Det finns numera många böcker om ekologi, men de efterlämnar gärna ett intryck att framtiden är mörk. Det är människan som är boven i dramat: i sin kortsynthet, bekvämlighet och girighet gör hon sitt bästa för att såga av den gren hon själv sitter på, det vill säga ödelägga det ekosystem som är basen och förutsättningen för hennes egen existens. Det är svårt att i dag se någon väg ut ur detta dilemma.

Därför är det så mycket mer glädjande att finna en bok som ger hopp, om också på ett lite annat sätt än man hade tänkt sig. Det är en bok av grekisk-amerikanskan Elisabet Sahtouris från 1999: Earthdance. Living Systems in Evolution (Universe.com 1999 och senare). Som framgår av de inledande sidorna är Elisabet Sahtouris biolog och PhD och har undervisat vid MIT och University of Massachusetts. Enklast och alldeles gratis kan denna stora bok laddas hem från webadressen www.ratical.org/LifeWeb/Erthdnce/. (Här finns dock ingen löpande paginering (och inget register), och därför hänvisas i fortsättningen bara till kapitel.)

Egenarten i Elisabet Sahtouris stora företag låter sig förstås av första stycket i hennes inledande "A Note From The Author":

"Denna bok är ett arbete i filosofi i den ursprungliga meningen av sökande efter visdom, efter praktisk vägledning i mänskliga göranden och låtanden genom att förstå den naturliga ordning i det kosmos som vi hör till. Den uppvisar föga likhet med vad vi har kommit att kalla filosofi, eftersom denna ansats blev skild från naturvetenskapen och blev mer av en intellektuell övning i att förstå än en praktisk vägledning för hur vi skall leva." (kurs. här)

Egenarten framgår av detta stycke, men den låter sig förstås först genom att man tränger in i och tar del av hela boken. Det är detta som skall försökas i det följande.

Något närmare framgår syftet och metoden av inledningen till nästa avsnitt, som talar om mänsklighetens kris i dag och vår vilja att överleva:

"Vad som föreslås i denna bok är att vi ser oss själva i det sammanhang som vår planets biologiska evolution utgör, som en fortfarande ny, experimentell art med utvecklingsstadier som löper parallellt med stadierna i vår individuella utveckling. Sedd i detta perspektiv är mänskligheten nu i adolescensens kris och står, just av den anledningen, på tröskeln till mognad […]. Som en tonåring [adolescent] i svårigheter har vi tenderat att fixera oss vid krisen själv […] och gjort oss blinda för det större sammanhanget […]. Om vi i stället ödmjukt söker hjälp från naturen som frambringade oss, kommer vi att finna biologiska ledtrådar till att lösa alla våra största problem med en gång. Vi kommer att se hur man gör en riktig övergång till mognad." (kurs. här)

Vi kan skada naturens stora system, men vi kan inte styra det, och det gäller därför att finna ut hur systemet fungerar, vad vi gör för fel i dag och vad vi i en framtid kan göra för att överleva inom systemet. (kap. 17 och 1)

Sahtouris filosofi är rotad i en uppfattning av den fysiska verkligheten, som för henne ger mer mening på alla plan än någon annan: Gaia-hypotesen, numera godtagen som Gaia-teorin, skapad av James Lovelock och Lynn Margulis. Alltså tanken att "vår planet och dess skapelser bildar ett enda självreglerande system, som i själva verket är en stor levande varelse" (A Note 1).

Lovelock har skrivit ett förord till Elisabet Sathouris bok, där han konstaterar att vi behöver sådana syntesmakare och visionärer som hon, som kan integrera biologi, geologi och "atmosfärisk vetenskap" och därmed ge mening åt data och våra egna liv. Han noterar också att hon (som han själv) har övergett den akademiska världen för en fri livsstil (i hennes fall på en skogklädd grekisk ö), något som gör det möjligt för henne att utveckla sin egen uppfattning av Gaia genom en syntes av vetenskaplig kunskap och personlig erfarenhet av naturen. Och han gläder sig åt att det är en optimistisk bok hon skrivit. Uppskattningen är alltså ömsesidig.

Men Sahtouris är inte helt överens med Lovelock. Hon konstaterar (kap. 5) att han kallar Gaia en organism och att dess rätta studium är fysiologi. Men samtidigt kallar han också Gaia en "självstabiliserande mekanism gjord av sammankopplade levande och icke-levande delar", och han "beskriver detta mekaniska system som ett cybernetisk arrangemang [device] som arbetar genom feed back mellan sina kopplade delar".

För Lovelock är organism och mekanism lika användbara begrepp, men Sahtouris menar att de två begreppen motsäger varandra logiskt. Livet är självproducerande och självuppehållande, och det måste fortgående förnya sig för att förbli detsamma. Vår kropp förnyar till exempel det mesta av sina celler vart sjunde år. Ingen mekanism kan göra detta, därför att den uppfinner inte och bygger inte upp sig själv. Den är inte "autopoietisk" utan "allopoietisk", producerad av någon annan.

Livet kan heller inte vara en del av en levande varelse, därför att livet är denna varelses själva essens eller process. Om Gaia är en levande organism, är det lika meningslöst att säga att livet skapar sina egna omgivningar på Jorden som det skulle vara att säga att livet skapar sina omgivningar i våra kroppar. Livet är processen hos kropparna, inte en av deras delar. Om Jorden är en levande organism, är den inte en himlakropp med liv på. Vår planet var aldrig en färdig bostad för levande varelser.

Livet är alltså, menar Sahtouris, Gaia-Jordens process, dess metaboliska system, inte en av dess delar. Bara begränsade aspekter av en sådan funktion kan i praktiken uppfattas som cybernetiska system. Vi kan till exempel se aspekter av vår egen fysiologi, som temperaturregleringen eller blodcirkulationen, som cybernetiska feedbacksystem, men vi vet hela tiden att dessa system inte skulle fungera utanför den levande kroppen.

Sahtouris har alltså gått ett steg utöver Lovelock i fråga om att förstå hela Jorden som ett levande, fungerande system. Tilläggas skall att hon därvid rör sig med en definition av 'liv' som inte förutsätter att det som lever också växer och förökar sig. Det är en definition som hon hämtar från de chilenska biologerna Maturana och Varela: liv är en självskapande och självproducerande, "autopoietisk" process. En levande organism producerar själv de delar som den är gjord av och håller dem i fungerande skick genom ständig förnyelse. Den arbetar också efter egna regler, den skapar en gräns som skiljer den från dess omgivning, och genom den gränsen utbyter den material med omgivningen. (kap. 3).

Växande och förökning däremot, tänks det här, är konsekvenser av den autopoietiska livsprocessen: de kan inträffa eller inte (kap. 5). Människor kan få barn eller inte, men de som inte får barn, är därför inte döda. På samma sätt med mulåsnor och andra hybrider.

Om Gaia inte växer och förökar sig, så kännetecknas hon i stället, som annat levande, av strävanden eller syften, nämligen att skapa, uppehålla och förnya sig själv. Och på den punkten kan Sahtouris effektivt polemisera mot den officiella vetenskap som inte tillerkänner naturen något syfte. Denna vetenskap ser naturen som mekanisk

"och mekanismer är definitionsmässigt målmedvetna uppfinningar av sina uppfinnare. Men under sin historia kastade naturvetenskapen ut Gud-uppfinnaren-av-naturen […], samtidigt som de behöll tanken på naturen som mekanism […]. Vetenskapsmännen försöker därmed bevisa en logisk motsättning: att naturen är mekanisk men inte har någon skapare eller något syfte. Dess maskiner antas ha satt samman sig själva av en tillfällighet."

I stället har jordelivet utvecklat sig till att göra vad det behöver göra för att bevara sig själv lika naturligt som vi gör det och med varken mer eller mindre "syfte" än vi finner i våra egna kroppar.

Men, kan man fråga sig, om Gaia är en ensam levande planet, varför omskapade den sig till en så häpnadsväckande mångfald av individuella varelser? Varför inte bara en enkel planet?

"Vi kan lika väl fråga oss varför de första gasmolnen ordnade sig i individuella galaxer och galaxerna i stjärnor och planeter och andra rymdkroppar. Ett svar, såsom vi nu börjar förstå, är att livet blir alltmer stabilt allt eftersom det blir mer komplext. Mekaniska system kan bli mer sårbara intill sönderfall, då de blir mer komplexa, men det motsatta tycks vara fallet för levande system."

Som få förmår Elisabet Sautouris att tillämpa detta dynamiska betraktelsesätt. Nyckelbegreppen för henne är de som ligger i titeln på hennes bok: "Earthdance. Living Systems in Evolution". I slutet av kapitel 5 "The Dance of Life", är hon färdig att närmare begrunda dessa begrepp:

"När ordet evolution används på dansens område betyder det de växlande mönstren av steg, de omformande rörelserna i varje särskild dans. En dans utvecklar sig således allt eftersom dess rörelsemönster […] förändras till nya. En god dans kännetecknas överallt av harmoni, var och en av dess rörelser bidrar till helheten. I exakt denna mening är utvecklingen av Gaias dans – av jordens liv – de växlande mönstren av steg, ständigt omformande alla varelsers sammanflätade självorganisation och deras livslokaler över tid. Detta är en mycket avvikande uppfattning jämfört med synen på den biologiska utvecklingen som de livsdugligastes överlevnad .

Vi ser att Gaias dans är oändligt nyskapande. Att pröva ut nya stegmönster i en dans kallas att improvisera. […] dansarna improviserar allt eftersom de rör sig, prövande hur varje nytt steg eller konfiguration passar till andra steg och till hela dansmönstret. Gaias dans tycks ha utvecklats genom sådan improvisation, utarbetandet av grundläggande steg, som används om och om igen i ständigt nya kombinationer."

(Här har man särskild anledning att tänka på en invändning som Sahtouris redan på första sidan riktar mot sin egen framställning: "Jag tvivlar inte på att jag, kanske med rätta, kommer att bli anklagad för överförenkling, eftersom man betalar för omfattning [scope] genom brist på detalj och precision." I sammanhanget kan det också nämnas att Sahtouris intar en okritisk hållning till företeelser som är omstridda men som passar in i hennes bild av världen. Så är fallet med vakuumenergin, det kosmiska medvetandet och det ursprungliga fredliga jordbrukssamhälle med matriarkal organisation och kvinnliga gudar, som gärna postuleras inom feminismen. Men hennes "filosofi" står och faller inte med sådana antaganden.)

Dansens grundläggande steg är för det första de sex slag av atomer som bygger upp DNA och proteinmolekyler: väte, kol, kväve, syre, fosfor och svavel. Men det finns också få slag av protein eller andra molekyler på jorden i dag som inte bakterier uppfann för miljontals år sedan. Inte heller har nya slag av livsprocesser tillkommit. Gaias dans är alltså "den ändlösa improvisationen och utarbetandet av samma eleganta enkla steg till den ständigt föränderliga överväldigande vackra och komplexa varelse, i vilken vi är det nyaste inslaget".

Kapitel 5 är fullt av exempel på detta slags improvisationer. De levande varelsernas verksamhet "håller alltid atmosfären i precis den rätta balansen för att livet på Jorden skall kunna fortsätta. Vi kan jämföra med verksamheten hos våra celler, när de producerar, använder och förnyar blodet, lymfan och vätskorna som flyter mellan cellerna." (5.3.5)

I våra kroppar förekommer alltid störningar som hotar balansen av syre eller salt eller syra i vårt blod och i cellerna. Men kroppens delar samverkar ständigt mot sådana balansrubbningar. På samma sätt tycks Jordens delar samverka för att hjälpa den att återhämta sig från dess obalanser, "fastän vi ännu vet föga om hur detta görs".

Celler är paket, i vilka levande materia inneslöt sig inom självskapade gränser eller membran som tillåter materia och energi att utväxlas med omgivningen. På samma sätt är den självproducerade atmosfären Jordens membran, och Jorden själv kan ses som en gigantisk cell, inom vars membran andra mindre celler kan utvecklas, dö och bli till nya celler utan att helheten behöver växa. Ett underbart sätt för en levande planet att möjliggöra sig själv, fastän den inte kan motta andra materiella tillskott utifrån än enstaka meteorer eller kometer.

Resultatet av Gaias dans tenderar att bli en "mutual consistency", ett begrepp som Sahtouris lånat från Fritjof Capra (kap. 2). "Mutual" betyder delad eller ömsesidig, och "consistency" följdriktighet, överenskommelse, harmoni. Universum är en dynamisk väv av händelser, i vilken ingen händelse är fundamental för de andra, eftersom var och en följer från alla de andra. Alla mönster är möjliga, men bara de som utvecklar "konsistens" med sin omgivning kommer att bli varaktiga.

Vad som hindrade oss så länge att se vår planet som en levande helhet är delvis vårt mänskliga mått. Vi ser lätt oss själva och många slags växter och djur som helheter fristående från varandra och från omgivningen. "Vi har haft lika svårt att se oss själva eller dem som delar av en enda varelse som vi hade att inse att vi själva är gjorda av separata celler. I det ena fallet såg vi delarna lättare än helheten, i det andra såg vi helheten lättare än delarna."

Men helheten är där, vilket framgår av ett citat hon ger från essäisten och fysiologen Lewis Thomas: "Jorden tycks vara en varelse som är underbart skicklig i att hantera solen." (5.6.4)

Gaias dans är dock inte mer harmonisk än att den rymmer många kriser och katastrofer (kap. 4). Ännu när dess yta började krylla av mikrober sprack skorpan sönder och lava flöt ut och meteorer föll från himlen. Livet var på intet sätt säkrat. Det starka solljuset kan också ha varit för mycket för det tidiga livet, och de första mikroberna tycks ha formats på havsbottnen eller i våt lera, som kunde filtrera bort de farliga strålarna. Men livet var redan från början uppfinningsrikt: molekylerna omgav sig med säckar eller membran som skyddade dem och lät dem påbörja nya kemiska cykler, som kunde resultera i jättelika RNA- och DNA- molekyler och i enzymer, vilka kunde reparera DNA.

Mikroberna blev till fullfjädrade bakterier, som utvecklade system för att cirkulera material för sina behov: införsel av materia och energi utifrån och utförsel av avfallsprodukter. På det sättet är alla levande varelser avhängiga av sin omgivning: självständighet balanseras alltid mot beroende. Varje varelse är en "holon" inom ramen för större "holoner", inom en "holonomi" eller "holarki", ett ekosystem. (Begreppet "holon" präglades av Arthur Koestler för att beteckna en enhet som fungerar på samma gång som helhet och som del i en större helhet. Hela världen är uppbyggd på detta sätt, inte minst de biologiska systemen.)

Somliga bakterier lärde sig att använda avfallet från andra, andra åter lärde sig att göra atmosfärens kväve nyttigt genom att kombinera det med andra ämnen. Dessförutan skulle livet ha dött av kvävebrist.

Men bakterierna blev fler och fler världen över, och det stora förrådet av färdiga nyttigheter i havet började ta slut. En ny, stor kris stod för dörren. Livet är emellertid alldeles för uppfinningsrikt för att ge upp så lätt, konstaterar Sahtouris. När färdig mat inte längre fanns att tillgå lärde sig några levande varelser att använda ljuskänsliga kemikalier som klorofyll för att med hjälp av solljuset producera sin egen mat. Med energin i ljuset kunde de klyva molekylerna i koldioxid, vatten och bergsalter och av de resulterande atomerna bygga upp socker till mat, DNA-delar och ATP för framtida behov. Denna märkliga konst, som människan ännu inte lyckats efterhärma, var naturligtvis fotosyntesen, på grekiska "att göra med ljus".

Bland varelserna som lyckades med denna konst var de blågröna bakterierna. Deras nya sätt att leva var så framgångsrikt, att de spred sig över världen. För i motsats till dem som skaffade sig energi från jäsning behövde de inga speciella hjälpkällor. Vattnet som de levde i var fullt av upplösta salter från bergrunden, och atmosfären var full av ljus och koldioxid.

Denna stora nyhet ledde dock till en ny kris. För en avfallsprodukt vid fotosyntesen är syre, och syre är en giftig gas som kan döda levande varelser. Syret kunde visserligen tas upp av mineral som järn, men när allt järn hade rostat, började syret hopas i atmosfären. Och mycket av livet dog ut.

"Vad skulle Gaia göra?", frågar sig Sahtouris. Gaia hade ingen mänsklig hjärna att tänka ut strategier. Och författaren svarar själv: vår planet utvecklade "kroppsvisdom", det slags visdom som fysiologer brukar tillskriva våra kroppar. Levande system fungerar genom sådan kroppsvisdom: genom den uppehåller de sig själva och vet på något sätt vad de skall göra varje ögonblick och varje dag, liksom i de flesta fall när saker går fel. "Vi är vana vid denna visdom i våra kroppar och vi räknar med den, men att erfara att Jorden beter sig på samma sätt är fortfarande nytt för många." (4.5.5)

"Vi reflekterar sällan över det faktum att vår kropp fungerar utan att fråga vårt medvetna, tänkande jag om någonting", skriver Sahtouris senare (5.4.15) och refererar till den nyssnämnde Lewis Thomas, som förklarat att han, trots all sin fysiologiska kunskap, hellre skulle velat bli satt att styra en jumbojet än sin egen lever. Vart och ett av våra organ är långt mer komplicerat än en dator och ändå vet det hur det skall styra sig självt, reparera sig självt och fungera i harmoni med alla andra organ.

Och detta gäller också organen i Gaias stora kropp, d v s de levande varelserna. Även om de led av konflikter och måste lära sig lösa dem genom att försöka och misslyckas, så var de såsom skådespelare som spelade sina roller väl, även när de måste improvisera. (10.3.6)

Denna kroppens visdom är alltjämt mystisk för oss, men den tycks existera genom hela naturen för att till sist, menar Sahtouris, utvecklas till det slags medvetande som är välbekant för oss människor. (5.4.3)

Under nästan halva Jordens tid var de blågröna bakterierna de mest framgångsrika varelserna, och de producerade mer och mer syre. Men sedan "gjorde de ännu en dramatisk upptäckt. Några av dem lärde sig hur man kan använda det syre de själva åstadkom som avfall när de gjorde matmolekyler – de använde det för att bränna själva dessa molekyler till energi."

Tidigare hade alltså organismerna fått sin energi genom en jäsningsprocess eller genom fotosyntes, men denna process att bränna mat med syre är den mest effektiva. Syrets destruktiva energi används för att bryta upp matmolekylerna och på så sätt friställa både deras delar och deras energi för användning. Det är den processen vi kallar "respiration" eller andning. "Liksom jäsning och fotosyntes producerar andningen avfallsgas. Men den här gången är avfallsgasen koldioxid – själva den gas som behövs för fotosyntesen. Vilken otrolig ny möjlighet. Andningen fullbordade en cykel genom att ge en tillförsel av koldioxid, med vilken man kan starta fotosyntesen igen."

Man kan bara häpna över denna "uppfinning". Det som är avfall för den ena är näring för den andra och tvärtom. Något bättre och större exempel på återanvändning, "recycling", är det svårt att tänka sig. Denna cirkulation, konstaterar Sahtouris, blev så framgångsrik, att den har varit en väsentlig del av Gaias liv sedan dess. Fotosyntes och andning blev sätt att leva för olika slag av encelliga skapelser, och "långt senare utvecklades växter och djur till att i samarbete producera koldioxid och syre för varandras bruk, eller i att återanvända varandras avfall, beroende på hur man ser det". Och till djuren hör vi människor, som ständigt andas in syre och ut koldioxid och som i varje fall i detta avseende alltså lever i "mutual consistency" med vår omgivning.

Med denna uppfinning har Jorden nära nog säkrat sitt fortsatta liv – fastän den är en ö. Det enda som behöver tillföras utifrån är solljuset, och det tycks stå till förfogande för en generöst utmätt tidsrymd. På det sättet tycks Jorden ha kringgått entropilagen. Solen brinner inte upp fortare, därför att Jorden använder dess energi, och värmen som Jorden avger som restprodukt kan inte sägas "försämra" dess kalla omgivning i rymden. Genom att återanvända sina tillgångar har Jorden under miljoner av år fortsatt att självorganisera sig till allt större komplexitet utan att därför "degenerera" på det sätt som mekaniska system gör.

Den ryske geobiologen Vernadskij, som Sahtouris gärna anför, menade sig tvärtom kunna konstatera att den materia, som innehålls i Jordens alla levande varelser, är upp till tusen gånger mer aktiv, mer verksam, än den jordyta som den utvecklats ur. "Var kom all denna energi från?" frågar sig Sahtouris, (5.8.15) men hon har redan tidigare själv svarat att den härrör från den enorma mängd energi som universum spenderar på att utveckla sig till alltmer komplicerade mönster. (5.4.55)

Det tycks alltså som om entropilagen, formulerad för att förklara döda, slutna system som ångmaskinen, har föga att säga om levande system. På nytt stöter vi på motsättningen mellan det mekaniska och det organiska, och det tycks alltmer underligt att söka förklara livet i mekaniska termer: det känns som om det vore något fel med hela idén. (kap. 5) Eller som det heter redan i första kapitlet: "mekanomorfism" är inte bättre än antropomorfism, "eftersom mekanismer är mänskliga produkter". (1.5.37)

Kapitel 6 heter "A Great Leap" och handlar om bildning av ett nytt slags cell, så olik bakteriens enkla "att den är närmare besläktad med oss än med någon av dess föregångare". Bl a genom Lynn Margulis, vars bok (tillsammans med sonen Dorion Sagan) What is Life? från 1995 är en av förutsättningarna för Sahtouris bok, visar hon hur vi först nu börjar förstå vad som skedde,. Men fastän mycket är osäkert och måste förenklas, menar Sahtouris att det är viktigt att berätta historien, därför att det finns så mycket att lära av den.

Med tillväxten av bakteriepopulationen under två miljarder år blev det ont om mat – i synnerhet som varelser, som förökar sig genom delning, inte nödvändigtvis dör och blir mat för andra utan fortlever bredvid sin avkomma. Den stora utvecklingsprocessen kunde ha kvävt sig själv genom överbefolkning och svält.

Små energiska bakterier, som lärt sig andas, började då, menar Sahtouris, tvinga sig igenom väggarna på större jäsningsbakterier för att komma åt deras rika molekyler – "inte helt olikt det sätt som vi människor har invaderat varandras […] länder på för att komma åt förråd och råmaterial".

Problemet var bara – och det är det fortfarande – att när de invaderande hade ätit upp sina värdar, så var de utan förråd igen. I det långa loppet hade de attackerande föga mer att vinna än sina offer. Denna kris "var en ny utmaning för livet, och livet visade sig vara lika uppfinningsrikt i den här situationen som det hade varit inför tidigare problem".

När de stora jäsningsbakterierna inte lyckades bli fria från andningsbakterierna tycks de ha "förhandlat fram" en överenskommelse med dem, som var till nytta för båda. I utbyte för att livnära sig på jäsarnas stora molekyler gav de andande kanske bort en del av den ATP-energi, som de kunde göra så mycket fortare.

Arrangemang av det här slaget måste ha lyckats väl, för de första fossilen av denna nya typ från ungefär en och en halv miljard år sedan visar mängder av andare inne i stora celler som tycktes vara vid god hälsa. Senare tycks sådana celler ha tagit in också andra partners som blågröna specialister på fotosyntes. Den resulterande stora cellen kunde då göra ATP-energi på alla tre sätten och överleva många bristsituationer. Ytterligare andra tillkommande partners kunde göra cellen rörlig genom piskande svansar eller propellrar.

Men sådana komplicerade celler behövde något slags organisation eller styrelse eller informationscentrum. I stället för att samla varandras gener inom sig gav dessa komponenter bort en del av sitt DNA till en gemensam genpol som blev cellens kärna. Den stora cellsymbiosen var fullbordad, en helt ny cell hade skapats. Utvecklingen hade gått från prokaryota celler till eukaryota.

Mycket av detta är som sagt ännu osäkert, men såvitt jag förstår är det till sina huvuddrag en accepterad teori. Och av den historien kan vi lära oss att förvandla konflikt till samverkan.

Ett viktigt kapitel, när det gäller att förstå "Gaias dans", är frågan om utveckling och ärftlighet, och den behandlas i kapitel 7, "Evidence of Evolution". Det börjar in medias res, kan man tycka: "Charles Darwin var en engelsk gentleman-forskare som levde under det mesta av 1800-talet och som reste vitt och brett för att studera naturen." Men formuleringen gör att man känner distansen – det är nästan som det omdöme om Newton jag hört från den polsk-amerikanske ekofilosofen Henryk Skolimowski, PhD från Oxford och professor i Ann Arbor och Lódz : "Newton had an English shopkeeper's mind." (En genial specerihandlare, helt visst, men även för en sådan skall det vara ordning på hyllorna.)

I själva verket visar kapitlet att darwinismen och neodarwinismen är specialfall. Alltsedan Darwin har vår allmänna bild av evolutionen varit ett krig mellan individer hetsade mot varann i konkurrens om otillräckliga förråd av mat, varvid de livsdugligaste överlevt. Och livsdugligast har de blivit genom tillfälligheter vid födelsen, oförklarade hos Darwin eller förklarade som slumpmässiga mutationer, skador på DNA, hos neodarwinisterna. Det var en bild som passade den tid och det land, där den tillkom: den industriella revolutionens hårdföra England.

Men när vi nu är i stånd att uppfatta de jordiska processerna som en helhet kan vi se att det bredvid konkurrens förekommer samverkan, både inom och mellan arterna. Hela spelet försiggår som en fortgående växling enhetà individualiseringà konkurrensà konfliktà förhandlingà lösningà samverkanà ny nivå av enhet. Exempel är de nyssnämnda symbioserna mellan bakterier, som resulterat i celler med kärna, mitokondrier och kloroplaster.

"Evolutionen är denna improviserade dans av omvandlingar, i vilken ekologisk balans arbetas ut gång efter annan. […] Den interna harmonin i våra utvecklade kroppar bestående av många celler är ett bra exempel, men vårt globala samhälle är det inte, eftersom det fortfarande kämpar för att komma bortom sin konkurrensfas", konstaterar Sahtouris. Vi människor måste lära oss att samverka med resten av naturen i stället för att exploatera den och varandra.

De stora cellsymbioserna låter sig inte förklaras som slumpmässiga tillfälligheter och naturliga urval. De levande varelserna är inte "bara passiva mekaniska kuggar i ett hjul utan aktiva agenter i sin egen utveckling". Eller som det också heter : "[…] livet är alldeles för intelligent för att gå framåt genom tillfälligheter!"

Så mycket mer låter sig detta sägas, när vi nu vet att dessa varelser själva kan omarrangera sin DNA, något vi bittert fått erfara när bakterier blivit resistenta mot de antibiotika vi söker döda dem med. Som Sahtouris visar redan i kap. 4.6.6 kan bakterier göra detta genom att öppna sig mot varann och utbyta DNA-material. Och eftersom de förökar sig genom delning och kloning, går den nya DNA-uppsättningen utan vidare "i arv". Bakterier är visserligen enkla organismer, men de är märkligt uppfinningsrika: de har utvecklat nästan alla molekyler och proteiner som finns i dag och har alltså också svarat för de cellsymbioser som hela den fortsatta utvecklingen bygger på.

Än märkligare är emellertid att större, mer komplexa varelser, som inte förökar sig genom kloning, också kan ändra sitt DNA i nödsituationer. Många insekter och växter och deras avkomma har gjort sig resistenta mot våra kemiska gifter. Redan för mer än ett halvsekel sedan visade Barbara McClintock att DNA i majs kan omorganisera sig intelligent genom "hoppande gener" (4.6.6). Men tiden "var inte mogen" för den upptäckten, som det heter i Nationalencyklopedin – ett på en gång intetsägande och talande konstaterande. För det betyder i klartext att Darwins evolutionslära i neodarwinismens tappning då var den enda tillåtna, det vill säga (dagens) sanning(en). Så kortsynt var (är) vetenskapen, så fördomsfullt samhället. Fram till den punkt då den nya "sanningen" inte längre kunde hållas undan och McClintock fick Nobelpriset (1983).

Av detta tycker man sig kunna sluta, att den traditionella vetenskapen favoriserar passiva och döda objekt, som låter vetenskap(smann)en själv stå för det aktiva och nyskapande; den föredrar antingen-eller framför både-och, det digitala framför det analoga, det som kan fastslås i absoluta teser och sättas på formel framför det som oberäkneligt utvecklar sig själv.

Instruktioner flyter alltså inte bara i ena riktningen, från DNA till kroppen, utan kroppen kan också förmedla förändringar till sitt DNA, så att avkomman kan ärva dem. Till detta kommer att kroppen har stor förmåga att reparera de skador på DNA som neodarwinismen såg som det främsta instrumentet för evolutionen.

Ytterligare ett sätt för en art att förnya sig med ärftliga konsekvenser kallas neoteni. Sahtouris översätter det grekiska ordet med "utsträckt ungdom" och tar som exempel "babyversionen" av maneter, planula. Innan en sådan slår sig ner på en klippa för att växa till polyp, simmar den fritt omkring och är då mer utvecklingsduglig än den vuxna maneten, som evolutionsmässigt framstår som en återvändsgränd. Den kan börja växa direkt till en manet eller börja fortplanta sig sexuellt och kan genom generationer utvecklas till ormlika och fisklika varelser (9.2.1)

Ett annat exempel som står oss närmare är hjärnans utveckling. Somliga apor föddes för tidigt, tänker sig Sahtouris, så att benen på deras hjässor ännu var mjuka och inte hade växt samman. Deras hjärnor kunde då växa sig mycket större efter födelsen och utvecklas mot mänsklig kapacitet. Denna "neoteni" utmärker som bekant alltjämt den mänskliga babyn, som därmed kan tredubbla sin hjärna under första levnadsåret. (8.7.4, 9.2.1, 10.4.5) Det är därför att vi aldrig hastigt blir vuxna som apor och får deras gamla ansikten, som vi kan fortsätta att lära nytt hela livet – "förutsatt att vi inte förseglar våra hjärnor med fixa idéer, lika oföränderliga som de gamla medfödda beteendemönstren" (10.5.5).

Sista ordet är således inte sagt i striden mellan Darwin och Lamarck (och Samuel Butler, författare till Erewhon och en samtida inhemsk opponent mot Darwin, som Lynn Margulis aktualiserat i What is Life? (s 183 ff)). Förvärvade egenskaper kan kanske inte ärvas så att säga rakt av (giraffens långa hals!), men när det gäller dramatiska, livsavgörande kriser, kan själva arvsmassan påverkas. Vilket öppnar en möjlighet för att de plötsliga förändringar som självorganiserande system skapar hos sig vid "instabilitetströsklar", när yttre eller inre störningar blir för starka, också kan ärvas. Även där gäller det livet. Nöden är uppfinningarnas moder, och nöden har ingen lag – men kan kanske skapa en sådan.

Vi har nu sett att Gaia fungerar extremt dynamiskt, att hennes levande varelser inte bara är anpassningsbara utan framför allt uppfinningsrika, med en strävan att på en gång leva vidare, fortplanta sig, förnya sig och utvecklas. Samtidigt är det också klart att livets historia är fullt av kriser, kriser som dock genom de levande varelsernas uppfinningsförmåga funnit sina lösningar, lösningar som ofta nog blivit stora förbättringar.

I det föregående har det talats om de stora kriserna i livets tidiga historia: svältkrisen och syrekrisen. Men den senare historien är inte mindre dramatisk: Sahtouris förtecknar fem "förintelser" genom istider eller meteornerslag och en sjätte som hotar på grund av människan. Men dessa förintelser har, som vi vet, aldrig lett till totalt utslocknande av livet – tvärtom har kreativiteten aldrig varit så stor som efter dessa katastrofer. Livet kan alltså både finna på råd och framträda med ny styrka..

Och kriserna har naturligtvis fortsatt också under historisk tid. Det gäller framför allt ett tänkt händelseförlopp, som varit mycket omdiskuterat, nämligen att ett fredligt jordbrukande samhälle med kvinnliga gudar och matriarkat i förhistorisk tid och i vår del av världen skulle ha besegrats av krigiska, patriarkala nomadiska ryttarfolk med manliga gudar ridande in från norr och öster. Vittnesbörden om ett sådant händelseförlopp är jämnt så fåtaliga men ändå förekommande, att de lämnar utrymme för både förnekande och bejakande.

För Sahtouris spelar ett sådant skeende stor roll: det var genom denna regimväxling som våld, erövring och imperiebyggande kom in i vår kultur och blev så ödesdigra, menar hon Det tycks också som om det är rätt poänglöst att förneka ett sådant förlopp, även om man inte kan gå i god för det ursprungliga matriarkatet och inte bör uppfatta invasionen som en engångsföreteelse. Vi vet ju nämligen att sådana invasioner har varit rikligen förekommande i historisk tid: från germaner, hunner, araber, mongoler, turkar. Och detta har inte bara gällt Europa utan också de stora jordbruksbygderna i Indien och Kina. Förloppet är snarast arketypiskt, och det finns ingen anledning förmoda att det skulle ha gått annorlunda till under förhistorisk tid än under historisk.

I slutet av kapitel 11, som handlar om "Det stora hjärnexperimentet", samlar Sahtouris lärdomarna från det föregående.

"Vår moderna värld tycks lättare att förstå, om vi gång på gång ser tillbaka på de gamla bakteriella cellerna utan kärna [monera] på väg att utveckla celler med kärna [protists]. De hungriga invaderande bakteriernas exploatering av värdbakterien […] påminner om kulturerna med manliga gudar som invaderar dem med kvinnliga gudar. Den påminner också om mer sentida imperialism, då somliga länder invaderar andra och gör dem till kolonier."

Men bakterierna dödade sin värd och stod sedan utan mat igen.

"Efter tusen års exploaterande av varandra […] är detta den läxa vi håller på att lära oss – tusen år som är som ingenting för en så stor utvecklingsförändring. Det sunda system av samverkan som började utvecklas, när de invaderande bakterierna producerade energi för värden och fick råmaterial tillbaka, finner sin parallell i dag när utvecklade länder hjälper sina tidigare kolonier att utveckla industriell energi. Svårigheten är att vi ännu inte har utarbetat rättvisa bytesvillkor. […] Först när många bakterier av olika slag hade blivit invecklade med varann innanför samma väggar började ett samarbetssystem, innefattande en gemensam kärna, att utveckla sig till allas fördel.

Mänskliga länder har först nyligen funnit sig oupplösligt förenade innanför vår planets gränser, och vi håller just på att förstå vad det betyder. Om exploatering och fientlig rivalitet fortsätter på bekostnad av samarbete mellan länder, kommer mänsklighetens nya samfund kanske inte att överleva mycket längre. Utveckling tar tid, men när ett naturligt system har förskjutit sig eller blivit skjutet till en viss gräns, kan det omorganisera sig med otrolig snabbhet, såsom de stora förintelserna lär oss. […]

Särskilt intressant är det faktum att bakterierna uppfann kommunikationssystem innan de organiserade sig i celler med kärna och att celler med kärna uppfann kommunikationssystem mellan celler innan de organiserade sig till mångcellulära varelser."

Slutsatsen blir att "Kommunikationssystem, som vi nu har över hela världen, är förutsättningar för organisation av större levande system." (Sahtouris kurs.) Och det gäller både Internet och transportsystem för att flytta omkring resurser. I båda avseenden är vi väl förberedda. "Om det stora hjärnexperimentet skall bli en framgång […] måste vi använda våra kommunikationer […] som delar i en kooperativt organiserad sammanslutning. Ju snarare vi inser att detta är vår enda livsdugliga riktning, desto tidigare kommer vi att ge oss i lag med uppgiften."

Denna avslutande vinjett är kanske det mest hoppfulla jag läst om människans och Jordens framtid. Och ändå finns det en invändning eller reservation som jag tror bör göras. Det finns dock en skillnad mellan människan och allt annat levande som kan sätta käppar i hjulet, en skillnad som Elisabet Sahtouris själv ofta är inne på. Vi kan tala om något slags "medvetande" hos hunden, masken och cellen, men människans medvetande är dock något annat, nämligen självmedvetande. Människan är medveten om sig själv, och den enskilda människan kan därför sätta sig på tvären mot varje samfälld "omorganisation" som skulle räddat mänskligheten.

Vad man kan hoppas på är att så inte kommer att ske, men möjligen kommer detta att bli fallet först i ett scenario som är så skräckfyllt, att människan förlorar detta sitt medvetande. Och då är det kanske för sent.

Vad man dessförinnan har att hoppas på är kanske att människan "tar sitt förnuft till fånga". Men är förnuftet en tillräckligt kraftfull instans för att åstadkomma den nödvändiga omsvängningen från konflikt till samverkan? Är inte också det alltför "mänskligt"?

Med detta kunde man ha trott att Elisabet Sahtouris bok var slut, men det är bara slut på kapitel 11 – av 21! För författarinnan har också ambitionen att begrunda uppfattningen av det stora spelet på Jorden, den världsbild som var och en av de uppträdande håller sig med. Och också i denna del är framställningen tänkvärd.

För det första har alla levande varelser en "bild" av den värld den lever i. För var och en måste på något sätt "veta" vilka tillgångar den skall ta in från omgivningen och vad den skall ge tillbaka dit. Den måste veta hur den skall skydda sig och vad som kan hjälpa den. Och den måste samordna all denna information till en bild av verkligheten. Och samordna detta med sin inre kunskap om sig själv.

Resultatet blir att varje varelse har en egen bild av världen. Men ingen sådan är helt rättvisande, därför att den alltid speglar också iakttagarens position och intressen. Huvudsaken i en grodas världsbild är små mörka punkter som rör sig – insekter som den lever av.

Fram till för en femtio år sedan, menar Sahtouris, trodde människor att vi såg världen som den verkligen var. Var och en såg sin världsbild som den sanna och alla andras som felaktig och därför falsk. Därför alla dessa krig mot dem som hade annan religiös eller politisk uppfattning. (12.6.8) Men idag vet vi, menar Sahtouris, att alla dessa världsbilder existerar. Hon anser rentav att det är "den viktigaste upptäckten av den modern vetenskapen att det inte kan finnas någon enda sann och fullständig världsbild". Vi är aldrig bara iakttagare – "vi är alltid medskapande spelare i spelet".

Vilket inte hindrar att en världsbild kan vara bättre än en annan i meningen mer täckande, mer adekvat, mer giltig. Annars hade Sahtouris kunnat lämna sin bok oskriven.

Särskilt slående är språkets betydelse. De europeiska språken är strukturerade i substantiv och verb, och det resulterar i en värld av ting som står stilla eller rör sig.. Process-språk som Hopi eller Nootka ser rörelsen som det första, och är bättre lämpade för en organisk världsbild än substantivspråken.

Kapitel 13 begrundar världsbilderna från istiden till Platon och kapitel 14 dem från Platon till i dag. Här tas stora, klargörande grepp. För det första skiljs det mellan världsbilden hos det nyssnämnda förhistoriska fredliga jordbrukarsamhället med kvinnliga gudar och den hos de nomadiska erövrarfolk med mansgudar, som anses ha besegrat detta samhälle. Den stora modergudinnan hos de förra (och hos "naturfolk" i dag) var immanent i naturen, naturen var den givande modern. De segrande erövrarna däremot skapade en världsbild baserad på deras egen överlägsenhet, menar Sahtouris. De projicierade sin självbild i en auktoritär och våldsam manlig gud utanför och överordnad naturen och kunde därmed rättfärdiga sitt förtryck av kvinnor. De praktiserade våld också mot sina likar, störtade de besegrades gudar, tog slavar och skapade klassamhällen. Efter en fredens guldålder vidtog krigens epok.

Från sin ö i Grekland ordnar Elisabet Sahtouris upp den antika grekiska filosofin i två och blott två skolor. Å ena sidan östliga "miletiska" filosofer på 500-talet före Kristus: Thales, Anaximander och Heraklit, vilka hon parallelliserar med Lao-tse och Konfucius i Kina, Veda-filosofer i Indien och Zarathustra i Persien (som hon alla något lättsinnigt också tidfäster till 500-talet).

Alla dessa, menar hon, kom till samma slutsats om hur naturen fungerar.

"De såg naturen som strävande efter sin egen balans och ordning genom en ändlös dans av motsatta krafter eller principer […] Motsatser drabbade samman eller kom i obalans […] men på något sätt skapade nya former och mönster sig själva för att åstadkomma ny balans och harmoni. […] naturens ständiga rörelse var bort från oordning och mot balanserad ordning – vad vi nu kallar 'ordning ur kaos'." (13.3.85)

Fåglar och maskar åt upp döda djur, och gamla löv försvann och blev till ny jord. Eller, som Anaximander uttryckte det: "Allt som tar form i naturen ådrar sig en skuld som måste betalas tillbaka så att andra ting kan ta form." En grundregel för att livet skall kunna fortgå på den isolerade ö som heter Jorden.

Hesiodos skrev om en tidigare kultur som han kallade guldåldern: "Alla goda ting var deras. Den fruktbara Jorden frambringade obedd sina frukter i obegränsad mängd. I fredligt lugn brukade de sina åkrar med gott överflöd". Denna tidsålder avlöstes sedan enligt Hesiodos av sämre tider: silveråldern och bronsåldern, krigets tid.

Det klassiska Greklands gyllene tid är något helt annat. Den börjar, skriver Sahtouris, med tredje delen av Aiskylos Orestien, där Athena – alltså inte längre den gamla jordgudinnan utan Zeus krigsbarn, fött ur hans huvud – med sin frikännande röst avgör rättegången mot modermördaren Orestes. Apollo får formulera den för oss häpnadsväckande motiveringen: "Modern är inte förälder till det som kallas hennes barn" utan "bara vårdarinnan av den nyplanterade säden som växer." Modergudinnans tid är förvisso förbi.

De miletiska filosoferna, "de första naturvetenskapsmännen", såg inte naturen som perfekt.

"De visste väl att naturen aldrig var perfekt balanserad eller harmonisk, men den verkade alltid för balans och harmoni. […] Om naturen nådde perfektion, skulle dess utveckling avstanna. Om allt föll tillbaka i totalt kaos, skulle skapandet också upphöra. Naturens dynamiska balans uppnås alltid någonstans mellan kaos och perfekt harmonisk ordning."

Annorlunda tedde sig världen i den andra grekiska filosofskolan.

"Medan atenarna kämpade sig fram mot en demokrati för ofullkomliga människor i en ofullkomlig värld, formade de västra eleatiska filosoferna på andra sidan Grekland […] ett nytt slags världsbild. De hade blivit fascinerade av det mänskliga medvetandet självt och med ett slags perfekt ordning som det hade skapat, en perfekt ordning som de hade funnit, inte i naturen utan i matematikens av människan gjorda språk." Geometriska figurer var det mest perfekta, och de ändrade sig aldrig, kom aldrig i oordning.

Eleaterna hävdade att naturen bara tycktes ofullkomlig, därför att människor var blinda för dess underliggande fullkomlighet. De ägnade sig åt att tänka på hur tingen måste vara bortom deras sätt att framträda och lämnade den vetenskapliga observationen av naturen därhän. Och de begrundade tänkandet självt och upptäckte logiska regler för detta.

Platon var influerad av eleaternas sökande efter perfektion och fascinerad av de klara idéer eller definitioner som Sokrates kunde komma fram till genom att tänka logiskt. Perfekta idéer måste existera någonstans, i en idévärld. En perfekt värld måste vara en perfekt skapares verk, ett verk av en Gud som alltid arbetade med perfekta geometriska figurer. "Den gamla filosofin om naturen som levande och skapande i sin ofullkomlighet ersattes av tron på det perfekta och ganska mekaniska skapandet av en enda, fastän ännu okänd Gud."

Genom en kringresande predikant vid namn Paulus kom slutligen en ny religion till Grekland som passade Platons världsbild precis. Den förklarade att världen hade skapats av en perfekt Gud, och det i befintligt skick. Det var en statisk värld, och den stämde överens med vad Platons lärjunge Aristoteles lärde.

Och därmed var grunden lagd till det medeltida tänkandet. "I mer än tusen år uppfostrade det kristna Europa endast pojkar och män genom att på det döda språket latin lära dem matematikens och logikens uppfunna språk."

Den "moderna" vetenskapens världsbild

När Sahtouris sedan kommer till den moderna vetenskapen på 1600-talet blir skillnaden inte så stor. Alla dess fäder var troende män som ville ge en bättre föreställning om Guds underbara skapelser. Liksom Platon föreställde de sig Gud som en geometer, matematiken var enligt Galilei det språk som naturen var skriven på, och det viktigaste var att upptäcka de matematiska lagar genom vilka Gud hade skapat världen.

För Descartes var Gud dock inte bara geometer utan också ingenjör. Gud hade inte bara skapat ett kosmiskt urverk utan också en oändlig mängd mindre mekaniska uppfinningar som växter och djur och människor, som han placerat in i urverket. Det var ingen väsentlig skillnad mellan konstgjorda maskiner som klockor och gökur och de levande maskiner som Gud skapat. Guds var mer komplexa, men människan kunde lära sig den komplexiteten. "Detta blev den dominerande världsbilden i all vetenskap", menar Sahtouris.

Men det var män som var Guds favoritmekanism, och han gav dem medvetanden [minds] som arbetade som hans eget. Kvinnor hade inga sådana medvetanden och skulle kontrolleras av män, liksom hela den övriga naturen.

"Detta var förvisso den mest egendomliga världsbild som människor någonsin hade haft, men den vävde samman den religiösa världsbilden och den vetenskapliga till en och gav vetenskapsmännen nya visioner av att förstå och kontrollera naturen, såsom de var övertygade att Gud hade avsett. – Föreställ er den upphetsning de kände – om allting i hela världen […] var mekaniskt, då kunde män som förstod mekanik förstå hur hela naturen arbetade genom att ta sönder allting och se vad som fick det att gå!"

Det är en slagkraftig beskrivning Sahtouris ger, men lite av karikatyr är den nog. Fullt så mekaniskt var det kanske ändå inte, och man kan fråga sig var Sahtouris har gjort av "själen" i Descartes bild av människan; den skulle ju säkerställa förbindelsen med Gud och kyrkan.

Så mycket riktigare är naturligtvis vad som sägs om mätandets betydelse. Bara "mätbara delar av världen kunde studeras av vetenskapsmän med en mekanisk världsbild" (Sahtouris kurs.). "Tanken att verkligheten är gjord bara av mätbara ting och att beskrivningen av dem är den enda möjliga kunskapen om verkligheten kallas positivism." Och metoden att sönderdela tingen för att se vad de var gjorda av och hur de fungerade var vetenskapens reduktionistiska metod.

Frågan om hur långt det mekanistiska tänkandet kan tillämpas på naturen och om i vad mån den kan behärskas med matematik och logik, förtjänar emellertid att närmare begrundas, och det görs i kapitel 15. Titelns karakterisering av naturen är så briljant, att det knappt behövs mer än den: "Less Than Perfect, More Than Machine". Men Sahtouris har naturligtvis mer att säga.

De aspekter av naturen som vi inte kan mäta är kanske de mest väsentliga. En "perfekt" geometri kan inte redogöra fullständigt för solens, månens och Jordens oregelbundenheter. Hur mycket svårare då att förklara tillväxten av ett osynligt litet ägg till en hel människa genom geometri! Vi kan inte ens komma i närheten av att bygga en arbetande mekanisk kopia av den enklaste encellsvarelse. (15.3.4) Eller, kan man tillägga, som det heter med oöverträffad pregnans hos den danske 1700-talspsalmisten Hans Adolph Brorson:

Gik alle konger frem i rad,
I deres magt og vælde,
De mægted' ey det mindste blad,
At sætte paa en nælde.

Naturliga termostater, som de som håller rätt temperatur hos djur och människor och Gaia, kan aldrig, som de av människan konstruerade, skiljas från sina levande kroppar och uppvisas separat. De finns bara på sina platser som en aspekt av hela kroppen. När atomfysikerna upplöste världen i partiklar, som var som små virvelvindar i en storm av energi, och Einstein visade att tid och rum inte existerade för sig själva som scen för naturliga mekanismer, tycktes världen upplösas i själva sin grund.

"Ändå upplöstes den inte i ingenting, för det rörliga mönstret av energidansen är alltid där och ger materien dess form. Det är bara det att skilja dansarna från deras dans – för att studera en partikel som ett objekt i sig själv – är fullständigt omöjligt. Lika omöjligt som att ta vindarna ut ur luften och vågorna ut ur havet för att studera och förstå en storm. […]

Universum […] kan inte sönderdelas i sina delar som en maskin. […] Vad det kommer an på är mönstret av stegen i dansen, för vissa energimönster är vad vi kallar materia. Dansare som inte dansar är ingen dans – och dansen, visar det sig, är allt där är."

Eller, kan man än en gång tillägga, som det heter hos William Butler Yeats i slutraderna till dikten "Among School Children":

O body swayed to music, O brightening glance,

How can we know the dancer from the dance?

Slutorden samlar upp visdomen i kapitlet:

"Naturen är välordnad utan att vara perfekt […] mekanisk perfektion skulle vara naturens död, liksom det skulle vara för oss som del av naturen. Naturen är en levande självskapande process, som alltid skapar ordning ur kaos, alltid fri att göra något nytt […]. Fullkomlighet skulle vara slutet på utvecklingen, slutet på friheten, slutet på kreativiteten. Vi har lärt att naturen är långt ifrån fullkomlig av en mycket god anledning – av samma anledning som naturen är långt mer än mekanism."

Elisabet Sahtouris har alltså tecknat världens och livets utveckling på det sätt som biologin och särskilt mikrobiologin i dag gör möjligt. Och hon har överskådat de bilder mänskligheten har gjort sig av världen under sin historia, bilder som är lika viktiga för vår uppfattning av världen som denna själv. Mot denna bakgrund går hon att i fem kapitel dra slutsatser om vad vi kan och bör göra i den situation vi befinner oss i i dag

På väg mot mänskligheten som en kropp.

Det första av dessa kapitel, nummer 16, har titeln "The Body of Humanity", och man undrar lite hur det skall översättas. Men Sahtouris menar att liksom mekanikens bildspråk inspirerade utvecklingen av industriell och social teknologi, så börjar organiska bilder av självskapande nätverk att inspirera oss att omorganisera det mänskliga samhället till en större, mer harmonisk och mänsklig enhet. Momentet i Gaias egen utveckling driver oss i denna riktning. Liksom resten av evolutionen är "the body of humanity" inte planerad, men den är fri att äga rum och i överensstämmelse med det stora mönstret. Och den sker oavsiktligt liksom miljöförstörelsen och kärnvapenteknologin.

Som redan Peter Russel visade i The Awakening Earth 1982 (En uppvaknande värld 1984) är en sådan utveckling i dag möjlig genom att människorna har använt sina stora hjärnor och skickliga händer till att skapa en teknologi som har förändrat hela planeten och förenat oss till ett nytt slags varelse. Över hela världen har vi byggt ett system av post, telefon och elektronisk kommunikation, av luft-, havs- och landtransporter, ett globalt penningsystem och därtill Förenta nationerna och ett vidsträckt nätverk av fria organisationer. Och allt detta har skett lika naturligt som utvecklingen av våra fysiska kroppar.

För att få perspektiv repeterar Sahtouris mänsklighetens utveckling och slutar inte oväntat med att den fiende som hotar med den sjätte stora förintelsen är vi själva. Men samtidigt är vi – och inte någon tänkt räddande Frälsare – "de enda som kan vända förstörelsen till en möjlighet; vi är de som kan förstå vår hemmahörighet i livets stora väv och vår förmåga att hedra den, behandla den som helig, sluta skada den, återupprätta den. Kommer vi att förstå det i tid?"

Vad som hindrar är dominansen och exploateringen överallt i människans värld, socialt, politiskt, ekonomiskt. Är vi unika i detta, eller är det ett normalt stadium i vår arts utveckling? Det är helt jämförbart, menar Sahtouris, med olika steg i cellens utveckling. Om vi än en gång ser tillbaka på evolutionen, kan vi förstå att det måste ha varit en mängd steg av försök och misslyckanden mellan övergången från celler utan kärna till celler med kärna, mitokondrier, kloroplaster m m. – allt innan konkurrens mellan individer gav vika för deras samverkan som medlemmar av en ny helhet. Och samma sak när nervsystemet som utvecklades till hjärna formades hos varelser uppbyggda av många celler. "Men vi människor har inte råd att vara ett av misslyckandena, eftersom vi bara har en chans – den gemensamma cellväggen som binder oss samman är gränsen för planeten själv".

För att se klarare vad som behöver göras jämför Sahtouris den ännu okända stora "kropp", som vi håller på att förenas i, med vår egen kropp. Hon betraktar länder och multinationella företag som organ, fartygsrutter som blod- och lymfsystem, informationsnätverk som nervsystem och försök att skapa någon sorts världsstyrelse som utveckling av hjärnan. Tänk om hjärtat skulle förkunna att priset för blod har stigit och de ben som producerar blodcellerna då inte har råd att betala det syrerika blod de behöver. Men hellre än att sänka sina priser skulle hjärtat förstöra det överskottsblod, som kunden inte hade råd att betala, eller lagra det. De svältande och döende benen skulle påverka hela kroppen, förlama den och t o m döda den.

I våra kroppar uppstår inte problem av detta slag, för i sin naturliga visdom inser kroppen att varje sjuk kroppsdel hotar hälsan hos hela kroppen. "Det är helt visst lyckligt att vårt vardagsmedvetande inte kontrollerar sådana saker, för vi har, åtminstone hittills, visat oss mycket mindre kloka än de 'automatiska', icke-tänkande delarna av vår hjärna som samordnar kroppens affärer."

Inom politiken gäller det att upprätthålla mångfalden. Sahtouris varnar för monokulturer som tonåringarnas amerikanska CocaCola- och popmusik-monokultur, "som förstör alla andra kulturer genom förförelse av deras egna tonåringar [adolescents]" (här borde också McDonald's varit med).

Men det gäller naturligtvis också förhållandet mellan länder och folk. Vill vi verkligen att malajer och inuiter skall bli precis som vi? Det är som om vårt hjärta skulle försöka övertala vår lever att bli precis som den. "Naturen har visat att hemligheten med framgång är variation med inbördes samarbetande delar [mutually cooperative variety]."

Klart är att varje varelse från toffeldjur till puma ser till sina egna intressen, precis som Darwin sade. "Vad Darwin missade att se var att naturen inte bara är gjord av konkurrerande varelser i bakgrundsomgivningar utan snarare av dessa levande holoner vi känner som helheter i sig själva, men som också är delar av större holoner […]. Om nu varje holon på varje plan i ett sådant arrangemang ser till sin egen nytta, får vi en situation i vilken själviskhet fortlöpande omformar sig till samarbete. […] Egenintresse på alla plan – art, individ och gen – driver naturens skaparkraft och hälsa."

Detta stämmer förvisso för våra kroppar, annars kunde de inte fungera. Men våra kroppar består av kloner från en enda cell, och varje klon/cell innehåller genplanerna för hela kroppen. Något slags medvetande har dessa celler, eftersom de kan fungera i en omgivning, men självmedvetna är de inte.

Men det är, som tidigare sagts, vi människor, och därtill är vi alltså inte klonade. Däri ligger problemet. Vi har regeringar i varje land för att ta vara på våra gemensamma angelägenheter, men de är ofullkomliga, och ministrarna har troligen inte läst Elisabet Sahtouris Earthdance.

Den "kropp" som mänskligheten rör sig mot har ännu inte lyckats utveckla den opartiska världsstyrelse som den behöver för att samordna sina intressen som helhet. Nationernas förbund och Förenta nationerna har ofta tjänat mäktiga nationer och multinationella företag mer än fattiga länder och fria, progressiva organisationer. Men om en världsregering följer evolutionens förebilder kommer den inte att vara maktfullkomlig utan tjäna behov och välfärd i mänsklighetens kropp såsom hjärnorna gör i våra individuella kroppar. "Om vår mänskliga civilisation skall överleva, har vi inget annat val än att inom kort lösa detta problem […]."

Men det fordrar ett helt nytt sätt att tänka, ett större perspektiv, där vi ser oss själva som en helhet inom ramen för vår föräldraplanet, som vi har så mycket att lära av. Och det är en fråga om mognad.

För mänsklighetens utveckling är en fråga om mognad, precis som för varje individ, och Sahtouris urskiljer släktets spädbarnsålder, barndom, förpubertet och adolescens. Det är i adolescensen, tonårsåldern, vi nu befinner oss, menar hon, med dess övermod, oro och kriser. Liksom varje tonåring i kris står vi på tröskeln till mognad, där vi måste bestämma oss för om vi skall fortsätta vår självmordskurs eller vända oss därifrån till ansvarig mognad.

Att växa upp är inte lätt, och mognad kommer först när vi får perspektiv på oss själva och tvingas medge att det finns något att lära. Hopplös pessimism kommer ofta från brist på överblick: vi ser alltför inskränkt på oss själva i en svår situation. Men om vi får perspektiv kan vi kanske se en väg ut. "Syftet med denna bok är att se mänskligt liv i just detta slags perspektiv – att se oss själva inne i hela världen sådan den utvecklar sig […]. [Då] kan vi se att de problem som vi människor har skapat kanske inte är så stora som problem andra arter har skapat och som livet fann lösningar på."

En lösning som har föreslagits i ekologins namn är att vi skall se teknologin som en omänsklig katastrof, som skall utrotas tillsammans med den vetenskap som har skapat den. (Man kan tänka på Edward Goldsmiths The Way, introducerad i min Nya tankar, nya världar.) Men detta är inte Sahtouris väg. Inget levande system kan kasta om sin utvecklingshistoria; i stället måste vi röra oss framåt med mer återhållsamhet och klokhet.

Och i informationsåldern är vi redan på väg mot att leva lättare på Jorden. Men vi måste lära oss att naturen inte arbetar för vinst utan för balans och att den därför återanvänder allting; dess ekonomi är baserad på att göra mer med mindre. Vi kan därför inte fortsätta med en vinstinriktad ekonomi på planetens bekostnad.

I stället måste vi börja förstå att Jorden, Gaia, har stor erfarenhet och klokhet att lära oss, fastän vi har exploaterat den som om den fanns till bara för oss. Vi har hållit på att förstöra "den föräldraplanet som vi beror av och från vilken vi kan lära […] hur vi med större visdom skall använda den medvetna frihet vi har fått som gåva".

Där har Sahtouris fångat grundproblemet: "conscious freedom". Som inga andra varelser är vi (själv)medvetna, och vi har en frihet att välja, som instinktstyrda varelser saknar eller har långt mindre av. Ur Gaias synpunkt är vi därför bångstyriga och besvärliga figurer, och ur vår egen lider vi av en existentiell problematik som gör oss just till tillvarons tonåringar.

För att belysa den saken mobiliserar Sahtouris legenden om storinkvisitorn i Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Storinkvisitorn hävdar att ingenting någonsin har varit mer outhärdligt för människan än friheten, och han har därför sett till att människorna blivit som lydiga får under auktoriteter som han själv. Kristus däremot, som här uppträder i 1500-talets Sevilla, predikar frihet under ansvar, men döms därför till en andra död på bålet.

Dostojevskij kallar människorna för "oavslutade experimentella varelser"; de är omogna som art. Mot varandra ställer han Kristus, som efterlyser mognad, och storinkvisitorn som har gett upp tanken på mognad. Människan har ännu inte lyckats praktisera ansvarsfull frihet.

Sahtouris relaterar denna problematik också till att annat begrepp, som tidigare varit på tal: perfektion, fullkomlighet.

"I mer än två millennier, alltsedan de gamla grekerna hittade på denna idé, har vi jagat efter fullkomlighet. Nu tvingas vi undra om vi inte har gjort oss till krymplingar i denna jakt efter en chimär […]. Låt oss se det som en lycklig upptäckt att kosmos inte är strängt perfekt som Platon trodde, utan en ofullkomlig skapande läroprocess […] där allt formas och omformas i den aldrig slutande processen att skapa ordning ur kaos."

Först nu ser vi att Guds skapelse inte är perfekt, att saker går fel i Gaias natur. Men just genom att de går fel, skapar de ett tryck att omorganisera dansen, och så leder ofullkomligheten till framsteg. Naturen lär oss att ordning kan upprätthållas genom förändring. När dinosaurierna t ex dog ut, fortsatte de levande systemen att skapa nya reptiler, fåglar och däggdjur från generna hos de mindre djur som överlevde katastrofen.

"Det ankommer fortfarande på oss att visa att det mänskliga experimentet med stor hjärna är värt risken, att frihet från medfödda regler – den medvetna friheten att välja – skall betala sig i kreativitet som gör gott, eller åtminstone ingen skada, för hela Gaiasystemet. Om det inte betalar sig, kommer vi också att förintas […]. Det skulle vara klokt att ofta påminna oss själva om att Gaias dans kommer att fortsätta med eller utan oss."

Men dettakapitel avslutas i ljusare tongångar. Redan förut har det konstaterats:

"Från Gaias perspektiv är lösningar på mänsklighetens stora problem med krig, överbefolkning och hunger mycket enklare än från något annat perspektiv. […] Vi skulle kunna lösa dessa problem genom att ändra vår världsbild från internationell konkurrens till internationellt samarbete […]. Men, som vi sade tidigare, världsbilder ändras inte så lätt."

Och Sahtouris fortsätter: "Men låt oss fortsätta att vidga perspektivet genom att se att stora problem kan vara själva de utmaningar som behövs för att driva fram utvecklingen till ny kreativitet." Som vid syrekrisen för miljarder år sedan, som blev en möjlighet för nya, effektivare livsformer, och som vid dinosauriernas utplåning, som skapade möjligheten för däggdjurens utveckling. Det gäller att se den kris vi själva har åstadkommit som ett incitament till att gå fram på nya sätt. Och vi är själva lika kreativa som hela det Gaiasystem vi tillhör.

Men vilka nya sätt bör vi gå fram på? Var kan vi finna ledning för vårt handlande, var en ny etik? Inte i vetenskapen, för den är upptagen av "en kärleksaffär med objektiviteten". Men kanske i naturen.

Sahtouris börjar sitt sökande efter en ny etik genom att demonstrera att varje "rike" i världen: bakterier, svampar, djur, växter, ja även berggrunden, jordskorpan, varifrån livets material kommer och till vilken allt återbördas, skulle kunna hävda att det står i centrum i Gaias dans. Det skulle kunna lära oss lite "artödmjukhet". Vi är de sist ankomna, en uppkomlingsart som börjat krig med alla fem rikena, inklusive vårt eget. Vi har bedrövligt liten intelligens eller visdom vunnen genom erfarenhet men måste ändå leva och verka genom egna fria val.

Om naturen är en källa till vägledning, borde just naturvetenskapen syssla med etik, men den vägrar alltså med hänvisning till att etiska frågor hör hemma i religionen. Det stora med Elisabet Sahtouris bok är att den fyller denna lucka.

Men är inte just naturen oetisk, grym och okänslig: de levande varelserna dödar och äter varann i ett enda stort kretslopp? För att rätt förstå detta måste man se hela systemet från det stora perspektiv som är genomgående i Sahtouris bok:

"[…] livet ombildar planetens bergrund till en mängd arter, alla delar av en enda helhet, i vilken de nödvändigtvis används om och om igen [are recycled]. […] Redan från början kunde de första bakterierna bara bygga sig själva genom att konsumera och använda mindre molekyler som också hade varit delar av jordskorpan. Många av dessa molekyler blev sedan införlivade i bergrunden igen; andra blev delar av nya bakterier. Vad skulle Gaia ha varit utan ett sådant kretslopp? Världen skulle ha blivit fylld med bakterier som helt enkelt hade dött, när förråden tog slut […]. Jorden skulle ha slutat lika livlös som Venus och Mars är i dag.

Kretslopp [recycling] är hemligheten bakom livets oändliga kreativitet, och vi människor börjar just förstå de problem vår egen art har förorsakat genom att använda saker utan att återanvända dem."

Anaximanders grundregel om det formades skuld som måste betalas tillbaka är utan undantag, därför att det finns bara ett jordklot.

Vi dödar ju också själva, inte minst i slakterierna. "T o m vegetarianer sliter sönder växter, kokar dem till döds eller krossar dem råa med gnisslande tänder. Vi kan inte gå vidare utan att livnära oss på andra levande ting." Men, menar Sahtouris, naturen är inte lika grym som vi som håller djur i livslång tortyr, innan vi slaktar dem. Djur dödar snabbt, och bytena tycks kunna koppla bort sina smärtsystem, så att de inte lider meningslöst.

Liksom vi måste förnya våra celler, måste Gaia förnya sina levande varelser. Och ändå är naturen sådan att varje "holon" har tillräckligt med egennytta för att få den att sträva efter att bevara sitt liv så länge som möjligt – det må vara en individuell cell, en varelse eller en hel art eller ett ekosystem.

"Detta är", sammanfattar Sahtouris, "nyckeln till den naturliga etiken – att egenintresset hos varje nivå eller lager i en holarki är den bästa möjliga strategin, därför att bara genom denna strategi kan ömsesidig balans [mutual consistency] utvecklas på alla plan. […] När varje holon i ett ekologiskt systems holarki tänker på sig själv, blir en delad balans eller en ömsesidig harmoni resultatet.

[…]

Kan någon av oss tänka på ett bättre system för livet i dess helhet att hålla sig vid liv och vid god hälsa? Systemet är utarbetat så att varje part tänker på sig utan att ta mer än den behöver och genom att göra så bidrar den till det helas välfärd!"

"Egenintresset är ont bara när det inte dämpas av gemenskapens egenintresse."

För oss människor blir då slutsatsen att förverkligandet av "våra egna intressen kräver att vi känner intressena i hela vår omgivning, vilket betyder hela vår levande planet".

Den medvetna friheten att välja är inte bara ett privilegium utan kan också, som existentialisterna med Sartre i spetsen en gång lärde oss, ge ångest. Vi behöver veta vilket val som är det bästa, vi behöver vägledning. Och den bästa vägledningen ger, menar Sahtouris, Gaia, vår levande Jord – sådan hon förmått framställa den, kan man tillägga. Den "är inte en perfekt supermänsklig förälder, men den imperfekta och likväl underbart resursrika planet, av vilken vi är en del […]. Har vi mognaden att lita på och ta vägledning från dessa källor för vår tillvaro "?

Kapitel 19 visar att den dominanta västerländska kulturen har mycket att lära, inte bara från ekosystemens organisation och utveckling utan också från icke-teknologiska kulturer hos infödings- och ursprungsfolk (indigenous peoples), sådana nämligen som har överlevt kolonialism och modernitet. Men då menar Sahtouris inte, som Edward Goldsmith i The Way, att vi mer eller mindre skall återgå till deras levnadsformer, vad Ken Wilber har kallat för "the pre/trans fallacy". Hennes tanke är i stället att det viktiga i vår tids kris är att dessa två slags kulturer lär sig att samarbeta. Och hon vet vad hon talar om, för hon har, som framgår av några rader i bokens upptakt, varit rådgivare till FN i fråga om sådana folk.

Till belysning återger hon en gammal legend eller profetia från Hopi-indianerna i USA om "den Röde brodern och den Vite, båda söner till Moder Jord och den Stora Anden".

De gavs "olika uppgifter. Den röda brodern skulle stanna hemma och hålla landet i helgd, medan den vita brodern for utomlands för att utforska världen [to record things] och göra uppfinningar.

En dag skulle den vite brodern återvända och dela med sig av sina uppfinningar i en anda av respekt för den visdom som hans röde broder hade vunnit. […] [Men] om den vite broderns jag växt sig så stort, när han gjorde sina uppfinningar, att han inte ville lyssna på den röde broderns visdom, skulle han föra denna världen till ett slut i den Stora Reningen av naturen. Bara ett fåtal skulle överleva för att frambringa nästa värld, i vilken det åter skulle vara överflöd och harmoni."

Hopi-indianerna försökte under 45 år att muntligt få berätta denna profetia i FN och lyckades till sist 1993, FN:s år för infödda folk. Profetian påstår inte att det skulle vara bättre utan industrisamhället, väl däremot att "ursprungsfolkens visdom och kunskap måste vara den ram, inom vilken vi fabricerar, använder och disponerar industrins produkter, om vi skall överleva." Och detta är i enlighet med vår egen förståelse för ekologiskt hållbar utveckling.

Hur kan det då komma sig att dessa infödda folk (Sahtouris återberättar också en liknande legend från Kogi-indianerna i Colombia) känner den kris som teknologin skulle leda till, medan vetenskapen, som stoltserar med sin förmåga att förutsäga, misslyckas med att förutse sina egna konsekvenser? Det hör, menar Sahtouris, samman med skillnaden mellan två världsbilder.

I vetenskapen är världen från början livlös, och livet uppstår av en tillfällighet på ytan av en död planet. För vetenskapen gäller det att observera naturen objektivt och att reducera dess maskineri till de yttersta delarna för att förstå den. Syftet är att vinna kontroll över den och utnyttja den för mänskliga ändamål.

För infödda folk är naturen levande och helig, ofta symboliserad av en cirkel, som man kan se som tecken både för återkoppling och återanvändning (recycling). Genom att förstå världen som ett levande system, inbördes förbundet och ömsesidigt beroende, visste Hopi och Kogi, att följderna av den Vite eller Yngre Broderns sätt att gå fram skulle bli förödande. Han tog från naturen och kastade bort avfallet. I cirkularitetens värld finns inget avfall: allt som återförs till omgivningen är användbart för andra arter.

Infödda folk var ödmjuka i fråga om sin plats i naturen, medan industrisamhället utgick från att den europeiska människan var herre över naturen och skulle frambringa en guldålder genom att besegra, underkuva och omforma den för sina egna behov. Först nu, när naturen har blivit en förrådsbas och en avfallsplats, en förorenad värld, kan vi förstå historien om de två bröderna, om den vite broderns misslyckande med att respektera den röde broderns visdom om jorden och dess helighet.

För att bli respekterad av den Vite Broderns kultur måste kunskapen vara vetenskaplig, konstaterar Sahtouris. Men det är just fallet med de infödda folkens kunskap. Skillnaden är att deras forskare inte bedriver forskning om isolerade fenomen i avskilda laboratorier utan studerar fenomenen i deras naturliga sammanhang (vilket också var Goethes linje, kan man tillägga). Den vite mannen söker kunskap som skall göra det möjligt för honom att kontrollera naturen för sina egna syften, medan den röde mannen lämnar det han studerar på sin plats, därför att han söker kunskap som skall tillåta honom att integrera sig själv harmoniskt i naturen. Det är frågan om en "deltagande" (participatory) forskning (jfr Henryk Skolimowski, The Participatory Mind. A New Theory of Knowledge and of the Universe, 1994, introducerad i min Nya tankar, nya världar 1999).

Sahtouris kapitel slutar:

"Den här boken intar den optimistiska ståndpunkten att det inte är för sent att lära av infödda folks sätt att umgås med naturen och deras vetenskapliga kunskap. Samarbete mellan ursprungs- och industrisamhällen, baserat på ömsesidig respekt, kan hjälpa oss att identifiera destruktiva teknologier och göra användbara teknologier ekologiskt sunda. […] Den Vite Broderns uppfinningsförmåga är enorm och kapabel att lösa de största problem vi möter, om den förstärks med den Röde Broderns djupa kunskap och visdom."

De två sista kapitlen ter sig inte lika nyskapande och lärorika som de föregående. Kapitel 20 diskuterar det uthålliga (sustainable) samhället, och de flesta synpunkterna ter sig rätt välbekanta. Lärorik är dock inledningen: än en gång skapar biologen Sahtouris förståelse för en nivå genom att jämföra med en lägre; förståelse för samhällets sätt att fungera genom att jämföra med kroppens.

"Vi vet att nervsystemet fungerar som en driftledning – ett centralt ledningssystem som samlar information, övervakar tillståndet överallt i kroppen, samarbetar nära med körtel- och blodsystemen för att säkerställa att tillgångarna distribueras på bästa sätt, koordinerar benens och musklernas spänningsrörelser, varseblivningarna från ögon, öron, näsa, mun och hud, reglerar kroppstemperaturen och känslorna. Dess uppgifter är alldeles för många och komplexa för att nämna eller spåra dem alla. Vad vi kan säga är att så länge kroppen är frisk, finns det ingen konflikt mellan dess ekologi och dess ekonomi. Det samordnar en vinn/vinn ekonomi/ekologi, i vilken alla parter bidrar med vad de har att erbjuda och alla parter har lika mycket nytta av den kollektiva ekonomin. Ingen del av en frisk kropp vinner sin hälsa på bekostnad av andra delar; det finns ingenting sådant som rika och fattiga organ.

Ingenting kan vara mer klargörande för den slutsats som dras:

"Om vi accepterar föreställningen om den levande Jorden och mänsklighetens "kropp" som en del av den, då har vi inget annat val än att förverkliga en frisk vinn/vinn-värld som kan fortsätta obegränsat, vilket betyder en uthållig värld. Så länge man är frisk och undviker olyckor, håller man ut i en naturlig livstid. På samma sätt är en sund värld en uthållig värld."

Men vår värld i dag är inte en sund värld – och här knyter Sahtouris an till Al Gores bok Earth in the Balance. Sju procent av befolkningen äger sextio procent av landet och använder åttio procent av tillgänglig energi. Resursanvändningen, befolkningstillväxten, klyftan mellan rik och fattig tillväxer alla längs en exponentiell kurva, som kvickt går mot oändligheten. Därför vet vi att saker och ting kommer att ändras. Frågan är bara hur. Förintelse, ekonomiska kracher? Eller ett plötsligt uppvaknande och ett beslut att förverkliga en uthållig värld?

Kolonialismens förödande verkan på ett ursprungligt välfungerande samhälle demonstreras med vältalig kraft från Ladakh i Indien. Det visas på det galna i att ta BNP som måttstock för ett samhälles välstånd i stället för en "livskvalitetsindikator", som Hazel Henderson föreslagit. Penningväldets och räntans avigsidor demonstreras. Eftersom en person i USA använder fyrtio till sjuttio gånger så mycket resurser som en person i ett land som Bangladesh, betyder det att amerikanarnas befolkningstryck på Jorden motsvarar minst tio miljarder fattiga människors.

Vad jordbruket beträffar misstänkliggör Sahtouris den gröna revolutionen, i varje fall i Indien. Den naturliga bonden producerade vid sekelskiftet tio kalorier matenergi för varje insatt energikalori, medan den moderna lantbrukaren sätter in åtminstone tio kalorier energi för varje kalori mat han får ut. Bilden som ges blir överhuvud så mörk, att man inte förstår att undergången inte redan är här. Förklaringen är väl att Sahtouris hopar alla avigsidor men förtiger det som kan vara till fördel.

Till sist slutar det dock överraskande med en lovsång, nämligen till Internet, the World Wide Web. Internet fullbordar det kommunikationssystem som krävs för att "the body of humanity" skall kunna organiseras. Och den gör det genom att ovetande adoptera hela organisationen och operationsprinciperna hos levande system, deras ekologi och ekonomi.

Men så börjar också affärslivet göra, menar Sahtouris och citerar en rubrik i Wall Street Journal från den 26 februari 1999:

"A New Model for the Nature of Business: It's Alive

Forget the Mechanical, Today's Leaders Embrace the Biological"

Och Sahtouris gör entusiastiskt en uppställning över "Organisations- och operationsprinciper hos friska levande system", principer som hon menar gäller också världsekonomin och Internet. Till slut försöker hon också gissa hur ett företag kommer att se ut, när det har omvandlat sig, och hon kommer nära Rolf Österbergs tankar i hans bok Vitsen med arbete från 1990 eller i den amerikanska versionen från 1993: Corporate Renaissance. Business as an Adventure in Human Development.

I denna övergång ligger, menar Elisabet Sahtouris, vårt största hopp att bli en mogen art i tid, "ty företag är de mäktigaste mänskliga institutionerna på planeten i dag, de enda med resurser och förmåga att genomföra övergången från vår förvärvslystna arts adolescens till vis mognad, ledande vägen för oss alla." En amerikansk synpunkt kan man kanske tycka.

"Livet, sådant vi har förstått det i denna bok", skriver Sahtouris, "är den grundläggande självorganiserande eller självproducerande [autopoietic] aktiviteten hos vår planet och vårt universum – namnet på spelet, kan man säga. Universell materia utvecklar sig till holarkier av levande system, driven av energins växelverkan […] mellan materiens/energins tendenser att åtskiljas och åter förenas på ständigt nya nivåer av organisation." Och detta sker i galaktisk och supergalaktisk skala, liksom mer lokalt på Jordens nivå, från planetens helhet till dess mikroskopiska bakteriella domäner. Från vårt perspektiv i dag ser det ut som om livet på vår planet har utvecklat de mest aktiva och komplexa systemen.

Liv tycks här bli synonymt med självorganisation och självproduktion, vilket skulle betyda att också t ex virvlar i galaxer, vatten, luft etc och flammor från solen till ljuslågan är livsprocesser. Det blir då lätt att hävda att livet finns överallt i universum. Det är ett radikalt och konsekvent grepp, men det överensstämmer inte med den vanliga, "biologiska" uppfattningen av liv – någon giltig definition finns det knappast (jfr Lynn Margulis och Dorion Sagan, What is Life?). Jag är inte säker på att Sahtouris har insett vidden av denna avvikelse, inte heller på att hon verkligen har använt begreppet liv i denna vida mening genomgående i boken.

Men hon resonerar intressant om förhållandet mellan biologi och fysik.

"Eftersom den moderna vetenskapen grundades av atronomer-fysiker, blev deras mekanisk-matematiska modeller av kosmos accepterade som grunden för all vetenskap. […] Vi kan knappast gissa hur långt den organiska världsbilden skulle ha utvecklats i dag, om biologer i stället för fysiker hade spelat den ledande rollen i vetenskapen – om fysikerna hade måst passa in deras upptäckter inom ramen för ett organiskt, levande universum. […]

När vi nu kan se den levande Jorden [Earthlife] som en del av en självskapande galax, […] är det klart att levande ting inte byggs upp från delar som ett maskineri. […] Snarare är det så, att några hela planeter utvecklar levande varelsers metabolism och alltmer kommer till liv i det stora flödet av energi mellan deras stjärnor och dem själva."

Så långt är det slående eller i alla fall fattbart. Men det sista kapitlet heter "Cosmic Continuation", och i fortsättningen blir det ganska så spekulativt – den tendens till att vara kreativ mer än kritisk, som man tidigare kunnat förnimma här och var, blommar här ut för fullt. "Det finns fortfarande oändliga mysterier att lösa", skriver Sahtouris. "Vår nuvarande förståelse är som om vi var mitokondrier i våra egna celler och försökte förstå […] den kropp vi är del av […]." Men mitokondrierna förstår kanske oss och kosmos bättre än vi, sägs det vidare, därför att de inte är begränsade av en reflekterande hjärna. Människor som försöker skåda inåt genom meditation har funnit åtskilligt att rapportera, men det mesta är inte accepterat i vetenskapen. Och kapitlet fördjupar sig sedan i sådant, inte minst (det universella) medvetandet som upphov till världen och verkligheten.

Utan att ta ställning till vad som är rätt och fel i dessa spekulationer – vem är jag att avgöra det! – avstår jag dock från att introducera och diskutera dem, i synnerhet som de, inom sitt område, ter sig mest som allmängods.

Men kapitlet slutar med att värdigt samla upp tankarna från hela boken:

"Det skulle förvisso vara dåraktigt att fortsätta vår förstörelse av omgivningen och våra fientligheter fram till förintelsen, när vi är omgivna av ledtrådar till spännande, skapande, naturliga lösningar på våra största problem. Om vi accepterar oss själva som en adolescent art i kris och möter utmaningen att ta moget ansvar för vår frihet med mod och entusiasm, så har vi en utomordentlig chans att växa upp och skörda mognadens frukter.

[…]

Ju mer vi lär om naturen, inklusive den mänskliga naturen, desto mer kan vi se att vår levande föräldraplanet och hela vårt levande kosmos är ännu vackrare och väldigare i den verklighet de själva skapat än i någon myt vi fann på, när vi stred för att utveckla vår kunskap. Till sist kan vårt vetenskapliga och religiösa sökande gå samman i erkännandet att den medvetna, heliga, självskapande naturen, både Gaias och kosmos, är vårt fysiska och andliga upphov, källsprånget för vår urgamla inspiration till kärlek, och den erfarna vägvisare vi alltid sökt – vägvisaren som vi behöver nu mer än någonsin, när vi står på randen till mognad.

Som ett extranummer har Elisabet Sahtouris bifogat "En naturvetares tankar om att omdefiniera vårt Gudsbegrepp", nerskrivna på uppmaning av en präst. Det är uppbyggliga tankar som passar väl som sammanfattning och avslutning på en mäktig bok.