Jan Adrianson, Världen som varseblivning. En omvänd betraktelse (1998, eget förlag; kan erhållas genom insättning av 180 kr på postgiro 639 91 84 - 8, Jan Adrianson).

Världen som varseblivning är en del av ett större projekt, som Adrianson i förordet karakteriserar så här: "I två tidigare böcker - Bortom arv och miljö och Den tidlösa utvecklingen - har jag från olika utgångspunkter kritiserat den materialistiska världsbilden som ohållbar och destruktiv. Det här arbetet kan ses som en tredje och fördjupad del i detta projekt".

Utgångspunkterna för denna kritik var i de två första böckerna den sociala determinismen respektive evolutionsläran. I denna tredje bok är det alltså varseblivningen, det vill säga "den vetenskapligt accepterade kausalmodellen för varseblivningsakten" (94). Det betyder att halva boken ägnas en detaljerad kritik av denna modell, som i fallet synsinnet kan skrivas: "Fysikaliskt objekt > elektromagnetiska vågor (fotoner) > fysiologiska reaktioner i ögat > elektriska impulser i hjärnans synsinnesbanor och reaktioner i syncentrum > det varseblivna objektet" (119).

Kritiken tar sig uttryck i påvisandet av allehanda svårigheter i denna process via tre helt skilda medier till det gåtfulla framträdandet av synbilden. Och det antingen man tänker sig något slags direkt kontakt med omvärlden eller bara en indirekt förbindelse. Adrianson är en överdängare i sådana logiska resonemang, och den som söker följa med i svängarna befinner sig snart i tvivelsmål om våra möjligheter att nå kontakt med omvärlden - om det nu finns någon sådan.

Ända tills han eller hon erinrar sig någon konkret bild ur livet, t ex apan som skall ta språnget från ett träd till ett annat och som därför är totalt beroende av sin bedömning av avståndet till den gren han skall landa på. Bilden av grenen i hjärnan och den fysiska grenen är inte "identiska", konstaterar Adrianson, som tillhör de absolutister som alltid begär allt eller intet.. Nej, naturligtvis inte, men de är alldeles tillräckligt lika för att apsläktet skall ha överlevt. Liksom därtill människosläktet. Vi är inte instängda i vår hjärna, som en av problemvarianterna lyder, utan har tvärtom en förträfflig kontakt med världen omkring oss. Genom de sinnesorgan som under årmiljonerna har utvecklats till en perfektion och komplikation långt större än något av människan konstruerat.

Logiken däremot duger dåligt som ensam vägvisare till förståelse för världens beskaffenhet. Det mänskliga tänkandets former är en sak, världens skapnad en annan.

Styrkan i dessa böcker är kritiken av materialismen, sådan den framstår i den gängse vetenskapen. Den är skarpsinnig och drabbande. Svagheten enligt min mening är att författaren genomgående är lojal mot den vetenskap han kritiserar, på så sätt nämligen, att han aldrig ifrågasätter dess bild av "materien". Materien är och förblir det blinda, passiva, själlösa, i sig själv värdelösa material för mänskliga eller gudomliga skapare, som den av hävd har varit i vetenskapen respektive kyrkan. Med filosofens kyliga distans talar Adrianson alltid bara om "materia", "objekt", "ting", aldrig t ex om "natur". Här är han alltigenom konservativ.

Därmed öppnar sig bara en väg bortom "materialismen": vägen mot det andliga, vad Adrianson utan vidare utläggningar kallar "Kärlek", "Vetande", "Skapare", "Gud". Och den vägen går han utan några vidlyftiga logiska bevisföringar och slutledningar - målet är bara plötsligt där. För det är dit författaren vill.

Men på ett, säger ett ställe låter han ana en annan, eller rättare tredje lösning på världens problematik. Vad det gäller materialismen, finns det, heter det i en plötsligt påkommen vidsynthet, "ingenting annat att räkna med än hittills oupptäckta egenskaper hos denna materia" (198). Javisst, men om sådana egenskaper vet Adrianson ingenting, och därför stannar det med dessa ord. Särskilt som han redan har förnekat de egenskaper, som är upptäckta sedan åtminstone trettio år. Hos människan och i viss mån hos djuren, heter det, är autonomi och självbestämning, fri vilja och möjligheter att skapa, "den mest grundläggande egenskapsrymden gentemot de ‘passiva’ objekten eller tingen" (144; liknande på många ställen, t ex 156 f). I den världsbild, som har framträtt genom teorierna om "dissipativa strukturer" och "självorganiserande system", har "materien" just fått del av denna "egenskapsrymd".

Eller, som det heter hos den främste företrädaren för denna världsbild, Ilya Prigogine: vid jämvikt kan materien sägas vara "blind", men långt från jämvikt blir den aktiv och börjar "se" (se Sökaren nr 4 1998, s 15). Men om detta har jag skrivit en halv bok, Världen och vetandet sjunger på nytt. Och jag har också riktat samma invändning mot Adrianson i en betraktelse över hans första bok i mitt arbete Nya tankar, nya världar.

"Materialismen" har helt enkelt grovt underskattat naturen. Det är en falsk materialism. Men de nya insikterna löser de flesta av de problem Adrianson finner olösliga. En materia som med hjälp av energi förmår skapa och skapa om sig själv kan bygga upp de mest komplicerade system och frambringa en hierarki av nivåer, där var och en visserligen är beroende av de föregående för sin tillkomst men samtidigt, väl skapad, fungerar autonomt i förhållande till dem. Till exempel den andliga nivån.

Världen är i sanning underbar. Men det behövs ingen Gud för att skapa den efter någon på förhand uppställd planritning - hur nu en sådan skulle ha kommit till. Vi är fixerade vid vårt eget sätt att skapa och måste därför efter vårt eget beläte drömma fram en superskapare = Gud. I stället för att inse att naturen skapar sig själv, och det på ett sätt och med en suveränitet, som vi och vår Gud inte kan göra efter.