Det här är min tredje bok i ett forskningsprojekt som inte tycks ha någon ände och som tidigare har avsatt: Mot en ny vetenskap (1986) och Världen och vetandet sjunger på nytt (1994). Strömmen av vetenskapliga skrifter med nya tankar om nya världar löper alltjämt lika strid och lockar lika mycket till presentation och diskussion. .

Det har föresvävat mig att jag denna gång borde arbeta fram något nytt och sammanhållet. Antingen en löpande presentation av hela fältet, en stor systematik med huvudlinjer och underavdelningar – en uppgift som nog överstiger min förmåga och säkert inte bara min. Och som snart nog skulle bli inaktuell genom forskningens egen snabba utveckling. Eller en övergripande framställning av vissa centrala problem, t ex förhållandet människa–natur, kropp–själ, materia–medvetande. Jag skulle kanske nå större klarhet själv men skulle inte komma fram till någon lösning godtagbar för alla. Och det skulle bli tyngre, svårare läsning.

Det skulle också skymma mångsidigheten, bredden, spelrummet, livligheten, entusiasmen i den fortgående debatt som jag vill rikta uppmärksamheten på och själv ta del i. Allt detta kan inte sättas på formel, inte sammanfattas i någon abstrakt systematik. Och klarheten kommer medan man söker, läser, tar del i debatten. Jag tror därför det är bättre att avlyssna kören av röster som fyller vår tid och som har så mycket nytt och spännande att förmäla, att det bara kan jämföras med det stora paradigmskiftet på 1600-talet.

Jag har denna gång stannat inför att det inte är nödvändigt och inte rättvisande att bara tala i termer av gammalt och nytt. Det "gamla" kommer säkert att hänga med även i fortsättningen, om också förhoppningsvis som ett av flera alternativ, och det "nya" har föregångare långt tillbaka. Det är bättre att tala om två sorters vetenskap, förslagsvis kallade Den analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt respektive Helhets-, process- och systemtänkandets vetenskap för förståelse och insikt. Det önskvärda är ett växelbruk mellan dessa båda alternativ.

Dessa två former av vetenskap förutsätter, utgår från eller fordrar att världen är beskaffad på olika sätt. I ena fallet – det som vi har vants vid att kalla Vetenskap – att världen är sådan, att säkra, "verifierade" resultat kan uppnås. Och så tycks ju också vara fallet inom den analytiska och reduktionistiska vetenskap, som vanligen anser sig ha ensamrätt på beteckningen "vetenskap". Naturlagar i matematisk form är den stora triumfen. På så sätt har naturen alltmer domesticerats, blivit någon sorts husdjur, som vi kan förfara med hur som helst – vilket också har gjorts. Samtidigt som en känsla har växt sig allt starkare att detta djur kanske inte alltid låter sig tyglas till vår fromma, trygghet och säkerhet.

För under de sista hundra åren, sedan radiums sönderfall upptäcktes 1898, har en annan sorts vetenskap långsamt och under stort motstånd börjat växa fram, en som inte förutsätter att världen är alltigenom ordnad och regerlig, enligt den gamla grekiska tanken på världsalltet som kosmos, utan som i stället har upptäckt att världen kan bjuda på överraskningar som inte kan förutses. Att den i viss mån är motsatsen till kosmos, alltså kaos. Eller rättare gränsar till kaos, balanserar i gränslandet till kaos. Ju närmare kaos desto mer optimal existens. Långt från en oföränderlig, statisk, betryggande jämvikt.

Detta senare gäller alltså naturvetenskapen, men det stämmer väl överens med erfarenheter från humaniora i vid mening. Dialektiskt tänkande (att tänka i fortlöpande växelverkan), holistiskt tänkande, hermeneutik (tolkandets och skapandets mysterium), systemteori, cybernetik, ekologi, Prigogines teori om dissipativa strukturer. Ja, där är vi tillbaka i naturvetenskap igen, och det är betecknande, därför att detta nya tänkande, denna andra sorts vetenskap ständigt överskrider denna gräns. Så går det när man tänker i helhet, process, återkoppling (feed back), icke-linjära system. Världen och vi fungerar inte rätlinjigt: orsak-verkan, orsak-verkan, utan icke-linjärt, i återkopplingsslingor, i dialog och spiral.

Eva Moberg konstaterade i en radiodebatt sommaren 1998, som också jag deltog i, att den som ger sig i diskussion med naturvetare brukar sågas av med att hon eller han är okunnig på det område, där vederbörande är specialist. Så är det naturligtvis, men det fick mig att tänka. Hur mycket har denna naturvetare tänkt över sin vetenskaps förutsättningar, villkor och konsekvenser för samhället och världen? Säkert inte mycket, därför att sådana frågor per definition ligger utanför denna vetenskaps område: de kan ju varken verifieras eller falsifieras (vidare om detta i Världen och vetandet sjunger på nytt, s 171 ff). Att syssla med sådant är "ovetenskapligt" .

Sådana människor är alltså amatörer på detta område, frestas man säga. Men det är fel. "Amatör" (av "amo" = "älska") betyder den som älskar det han eller hon håller på med, och de älskar ingalunda sådana frågor. Tvärtom de är dem främmande, störande, obehagliga. Därför har de aldrig i sin hjärna banat några vägar för att bearbeta sådana spörsmål. De besitter visserligen en grundläggande förutsättning för debatt på området: egna erfarenheter av en konkret vetenskap. De har A men saknar O. Därför är de dilettanter på detta område. (Liksom de som saknar A - egna forskningserfarenheter - men ändå ger sig ut i debatt om vetenskapen.)

De forskare och tänkare, som kommer till tals i den här volymen (liksom i de två föregående), ägnar sig ständigt åt sådant, går ständigt och tänker i sådana banor. På basis av egna, konkreta erfarenheter av forskning. För egen del är jag docent i litteraturvetenskap sedan 1960, men vid 50 års ålder blev stugan mig trång - och jag gick ut genom taket för att få större utblickar, vidare perspektiv. Men jag tog med mig mina erfarenheter som litteraturvetare, speciellt som romanforskare (tre böcker om Selma Lagerlöf; vidare Svensk berättarkonst, Romanen i din hand, Litteraturvetenskapen vid en korsväg, Den klarnade erfarenhetens förvärv m fl) och gjorde den uppbyggliga upptäckten att dessa erfarenheter stämde överens med den nya (natur)vetenskap som höll på att växa fram i världen. Romanens värld och verklighetens visade sig - kanske inte helt oväntat - ha stora likheter. Därom kan man läsa mer på min hemsida på Internet, http://home6.swipnet.se/~w-69766/

Så nu har jag snart ägnat 25 års studier, tänkande och skrivande åt dessa problem. På det område det här gäller: vetenskapens förutsättningar och villkor, möjligheter och begränsningar, olika slag av vetenskap och paradigm o s v, är det vi som är specialister. De andra är bara främmande besökare, bromsklotsar som motsätter sig förändringar av den vetenskap som de själva gjort karriär inom, lever av, fått sin position, prestige och kanske pension genom. De representerar ett snävt, missvisande perspektiv.

Och ändå är detta inte hela bilden. Det förhåller sig ju så, att den vetenskap som grundlades av Galilei och Francis Bacon, Descartes och Newton på 1600-talet är analytisk och reduktionistisk. Till den dras därför just de som har begåvning för sådant, eller - som det med större eller mindre rätt brukar heta - de som har sin styrka i vänster hjärnhalva. Men inte nog med det: under arbetet med sådan vetenskap vidareutvecklas denna deras begåvningsart: vänster hjärnhalva blir allt effektivare, höger däremot ligger i träda och blir ännu mindre funktionsduglig. På detta sätt blir denna vetenskap trefaldigt cementerad i analys och reduktion, och dess utövare blir allt ensidigare och förstår allt mindre det som ligger utanför deras specialitet. Vi får en typ av vetenskapsman som vi alla känner igen och som har sitt första mönster i Newton själv (jfr Världen och vetandet sjunger på nytt 31 ff).

Därför ligger det en djup sanning i Niels Bohrs ord: "Vetenskapen går framåt – från begravning till begravning."

Den första tanken var att i den här boken samla mina artiklar om de två formerna av vetenskap och brytningarna mellan dem för att ge så mångsidig belysning åt problematiken som möjligt. Som man kunde vänta ledde det emellertid till störande upprepningar, och åtskilligt måste uteslutas. På så sätt blev jag stående med ett 50-tal artiklar, tryckta och otryckta. Men även så blev intrycket splittrat. Meningen var att boken skulle peka framåt mer än bakåt, och på inrådan av förläggaren koncentrerades boken till de positiva bidragen till nytt tänkande, ny världsbild, ny vetenskap. Det var där styrkan och kraften fanns. De två andra avdelningarna smälte ner och försvann.

Även så förekommer vissa upprepningar, men förhoppningen är att de skall kunna tolereras, därför att likartade moment ibland ingår i skilda resonemang och för sammanhangets skull inte kan uteslutas.

Tanken är att den här boken skall kunna läsas av varje tänkande man och kvinna med ett visst mått av kunskap och bildning. Erfarenheten säger dock att riktigt så enkelt är det inte. Det krävs nog en viss bekantskap med de ämnen som avhandlas, en viss förtrogenhet med de språkbruk och den terminologi som används.

Någon har irriterat invänt att han vid läsning av sådana här texter kunde vara "tvungen att hämta en uppslagsbok". Javisst, men är det inte just så det går till och måste gå till? Är det inte så man utvecklas till nya färdigheter, kunskaper och insikter? Den litteratur och de tankevärldar som här avhandlas är fulla av beteckningar för sammanhang och förhållanden som sällan förekommer i vardagsspråket och som därför inte kan nivelleras dit. I stället måste den intresserade läsaren just gå till en uppslagsbok för att där få förståelse för ord och begrepp som han eller hon inte är förtrogen med..

Eller - vilket också är möjligt - läsa vidare i förhoppning att det oförståeliga skall bli belyst och förklarat under den fortsatta läsningen. Man behöver inte nödvändigtvis förstå varje ord från första början. Så har vi ju alla måst göra för att vidga vår referensram, fördjupa våra insikter. I denna självutvecklande process ges det inga gratisluncher, däremot åtskilligt med arbete - men än mer av glädje och aha-upplevelser.

Sen är det en annan sak att den skrivande inte skall göra det svårare än nödvändigt. Det har alltid funnits intellektuella och kvasiintellektuella - i min erfarenhet särskilt i Paris - som haft sin lust i att skriva så svårt att bara den närmaste kretsen, det egna cenaklet, skulle kunna förstå (om det nu har funnits något av värde att förstå). Man skriver för de invigda för att öka självkänslan i gruppen och hålla populasen utanför. Detta har alltid tyckts mig vara ett motbjudande snobberi, ett förräderi mot läsarna.

Till sist skulle jag vilja dra en parallell som jag inte vill dra. Det gäller det dramatiska händelseförloppet vid introduktionen av "marxistisk" vetenskap, speciellt "marxistisk" litteraturforskning (det senare upplevde jag på nära håll). Jag vill inte dra den parallellen, därför att detta genombrott kring 1970 ledde till ett åsiktsförtryck liknande det som den logiska positivismen och empirismen hade utövat decennierna dessförinnan, men mer uppenbart, mer hätskt och oförsonligt. Själv försökte jag göra kritiska avvägningar av gott och ont i marxistisk litteraturforskning, men det tolererades inte: den som inte var med var emot (Tidskrift för litteraturvetenskap nr 4 1975, nr 1 1976; SDS 20, 23, 30 maj, 9, 10, 13 juni 1978; Litteraturvetenskapen vid en korsväg, 1980, avsnitt III).

Men annars är likheten slående. Som speciellt Kurt Aspelin visade med en explosionsartad bokutgivning fanns det utanför Sveriges gränser en omfattande vetenskaplig litteratur på området, som den svenska (litteratur)vetenskapen inte känt till eller ignorerat. Den vällde nu in över gränserna och kom i uppmärksamhetens centrum; Aspelin blev nära nog en folkhjälte.

På liknande sätt förhåller det sig med "den nya vetenskap", som jag nu i tre böcker har försökt introducera. Den som vill få en uppfattning om styrkan hos och mängden av den litteratur som här föreligger, rekommenderas att på Internet gå till Amazon-bokhandeln och där klicka på t ex "Chaos & Systems", "Philosophy of Science" eller "Science and Nature". Alla de tusentals böcker som här förtecknas - åtskilliga med försäljningssiffror enbart från Amazon på hundratusental - kan naturligtvis inte räknas hit, men de flesta - jag kan dock inte överskåda denna väldiga mängd - torde ha karaktären av bidrag till nytt vetenskapligt tänkande. Jämfört med detta är mina egna introduktioner som droppar i havet. Här finns en ännu mycket större litteratur (än den marxistiska) dold bakom de förskansningar som den etablerade vetenskapen i Sverige har uppfört och håller under bevakning.

Vem i etablissemanget vet något om detta? I Sverige finns bara plats för en idé åt gången.

Dessvärre kan man inte räkna med ett genombrott av samma slag som det marxistiska på sin tid (men det blir heller inte fråga om ett lika snöpligt återtåg). Denna litteratur och dessa tankar bärs inte upp av någon politisk rörelse med frälsningsanspråk. Det är inte fråga om en förförisk politisk idé utan "bara" om treenigheten vetenskap-världsbild-sätt att tänka.

Men, kan man fråga sig, finns det något viktigare?

Erland Lagerroth