Vårterminen 1996 slutade den oförlikneliga Filosoficirkeln i Lund med en "dialog" mellan Georg Klein och mig, rubricerad "Medvetandets gränser och människan i det framtida kunskapssamhället". Vad gäller min roll var det en nödlösning: andra hade varit avtalade som dialogpartners men fått förhinder, och kort tid i förväg engagerade Arno Werner - Filosoficirkelns outtröttlige skapare och upprätthållare - en trotjänare i cirkeln som mig.

Förutsättningen var att jag skulle ställa frågor och Georg Klein skulle svara. Det är möjligt att det var tänkt att jag bara skulle fråga kort och enkelt på ett sätt som gav Klein tillfälle att briljera med egna tankar och åsikter. Men det blev aldrig utsagt, och något sådant fordrar god kännedom om dialogpartnern, vilket jag inte hade. Och en dialog bör ju, i motsats till en intervju, vara ett samtal mellan två jämställda parter. Därför försökte jag att i korta egna inlägg göra rättvisa åt kvällens tema för att sedan lämna ordet åt honom.

Först gällde det alltså "medvetandets gränser", och jag lade fram vittnesmål om att medvetandet bara är en liten del av vårt själsliv. "Mitt förnuft är bara 1/20-del av min vitalitet", heter det t ex i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Medvetandet är som en TV-skärm, men vad skärmen visar är bara en bråkdel av den information som når hjärnan, skriver biologen, psykologen och systemtänkaren Gregory Bateson. Och den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders refererar forskning som visar att denna bråkdel är 1 på 1 miljon.

Klein instämde i detta och radade upp ytterligare belägg. Som biolog var han helt klar över att medvetandet bara är en sista överbyggnad i evolutionens långa utveckling av organismen.

"Människan i det framtida kunskapssamhället" uppfattade jag som problemet: vilken vetenskap skall vi ha, skall vi satsa på för framtiden? Och jag menade att det här fanns något av en dialog inom Georg Klein själv. Och han bekräftade: jag hade satt fingret på ett dilemma. Vad jag minns av hans svar var framför allt att han pekade på DNA-spiralens genetiska skrift: den har inte skrivits av en människa att läsas av andra människor utan av evolutionen själv. Den är därför inte underkastad hermeneutikens dubbla subjektivitet, utan här finns en objektiv skrift, ett exempel på naturvetenskapens "säkra" forskningsobjekt, som gör denna vetenskap till en tillflyktsort för den forskare som söker just säkerhet och därmed ett slags trygghet. (Den klassiska) naturvetenskapen är framtidens vetenskap, liksom den är dagens, menade han.

Från diskussionen med åhörarna efter dialogen är att rapportera, att Klein gjorde det tydligt att ett mål för honom var att komma i det tillstånd av "flow", där arbetet till synes motståndslöst flöt fram och där nya upptäckter kunde göras. Men det viktigaste motivet för att sträva efter detta själstillstånd - vilket han sökte uppnå också under fritiden - var knappast framgångarna i arbetet utan i stället den psykiska effekt det hade på honom själv: han kände sig leva och verka med en stegrad intensitet och glömde den ångest, som annars plågade honom (varom mera nedan). "Flow" var för honom ett läkemedel, nära nog en drog.

Samtidigt deklarerade han, att han inte ansåg sig ha något ansvar för de upptäckter hans forskning kunde leda till. Han var bara vetenskapsmannen som "objektivt" sökte ny kunskap, och ansvaret för konsekvenserna av vad han kunde finna var politikernas. Hans var äran men inte ansvaret, kan man säga.

Lägger man samman dessa båda uttalanden finner man, att Klein lidelsefullt söker det tillstånd, som för honom tycks vara en höjdpunkt i livet, men att han frånsäger sig allt ansvar för vad han därunder kan åstadkomma. Den yttersta konsekvensen blir att han under sitt tillstånd av livsstegring kan göra upptäckter, som kan få de mest livsfientliga konsekvenser. Hans livsnjutning skulle i princip kunna bli livets undergång - utan att han själv menar sig ha något ansvar. En sådan etik är han förvisso inte ensam om bland dagens naturvetare.

Klein blev också tillfrågad om vad han ansåg om alla rapporter om "nära-döden-upplevelser". Han bara skakade på huvudet: alla idéer om någon sorts fortsättning efter döden var bara falska tröstegrunder inför den totala förintelse som väntar oss alla.

Efter mötet i Filosoficirkeln har jag läst mer i Kleins skrifter och funnit att här finns mer att säga, mycket mer. Klein framstår som en representant för den hårda linjen inom naturvetenskapen, och det är lärorikt att se hur man argumenterar på det hållet. Men han är ovanlig på så sätt att han också har en kärlek till dikt, musik och konst och visar medvetenhet om att den klassiska vetenskapen inte är problemfri. Än ovanligare är att han inte är någon 9-5-forskare, som hotas av leda inför sin verksamhet, utan tvärtom är så lidelsefullt engagerad att han bedriver den nära nog varje vaken stund. Vetenskapen är för honom en "trygg tunnel", som han flyr in i undan det inre livets plågor och vardagslivets (för honom) outhärdliga trivialitet.

Det är därför värt att gå vidare i penetrerandet av Georg Kleins förhållande till vetenskapen. Hans hållning kan fungera som något av en prövosten, en tankeställare i dagens brytningar kring vilken vetenskap vi skall ha. Dessutom ges här ett antal intressanta inblickar i hur det egentligen går till i vetenskapens värld. Därvid bör det dock förutskickas, att jag inte har läst allt Klein har skrivit; det är inte fråga om någon "monografi" över hans tankar för deras egen skull. Men jag har begrundat det mesta som står i följande fyra böcker: Ateisten och den heliga staden (A) (1987), Utvägen (U) (1992) 1993, Hack i häl på Minerva. Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein (H) (1993) 1994 samt Den sjunde djävulen (D) (1995) 1996.

Klein kan alltså för det första lära oss hur en företrädare för den "moderna" vetenskapen resonerar, den vetenskap som i själva verket är mer än 300 år gammal, skapad på 1600-talet av Francis Bacon och Galilei, Descartes och Newton. I Den sjunde djävulen, utgiven så sent som 1995, framförs som "en allmängiltig slutsats" följande: "Vetenskapen måste arbeta reduktionistiskt, dvs bryta upp problemen i deras elementära beståndsdelar och analysera dessa, annars är det ingen vetenskap" (D 270). Alltså analytisk reduktionism.

Det är en rättrogen efterföljare till Descartes som säger detta; Descartes kunde inte ha sagt det bättre själv. Och det är också lätt att förstå att en molekylärbiolog säger så: molekylärbiologin är ju per definition en reduktionistisk och analytisk vetenskap: växter, djur och människor reduceras till sina molekyler och DNA-spiraler, och dessa senare analyseras i sina gener. Men att observera är att Klein generaliserar omdömet till "en allmängiltig slutsats": det skall vara analys och reduktion "annars är det ingen vetenskap".

I Ateisten och den heliga staden (A 235 f) berättar Klein, att Per Ahlmark hade gjort en intervju med honom i TV och att de hade talat om " 'de stora livsfrågorna'". "Jag poängterade att jag var ateist. Gud är människans största önsketänkande. Vi är ensamma i ett kallt och likgiltigt universum. - Vad är det för mening med livet? [frågar Ahlmark.] Ingen alls. Varför skulle det finnas någon mening? Vad menas överhuvud med mening?

Men du är ju lycklig när du arbetar? Du arbetar som en besatt och är glad när du gör det. Hur kommer det sig [undrar Ahlmark.]?

Det är samma glädje som en hund känner när han springer." (Är inte denna glädje något stort, kan man invända, en viktig del av hundens livsglädje och därmed av dess "mening med livet". Själv känner jag samma glädje, när jag springer - dubbel glädje därför att jag springer tillsammans med min hund.)

Efteråt får Klein ett antal lyssnarbrev, vilkas innehåll han summerar så här: "Du säger att du är ateist. Men du arbetar och verkar som om du vore religiös. Därför är du religiös, antingen du vet det eller ej." Ett av breven kommer från en icke namngiven kollega, som är troende kristen: "Du är vetenskapsman. Du måste medge att man inte vetenskapligt kan föra i bevis att Gud inte existerar. Därför måste du i rimlighetens namn anse att du är agnostiker och inte ateist."

Det sista får Klein att fatta pennan: "Jag är ledsen om jag gör dig besviken. [...] Men du måste förstå mig rätt. Jag är inte agnostiker utan ateist. Min inställning grundar sig inte på vetenskap utan på tro, precis som du har din tro. Frånvaron av en skapare, icke-existensen av Gud är min barnatro, min vuxna tro, orubblig och helig."

Så har alltså också Klein en tro, och därtill en helig sådan.

Detta är ett intressant erkännande. Det visar att Kleins ställningstaganden ytterst inte grundar sig på vetenskap utan på tro. Som för alla oss andra. Allas vårt tänkande grundar sig ytterst på vad som brukar kallas metafysiska ställningstaganden (därför att ingen vet något bestämt om världens och livets uppkomst och yttersta villkor; jfr samma konstaterande av Gyllensten nedan s 12???).

Detta innebär å ena sidan att Klein inte kan åberopa sig på sin vetenskap, när han tar ställning i de yttersta frågorna, och å den andra att hans vetenskap inte kan avgöra sådana frågor. Vetenskapen kan inte "bevisa" om Gud finns eller ej, den kan inte svara på de "livsåskådningsfrågor", som var och en därför får ta ställning till själv. Men de övermodiga vetenskapsmännen glömmer ständigt detta, när de häcklar andra för att ägna sig åt "metafysik" - något alltså också de gör, när de tar ställning i dessa frågor. Också en "negativ", ateistisk sådan som Kleins.

Av Kleins svar i dialogen med mig framgick att hans ställningstagande grundar sig på hans erfarenheter som ungersk jude, erfarenheter av "världskrig, förföljelse, förintelse". Det är både förståeligt och legitimt. Dessa erfarenheter har gett honom en "misstro mot alla ideologier". Det är också förståeligt. Men han ser då inte att hans egen inställning också är en ideologi: hans "barnatro", hans "vuxna tro" är "orubblig och helig". "Jag förnekar, nästan desperat", reagerar han, när också hans judiska vänner i Jerusalem anför samma argument som i de svenska breven: " 'Du är religiös, fast du inte vet om det.' " (A 237)

Så är Klein en ateistisk fundamentalist. Men i motsats till de flesta av hans likasinnade vetenskapskolleger är han klar över att en sådan hållning inte kan grundas i vetenskapen utan bara i tron.

Det vill säga så är det på det här stället. Men i likhet med sina kolleger kan han inte upprätthålla den här insikten i de löpande resonemangen. Där är han lika säker och påstridig som de om den analytiska och reduktionistiska vetenskapen som den enda rätta och legitima, som den enda som ger säker kunskap om verkligheten. Där solidariserar han sig med Jacques Monods berömda tes om "slump och nödvändighet" som de enda faktorer som bestämmer världen och utvecklingen (A 187, H 184). Där lierar han sig med skeptikern Ingemar Hedenius frikostiga bruk av beteckningen "charlatan" för alla dem som inte bedriver en vetenskap sådan som dessa "rättänkande" anser att den bör vara (H 157 f, 198).

I detta tänkande reduceras alla livets yttringar till DNA-koden (A 178 f), och till sist reduceras också den av Klein annars lovsjungna kärleken. I "den sista analysen" framstår nämligen kärleken som den sista prövningen "inför artens domstol". "Här reduceras individen från en tänkande och kännande varelse med egna minnen, sorger och glädjeämnen och en i sitt eget tycke helt unik individualitet till en medvetslös, av inneboende kraft blint framdriven könscell, som söker sin partner för att tillsammans pröva om de kan passera nålsögat, kromosomparningsspelets diamanthårda censur" (A 218). Här framgår ovanligt tydligt den biologiska reduktionismens otillräcklighet för att inte säga meningslöshet, dess häpnadsväckande förfalskning av vår underbara värld. Vi är faktiskt något helt annat och mer än blinda könsceller, det är ju det som är finessen, själva kvintessensen i att vara människa.

Den bästa bilden av Klein som vetenskapsman - och som människa - får man, inte överraskande, i "brevsamtalet" med Lars Gyllensten: Hack i häl på Minerva (H). Till en början är de båda korrespondenterna ganska samspelta, naturligt nog eftersom båda är medicinare och/eller biologer och båda har ambitioner att skriva litterärt och/eller essäistiskt för en större publik. Gyllensten har försteget på det senare området, Klein på det förra.

Till en början bekänner sig också Gyllensten som ateist, men han gör det med viss tvekan:

Denna deklaration fångar Klein upp, när han i Jerusalem är på väg till ett samtal med en rabbin:

Men när Gyllensten riktar uppmärksamheten på jag-du-filosofen Martin Buber, erkänner Klein vissa svårigheter: "Du har verkligen väckt mitt intresse för Martin Buber som tidigare befann sig på 'den andra sidan' av 'religionens vägg', som jag vanligtvis drar mig för att passera" (83).

Detta leder till bekännelser från ömse håll. "Jag är uppvuxen i en helt sekulariserad familj och miljö", konstaterar Gyllensten, "har aldrig personligen utsatts för trycket och intoleransen i en rigid och mäktig kyrka." Gyllensten förhåller sig till "den andra sidan" som till antika myter, arketypiska gestalter och "främmande" filosofier. "De är myter, modeller, försök, provokativa utspel i syfte att vinna nya erfarenheter [...]". På liknande sätt med kristendomen: "Den är ett ofantligt utbyggt, mångsidigt artikulerat tanke- och känslosystem - som har engagerat 2000 års högsta intelligenser och skapande krafter, men också ännu flera bigotta stollar, tyranner, dumskallar och eskapister [...]" (86).

Kleins bakgrund, däremot, "är en annan", skriver han

Men han tillägger, kanske under trycket av motpartens vidsynthet: "Jag är medveten om att jag ventilerar mina fördomar och irrationella farhågor."

De båda kontrahenterna diskuterar också tillvägagångssättet inom vetenskapen och finner att praktiken inte stämmer överens med teorin. Man "rationaliserar det vetenskapliga arbetet", skriver Gyllensten, "så att det skall framstå som alltigenom välplanerat, medvetet och kritiskt genomfört från början till slut."

Men denna "idealiserade bild ligger fjärran från den mänskliga-alltför-mänskliga världen där ändå det vetenskapliga arbetet utförs av levande människor i samspel med andra levande människor [...] hemfallna åt misstag och illusioner, opportunistiska sneglanden, konkurrens och ömtålig fåfänga, felslagna förhoppningar, övermod, lycklig inspiration, missmod, dumma stunder, med mera sådant på gott och ont" (135 f).

Gyllensten tillåter sig också att i någon mån ifrågasätta vetenskapsteoretikern Poppers lära om verifikation och falsifikation. En bestående verifikation av ett vetenskapligt påstående är, som Popper konstaterat, visserligen "i princip omöjlig", men detta gäller inte, menar Gyllensten, "tautologiska [självbekräftande] teser i sådant som matematik och logik". Det är ett snillrikt tillägg. Samtidigt är å andra sidan frågan öppen om det, som Popper hävdar, finns entydiga falsifikationer. "Också grunden för en falsifikation kan ifrågasättas" (133 f). Vetenskapen är, kan man sammanfatta, inte ett så säkert, ja ofelbart kunskapssystem, som den gärna ger sig ut för att vara.

Klein är förtjust över realismen i bilden av vetenskapens praktik, men han kommenterar inte avstegen från Popper, och han anför, som tidigare, reservationer. Fastän "förmodligen även hårda naturvetenskapliga sanningar ofta är endast relativa och i hög grad betingade av tidsandan", så leder en sådan insikt "ibland till ett extremt relativistiskt, nästan nihilistiskt synsätt", som jämställer sådana "sanningar" med "subjektiva bedömningar inom irrationella, ofta religiösa världsbilder". Detta har gett "mycket bränsle åt irrationalismens [...] attacker mot vetenskapen" (142). (Om "irrationalism", jfr sidan 000 nedan.)

Och Klein sammanfattar problematiken, sådan han ser den, i en bild: "Navigeringen mellan vetenskapsmännens objektivitetshybris och irrationalismens tankeröra blir lätt en resa mellan Scylla och Charybdis" (143). Lite senare återkommer han till samma bild, nu med en annan bestämning av Scylla: "Det är uppenbart att vi nu måste vara beredda på att under en lång tid navigera mellan den vetenskapliga reduktionismens Scylla och den utbredda irrationalismens Charybdis" (159).

Pressad av Gyllensten medger Klein alltså för det första, att den religiösa sfären kan ha något värde, och för det andra att objektivitetskriteriet och reduktionismen kan vara problematiska. I förbigående noterar han också, att Benno Müller-Hill, vars avslöjande av den nazistiska vetenskapen i Tödliche Wissenschaft han mycket beundrar, "ständigt angriper vetenskapsmännens reduktionism" (158).

Men det faller honom aldrig in att mot vetenskapen - hans vetenskap - skulle kunna sättas något annat än "irrationalismen" -, nämligen ett tredje alternativ. Det faller honom aldrig in att tänka sig en annan vetenskap, en vetenskap som inte är hemfallen åt "objektivitetshybris" och reduktionism.

Om detta har Ilya Prigogine konstaterat, att då den klassiska vetenskapen var allenarådande (vilket den alltjämt är i Kleins ögon) fanns det bara två alternativ för den tänkande och sökande människan: "antingen att acceptera vetenskapen med vad som tycktes vara dess alienerande slutsatser eller att vända sig till en antivetenskaplig metafysik". Antingen "en vetenskap som reducerar människan till att vara en främling i en degraderad värld" eller "antivetenskapliga, irrationella protester". Antingen en "alienerande vetenskap" eller en "antivetenskaplig filosofi" (se närmast min Världen och vetandet sjunger på nytt 93).

Men i dag finns det, tack vare Prigogine, en tredje utväg (varom mera nedan) - en vetenskap grundad, inte på att sönderdela det man studerar och reducera det till något annat och mer elementärt, utan i stället på att förstå det just som det är, i dess autenticitet, dess helhet och sätt att fungera. Också detta fordrar naturligtvis att man går i detalj, men man håller hela tiden helheten för ögonen. Därmed gör man sig fri från "en av den moderna tidens märkligaste föreställningar: att man kan blotta verkligheten genom att skära sönder den" (Håkan Håkansson i recension av Torsten Weimarck, Akademi och anatomi i SDS 25 juli 1996).

I denna belysning framstår satsen att vetenskapen måste arbeta reduktionistiskt och analytiskt, annars är den ingen vetenskap, plötsligt för vad den är: vidskepelse. Ett löst påstående av generell innebörd framfört med absoluta anspråk men utan reell grund. Det enda som är nödvändigt är att vetenskapen arbetar empiriskt ansvarigt och logiskt kontrollerat - d v s att den ärligt och sanningsenligt undersöker verkligheten och kontrollerar att den går riktigt och logiskt till väga, när den drar sina slutsatser. Man kan också säga att vad vetenskapen kräver är kunskap och kompetens, kreativitet och kritik.

Så långt har de två korrespondenterna i huvudsak varit eniga, eller kanske snarare: det har varit fråga om en skillnad i grad snarare än i art. Det är kanske också så, att Klein i viss mån har anpassat sig efter Gyllensten.

Annorlunda blir det i senare delen av boken: där öppnar sig gradvis en klyfta mellan de två, som gör att det bränner till i texten. Omsvängningen kommer då en tredje part kommer in i bilden. Vid ett symposium i Göteborg har både Klein och Gyllensten varit närvarande, den senare dock utan den förres vetskap. Närvarande var också psykologen Gudmund Smith, som Gyllensten mötte morgonen därpå. "Enligt Smith", skriver Klein, "lär du ha uttryckt din förvåning över min besatthet av kreativitet som medel mot ångest och depression."

Om detta kommer en stor del av den fortsatta brevväxlingen att handla.

Men redan dessförinnan har Klein övertygande visat på den positiva sidan av denna besatthet och ångest och därmed gett en lärorik inblick i vetenskapens vardag. Han jämför med en upplevelse han haft som ung, då han under en högmässa i Budapest hade fått lov att sitta i orkestern. Han såg att de flesta musiker läste veckotidningar och deckare, medan prästen predikade, något han har förståelse för. Men de fortsätter också under det orkestern spelar och deras instrument har en längre paus.

"Men det är kanske en alltför statisk bild", tillägger han. "Många professionella personer är för det mesta uttråkade av vad de gör, särskilt när arbetet är repetitivt [...] Även de som engagerat sig med ett intensivt intresse kan glida in i ett tillstånd av ökande likgiltighet när de praktiska svårigheterna växer och frågorna blir alltmer triviala. [...] Då ökar ofta de 'sekundära symtomen' fåfänga, avund och ärelystnad även hos dem som inte har det 'primärt" " (H 221 f).

Det är en bild av vetenskapens värld, som är väl värd att betänka. Men Georg Klein är inte sådan, tvärtom. Han tackar vid ett tillfälle för en ny bok av Gyllensten: "den är lätt att bära, intressant att öppna och givande att läsa i även när man har bara några minuter på sig, står i kö någonstans eller vill läsa något snabbt men meningsfullt vid frukosten eller under rakningen" (H 185 f).

Klein kan leka som ett barn i de nya världar som hans essäistiska författarverksamhet öppnar för honom, men bara för att "så fort jag känner behov därav - ofta, snart - springa tillbaka till min 'trygga tunnel', alltså vetenskapen" (234).

Han säger sig hålla med Gyllensten "om att de flesta skapande människor är sunda och starka. Men många av dem har blivit sunda och starka genom sitt skapande, ofta efter att de framgångsrikt bekämpat någon fysiskt, psykologiskt eller sociologiskt betingad svaghet, alltså trots att, inte därför att [...]." Hans egen förmåga

Klein diskuterar också uppkomsten av sådan ångest:

Och han jämför med ett annat slag av ångest som Gyllensten talat om:

"Mina barn", skriver Klein, "har döpt en av mina ständigt återkommande ångestar till 'hipposyndromet'." Vid ett besök vid Victoriasjön hade Klein fått veta att flodhästar bara är farliga, om man går mellan dem och det vatten, som är ett livsvillkor för dem. "Min sjö, dit vägen alltid måste vara fri, är det koncentrerade arbetet." Om han hindras av någon av livets alla trivialiteter, kan han "omvandlas till ett nervvrak på några minuter. Upplever jag att vägen är fri, kan jag vara lycklig som ett barn. Folk har ibland svårt att tro att det är samma person" (258).

Dessa deklarationer eller erkännanden leder till att Gyllensten är färdig att sammanfatta:

Antagligen har vi kommit på någon fundamental skillnad mellan Dig och mig i våra personligheter eller karaktärer. - Jag känner mig mycket främmande för den ångest som Du beskriver [...]. Jag ser mig i detta perspektiv nästan som en robust bondpojke - nå, en robust bondpojke i något folklustspel (antagligen är inte verklighetens bondpojkar mer robusta än andra människor).

Lika främmande är han för tanken att vetenskaplig (eller konstnärlig) verksamhet skulle fungera som botemedel mot olika typer av ångest,

skulle så att säga ingå i ett terapeutiskt sammanhang. Är inte det centrala i arbetet något objektivt? [...] Fascinationen, hängivelsen, drivs av detta som är utanför en själv - större än en själv. Uppgifterna och engagemanget är mål i sig och inte medel för något annat - som jag ser det. Den objektiva lidelsen måste vara det som bär och inte biavsikterna eller bieffekterna.

Och Gyllensten demonstrerar med erfarenheterna från sitt konstnärliga arbete, med "den styrka och glädje som jag känner, när jag är riktigt inne i ett litterärt företag - då är allt annat ovidkommande. Jag vill inte kalla det 'flow'. Det är i stället detta att jag upptäcker saker och ting - världar öppnar sig, nya utsikter, nya friheter och rikedomar."

Från vetenskap och konstnärskap kommer Gyllensten än en gång in på religionen.

Därmed är de båda korrespondenterna eniga om att de är oeniga. "Jag finner de skarpa kontrasterna mellan våra resonemang fascinerande", skriver Klein till svar, och läsaren är benägen att hålla med. På nytt fördjupar sig Klein i psykologin: "Men i likhet med andra som vuxit upp i det av etniska motsättningar splittrade Donau-bäckenet hyser jag en viss, djupt rotad misstro mot motiven hos alla och framför allt hos mig själv."

Men han visar också på ännu fler svagheter i vetenskapssamhället. Tendensen hos psykiatriker att gå in "för en enda, 'alltförklarande' teori och [...] lojalitet mot Mästaren [...] är ett vetenskapssociologiskt fenomen, som vävts ihop med det akademiska systemet och fortfarande är klart urskiljbart [...]. Men verkligheten rättar sig inte efter våra akademiska system. Oftast är det inte fråga om antingen-eller utan om både-och, men inte tvåfaldigt utan hundra- och tusenfalt" (267 ff).

Det är en vetenskapskritik av stor räckvidd.

Och naturligtvis måste Klein besvara Gyllenstens tankar om religionen:

Och han bekänner sin "inneboende, djupt rotade aversion mot Gud. [...] jag hatar Gud eftersom han är så elak. Hans enda ursäkt är att han inte finns. Det är där jag vill ha honom, [...] i icke-varats definitiva nirvana, inte i evolutionens underbara och bittra livsprodukt" (269 f).

Så framträder Klein år 1993 som en själsfrände till den hundra år äldre farbror Eberhard i kapitlet "Amor vincit omnia" i Gösta Berlings saga, prototypen för 1800-talspositivisten. Det tycks aldrig ha fallit Klein in att man med Gud och religion kan mena något annat än en straffande, personlig Gud och dyrkan av honom. Och den intressanta förklaringen kommer när han i slutet av brevet svarar på Gyllenstens tanke att Kleins "grundångest"

I ett senare brev återkommer Klein till samma sak:

Det är lärorika ord, som kan ge förståelse också för andra judar, t ex Kafka.

Men de är lärorika också för att förstå Kleins förhållande till religionen. Religion tycks för honom alltid innebära ett förhållande till en personlig Gud, en fadersgestalt, som onekligen har stora likheter med människans överjag. Han är därmed främmande för Heidenstams ord i "Himladrottningens bild i Heda": "Den har tro för vilken mycket är heligt". Liksom för varje "naturalistisk teologi": tanken på Gud som världens funktionsprinciper. "God is the Mind of Nature" (se Anders Nordgren, Evolutionary Thinking, Uppsala 1994).

Men innan Klein har kommit så långt har han avgett den mest radikala deklarationen. "Det objektiva kan inte reduceras till något privat utan att upplösas", anför han från Gyllensten och svarar: "Finns det någon utommänsklig verklighet? Jag betvivlar det. Jag vill inte gå så långt som till tanken att postulera att hela världen kanske endast existerar som min subjektiva föreställning, men jag har lättare att acceptera det synsättet än föreställningen om en högre, utommänsklig verklighet" (275).

Varför "högre"? måste man fråga. Det var ju bara tal om en verklighet utanför den mänskliga subjektiviteten. Det verkar som om Klein omedelbart spårar in på den "verklighet", som han redan har avrättat: "Gud" och vad denne står för. Men uttalandet ligger också i linje med den genomgående psykologiseringen av verklighetsproblematiken hos Klein. Mycket riktigt blir Gyllensten också förbryllad:

Tendensen att reducera allt till psykologi och att förneka verkligheten utanför människan går väl samman. Men Klein ser inte att bådadera samtidigt negeras av vad han kallar sin "trygga tunnel", nämligen (natur)vetenskapen. Varför är vetenskapen på detta sätt trygg? Jo, därför att den sätter den ångestridne Klein i förbindelse med något utanför honom själv, något större än honom själv, nämligen (den objektiva) verkligheten.

Förhållandet framgick vackert i min dialog med Klein i Filosoficirkeln. När han skulle finna ett försvar mot min problematisering av den moderna vetenskapens ensidiga inriktning på analys och reduktion, pekade han, som redan nämnts, på det senaste triumfatoriska resultatet av en sådan verksamhet: DNA-spiralen, där artens hela genetiska arv finns inskrivet. Denna skrift var nämligen, framhöll han, skriven, inte av någon opålitlig människa, utan av evolutionen själv. Här hade han stött på den yttre, objektiva verklighet som gav trygghet inför de inre anfäktelserna. Därmed blev, förklarade han, naturvetenskapen "den fasta klippan" - nämligen för den som likt honom själv var toppriden av de "inre villkoren".

I brevet där Gyllensten förundrar sig över Kleins ifrågasättande av om det finns någon utommänsklig verklighet, gör han (Gyllensten) inledningsvis en klargörande distinktion. Vi resonerar kanske, skriver han, "om två skilda saker: dels om [...] 'det objektiva', det som 'är utanför en själv och större än en själv'", "dels om de personliga eller privata orsaker, som en gång ledde en in på ens verksamhet [...]" (277). Det förra kallas också "saken", "saken" som hör hemma inom den "värld där det man sysslar med utspelas - inte inom ens eget psyke eller i någon sektor av ens egen anamnes" (285, 304).

"Att översätta sådant [saken] till fenomen inom psykologiens fält är en reduktionism, ett förbital, som missar det väsentliga i vad det är fråga om [...]. Dessutom [...] är det ett tendensiöst utslag av reduktionism: det siktar till ett fackmannaidiotiskt eller fräckt utvidgande av psykologiens och psykologens revir" (282).

Gyllensten kan hålla med Laplace, filosofen som på Napoleons tid drev determinismen till vägs ände, att denne "inte behövde hypotesen om någon Gud" - men bara "om man med hypotes menar vetenskaplig grundtes - [...] inte om man menar metafysisk och meningsskapande konstruktion. Jag har alltså större förståelse för Voltaires reflektion: 'Om Gud inte funnes, vore man tvungen att uppfinna honom.' "

Vad gäller bevekelsegrunderna för valet av levnadsbana är vi däremot, menar han, "ute på ett gungfly, överlämnade åt godtycket." "Det finns så många 'förklaringar', och de har inte med 'saken' att göra".

I sitt svar formulerar Klein nog ganska klokt en skillnad mellan dem båda: "Man kan kanske säga att jag har större tolerans för psykologin än Du, medan Du har större tolerans för religionen än jag. Orsaken finns i så fall i våra skilda erfarenheter" (287). Än en gång kommer han tillbaka till "bräckligheten hos alla högre motiv - inklusive våra egna" och bryter staven över "alla Messiaskandidater - inte bara de falska utan även de äkta som förr eller senare alltid blir falska och som har varit vår arts plågoandar i alla tider" (299).

Men lika lite som tidigare inser han att han själv med sin absoluta vetenskapstro är en sådan Messiaskandidat, vars lära i dag inte bara hotar "vår art" utan också alla andra arter, ja hela biosfären.

Så framstår representanterna för den "moderna" vetenskapen som präster, som inte är mindre farliga än präster från andra religioner. Därför att de förbjuder öppenhet. Fenomen och iakttagelser som ligger utanför hittillsvarande vetenskapliga resultat ses inte som tänkbara eller möjliga, utan de förnekas - förnekas frenetiskt intill dess de blivit bevisade. Då blir de plötsligt heliga. Därmed upprätthåller man inför sig själv och andra fiktionen att vetenskapen är ett (i princip) fullständigt system av sanningar, en total världsförklaring. En öppen hållning till det okända är tydligen ovetenskaplig. På det sättet har vi i sekler varit toppridna av vetenskapens religion.

Det är Gyllensten som föreslår att man skall sätta punkt för korrespondensen, och han gör det när klyftan mellan de två brevskrivarna blivit som djupast, vilket väl inte är en tillfällighet. Och samtidigt uttalar han ett försvar för verksamhet som inte är reglerad och programmerad:

Som exempel anför Gyllensten Newton, Kepler och Mozart men också Barbara Mc Clintock och Strindberg. "Skapande diktare, konstnärer, forskare och tänkare är utbrytare - i den mån de verkligen är skapande" (312).

Gyllensten kan också anknyta till aktstycken där Klein utövat kritik av en annan forskares reduktionism. Var skall

Så kan också Klein visa besinning i fråga om det reduktionistiska påbud som han själv förkunnar.

I motsats till de flesta av sina kolleger är Klein, som vi sett, också en levande människa som har en tro - om också en ateistisk sådan. En människa som ingalunda bara lever av vetenskap utan också av litteratur, musik, konst. Och som därför inte kan nöja sig med den analyserande och reducerande vetenskap som han pläderar för. Som redan konstaterats finns det i själva verket en dialog också inom Klein själv. I Den sjunde djävulen citerar han - bara två sidor efter hans "allmängiltiga slutsats", att det skall vara analys och reduktion, "annars är det ingen vetenskap" - ett brev han fått från "en gammal vän och molekylärbiolog" - namnet anges aldrig - som gett honom "en allvarlig tankeställare"; ja det brevet är han inne på redan i sin föregående bok Utvägen (308 f). Vännen skriver:

"Menade han allvar", undrar Klein häpen. Men det gjorde han, för i ett senare brev till Klein säger han samma sak:

I detta senare brev använder kollegan orden "reducera" och "reduktionistisk" fyra gånger, vilket föranleder Klein att tala om "denna, förmodligen ganska avsiktligt repetitativa text". Och Klein fortsätter:

Också den här slutsatsen är han inne på redan i den tidigare boken: "[...] det totala samspelet [...] blir mer än summan av samtliga delar." Och här konstaterar han också, att även om "en fullständig beskrivning av hjärncellernas kemiska processer skulle bli möjlig, vilket det finns anledning att betvivla, kommer den inte att avskaffa all poesi och all psykologi som kommer att leva vidare på sina egna nivåer och efter sina egna lagar" (U 310).

Men boken Utvägen innehåller ännu starkare kritik av den traditionella analytiska vetenskapen eller rättare av det samhälle som skapats på basis av den och den teknik den framfött. Det är fråga om en dikt av den ungerske poeten György Faludi, som handlar om en flygresa från Toronto till New York. Det är kanske den mest förintande kritik jag läst av detta samhälle, och den föranleder Faludi att fråga: "[...] varför måste vi vända oss till vetenskapen för att få lugnande medel mot vetenskapens upptäckter?" och "[...] var finns den vetenskap som kan rädda oss från vetenskapen?" (290 f)

Ja, det är just den stora frågan. Men den vetenskapen finns, för all vetenskap är inte analytisk och reduktionistisk. Den kan också vara, inte syntetisk, för syntes betyder att sätta samman det som slagits sönder, utan holistisk, helhetsorienterad: den söker hålla samman det som hör samman, söker gripa de "komplexa sammanhang", som Klein med rätta talar om. Söker förstå hur de uppstår, fungerar och fortlever.

Det finns mycket att säga om en sådan vetenskap, så mycket att jag nära nog fyllt två hela böcker därmed: Mot en ny vetenskap (1986) och Världen och vetandet sjunger på nytt (1994). Här kan jag bara antyda två rötter: termodynamiken, d v s läran om värme, rörelse och energi, samt hermeneutiken, vetenskapen om tolkning. I båda fallen handlar det om fenomen som inte kan delas upp på smådelar: värme och (annan energi) respektive meningen med en "text". Hit hör också hydrodynamiken, läran om vattnets rörelser.

Men sin fulla utveckling har denna helhetsorienterade vetenskap nått i Ilya Prigogines forskning om "dissipativa strukturer" och Erich Jantschs stora panorama över självorganiserande system som den normala existensformen på Jorden. Men för allt detta och mycket mer därtill får jag hänvisa till min framställning i dessa båda böcker, framför allt den senare. Liksom numera också till Fritiof Capras stora, stringenta översikt över "den nya vetenskapen": The Web of Life från 1996.

Men hör då inte dessa båda till de "charlataner" som Klein (och Gyllensten) gärna talar om? Därom är att säga att Prigogine fick Nobelpriset i kemi 1977 just för sin teori om dissipativa strukturer samt att Jantschs monumentala verk The Self-Organizing Universe (1980) är en kongenial utläggning och utvidgning av Prigogines teori. Dissipativa strukturer och självorganiserande system är namn på samma "sak", nämligen de företeelser, det sätt att existera, den existensform som den traditionella vetenskapen aldrig har sett, därför att den omedelbart har upplöst den/det genom sin analys, förintat den/det genom sin reduktion. Borta med vinden har den blivit.

Den analysen och reduktionen har förvandlat människans värld till en grushög och till en materialbod för mänsklig verksamhet. Denna värld som är så full av underbara system, som skapar, organiserar, reglerar och överskrider sig själva i nyskapande akter, alltifrån virveln och ljuslågan, vädret och klimatet, solvärmens, vattnets och hela naturens kretslopp, till levande varelser, städer och samhällen och andliga skapelser av alla slag. De systemen finns överallt omkring människan och inuti människan, ner till det minsta systemet i hennes kropp: cellen. Och själv är hon alltså också ett sådant "icke-linjärt" och därför oberäkneligt dynamiskt system.

Så lever människan inte i en kall, fientlig värld av slump och nödvändighet, så som Jacques Monod förkunnade, som Albert Camus gestaltade i sin "Myten om Sisyfos" och som Klein bekänner sig till i sin mörksyn, utan hon kan känna sig hemma i sin värld. Överallt är hon omgiven av system, processer, strukturer som är besläktade med henne själv och som har frambragt just henne själv som den senaste produkten av sin oerhörda skaparkraft. Hon har inte av illvilliga gudar kastats in i en främmande värld, utan hon hör hemma där hon är och kan lugnt leva i denna förvissning.

Ett lugn som skulle kunna minska ångesten hos en man som Klein, vars ångest nu i stället blir förstärkt av hans tro på den "moderna" vetenskapens omänskliga värld av slump och nödvändighet. Som det nu är fungerar det så, att Klein i sin ångest klamrar sig fast vid de "säkra" resultat som kan nås genom ensidig analys och reduktion - och vid den glömska som flow-tillståndet kan ge honom.

Men denna vänliga värld av oberäkneligt skapande system finns i den "fria" naturen, inte i den artificiella, tekniska värld, som vi har byggt upp omkring oss på basis av den "moderna" vetenskapen, den värld där de flesta av oss tillbringar större delen av våra liv: städer, hus, bilar, maskiner, elektriska och elektroniska uppfinningar av alla slag o s v. Där finns inga dynamiska, självorganiserande system, utan allt är skapat och organiserat av människan själv, av hennes intellekt i kall beräkning. (För den "moderna" vetenskapen är det bara människan (fordomdags också Gud) som kan vara skapande, allt annat är bara passiv "materia", material, medel för detta skapande.) Det är därför vi tenderar att kalla den förra världen "levande" (utan att rätt kunna göra klart för oss varför), medan den senare kan upplevas som död och livsfientlig.

Så vi behöver inte välja mellan reduktionismens Scylla och irrationalismens Charybdis utan kan lugnt färdas däremellan i den farled, som upptäckts och utstakats av Prigogine och Jantsch. Utan att därför förneka värdet av analys och reduktion.

Och än mindre av hela det stora forskningsfält, som den traditionella, självtillräckliga vetenskapen avvisar genom att åsätta den en negativ beteckning: irrationalism. För förnuftet, ratio, är som vi vet, inte allt, och mycket ligger därutanför - t ex känslan - utan att därför vara hemfallet åt de generella fördömanden, som den fördomsfulla "moderna" vetenskapen älskar att avge. Den vetenskap som är den ordnings- och trygghetssökande människans önskedröm och som förvandlar en dynamisk, levande värld till ett prydligt mönster av geometri, matematik och logik.

I själva verket producerar objektivitetetens och säkerhetens vetenskap sin egen världsbild. För den som kräver att resultaten skall vara objektiva och verifierade och därför väljer den analytiska reduktionismens strategi, blir verkligheten nödvändigtvis ett fixt rutmönster, ett fast koordinatsystem, ytterst ett dött preparat. Detta vetenskapsideal fordrar helt enkelt denna världsbild, annars går ekvationen inte ihop. Den världsbild som gör anspråk på att vara "objektiv" är alltså från grunden subjektiv, den är en projektion av forskaren själv och hans ideal, hans behov. Den abstraherade, analyserade, filtrerade, denaturerade, domesticerade världen är den ordnings- och trygghetssökande forskarens egen spegelbild.

Och därmed är vi än en gång tillbaka vid Georg Klein. Hans ångest kan inte acceptera en osäker värld, som upplevs som otrygg, en kreativ värld kännetecknad av oberäkneligt skapande. Och ännu mindre kan ångesten acceptera en vetenskap, som bejakar en sådan värld, och rentav gör detta oberäkneliga till centrum i sin världsuppfattning och verksamhet. Inte heller en vetenskap, som tar med forskaren i ekvationen och därmed introducerar ett nytt moment av osäkerhet. Kleins ångest måste värja sig mot allt detta och söka den trygga tunneln - den "säkra" vetenskapen - där han - förlåt bildmötet - kan segla med fasta skot - det farligaste av allt.

Men samtidigt förhåller det sig ju så, att den etablerade, "moderna" vetenskapen från 1600-talet delar just denna inställning: det är bara "säkerställda fakta" som räknas. Klein kan ingå äktenskap med denna vetenskap, ett mycket lyckligt sådant, därför att det ju inte bara ger trygghet utan också ställning, prestige, pengar, berömmelse.

Hur många vetenskapsmän som levt i detta lyckliga äktenskap är svårt att säga, men det torde vara de flesta. Och själva skaparen av denna vetenskap levde i samma sorts äktenskap, ja, han instiftade det rentav själv. Newtons far dog tre månader innan han föddes, och hans mor gifte om sig, när han var tre år gammal och flyttade till sin nye man och lämnade sonen att leva med sin mormor. Resultatet blev ångest, fruktan, aggression; bland de "synder" han noterade under sin uppväxt var att vilja bränna inne sin mor och styvfar. Han levde i skräck för det okända, men kunskap som kunde matematiseras gjorde slut på hans oro, att världen lydde matematiska lagar var hans säkerhet. (Se närmast min Världen och vetandet sjunger på nytt, s 31 f.)

Newton är, som vi sett, inte ensam om att ha känt skräcken för det okända och att ha sökt den totala säkerheten. Men ingen annan har lyckats som han. Därmed har han etablerat, inte bara en typ av vetenskap utan också en typ av vetenskapsman, en som vi alla känner igen. Också i Georg Klein.

Och ändå vore det orätt att lämna Klein med detta. Den inre dialogen hos Klein och hans kärlek till litteratur, musik och konst visar att han är rikare, mer mångsidigt begåvad än hans "allmängiltiga slutsats" att vetenskapen måste arbeta reduktionistiskt och analytiskt låter förmoda. Han kännetecknas av en bredare mänsklighet. Man kunde vara frestad att säga, att han i sin absoluta slutsats talar mot bättre vetande. Men det bör naturligtvis heta: mot bättre undermedvetande.

(I november 1996 inbjöd jag Georg Klein att gå i svaromål mot ovanstående för en då planerad publicering. Han förklarade sig villig, men "det skulle ta några veckor". Sedan dess har emellertid två år gått, och han har inte hört av sig.)

Tanke och känsla 1999:1