I dag skrivs det mycket om hur mordet på Olof Palme, och utredningen av det - för att inte tala om Fermenta- och Bofors-affärerna - är på väg att beröva oss illusionen om Sverige och det svenska som ärlighetens land och folk, Sverige som bättre och riktigare än andra länder.

Varje gång jag läser sådant tänker jag på ett samhälle inom det svenska samhället, som inte har råkat ut för en sådan förtroendekris. Det är ett samhälle där demokratin ännu inte har slagit igenom, där öppen diskussion i grundläggande frågor anses opassande, där hela systemet går ut på att de tongivande skall förbli tongivande, på att bevara status quo.

Jag tänker på forskarsamhället, på den svenska Vetenskapen.

Nu är jag naturligtvis inte "sakkunnig" på alla områden inom vetenskapen, inom alla fakulteter, på alla lärosäten - det är ingen. Men 40 års verksamhet på den humanistiska delen av fältet har gett mig grundlig insyn i vetenskapssamhällets sätt att fungera, och jag har ingen anledning tro att det är väsentligt annorlunda på andra områden (även om mina erfarenheter möjligen tillhör de värre).

Och det är inte som folk tror i detta land som mer än andra vördar Vetenskapen.

Låt mig börja med en konkret händelse som jag själv var vittne till för några år sedan. Till hedersdoktor vid en humanistisk fakultet hade föreslagits en självständig, kritisk och nyskapande tänkare, en lärd och originell man som sett vad vetenskapen och människan är på väg att göra med Jorden och som ivrigt förkunnade detta i tal och skrift.

Inte så få anslöt sig till förslaget, men det föll på en (oskriven) lag, som meddelades på det beslutande sammanträdet, innan förslagsställarna motades ut och förhandlingarna blev hemliga: om en enda i fakulteten hyste minsta tvivel om att kandidaten var lämplig, så föll omedelbart förslaget. Hedersdoktorer utses med andra ord genom det slag av omvänd demokrati sam kallas vetorätt, och det innebär alltså att endast okontroversiella personer kan komma i fråga. Nu betyder det väl inte att alla kandidater måste vara rena nollor, men den som har avvikande mening mot den som är gällande i forskarsamhället är på förhand utesluten.

Fallet är intressant, därför att här ges inblick i tillsättningsförfarandet i detta samhälle, det förfarande som annars är dolt bakom sakkunnigutlåtandenas ordridåer. Det är renlärigheten det i första hand kommer an på: att aldrig ha ifrågasatt de värderingar, trosföreställningar och myter som gäller i detta samhälle, oct framför allt inte någon av de personer som anser sig skickade att företräda det. Det gäller att ha iakttagit decorum, att ha rättat in sig i ledet och där ha gjort ett tillfredsställande på stället marsch.

Saken finns också kodifierad i högskoleförordningen. Som främsta befordringsgrund för tjänst som professor anges där "vetenskaplig skicklighet". Nu är detta helt visst inte något entydigt begrepp - men det behandlas alltid som om det vore det. Nämligen som att ha varit skicklig i att tillämpa de tongivande föregångarnas rnetoder, deras synsätt och värderingar. Att ha ifrågasatt dessa värden - det må ha varit nog så "vetenskapligt skickligt" - utesluter däremot på förhand varje avancemangsmöjlighet.

På det sättet får vi ett samhälle av oföränderliga värden och av sakrosankta innehavare av de högsta posterna, ett samhälle där öppenhet, frimodighet, civilkurage ses som något störande, obehagligt - något som inte skall förekomma. Locket har lagts på, det är lågt i tak, klimatet är ohälsosamt.

Den som lever i detta samhälle av falsk konsensus kan plötsligt upptäcka vilket oerhört värde det ligger i demokratins partisystem -- ett system där det ju förutsätts att partierna har olika åsikt och att de.inte bara har rätt utan rentav skyldighet att uttala dessa åsikter och polemisera mot motpartens, och där ingen - självfallet - skall straffas för de åsikter han eller hon uttalar.

Men så är det alltså inom Vetenskapen. Där härskar de utvaldas skara, de som utvalts därför att de från början har förstått de oskrivna spelregler som gäller och rättat sig efter dem. De som förstått att det gäller att ligga lågt, att "vetenskaplig skicklighet" betyder att upprätthålla status quo. Det är detta som menas med "det akademiska".

Det akademiska är alltså att etablera en åsiktsbildning, en tradition, ett paradigm - namnen är många - och att sedan upprätthålla denna/detta. I de flesta flesta fall är det inte så svårt. Beroende på att forskare redan från början inskolas i det härskande tänkesättet och sedan har svårt att lämna det. Svårt att lämna det, dels därför att det bara är inom ramen för detta tänkande som man kan hoppas på att vinna befordran men dels också därför att inskolningen är så effektiv, att man aldrig upptäcker att det finns några alternativ utanför det knäsatta och godkända. Man hamnar i samma aningslöshet som den som låter de höga "ämnesföreträdarna" med kraft och övertygelse driva sitt spel.

(Detta är naturligtvis också en allmänmänsklig företeelse: man är fånge i den tid, det samhälle, det tänkesätt, som man växer upp i, där man har sin varelse. Men det är särskilt ödesdigert i vetenskapen, för vetenskapen skulle ju vara något annat och mer. Mer än bara en faktaproduktionsfabrik, driven på basis av en affärsidé, sakrosankt för alla tider och verksamheter.)

Men ibland finns det också tredskande figurer, som tycker sig ha sett något utanför ankdammen, som upptäckt att de lever i en ankdamm. Då tillgrips hårda medel. Alltifrån psykning och mobbning på seminarier över förvägrade utbildningsbidrag, polisiära reglementen och skrämseltaktik på institioner till avslag på ansökningar om forskningsmedel och tryckningsbidrag och - naturligtvis - förhindrande av att vederbörande får några tjänster, i synnerhet prestigetjänsten, professuren.

Medlen är många och viljan stark. Och systemet av gullgossar och strykpojkar (respektive -flickor) upprätthålls hela vägen.

För att lyckas med detta gäller det att de rättänkande lägger beslag på de maktgivande positionerna och funktionerna: institutionsprefekt, medlemskap i styrelser och kommittéer (inte minst den kommitté som föreslår fördelning av utbildningsbidrag mellan institutionerna), beslutande instanser i forskningsråd och fonder etc.

Och det lyckas de nästan alltid med (liksom med att sitta kvar på dessa poster, år efter år). För de fria tänkarna är ju inte intresserade: de vill forska och utveckla sitt tänkande, inte hindras genom administrativa rutinarbeten. För de rättänkande är det tvärtom: deras forskningsådra har vanligen sinat (om de haft någon) och administrativa uppgifter är då det bästa. tänkbara alibit: man uppoffrar sig, "tar sitt ansvar", som det heter - och blir på köpet Hög Ämbetsman. Samt får tillfälle, inte bara att hävda "Vetenskapens höghet", d v s den rätta läran, utan också att genomföra personliga hämndeakter, utdela privata belöningar. För det är inte några stora andar med vida vyer det rör sig om, snarare då småsinta och inkrökta fanatiker.

Så är ordningen den sämsta tänkbara. Ljusets riddarvakt - d v s de. rättänkande - slår vakt om mörkret.

(SDS 15 juni 1987)