Mer än för något annat har kanske antikens greker beundrats för att de genom sitt tänkande förvandlade en kaotisk värld till ett kosmos, en ordnad helhet. Den vilda, oberäkneliga natur, som tycktes människan övermäktig, blev fattbar. Människan är rationell, förnuftig, och världen är sådan att den låter sig förstås med förnuftet.

Man kan säga att hela den västerländska filosofin och vetenskapen gått ut på att fullfölja denna ansats. I dag torde de flesta i västvärlden leva i föreställningen att försöket lyckats:att vi förstår vår värld och behärskar den. Från kaos till kosmos.

Ett avgörande steg på denna väg togs av de stora nytänkarna på 1600-talet, som skapade vad som brukar kallas "den moderna vetenskapen": Francis Bacon och Galilei, Descartes och Newton (bakom dem skymtar ytterligare Kopernikus och Kepler). Mest beundrade av dessa har Newton blivit, "den nya Moses" som likt denne kom till människorna med "Lagen", nämligen lagen för det största och märkligaste i naturen: Jordens rörelse kring Solen.

Men störst betydelse har i själva verket Descartes (Cartesius), rationalismens filosof framför andra. För det första med den metod han föreskriver: formulera problemet, dela upp det i dess enklaste beståndsdelar, som låter sig fattas klart och distinkt, sätt samman det hela igen på ett logiskt sätt. Denna metod, som på en gång innebär en uppdelning, en analys av helheten och en reduktion till den enklaste nivån, förutsätter att helheten är lika med summan av sina delar. Efter Descartes har analys och reduktion blivit kriteriet på riktig vetenskap, ja på Vetenskap. "Vetenskapen måste arbeta reduktionistiskt, dvs bryta upp problemen i deras elementära beståndsdelar och analysera dessa, annars är det ingen vetenskap" - så har Georg Klein uttryckt saken. (Klein, Den sjunde djävulen, 1996, s 270)

Men matematik är också, för det andra, ett kriterium - Descartes var, liksom Newton, en stor matematiker. Och Galilei menade att det som inte kan mätas och reduceras till siffror, inte är verkligt.

Med dessa metoder kunde man, menar Descartes, nå den totala säkerheten. Den säkerhet som var dubbelt eftertraktad efter 30-åriga krigets lidande och fasor (liksom senare efter andra världskriget; den logiska empirismen spelade då samma roll som säkerhetsgarant; Toulmin, Cosmopolis. The Hidden Agenda of Modernity, 1990, sv. övers. Kosmopolis 1995). Men Descartes uppfann också en andra metod som ytterligare ökade säkerheten: den "analytiska geometrin". Om man skriver in en geometrisk figur i ett koordinatsystem, kan linjer, kurvor, plan och ytor omvandlas till matematiska formler. Verkligheten är fångad i matematik. Med detta var spelet i princip vunnet: kaos hade förvandlats till kosmos.

Det rätvinkliga, "kartesianska" koordinatsystemet kan ses som en sinnebild för den moderna vetenskapen från 1600-talet. Allt har sin givna plats i världens stora koordinatsystem, där det kan studeras och behärskas. Det är en rationell värld, därför att den har skapats av rationaliteten. En analyserad, reducerad, fragmentariserad värld, där slumpen och kausaliteten härskar oinskränkt. En värld där människan är alienerad, därför att det inte finns någon plats för hennes spontaneitet och kreativitet, känsla och vilja. Det nyskapande geniet Newton platsade inte i sin egen världsbild.

Detta är också Platons idévärld på nytt sätt, inte som någon tänkt värld över eller bortom den vanliga utan i stället som alltings botten: en bas av smådelar som tänks vara lika oföränderliga och eviga som Platons idéer (blott att det yttersta ledet har en besvärande tendens att förskjutas allt längre bort: atomer, atomdelar, kvarkar, supersträngar...). Den yttersta, eller kanske snarare innersta beståndsdelen tänks vara nyckeln till världens gåta, den fasta och oföränderliga grund på vilken världen är byggd. Den trygghetssökande människans önskedröm.

Detta tänkande i analys, reduktion och matematik har lett till mänsklighetens största framgång genom tiderna. Det är därigenom vi har lärt att behärska naturen och förmått bygga upp hela denna ofantliga värld av artefakter, som vi lever större delen av våra liv i: hus, industrier och städer fulla av teknikaliteter, bilar och flygplan, radio, TV och datorer. Föga under att detta tänkande betraktas som självklart, som sakrosankt, som omöjligt att ifrågasätta.

Och naturligtvis har det varit fruktansvärt effektivt. Men det har sina begränsningar, vilket vi alla vet i miljöförstörelsens och den ekologiska krisens dagar. Men det är inte den begränsningen, som det i första hand gäller här, utan i stället misstaget att uppfatta de fragment, de matematiserade storheter, som blir resultatet, som den verkliga världen. Den värld som blivit basen för den västerländska kulturen under 300 år.

De stora nytänkarna kan väl ibland hålla i minnet förutsättningarna för sina operationer, världen som den såg ut innan de började arbeta med den, men epigonerna, som kommer efter, går till dukat bord och kan inte se skillnaden på tankeprodukter och verklighet. För dem, för oss, blir världen sådan nytänkarna har valt att se den. Analys och reduktion ger oss förståelse och makt, men de ger inte en rättvisande bild av världen. Världen är inte sådan den framstår i analysen och reduktionen. Av den enkla anledningen att den ju har analyserats och reducerats.

Den moderna vetenskapens resultat får alltså inte förväxlas med verkligheten. Vilket naturligtvis är precis vad som ständigt har skett. Därtill kommer att denna vetenskap, i linje med analysen, reduktionen och matematiken, arbetar med och fordrar fasta, entydigt definierade begrepp. Dessa begrepp har visserligen någon gång någonstans hämtats från verkligheten, men de har renodlats, finslipats och fixerats och samtidigt getts en status av verklighet, som de inte förtjänar. Resultatet blir att den sönderbrutna, denaturerade naturen insnörs i en tvångströja av abstrakta begrepp.

Och av dessa sönderbrutna och fixerade delar, detta "material", bygger man alltså sedan en alternativ, artificiell värld som blir människans främsta livsmiljö. Och den blir naturligtvis i sin tur en bekräftelse på den moderna vetenskapens världsbild. Ett magnifikt cirkelbevis. Denna värld ter sig för den kortsynte som säkerställd, en underbar enklav. Men den har framgått ur en värld som inte är säkerställd, och den kommer i sinom tid att återgå dit.

Den moderna vetenskapen uppfattar sin egen verksamhet som sakrosankt, byggd på säkerställda resultat. Alldeles oberoende av om världen är sådan att den låter sig säkerställas. Det är en vetenskap för vetenskapens egen skull.

Om detta har hermeneutikens (tolkningslärans) främste, Hans Georg Gadamer, sagt det förlösande ordet. Nämligen i titeln på sitt magnum opus: Wahrheit und Methode (Sanning och metod). Titeln är ironisk: sanningen kan aldrig nås genom någon på förhand utarbetad och fastställd metod. Följandet av en sådan metod gör i stället forskaren blind för sådana sidor av verkligheten som ligger utanför metodens räckvidd.

Så är denna vetenskap rationell mer än empirisk. Förnuftet och dess krav på ordning och reda är viktigare än den värld som man söker kunskap om. Även om fakta hämtas från denna värld.

Men att nå säkra resultat är bara ena sidan av saken. Den andra är att behärska världen, att härska över den. Man tror gärna att vetenskapen enbart syftar till att förstå, men då skulle man ha gått till väga på annat sätt. I stället fullföljer vetenskapen det program som med skrämmande konsekvens drogs upp av den äldste av den moderna vetenskapens fäder: Francis Bacon.

Känt är hur Bacon parallelliserade behandlingen av naturen med behandlingen av häxor. Han framställer naturen som en kvinna som ska torteras genom mekaniska uppfinningar på samma sätt som "häxorna" torterades. Man skall rannsaka naturen och förhöra den. Naturen måste "bindas till tjänst" och göras till "slavinna", åläggas "tvång" och "danas" av de mekaniska konsterna. Naturen skall åtlyda människans befallningar och arbeta under hennes myndighet. På det sättet skall människan återvinna det herravälde över naturen, som gick förlorat när Adam och Eva fördrevs ur paradiset. (Carolyn Merchant, Naturens död, (1980) 1994, s 189-194) Målet är att domesticera världen, de-naturera naturen.

Som en förlängning av 1600-talstänkandet kan man se dagens biologi, som efter upptäckten av den genetiska koden koncentrerat sina ansträngningar till denna enda faktor. Det är analys igen för hela slanten, och liksom när det gäller analysen av atomen har det gett människan makt - alldeles för mycket makt för en så korttänkt varelse. Man har lärt sig livets alfabet men inte dess syntax.

Men om världen är sådan att den inte låter sig säkerställas? Och inte göras till slavinna. Jag skall pröva en översikt över hur världen då kan se ut och vilken sorts vetenskap och kultur det kan föranleda.

En tankeställare fick den vetenskap, som uppfattade sig själv som sakrosankt och nära nog fullbordad, när vid 1800-talets utgång radiums sönderfall upptäcktes. Här fanns en process i naturen som inte lät sig förutsägas och säkerställas annat än rent statistiskt. Den enskilda atomkärnan sönderfaller spontant, oberäkneligt, opåverkbart.

En tankeställare innebär att man skall tänka. Vad är det som sker vid radiums sönderfall? Jo, atomkärnan utsänder strålning, och strålning innebär "överföring av energi utan medverkan av något medium" (NE). Det är alltså energin som förorsakar den oroande oregelbundenheten. Som gör att vägen från kaos till kosmos leder tillbaka till något som liknar kaos. Världen är inte så enkel och lätthanterlig, som de stora nytänkarna på 1600-talet trodde.

Den moderna vetenskapen är naturligtvis inte främmande för energin, tvärtom den handlar i stor utsträckning om den. Men energi-begreppet har kommit in förhållandevis sent, genom termodynamiken på 1800-talet. Dessförinnan hade denna vetenskap en mer statisk världsuppfattning, som kan sägas ha sin sinnebild inte bara i Descartes' rätvinkliga koordinatsystem utan också i Newtons solsystem.

Solsystemet är visserligen, i motsats till koordinatsystemet, ett rörligt system, men det är samtidigt, enligt Newton, oföränderligt: planeterna rör sig ständigt i samma banor runt solen. Det är med detta system som med klockan i gåtan: det går och går men kommer aldrig till dörren. Solsystemet har ingen historia och ingen framtid, och vad Newtons formler beträffar kan det lika väl gå baklänges.

Den beundrade rationaliteten från 1600-talet förstod sig bara på koordinatsystem och statiska system. Dynamiska, icke-linjära system, sådana som vi strax skall möta, kunde den inte se och än mindre hantera.

Jag tror att den moderna vetenskapen från 1600-talet inte tillräckligt har besinnat att världen är ett oupphörligt samspel av materia och energi. Liksom att detta samspel ter sig olika beroende på i vilket tillstånd materien befinner sig: fast form, flytande eller gas. Därtill kommer det ännu mer lättrörliga och flyktiga tillståndet strålning. Världen är inte bara ett bestånd av materia, som man kan systematisera på olika sätt: grundämnenas periodiska system, Linnés sexualsystem o s v. Eller med våld böka sig in i för att upptäcka dess minsta beståndsdelar och därmed förstå dess uppbyggnad.

Nej, världen är ständigt en blandning, ett spel av materia och energi, och det blir oro i lägret, när energin kommer till. Mer ju mer lättflyktig materien är: vätskor och gaser kan lättare formas på oväntade sätt av energin än fasta ämnen. Därtill kommer strålning. Men strålning är av flera slag. Radium utsänder alfa-, beta- och gammastrålar. De två första "bärs" av materiella partiklar, medan gammastrålarna är ren energi (kortvågig elektromagnetisk strålning). Lättflyktigheten i den stråle som bärs av elektroner har var och en erfarit som tappat ett större eller mindre stycke text på datorn.

Från elektronstrålen kan tanken gå vidare till - just tanken. Här tycks rörligheten och flyktigheten ha blivit ännu större; i varje fall är den inte mindre. Det är väl därför människotanken är så ägnad att skapa nytt. Det tycks finnas en glidande skala av rörlighet och flyktighet från ämnen i fast form över vätskor och gaser till strålning och tankar. Det "fasta tillståndets fysik" har en rätt begränsad räckvidd.

Om man besinnar vad energin kan ställa till med, när den verkar på materien, får man en annan vetenskap än den som ovillkorligen fordrar "säkerställda" resultat och uppnår sådana genom analys och reduktion av naturens mångfald och komplikation. Den som på naturvetenskapens område kanske bäst har insett detta är Nobelpristagaren i kemi 1977 Ilya Prigogine. Det utsägs redan av hans nyckelbegrepp: "dissipativa strukturer". (Prigogines "struktur" avser en processtruktur, d v s strukturen hos en process, ett flöde; det är alltså ett dynamiskt begrepp, inte ett statiskt.)

Det latinska "dis-sipare" betyder kasta isär, förskingra, och det som förskingras är just energin. Det vill säga den energi som möjliggör undret att den tunga, tröga materien, genom en plötslig energistöt, "kommer loss", sätts i rörelse, "biter sig i svansen" i en återkoppling som resulterar i ett dynamiskt, icke-linjärt system långt från jämvikt, ett system som i själva verket utgör en helt annan existensform än den som Descartes' och Newtons vetenskap sysslade med. Om denna existensform har jag skrivit en halv bok, som jag tillåter mig att hänvisa till: Världen och vetandet sjunger på nytt, 1994, avdelning II.

Systemet kan fortsätta att existera så länge det "genomströmmas" av energi och så länge de yttre och inre villkoren inte ändras alltför radikalt. Men det kan också anpassa sig till måttligt nya villkor genom att omforma sig själv i enlighet med dessa. Vilket allt innebär att systemet organiserar sig själv, reglerar sig själv, producerar sig själv och överskrider sig själv.

Allt detta låter kanske ovanligt och underligt, men det är snarast fråga om en existensform så vanlig, att den bör kallas normal. Så uppkommer och fortlever virvlar i luft och vatten, ljuslågan, väder- och klimatsystemen, de stora kretsloppen i naturen, de ekologiska systemen, livet och alla former av liv, samhällen av alla slag, liksom andliga skapelser och tillägnelser. I enlighet med vad som tidigare sagts sker sådant naturligtvis bäst i rörliga och flyktiga former av materia, men i Jordens historia har det som nu är fast berg också varit flytande eller på andra sätt lättrörligt.

En annan aspekt av detta är att den gamla invanda föreställningen, att människan (jämte Gud) är den enda som styr och ställer i världen, den enda aktören eller agenten, måste uppges. Redan ett sådant av människan konstruerat, tekniskt återkopplings-system som det termostatreglerade elektriska värmeelementet har orsakat svårigheter för en äldre generation. Att ett sådant element kan slå av och på sig själv, har varit svårt att förstå och acceptera.

Än mer avancerade är naturens egna dynamiska återkopplingssystem, som ser ut att ha både minne, något slags medvetande, vilja att upprätthålla sig själva och förmåga att överskrida sig själva i en skapande akt. Aktivt skapande är inte förbehållet människan och inte heller Gud, som fram till 1600-talet var den dominerande aktören. Det från samma sekel upprätthållna förbudet mot ett teleologiskt, målrelaterat tänkande inom naturvetenskapen kan här inte längre upprätthållas. Även i detta avseende är det fråga om en annan sorts vetenskap. Världen strävar och anstränger sig, som vi. Vi söker alla göra det bästa möjliga av oss själva.

Ett sådant resonemang för naturligtvis med sig frågor och konsekvenser. Hur skall man förstå en sådan styrning, ett sådant "minne", en sådan strävan hos själv-organiserande system? Hur skall dessa tänkas existera, var ha sitt "säte"? Det materialistiska tänkande från 1600-talet, som vi växt upp med, gör att sådana frågor tycks omöjliga att besvara eller tvinga till metafysiska spekulationer.

Men var existerar naturlagarna, principerna för all världens processer och system, tankar, information, kommunikation, kunnande, erfarenhet, känsla, vilja, jaget? Alla tycks ha en relation till något materiellt, och ändå existera på annat sätt, inte olikt strålning "utan medverkan av något medium". Vi måste med E F Schumacher och hans läromästare i äldre tiders filosofi acceptera att det finns olika "existensnivåer" och att invisibilia, inre eller osynliga företeelser, existerar och är lika viktiga eller viktigare än det som är yttre och synligt (Vägledning för vilseförda (1977) 1986, kap 6-9, särskilt s 151 ff. Jfr Anthony Wilden, Kommunikationens strategi, där det skiljs mellan en nivå av materia och energi och en annan av information och kommunikation).

Egenskaper som de nämnda hos självorganiserande system "nedanför" människan är därför inte märkvärdigare än de är hos människan. Men vad gäller sätet för dessa invisibilia kan man skilja mellan neuralt minne, strävande, kunskap etc och metaboliskt. "Kroppen", som svarar för den ämnesomsättning (metabolism), som möjliggör alla dissipativa strukturers existens, har också sitt minne, sin erfarenhet, sin visdom.

Att leva innebär alltid att inhämta kunskap av något slag, om också bara bakteriens eller växtens livsnödvändiga kunskap om sin miljö. Ett sådant primitivt "medvetande" har alla självorganiserande system, inte bara de som vi brukar kalla levande.

Men medvetandet finns inte i någon liten fettknuta, dold någonstans "längst inne". Därom kan man läsa i Erich Jantschs oförlikneliga storverk The Self-Organizing Universe från 1980: "I ett dynamiskt synsätt finner den gamla striden [...] om 'the mind' är immanent eller transcendent ett helt nytt svar: 'mind' är immanent, inte i en solid rumslig struktur, utan i de processer i vilka systemet organiserar och förnyar sig själv och utvecklas. En [oföränderlig] jämviktsstruktur har ingen 'mind'" (162).

På det sättet är funktionsprinciper, naturlagar, information, kunnande och erfarenhet en aspekt av fungerande system, en annan sida än den som vi kan se och ta på. Och på samma sätt förhåller det sig med motsvarande för vår egen del: "själen" är en aspekt av vår person, en annan aspekt än kroppen.

Vi glömmer gärna detta, vi som har uppfostrats att gå den medvetna rationalitetens väg, att kasta dess spetsiga spjut in i världens mjuka massa. Men världen har existerat genom metaboliska funktioner långt innan rationalitetens vanskliga innovation kom i bruk. Och det har gått förträffligt.

Den som störs av begreppen "existensnivå" och "invisibilia" hos Schumacher har anledning att begrunda en reflexion Newton skrev ner i ett brev några år efter det han publicerat sin epokgörande Principia: "Att gravitationen skulle vara naturlig, inneboende och essentiell för materien, så att en kropp kan verka på en annan på avstånd genom ett vakuum, utan förmedling av något annat [...] är för mig en så stor absurditet, att jag inte tror att någon människa med kompetens att tänka i filosofiska ämnen någonsin kan falla däri."

Därmed hade Newton privat gett de kritiker rätt, som hävdade att han inte hade förklarat gravitationen, bara konstaterat dess effekter, och att den i hans system därför är en ockult egenskap. I Principia hade han förklarat han att han inte "diktade några hypoteser", därför att de inte hade någon plats i experimentell filosofi; där accepterades endast det mätbara. Därmed hade han undandragit sig ansvaret för den "absurditet", vars lagar han funnit. (Morris Berman, The Reenchantment of the World, 1988, s 31 f)

Nationalencyklopedin uppger sig ha funnit lösningen på Newtons problem: "Newton var inte helt tillfreds med sin teori, eftersom den förutsatte växelverkan på avstånd. Denna svårighet övervanns först då man införde begreppet gravitationsfält" (artikeln "gravitation"). Men detta är ju bara att ersätta ett problematiskt begrepp med ett annat. Alltjämt återstår mysteriet med verkan på avstånd genom vakuum. Ett problem som också vidlåder strålning, "överföring av energi utan medverkan av något medium".

Lösningen ligger i att erkänna att det finns olika existensnivåer, även sådana som är osynliga. Först så kan vi finna utrymme i vår värld för så mycket som vi vet ändå finns där. Såsom styrprinciper, information och kommunikation för all världens processer och system från virveln i vattnet till dig och mig.

En annan gren av denna nya form av vetenskap inom naturvetenskapens ram är ekologin. Ekologin sysslar just med de stora kretsloppen i naturen och är intensivt medveten om att världen inte fungerar atomistiskt och linjärt utan i icke-linjära, oberäkneliga system. Och att naturen strävar efter att upprätthålla balans i dessa system. Ekologin är därför teleologisk och värderande (såvida den inte anpassat sig efter den gamla vetenskapen).

Ekologin är alltså ett stort genmäle till denna vetenskap: den fokuserar naturens helheter och system i stället för att bryta sönder dem och upplösa dem. Förhoppningen är att mänskligheten skall lära sig tänka i dessa banor, innan det är för sent.

En vidareföring av den rent naturvetenskapliga ekologin är humanekologin och miljöhistorien. De bildar en brygga över till humaniora och visar att detta nya tänkande, denna form av vetenskap är generell, gäller både naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap.

Bacons och Galileis, Descartes' och Newtons vetenskap har dominerat det västerländska tänkandet under 350 år, men det har likväl inte varit allenarådande. Som en underström löper en annan tankeform, som i medveten motsats till den moderna vetenskapen fokuserar helheterna i världen, söker förstå "organismerna" och deras sätt att fungera. Det samlande namnet är Goethe, som i hela sitt livsverk ådagalägger att det här rör sig om ett tänkande och en forskning som är lika relevant för naturvetenskap som för humaniora. (Goethe såg lika seriöst på sin verksamhet som naturforskare som på sitt skapande som diktare, och han hoppades att han skulle bli ihågkommen mer som vetenskapsman än som diktare.)

Organismtanken står i centrum för Goethes tänkande över naturen, och ett karakteristiskt verk är "Die Metamorphose der Pflanzen" (i själva verket två arbeten, både en vetenskaplig skrift och en dikt; något avvikande titlar). Här söker Goethe se hur växtens formförändringar under växandet är betingade av växtens "bildningsdrift", av naturens metod medan den skapar. Denna bildningsdrift är ett teleologiskt begrepp: växten strävar efter att bilda sig efter sin arts morfologi, dess formlära, anpassad - givetvis - efter växtplatsens yttre villkor. Alltså ett medvetet brott mot den moderna vetenskapens förbud mot teleologiskt tänkande - och en lättnad för den som känt att målinriktad strävan är något viktigt i världen och inte kan vara inskränkt till människan (om hon nu, behaviourismen till trots, tillerkänns en sådan).

Med Goethe kan man riktigt känna vilken skiljaktig kultur det är fråga om. En "mjukare" värld och världsbild. En mer kvinnlig kultur, om man så vill.

Ansatsen hos Goethe fann en fortsättning, dels i romantiken, speciellt den tyska, dels också i Weimarrepublikens Tyskland, utmärkt av en anti-mekanistisk åskådning, en "hunger efter helhet". Därmed är vi framme vid två tankeformer under 1900-talet, som gör rättvisa åt världens rörlighet och icke-linearitet: systemteori och cybernetik. Deras historia har nyligen tecknats av Fritiof Capra i The Web of Life. A New Synthesis of Mind and Matter (1996)

Man blir klar över att dynamiska system, där komponenterna samverkar inbördes genom återkoppling, är integrerade helheter med egenskaper som ingen av delarna har. Helheten är mer än summan av delarna. Descartes analytiska metod innebar alltså en ödesdiger förenkling och förfalskning av verkligheten. Världen är ett nätverk av relationer, och "objekten" blir mer eller mindre tillfälliga avgränsningar.

Biologen Ludwig von Bertalanffy såg att systemiska begrepp och principer lät sig användas på de mest skilda forskningsområden och ville därför grunda en allmän systemteori, en generell helhetens vetenskap.

Bertalanffy insåg också att levande organismer var öppna system, som i en fortlöpande process måste matas med materia och energi från omvärlden för att kunna bli vid liv, och han präglade begreppet "flytande jämvikt" för ett sådant tillstånd. Systemtänkandet blev också processtänkande; här är vi inte långt från Prigogines dissipativa strukturer.

Cybernetiken framgick ur försök att under andra världskriget konstruera målsökande raketer av en grupp matematiker, hjärnforskare och ingenjörer; biologen och antropologen Gregory Bateson anslöt sig senare. "Cybernetik" betyder styrmanskonst, och ordet skall tas bokstavligt. Styrmannen vid rodret håller fartyget på rak kurs genom att varje gång det avviker ur kursen motverka detta genom att styra åt motsatt håll. Den ovane gör för stora utslag och hamnar i en sicksack-rörelse, men den vane har lärt sig att kompensera på rätt sätt. Det vill säga han har lärt sig att bli en omedveten del av ett feed back-system, där information om avvikelserna matas tillbaka till styrfunktionen, som varje gång motverkar just så mycket som erfordras. Ständiga återkopplingsslingor är vad som fordras. Detta är vad som menas med icke-linearitet.

Detta är inte något märkligt undantag i tillvaron utan tvärtom det normala i den värld av stora och små system som vi lever i. Den tvivlande kan betänka att det går till på precis samma sätt inte bara när det gäller att cykla utan också när det är fråga om att gå och att stå. För att inte tala om alla de livsviktiga systemen i vår egen kropp från andningen och blodomloppet, matsmältningen och immunsystemet ner till den enskilda cellen, som bär upp det hela.

Om man söker tänka sig in i att vi själva "rationellt" skulle styra dessa system genom medveten beräkning, inser man att detta snabbt skulle leda till döden. Rationaliteten fungerar bara "rakt fram" och kan inte hanskas med återkopplingsslingor, allra minst mängder av sådana. Förnuftet är helt enkelt för kort i rocken för så komplicerade operationer. Kroppssystemen fungerar just därför att de förlöper omedvetet, som självreglerande och självproducerande system.

Systemteorin och cybernetiken är dock inte de första tankeformer som har sökt göra rättvisa åt det "icke-linjära" i världen. Begreppet dialektik eller dialektiskt tänkande har en lång och växlingsrik historia och knappast någon entydig innebörd, men en innebörd är i varje fall att tänka i fortlöpande växelverkan. Detta är ett stort ord, därför att det innebär en oändlig serie av växelverkan mellan A och B (och eventuellt B och C etc). A verkar på B, som förändras och i sin tur verkar tillbaka på A, som i sin tur förändras o s v. Ingen kan veta hur det slutar. Ett slags dialog och i princip detsamma som återkoppling men utdraget till en oändlig serie.

Dialektiken har kommit i vanrykte genom att den annekterades av kommunismen och stelnade till död ortodoxi, "den dialektiska materialismen". En av förutsättningarna för detta var de "dialektiska lagar", som Engels ansåg sig finna i naturen, ett fatalt misstag som förvandlade en produktiv tankeform till redskap för diktaturens maktutövning.

Materiens flyktighet och humaniora

Därmed är tiden inne att återknyta till det tidigare resonemanget om samspel mellan energi och materia och materiens större eller mindre rörlighet. Materiens förmåga att bilda självfungerande system tilltog med ökande tillgång på energi och större flyktighet. Störst blev flyktigheten i strålning, som visserligen försiggick oberoende av medium men som kunde ske via materiella partiklar, t ex elektroner.

Alla som arbetar med dator har förstahandskännedom om en sådan existensform. Och har erfarit att den är märkligt lämpad för att via skriften återge våra tankar och följa deras ständiga växlingar. Elektronstrålens följsamhet visar, att vi här har att göra med något som står nära tankens sätt att vara. Tankens snabbhet, rörlighet och föränderlighet svarar mot elektronstrålens och tvärtom.

Här finns, tycks det, en ofta sökt förbindelse mellan det fysiska och det andliga, naturvetenskap och humaniora. Tanken framstår som slutstationen på en gradvis förlöpande stegring av rörlighet och flyktighet, från materia i fast form över flytande form och gasform till strålning och tänkande. Precis som strålningen utgår tanken från något materiellt - hjärnan - men precis som den utbreder den sig utan medverkan av något medium. Det tycks vara fråga om samma existensform, eller i varje fall samma existensnivå.

Med detta resonemang kan man fälla in humaniora som sista ledet i den andra sortens vetenskap, som vi har följt. Men å andra sidan är en sådan utvidgning en självklarhet. En världsbild och vetenskap som de skisserade är ju de naturliga för det vetenskapsområde, som sysslar med människan, den mest lättrörliga och oförutsägbara materiella företeelsen i världen.

Humanioras vanliga situation i den moderna vetenskapens historia har annars varit att den har måst skämmas: den har haft svårt att nå upp till den objektivitet och lagbundenhet, de säkerställda resultat, som fordrats. Den har därför ofta nog skyggat för sitt egentliga ämne och flytt in i "faktiska" omständigheter kring det. Särskilt påfallande har det varit i vetenskaperna om litteratur, konst, musik etc. I stället för att handskas med konstverket självt gick man till utanverken: författarens biografi, idéhistorien, "påverkan" från andra verk etc. Och ändå blev det fråga om dubbel bokföring, för allt vilade ändå på en uppfattning om det som föranledde forskningen: konstverket självt.

Men nu behöver humaniora inte längre skämmas. Humaniora har all rätt i världen att bejaka egenarten i sitt forskningsområde, människan och hennes skapelser. Just därför att detta område inte är så egenartat: som människan, så världen. Och tvärtom.

Jag skall ge ett exempel genom att peka på den kanske mest humanistiska vetenskapen: hermeneutiken, läran om tolkning och människan som en tolkande varelse.

Tolkning är ett fullständigt paradexempel på dialektisk verksamhet, på återkoppling, feed back. När man läser en text, tar man till sig del efter del: bokstäver, ord, satser, meningar, stycken, sidor, kapitel o s v. Men hela tiden med siktet inställt på att förstå vad det är fråga om, meningen med det hela. När man når fram till sådan förståelse, sprider sig klarhet över allt man läst, bitarna faller på plats i ett helhetsmönster.

Men man läser vidare, och plötsligt står en ny förståelse för en, mer eller mindre avvikande från den första. Än en gång inträffar återkopplingens under: den nya bilden matas in på det man redan läst och bitarna faller på plats i ett nytt mönster. Som i ett kaleidoskop eller som när man har gjort en större ändring på datorn. Hela tiden försiggår en sådan spiralrörelse mellan del och helhet, helhet och del. Och något slutligt eller uttömmande eller säkerställt resultat blir det aldrig fråga om. Den hermeneutiska spiralen kan alltid drivas ett varv längre (och nya fakta kan komma till). Någon "absolut sanning" nås aldrig, däremot tolkningar som är adekvata för det som tolkas och giltiga för vad som är känt.

Detta innebär att konstvetenskapernas forskningsobjekt skapas i forskningsprocessen själv och aldrig blir "säkerställt" - en skandal för den tongivande vetenskapen. Samtidigt innebär det att här finns en förklaring till skapandets mysterium - så långt det låter sig förklaras. För förståelsen av textens helhet innebär ett skapande. Skapandet har formen av ett plötsligt överskridande, en "stöt", som förvandlar en anhopning delar till en organiserad helhet. Och det gäller naturens skapande likaväl som människans.

Och naturvetenskapen tolkar också, fast den glömt bort det inför den oförnekliga adekvansen och giltigheten i många av dess resultat. Men en ny tolkning är alltid tänkbar, vilket vetenskapshistorien ger många exempel på (Einstein korrigerar Newton, och Prigogine korrigerar dem alla tre).

Man kan skriva om de former av vetenskap, som här har diskuterats, på två olika sätt. Antingen såsom här har gjorts: som två "idealtyper" som bryter sig mot varann både i fråga om världsbild, sätt att tänka och vetenskapsuppfattning. Eller som olika former av en och samma verksamhet, som skiljer sig till graden snarare än till arten och mellan vilka samförstånd råder. Allt förhåller sig på bästa sätt i vetenskapen.

Jag har föredragit det första, dels därför att skillnaderna då blir tydligare, dels därför att vetenskapens historia snarare kännetecknas av motsättningar och förstockelse än av vänligt samförstånd. Det var den revolutionerande upptäckten i Thomas Kuhns De vetenskapliga revolutionernas struktur. Niels Bohr uttryckte det på lite annat sätt: "Vetenskapen går framåt - från begravning till begravning." (Citerat efter Beverly Rubik, Life at the Edge of Science, 1996, s 34) Också min egen erfarenhet som forskare och tänkare säger att den bilden är den mest rättvisande - även om exempel på motsatsen kan anföras.

De två formerna av vetenskap skulle kunna kallas Den analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt respektive Helhets-, process- och systemtänkandets vetenskap för förståelse och insikt. Vad skall man då tro om dem i framtiden? Den förra har visat sig oerhört effektiv för att behärska naturen. Den kommer naturligtvis att fortfara som instrument för detta - så länge vi vill ha dess produkter och är villiga att betala för dem (ekonomiskt och ekologiskt).

Denna vetenskap har gett oss fascinerande (men säkert inte heltäckande) bilder av de astronomiska och subatomära världarna men en falsk och förenklad bild av den intermediära makroskopiska värld, där vi själva rör oss. Förhoppningsvis kommer människor att förstå detta och ta avstånd från denna döda, fragmenterade värld, som blott är en rationell konstruktion.

Den andra vetenskapen är inte lika effektiv i fråga om att behärska och utnyttja naturen, men den är så mycket bättre på att ge en rimlig bild av den värld vi lever i - en värld som, visar det sig, är långt mer lik oss själva, än vi trott. Den existerar på samma sätt som vi: som självorganiserande system. Vi är inte, som den moderna vetenskapen inbillat oss, utkastade i en kall, fientlig värld helt främmande för oss själva. Denna värld är i stället en av denna vetenskaps konstprodukter - på sätt och vis den märkligaste men för visso inte den mest beundransvärda (vem skulle f ö ha kastat oss dit?).

Nej, i stället är vi själva en skapelse av denna självorganiserande och självöverskridande värld, den tills vidare sista, och vi har all anledning att känna oss hemma där. "Vi skall förstå naturen så att det inte är absurt att påstå att den har frambragt oss", konstaterar Prigogine.

Javisst, och vi kan då lugnt lägga åt sidan mörksyner som Jacques Monods berömda utsago: "människan vet äntligen att hon är ensam i Universums likgiltiga oändlighet, varur hon framstigit genom en slump". Och Camus' tolkning av "Myten om Sisyfos", där människan Sisyfos i en kall och främmande klippvärld kämpar en kamp, som är meningslös i allt utom i själva det trots, varmed Sisyfos fullgör sin absurda uppgift. En bild, tänks det, av den moderna människan.

Världen och vi har all anledning att vara vänner. Vi finns i världen liksom världen finns i oss. Och vi delar dess frihet: att kunna skapa det oväntade. Men bara inom den ram, som naturlagarna sätter. Absolut frihet finns bara i tankens värld.

(Tvärsnitt 2/1998; Tidskrift för kulturstudier 3/1997 (1998)