Vad skulle ni tycka om att höra 49 föredrag på tyska och engelska på 6 dagar och ändå missa 15 andra, därför att de dubblerade några av de första? Och samtidigt meditera kl 7-8 och 19-20 var dag. Och delta i 14 paneldebatter och i diskussionsmöten mellan föreläsare och publik flera gånger om dagen. För att inte tala om gudstjänster och allehanda kulturarrangemang, inklusive filmer om österländsk religion och mystik.

Så gick det i alla fall till på "världskonferensen" Geist und Natur/Mind and Nature i pingstveckan 1988 - fast ingen av människa född hade möjlighet att delta i allt. Det var sannerligen hänryckningens tid. Och hänryckningen framkallades av de lysande talarna, de skickliga meditationsledarna - men också av den entusiastiska, tusenhövdade publiken själv (en svensk grupp, organiserad av Nytänkarna i Stockholm, var den största efter de många tyskarna; däremot fanns det ingen skandinav på talar listan).

Och det var verkligen fråga om en världskonferens, en total satsning från Niedersachsen och dess ministerpresident Ernst Albrecht. Här fanns deltagare från världens alla hörn, representerande religioner från väst och öst: kristendom, buddhism, hinduism, islam, taoism. Men spännvidden var nästan ännu större ifråga om de företrädda professionerna. Man började med fysik och kemi: C F von Weizäcker, Ilya Prigogine, Manfred Eigen. Och fortsatte med biokemi, medicin, hjärnfysiologi, psykologi: sir John Eccles, Francisco Varela, Ronald Laing. Över konst och humaniora: David Epstein, Frederick Turner, gick man sedan vidare till historia och samhällsvetenskap: Martin Jay, Carolyn Merchant, Hazel Henderson. Och slutade med teologi, religion, mystik: talrika tyska teologer, T´ai Chi-mästaren Al Huang, laman Sögyal Rinpoche, islamiten Hossein Nasr, kardinal Franz König (den sistnämnde tyvärr en plattitydernas mästare).

Men samtidigt fanns programmet igenom inströdda filosofer, författare och frilansar: Hans Jonas, Susan Griffin, Raimon Panikkar, Peter Russell, Roger Garaudy, sir Karl Popper. För att inte tala om skaparen av och chefen för CNN Robert E Turner från Atlanta, Georgia.

Ja, det var på flera sätt "hela världen" som möttes i Hannover. Och ändå skulle det inte ha blivit så hugnesamt, en sådan manna för själen, om man inte hade mötts just över problematiken "Ande och natur". För den vette, visade det sig, åt många håll. Den gäller naturligtvis människan och hennes omvärld och därmed naturvetenskapens förutsättningar: förhållandet mellan forskarsubjektet och forskningsobjektet. Men också naturvetenskapens följder: kärnvapen, miljöförstörelsen, utplundringen av Jorden. Och därmed människans ansvar för naturen och ytterst för den planet hon bebor.

Men temat avser också själ och kropp och därmed hela den dualism vi tagit i arv från Descartes och levt med i 350 år. Ytterst beror problematiken på att människan tycks vara en utanförstående iakttagare men samtidigt också genom sin kropp, sina intressen och sitt liv är en del av den värld hon iakttar. Det är något fel på dualismen, något som tyder på att den är ett inadekvat sätt att tänka.

Allra tydligast blir kanske problemets art och komplikation, om det formuleras som medvetande kontra värld. För vad innehåller väl vårt medvetande, om vi söker se in i det, om inte just världen (inklusive oss själva), världen sådan den förmedlas dit genom våra sinnen. Och vad är väl den värld vi känner och rör oss i, om inte just världen, sådan den framstår i vårt medvetande - någon annan känner vi ju inte.

Kunde man då urskilja några gemensamma linjer i vad som sades? "Filosofi och naturvetenskap rör sig i dag åter mot varann", menade Ernst Albrecht, "filosofen på tronen" i Hannover, i sitt öppningstal, och om detta märkliga faktum vittnade hela konferensen. En liknande, integrerande rörelse uppvisade också kristendom och buddhism, en rörelse som förkroppsligades av den 90-årige tyske jesuitpatern Hugo Lassalle, tillika zen-mästare och med adress Tokyo. Men hela konferensen präglades av frisinne, perspektivrikedom och god vilja, som gjorde den till en sällsynt uppbygglig upplevelse. (Utanför kongresshallen stod det däremot flygbladsutdelare som förkunnade att ingen kristen borde delta i konferensen.)

Nästa genomgående var den kritiska distanseringen från den mekanistiska västerländska världsuppfattningen, det stora och tunga arv från 1600-talets naturvetenskap som - därom var alla överens - alltjämt dominerar i västvärlden (dator- och genromantiken!) Redan första dagen fastslog direktören för Max-Planck-institutet för teoretisk fysik Hans-Peter Dürr, att det mekanistiska och statistiska betraktelsesättet i dag är fullständigt otillräckligt. Det har visserligen starkt stöd av vårt språk, uppbyggt som det är på föreställningar om oföränderliga begrepp, men det är bara ett grovmaskigt nät, som fångar in vissa fyrkantiga delar av verkligheten.

Ytterst gäller det den gamla frågan om subjekt och objekt. Men den frågan är fel ställd, därför att subjektet självt är en del av världen, människan en del av naturen. Subjekt-objekt-dualismen förutsätter att subjektet kan reducera sig till enbart åskådare och "ande", men subjektet är alltid tillika deltagare och kropp. (Dessutom är själva begreppet subjekt definierat genom dess relation till ett objekt.) Också här blir vi lurade av vårt språk, som i syntaxen skiljer så absolut mellan subjekt och objekt.

Det fanns dock en klyfta mellan majoriteten på konferensen och en äldre generation, företrädd av bl a sir John Eccles, Manfred Eigen, kardinal Franz König och sir Karl Popper. . De senare visade ingen medvetenhet om begränsningarna i det äldre naturvetenskapliga tänkandet och blev också (Eccles och Popper) utbuade.

Vad skall vi då göra, hur skall vi tänka i stället? Det talades åtskilligt om holism och monism i stället för dualism. Längst gick de tre österlänningarna Panikkar, Al Huang och zen-buddhisten och meditationsledaren Shimanno-Roshi (med adress New York). Jag kan ännu höra Shimanno-Roshi avbryta vår meditation med de emfatiskt uttalade orden: "Den här konferensen kallas ‘Ande och natur’. Det är det som är fel. Den borde ha hetat ‘Ande är natur’. För anden är natur och naturen är ande. Det är det som är skillnaden mellan är och och. ‘Är’ är himlen, men ‘och’ är helvetet."

Och ändå är det inte bara fråga om identitet. På något plan är det ju samtidigt olika "parter" som deltar i den process, det spel som världen och tillvaron utgör - även om de förvisso ytterst är relaterade och integrerade i helheten. Den klarögda Hazel Henderson var heller inte belåten med den allmänna vändningen mot monism - hon föredrog det mer rörliga Yin Yang (inget "och" här heller!) - den kinesiska "dansen" mellan motsatser.

Men det finns på västerländskt håll ett liknande, mer utvecklat tankemönster, som ingen på konferensen talade för: dialektik. Tystnaden berodde kanske på att marxismen föreföll nära nog portförbjuden. (Martin Jay, som skrivit en förträfflig bok om västmarxismen, var där, men talade om något helt annat.) Å andra sidan har marxismen, i varje fall i kommunistiska länder, förvandlat också dialektiken till ett låst, förstenat tänkande, där allt tänks försiggå enligt fixa, på förhand kända "lagar". Men ett öppet dialektiskt tänkande, som bejakar ett fritt växelspel mellan olika riktningar och ser dem som delar av en helhet - en helhet som samtidigt är en process med oförutsägbara överskridanden och nyskapelser - skulle kunna vara ett fungerande alternativ till vad kärnfysikern Raja Ramanna med ett välfunnet ord kallade vetenskapligt bigotteri. (Jfr Joachim Israel, Språkets dialektik och dialektikens språk, Sthlm 1980).

Särskilt klargörande var det att se det västerländska tänkandet (inklusive Marx) speglas från indiskt håll. "Mätandets vetenskap har ingen generell tillämpning, därför att verkligheten (inklusive vårt eget medvetande) ytterst är omätbar", förklarade Raja Ramanna. Vetenskapen sysslar inte med unika händelser, konstaterade Panikkar, men det är det unika som är verkligt. "Mitt föredrag är unikt och därför ovetenskapligt!"

Höjdpunkten på konferensen var tisdagsförmiddagen. Då framträdde först forskaren och författaren Susan Griffin från Berkeley. Hon talade om det dualistiska system som upprätthålls av vår civilisation och där naturen, kroppen, konsten och det kvinnliga står på ena sidan; anden kulturen, vetenskapen och det manliga på den andra.

En framträdande representant för denna senare sida var Francis Bacon med sina dubbla roller: dels som en fäderna för 1600-talets nya vetenskap, dels som förhörsledare i häxprocesser. Han talade om naturen och kvinnan-häxan med samma språk: de skulle båda torteras att ge ifrån sig sina hemligheter.

Bacon förespråkade särskilt den objektivitet, som ansetts vara ett kriterium på vetenskap. Men Susan Griffin visade hur detta kriterium döljer ett härskarideal: den utanförstående maktmänniskan som kontrollerar sin omgivning - naturen och kvinnan. Objektiviteten är alltså inte objektiv.

I det sociala dualistiska systemet hör kvinnan samman inte bara med naturen utan också med (den mänskliga) kroppen. Och något hoppingivande är, menade Griffin, att "kroppsmedvetandet" inte ljuger. Som exempel gavs Himmler, som mådde illa, när han bevittnade hur hans underlydande dödade försvarslösa judar och ryssar (man kan också tänka på Dostojevskijs Raskolnikov, som oförhappandes svimmar på polisstationen). Men det vanliga medvetandet ljuger alltså friskt och behöver då en syndabock att projicera lögnen på. När Hitler levde på dekis i Wien, köpte han begagnade kläder av judar och gick klädd i kaftan. Juden i kaftan blev honom sedan särskilt förhatlig.

Efter Susan Griffin dök det upp en överraskande man i talarstolen: Robert E Turner, Atlanta, Georgia. Han förklarade genast att han varken var professor eller författare utan affärsman; dessutom talade han gratis. Han hade köpt en TV-station i Atlanta och ville göra ett TV-program för hela världen om kapprustningen och befolkningsväxten - tydligtvis det CNN som knappast har uppfattats som idealistiskt på detta sätt.

På konferensen talade han emellertid om detta på sin bredaste sydstatsadialekt. Olika arter och släkten har dött ut under historiens gång, och nu ser det ut som om det var människans tur att lämna den här planeten. Mänskligheten är som Titanic: den skall partout slå rekord och negligerar därför alla varningar, men färdas mot sin undergång. Efter Titanics förlisning försågs alla fartyg med tillräckligt antal livbåtar: människan har alltid lärt sig av sina olyckor - när de har hänt. Men denna enda gång måste vi ta varning innan olyckan skett. För det finns inget efter. Med dagens utplundring är vår planet död om 30 år.

Kapprustningen är vår tids gissel. Inte bara för det fruktansvärda perspektivet av ett kärnvapenkrig utan också därför att vi ständigt riskerar olyckor med de enorma lagren av kärnvapen. Turner sades sig sitta inne med informationer om att bara rena turen hade förhindrat katastrofer. Men kapprustningen är förödande också därför att materiella och intellektuella resurser binds till denna rustning. Alla måste vi därför sätta största möjliga press på USA och Sovjetunionen.

I dag är det vi som är gudarna, menade Turner, därför att vi kan förstöra Jorden; kanske kan vi i en framtid skapa liv. Därför måste vi handla med besinning och ansvar. Vi har inte längre råd att som tyskarna under judeförföljelserna titta åt annat håll.

Efter dessa två bejublade anföranden tyckte man synd om den siste talaren, indiern Raimon Panikkar, nu bosatt i Barcelona men tidigare i Indien och Kalifornien . Han skulle tala om "Mythos och Logos - mytologiska och rationella världsbilder". Och han gjorde det överraskande nog på tyska, en utmärkt tyska. Och med öppet, leende, intelligent ansikte.

Hans stora tanke var att rationaliteten inte är någon universell ståndpunkt. Att rationaliteten, förståelsen genom språket, intellektet, vetenskapen, skulle vara jämbördig med varat, med alltet, är det västerländska tänkandets stora misstag, dess hybris. Verkligheten kan inte reduceras till det rationellt förståeliga.

I stället måste Logos, d v s vetenskapen, kompletteras med den andra vägen att närma sig den outgrundliga verkligheten: myten. Myten kan inte återföras på Logos, tillåter ingen hermeneutik, ingen rationell uttolkning. Då blir den förstörd, liksom mörkret förstörs av ljuset frånen lampa. I stället är villkoret för tillgång till myten tron, tilliten, övertygelsen. Upphör man att tro på myten, upphäver den sig själv.

Särskilt klart blir detta, om det tillämpas på Västerlandet. Västs huvudmyt är historien, menade Panikkar. Men jag undrar det. Mig tycks det, som om västs huvudmyt vore just rationaliteten. För det är den vi tror på, övertygade om att den är den enda saliggörande vägen till världsförståelse. Bara vi arbetar tillräckligt länge och tillräckligt intelligent. Men redan Kafka visste att vi aldrig kan nå fullständig insyn i världsordningen, i "Lagen". Läs den parabel i slutet av Processen, som brukar kallas "Inför lagen" (Vor dem Gesetz), så får ni se. Rationaliteten som världsförklaring är vår myt, självklar för oss som tror, men i själva verket bara en myt bland andra.

Också Panikkar höll sig med en parabel. Den handlade om den förälskade unge mannen, som varje dag under tre år skriver kärleksbrev till flickan - bara för att till sist få ett svarsbrev, som talar om att hon skall gifta sig med brevbäraren. Det är parabeln för Västerlandet, menade Panikkar. Om vi nämligen ser brevbäraren som Vetenskapen. Under tre hundra år har vi bara umgåtts med brevbäraren och förälskat oss i honom, men kärleksbreven han kommer med bryr vi oss inte om. Kärleksbreven från naturen, världen, alltet, varat. Vi har gift oss med vetenskapen och har ögon bara för dess artificiella instrument och mätningar. Men målet för det hela, det har vi tappat bort.

När Panikkar slutat, bröt jublet löst - ovationer som aldrig ville ta slut.

Det var inte någon tillfällighet att tisdagsförmiddagen blev konferensens höjdpunkt. För det var indierna, kvinnorna och amerikanerna som var de mest framgångsrika talarna, gav den största behållningen. Här mötte något nytt, något vidgande och upplyftande. En förening av kunskap och visdom, talekonst och personlighet.

Men det var inte bara fråga om vetenskap och tänkande utan också om vetenskapens följder, följderna av 300 års dualistisk, atomistisk, mekanistisk, positivistisk vetenskap. Vad gör vi med världen sådan den ser ut i dag, hur förhindrar vi den hotande undergången?

Detta problem var det som hetast engagerade hela konferensen, både talarna och lyssnarna. Carolyn Merchant talade för en etik som varken var egocentrisk eller homocentrisk utan ekocentrisk (ekologisk) - som hade hela kosmos väl för ögonen. Hazel Henderson talade på liknande sätt för "en livsbevarande ekonomi". Och "liknande sätt" betyder då: klokt, genomtänkt, kunnigt, kritiskt, konstruktivt. Någon flummighet förekom inte på konferensen - inte från talarstolen.

Och ändå är det så svårt att finna en lösning. Peter Russel jämförde med den som röker 60 cigaretter om dagen och som väl vet vad det för med sig men ändå inte kan sluta. Vad är det för fel på oss? Vi lider av ett inre Manhattanprojekt, menade han, en motsvarighet till det projekt som skapade atombomben. För att utforska vad det är för fel på oss och finna en lösning sjösattes på konferensen en ny organisation, kallad "Hannoverprojektet".

En lösning av mer kortfattat slag formulerade Ronald Laing: "Vi måste lära oss älska varann eller dö!" Mer utförlig var, som nämnts, Robert E Turner.

Hans namne, författaren och humanprofessorn Frederick Turner, tänkte sig att Hannoverkonferensen kunde bli en "inflection point", ett knä på en utveckling mot en ny tid. Det är kanske tveksamt, men själv tycker jag mig ha deltagit i något historiskt. I varje fall har jag aldrig tidigare eller senare varit med om en liknande upplevelse av vad en samling människor kan åstadkomma i fråga om klokhet och visdom, glädje och uppbyggelse.

(Ett urval anföranden från konferensen i Hannover finns publicerade på tyska i Hans-Peter Dürr & Walter Ch. Zimmerli (utgivare), Geist und Natur, Scherz förlag, Bern etc. 1989.)

(Ovanstående är en syntes av presentationer av konferensen i Hannover i SDS 17 juni, GP 27 juni, SvD 9 september, Sökaren nr 8 och Tvärsnitt nr 3, allt 1988)