Erland Lagerroth

"Naturens hemlighet" heter en liten saga av Zacharias Topelius, som står att läsa i hans Läsning för barn, andra delen 1866. Det är ju den hemligheten vi alla söker, så det är svårt att inte läsa historien, när man en gång har stött på den. Och det är bara fråga om sex sidor.

Det handlar om två barn, David och Ester Skog, och ett troll som heter Gråskägg. Barnen bor på ett nybygge i skogen. Nu är det vår och korna och getterna skall för första gången ut på bete. Barnen skall naturligtvis vakta dem, och med matsäck på ryggen drar de till skogs "lika så muntra som kalfvarna".

"Fåglarna sjöngo i alla grenar, och det gröna gräset och de första blåsipporna tittade fram under höstens förvissnade löf [...]. David och Ester voro så underligt glada. De tyckte att allt omkring dem lefde och log utaf glädje. Träden nickade åt dem, fåglarna sjöngo enkom för dem, det gröna gräset bjöd dem att sitta ned, och sjelfva stenarna sågo på dem med sina grå ögon och mossiga ögonbryn. [ ... ] Der lyste ett så klart solsken i skogen [ ... ] och genom den blå luften såg vårsolen så innerligt gladt på dem, liksom hade Gud sjelf i sin oändliga godhet sett ned på dem [ ... ]."

Men alla upplever inte dagen som David och Ester. I den här skogen finns det "nästan lika många troll, som ekorrar", men vi möter bara ett av dem: trollet Gråskägg som bor i en klyfta i berget. Barnen blir inte det minsta rädda för trollet, för de var redan bekanta med det, "och det hade, i brist på bättre, stått fadder åt dem".

Det är alltså ett ganska mänskligt troll. Men samtidigt är det "högst märkvärdigt": det hade suttit i sin klyfta "sedan verldens begynnelse och blifvit af idkeligt studerande grått som ett getingsbo. Det visste allting och kunde allting, som troll och menniskor kunna, ty Gråskägg var ett mycket lärdt troll och läste böcker och begrundade hvarför allting i verlden var så och icke annorlunda. Gråskägg kunde höra gräset vexa och visste alla djurs och växters och folkslags namn, men der fattades ännu litet för att Gråskägg skulle blifva. fullärd, och det var att räkna stjernorna på himmelen och sandkornen i hafvet, och mäta ut evigheten, huru lång och bred och djup han möjligen kunde vara."

När barnen får syn på honom sitter han och petar i ett gammalt asplöv. " ‘Se, god morgon, gufar Gråskägg’", hälsar de. " ‘Hvad är det gufar ser i det gamla löfvet?’" "’Jag söker naturens hemlighet', svarade trollet. 'Jag öfvar mig att räkna ådrorna i löfvet, för att sedan kunna räkna sanden i hafvet, och sedan tänker jag räkna ut evigheten. Men det der förstå icke ni, små barn.' "

" 'Hvad vill det säga: naturens hemlighet?' " frågar David och får svaret, " 'Det vill säga, att jag måste veta hvarföre allting är precis som det är, och hvad det tjenar till, och om allting har gjort sig sjelf’, svarade trollet. 'Ser du, min gosse, deri består naturens hemlighet.' "

Men det begriper inte David. Han drar fram sin ostbit ur matsäcken och sätter sig på en sten att äta: "det var för honom naturens hemlighet". Och Ester binder en badkvast av det ljusgröna björklövet, "medan Stjerna gick och pinglade med sin skälla i skogen. Det var åter för dem naturens hemlighet."

Men efter en stund har David funderat ut någonting: " 'vet gufar, att Gud har skapat allting,och allt hvad Gud gjort är godt.'" "’Det kan väl så vara', menade trollet, 'men jag skall säga dig något, David. Jag har sökt Gud alltsedan verldens begynnelse, och ännu har jag ej funnit honom. Jag har sökt honom i de vissnade löfven och i de döda maskarna och i de svarta bokstäfverna. Jag har petat sönder blommorna, men han fanns icke der. Jag har slagit sönder stenarna och sökt honom i deras innersta, men han var icke der. Jag har skurit sönder den döda lärkan, för att se hvad det var som hon sjöng och om något af Gud skulle vara på hennes tunga, men der fanns ingenting. En gång hittade jag en menniska, som låg död i skogen; då sökte jag i hennes hufvud och hjerta efter Gud, men jag fann honom icke. Se, det är just det märkvärdiga, som jag icke begriper. Kan du säga mig, David, hvar Gud är?’

‘Det är ingen konst alls', svarade David. 'Gud är öfverallt.'

‘Ja, men jag ser honom icke, jag kan ju ej taga honom med händerna', sade trollet Gråskägg och såg så hjertinnerligen olycklig ut. I detsamma for ett mörkt moln ölver solen, och David blef i hast så förunderligt ängslig till mods, ty det förekom honom, som hade Gud försvunnit ur verlden, och allting var mörkt och kallt och dödt, såsom i en stor, omätelig graf. - Men det varade endast några sekunder." Solen tittar åter fram, fåglarna sjunger, myggorna dansar, skällan pinglar, ekorren hoppar i granen, "och Ester sjöng på en sten, så att det ekade i skogen:

Kom, hör min vackra visa,

Som fågeln diktat har.

Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar.

Om Honom susar bäcken,

Om Honom talar skyn; i röda rosenhäcken

Han blomstrar för vår syn.

Och himlen är Hans höga,

Och underbara hus,

Och stjernan är Hans öga,

Och solen är Hans ljus.

Och vida verlden glädes

Att honom prisa få;

Och Gud är allestädes

Och uti mig också.

"'Ja, så var det!’ skrek David helt lätt om hjertat, ty, utan att veta det, hade Ester sjungit just det som han tänkte, men ej kunde säga." "‘Det var högst märkvärdigt, det har jag aldrig kommit att tänka på, sade trollet och blef mycket fundersamt. 'Skulle det verkligen vara så, att man kan se Gud uti alla hans verk, utan att peta sönder dem? Skulle han verkligen finnas i oss sjelfva?' [...] 'Men då har jag ju funnit naturens hemlighet' [...]. 'Här har jag nu suttit i många tusen år och benat sönder hela naturen och hittat ingenting annat än vissnade löf och förmultnade qvarlefvor [.. ]. Hur är det möjligt att minsta barn kan se Gud och lösa den stora gåtan i lifvet, när jag, som är det allra lärdaste och visaste troll i verlden, har gjort mig ett så otroligt besvär alldeles förgäfves?' "

" 'Men så är det ändå' ", tillägger han med en generositet och uppriktighet, som inte är så vanlig hos hans likasinnade - dock bara för att tillägga, också det uppriktigt, naturligtvis, "'och det kan riktigt förarga mig. När allt går omkring är den lille knyffeln klokare än jag sjelf.' " Och så krymper han ihop av bara förargelse och blir till sist en igelkott, som skäms så för barnen, att han kryper in i berget och försvinner.

Men barnen går ut i skogen för att se efter korna och getterna. "Allt lefde och sjöng och sken och blomstrade rundtomkring. Hvarje djur kunde tala, hvarje träd kunde se, hvarje sten förstod dem. Det tycktes dem, som hade Gud skrifvit två stora, sköna, heliga biblar åt menniskorna. I den ena har han skrifvit sitt uppenbarade ord [...]. I den andra bibeln, som ligger uppslagen för våra ögon i hela den stora naturen, har han skrifvit på hvarje blad sin allmakt, sin vishet [ ...]. Men detta förstod icke trollet Gråskägg, och derföre blef han en igelkott. Det är också förargligt att söka en sak i flera tusen år, och sedan kommer en vallgosse och hittar den som ett lingon i skogen. Men så är det i verlden, att de små barnen kunna se Gud. Och fastän de icke begripa naturens hemlighet, så känna de den i sitt hjerta, och naturens hemlighet är ingenting annat, än att Gud är allt i oss alla."

Det är alltså 130 år sedan den här historien publicerades i Läsning för barn, och det märks naturligtvis. En del av oss har väl svårt att hänga med i det myckna talet om Gud. Men Gråskägg är så mycket lättare att förstå. Han är ju ingen annan än den moderne vetenskapsmannen, eller rättare 1800-talets positivistiske filosof och naturforskare. (Dagens naturvetare är naturligtvis lite häftigare, när de bökar sig in i atomen och DNA-spiralen - och därför så mycket farligare för världen och mänskligheten. Men principen: analys och reduktion, om det så för till helvetets portar, är densamma.)

Till de många böcker Gråskägg har läst hör tydligen Descartes' Om metoden: där har han lärt sig sönderdela allt det han söker utforska och förstå. Därför petar han sönder blommorna, slår sönder stenarna, skär sönder lärkan, går in i människans huvud och hjärta, benar sönder hela naturen. Han inser inte att han därmed förändrar, förvanskar, förstör just det han vill undersöka. Kvantmekaniken har funnit, att man inte kan studera kvantvärlden utan att påverka och förändra den, men det gäller också den analytiska reduktionismens sätt att handskas med vår egen makroskopiska värld. Att skära sönder en död lärka "för att se hvad det var som hon sjöng och om något af Gud skulle vara på hennes tunga" är så dumt, att t o m den mest förhärdade analytiker och reduktionist borde kunna förstå det. Vi andra gör det i varje fall: det är en sällsynt klar och åskådlig demonstration av analysens och reduktionens otillräcklighet som forskningsmetod.

Tydligast är det naturligtvis för de forskningsobjekt som är eller har varit levande: löven, maskarna, blommorna, lärkan, människan. Den hemlighet trollet söker där är just livets hemlighet, men hur skulle han kunna finna den genom den sönderdelning av objektet, som innebär att livet försvinner? I den mån det inte redan har försvunnit i "vissnade löf och förmultnade qvarlefvor". Och likväl är det just så forskningen har gått till väga. (Vilket inte hindrar att också analysen kan ha sina vinster, en av de senaste, största och farligaste är ju upptäckten av DNA-spiralen.)

Det som Gråskägg negerar och "trollar bort" genom själva sin metod är ju helheten och funktionssättet. Men han ser inte att han tar bort, förnekar, förstör något, därför att allt tycks ju finnas kvar, alla delarna, allt det som han kan se och ta på med händerna. Hade han levt hundra år senare, hade han kunnat plocka sönder en bilmotor och lagt delarna i gräset och konstaterat: där är hela motorn, ingenting saknas. Och ändå saknas allt det som gör en motor till vad den är: helheten, organisationen, funktionen. Men det kan man inte ta på med händerna, inte ens se.

Det är det misstaget som gör den logiska positivismen till ett så omöjligt tankesystem: den fordrar att allt skall kunna återföras på sinnesintryck. Allt det väsentliga i tillvaron, principerna efter vilka den fungerar, de olika "delarnas" sätt att arbeta tillsammans, är ständigt osynligt, utan att det därför är något mystiskt med det. Blott att det är fråga om att uppfatta helheten i stället för att sönderdela den (eller innan man sönderdelar den). Att vara öppen och mottaglig för verkan av helheten och att eventuellt försöka förstå hur den fungerar. I detta senare avseende har dagens helhetsorienterade vetenskap (Prigogine) kommit långt.

Det är här, i helheten, organisationen, funktionen David och Ester ser det som Gråskägg inte ser. De ser just hur allt "lefde och sjöng och sken och blomstrade" - och de ser det naturligtvis särskilt väl, därför att de är ute med djuren i skogen på den första vårdagen; sällan"lever" naturen så starkt som då. Gråskägg, däremot, ser bara de vissnade löven och de döda maskarna.

Barnen kallar detta för "Gud", och det är i överensstämmelse med den tidens språkbruk. Men det är inte nödvändigt att knyta detta betraktelsesätt till de gamla religionerna. Vad det är fråga om är att vara öppen för världens sätt att vara, inte som en ansamling "själlös" materia, en grushög, som den så kallade "moderna" men ack så gamla vetenskapen ständigt förvandlar den till, utan som en oändlig mängd av processer, funktioner, system - system som fungerar efter intrikata mönster som gör dem på en gång kraftfulla och nyskapande. Gråskäggs och den positivistiska vetenskapens sönderanalyserade värld av passiv materia är en barnsligt förenklad, en förfalskad version av den verkliga världens oändliga komplikation och effektivitet. Som bäst uppfattas (om också inte förstås) just av barn, inte av lärda analytiker, mätfetischister och matematiker.

Och denna värld som skapar och upprätthåller och nyskapar sig själv, förtjänar att kallas just gudomlig. Det är det som är naturens hemlighet.

(CANHELPs Medlemsinformation nr 1 (1996)