reduktionistiskt - mer än beskaffenheten hos världen och tillvaron.

Vad gäller det franska tänkandet bör till sist noteras, att knappt hade Critique de la raison dialectique kommit ut 1960 förrän den filosofiska scenen växlade i Paris. Ute var Sartre och dialektiken och in kom strukturalismen i Saussures efterföljd. Rätlinjigheten, "rationaliteten" och radikalismen hade på nytt tagit över, och Sartre kom att te sig som en parentes i det franska tänkandet (även om han naturligtvis inte hade varit ensam om inriktningen mot den konkreta existensen, mot fenomenologi och dialektik). En parentes som möjligen kan sägas ha fått en viss fortsättning i Paul Ricoeur - det andra undantaget - men bara så till vida som Ricoeur kommit att framstå som en-förmedlare, förmedlaren mellan hermeneutik och strukturalism. Men betecknande är att det franska klimatet tycks ha kommit att te sig för ogästvänligt för Ricoeur: efter att ha trängts mot väggen av strukturalisterna under 60-talet har han överflyttat större delen av sin verksamhet till USA.

(Vår lösen 4/1989)