Emigrationen från Älvdalen under 1800-talet
Kjell Åhs
Emigrationen från Älvdalen under 1800-talet
Kjell Åhs
Nedanstående artikel utgör ett koncentrat av en uppsats, som hösten 1966 framlades och presenterades vid Historiska Institutionen, Uppsala Universitet. Denna uppsats är i sin tur baserad på en mängd olika källor, främst på det material som finns tillgängligt i socknens kyrkoarkiv, Solders : Älvdalens sockens historia, Dalarnas Hembygdsbok och Skansvakten, bevarade brev, bandinspelningar och intervjuer. Av rent praktiska skäl har undersökningen tidsbegränsats till perioden 1863-1900.
Den största svårigheten har varit, att fastställa vad som varit orsaken till utvandringen i varje enskilt fall. Eftersom de officiella handlingarna härvidlag inte har så många upplysningar att ge, är man hänvisad till att försöka teckna en bild av allmäntillståndet i socknen under den aktuella tidsperioden, och härur söka utläsa vad som kan ha varit de drivande krafterna bakom emigrationsbeslutet.
I tabellerna har en uppdelning gjorts mellan män och kvinnor. Den siffra som står före plustecknet avser män, siffran bakom tecknet kvinnor.
Nämnas bör dessutom, att de siffror som redovisas för emigrationen, endast avser den "legala" utflyttningen, d. v. s. de personer vilka i utflyttnings- och husförhörslängder stå antecknade såsom "utflyttade till N. Amerika". I den s. k. löslängden, förteckningen över "förrymde och saknade", återfinns ett stort antal namn. I en del fall har jag lyckats belägga, att vederbörande begett sig till Amerika, men då detta skett utan att han eller hon hämtat ut flyttningsattest, har jag valt att lämna dessa uppgifter därhän. I annat fall skulle det bli ett alltför omfattande arbete, ifall man skulle försöka redovisa vart alla dessa "förrymde och saknade" verkligen tog vägen.
Emigrationen i siffror
Av tabellerna framgår, att utvandringen till Amerika påbörjades
år 1863. Därefter förekom utflyttningar i något ojämn takt, fram
till 1880. Efter detta år stiger emigrationstalen kraftigt. Om orsakerna till dessa
företeelser ska vi tala längre fram.
En annan intressant faktor är, att av det totala antalet utvandrare 817 st, kommer endast 167 st från byarna väster om älven, detta trots att folkmängdsfördelningen under denna tid var sådan att västsidan borde ha haft en större del av emigranterna än vad som nu var fallet. Förklaringen till detta torde vara att söka i de olika försörjningsmöjligheter som stod till buds för respektive delar av socknen. (Tabeller se Skansvakten nr 52, 1967)
Emigrationsorsaker
Som tidigare nämnts, kan man ej fastslå en definitiv orsak till de
respektive utflyttningarna. Däremot är det möjligt, att få fram de
allmänna tendenser, som utan tvivel starkt samverkat till att en stor del av
socknens befolkning föredrog att lämna det egna landet för en, i många
fall betydligt osäkrare framtid i ett främmande land.
Rent generellt kan man säga, att samtliga utvandringar har sin grund i nödåren och allt vad dessa förde med sig. Även om levnadsvillkoren från omkring 1880-talet, tack vare skogens värde, blev något drägligare än förr, så var dock förhållandena för många sådana, att man antingen av tvång eller fri vilja sålde gårdarna och i stället begav sig till Amerika.
För 1860-talets emigranter finns även en annan förklaring, nämligen de religiösa motsättningar som vid denna tid förekom i socknen. Beträffande detta hänvisas till annan artikel i denna tidning.
Nödtiderna har behandlats utförligt i Älvdalens sockens historia, delarna I och IV, men för sammanhangets skull följer här en sammanfattning:
Nödår, men svår missväxt och därav följande svält, är vanliga företeelser i socknens tidigare historia.
I en klagoskrift från socknemännen år 1633 kan man läsa, att "största delen ibland oss lida en sådan hunger, att de uti sina ansikten äro likare än död människa än en som liv och anda haver." Sådana dystra förhållanden förekom även i fortsättningen. Upproret år 1743, den s. k. "Stora Daldansen", hade säkert en del av sina orsaker i den nöd och fattigdom som då rådde i de övre Dalasocknarna, och efter 1772 och 1773 års missväxt vittnade "Kommittén för Dalortens upphjälpande" om att Älvdalen hade det sämst ställt av alla socknar i landskapet.
Även 1800-talet hemsöktes av nödtider. Genom bevarade handlingar kan vi här få en klarare bild av förhållandena. Missväxtåren återkommer med kusligt jämna mellanrum, för att kulminera på 1860-talet. År 1867 har i Älvdalen kallats "det sista barkbrödsåret." Det är därför ej förvånande att man påträffar de första Amerikafararna just under detta årtionde.
Även om man förmådde hålla undan den direkta nöden, så förde dessa oår med sig, att bönderna tvingades skuldsätta sig, dels för att skaffa brödsäd, dels för att få utsäde till det kommande året. Dessa skulder släpade efter under lång tid, och det var först sedan skogen börjat ge pengar, som man fick möjlighet att göra sig kvitt dessa bördor.
Redan från 1700-talets senare hälft kan man av domböckerna se, hur älvdalskarlar råkat i skuld till personer i Falun, till brukspatronen på Bäcka bruk, men mest till Morakarlar. År 1802 skriver Hjelm i sin "Berättelse om Elfdals Porphyrverk" att: "Det kan antagas för säkert, att nio tiondelar af Elfdals Sockneboer lefva tre fjerdedelar af året på credit."
De ständigt återkommande missväxtåren ställde bönderna inför två alternativ: att antingen låta skulderna öka, eller att sälja undan och försöka skapa sig en ny framtid någon annanstans, i detta fall Amerika.
1860-talets långa följd av nödår kan alltså betraktas som den tändande gnistan. Huruvida dessa nödtider samverkar med de religiösa motsättningar som då fanns inom socknen, är emellertid oklart. 1868 års emigration kan dock hänföras till ett religiöst ursprung, nämligen de s. k. shakers och deras inflytande på delar av befolkningen. (Se Skansvakten nr 39).
Att antalet emigranter trots allt är så lågt under 1860 och 1870-talen torde bero på ekonomiska omständigheter. Även om man sålde sina gårdar, så bör möjligheterna att finansiera en Amerikafärd vara små, sedan man betalt de gamla skulderna. För 1870-talet tillkommer ytterligare en faktor, nämligen storskiftet.
Ett storskifte hade redan tidigare varit på tal. Kommittén för Dalortens upphjälpande hade år 1787 förordat ett storskifte, som tillsammans med ett förbud mot hemmansklyvning avsåg att lindra den nöd som då rådde i socknen. Förslaget strandade på ekonomiska svårigheter, och det dröjde ända fram till 1856 innan frågan åter togs upp av sockenstämman. Något storskifte påbörjades dock ej förrän år 1870.
Det är troligt, att de hemmavarande hoppades på bättre tider, sedan den tidigare gemensamma skogen skiftats ut på respektive jordägare, och att detta kan ses som förklaring till att 1870-talet uppvisar så låga utvandringssiffror. Samtidigt gav skiftesförrättningarna arbetstillfällen för vissa delar av befolkningen. Allteftersom skiftet fortskred, grusades förhoppningarna, och när 1880-talet kommer, har skiftet hunnit så långt, att man kan sälja antingen avverkningsrätt på den tilldelade skogen, eller också hela markområden. Genom skogsavverkningarna bereds ytterligare arbetstillfällen, och detta i förening med det långsamt stigande välstånd, som inkomsterna från skogen ger socknen, bidrar till att ge 1890-talet en lägre utvandringssiffra.
Inkomstmöjligheter i äldre tid.
Det gamla Älvdalen hade två näringar av rang, dels
laggkärlstillverkningen, dels myrjärnshanteringen. Av dessa båda kan
laggkärlstillverkningen sägas ha haft sitt centrum i byarna på älvens
västra sida, under det att "stur-sajduns" invånare ägnar sig åt
myrjärnet.
Båda dessa hanteringar är omnämnda sedan långt tillbaka. I en skattelängd från år 1586 upptas två bönder i Garbergs by under yrkesbeteckningen laggare. Tillverkningen av laggkärl är säkerligen betydligt äldre, och bedrevs ej blott av dessa båda personer.
Från 1700-talet ha vi två källor, vilka båda nämna såväl laggning som myrjärnssmide, och dessutom ger en uppfattning om dessa båda sysslors lokalisering i socknen. Så skriver Linne år 1734: "Uppom kyrkan i Älvdalen smidas liar av 200 stycken vid pass; men nedom kyrkan boende, 200 stycken ungefär, göra laggkärl, dem de föra nedåt landet och föryttra, dels för pengar, dels för säd."
Ungefär 20 år senare, år 1757, reser Hiilphers genom socknen "Handtwärcks-män finnas nog i denna Soknen: den ena hälftens Hemmans-brukare äro tillika Smeder, men de öfrige äro alla laggare."
Vad myrjärnshanteringen beträffar, gick den tillbaka mot slutet av 1700-talet. Omkring 1760 hade 172 smedjor varit igång "större delen af vintrarne", men cirka 20 år senare var av dessa endast 41 stycken produktiva, och detta i begränsad omfattning jämfört med tidigare år. Vad som orsakat denna nedgång är osäkert. En minskning i malmtillgången är trolig, men en annan orsak kan vara, att vid denna tid började i Dalarna anläggas järnbruk, vilka kunde framställa järnprodukter på ett rationellare och därmed billigare sätt.
Den rapport som Kommittén för Dalortens upphjälpande lämnade, fick bl. a. till följd, att medel anslogs för "grunden till Elfdals Porphyrverks bolag . . . hvarmed arbetet redan 1788 tog sin början." Porfyrverket fick emellertid avsättningssvårigheter efter 1800-talets början.
Porfyrverkets dåvarande styresman, Eric Hagström, lät då anlägga Långö bruk som ett dotterbolag. Detta dotterbolag visade sig vara det livskraftigaste av de båda anläggningarna. Porfyrverkets produktion sjönk alltmer, och omkring 1890 tycks tillverkningen ha blivit definitivt nedlagd. Långö bruk upplevde sin glansperiod just under 1890-talet, men inköptes 1910 av Igelfors bruk i Östergötland och lades ned.
Porfyrverkets nedläggning omkring 1890 och Långö bruks sakta sjunkande produktion medförde att de som arbetat där tvingades se sig om efter annan sysselsättning. Sådan fanns också sedan storskiftet avslutats år 1887. Nu gavs goda arbetstillfällen i skogen.
Emigrationen
För 1863 års emigranter kan man hos minst en ange religiösa skäl som troliga. Det är en man från Näset, som emigrerar, förmodligen för att tjäna som en sorts förtrupp, eftersom resten av familjen ger sig iväg följande år. I husförhörslängden är denna familj antecknad som baptister. De som 1863 lämnar Garbergs by är inte antecknade som baptister, men har enligt kyrkböckerna inte bevistat vare sig husförhör eller nattvard sedan 1857. Är det religionen eller de svåra tiderna som här är orsaken till utvandringen, eller är det både - och
Från Klitten utvandrar år 1864 7 personer, vilka antecknats som baptister. Av familjens fem barn är två odöpta, trots att de är relativt gamla, 3 och 5 år. (Se ovan).
Nämnas bör, att av årets totalsiffror, 48 personer, kan man med husförhörslängdernas hjälp belägga, att minst 24 personer är baptister, dock ingen av de 12 som kommer från Finnmarken, dit de frikyrkliga rörelserna kom först på 1920-talet.
1870-talet är en lugn period i emigrationshänseende, men det är lugnet före stormen. För detta årtionde bör man ha vissa fakta i minnet:
Om 1870-talets utvandrare ge husförhörslängderna följande uppgifter:
1871: Klitten - baptister.
1873: Brunsberg - mannen 1869 "rymt till Amerika." Nu följer hustrun och barnen efter.
1877: Kyrkobyn : - en av de två kvinnorna är "piga i kyrkoherdegården" och kommer närmast från Transtrand. Mest troligt är väl, att de båda tagit intryck av skildringarna om Amerika som "guldlandet."
1879: Kyrkobyn - baptister. "Ej nattv. (ard) sedan (18) 72.
För de övriga emigranterna under detta årtionde finns inget antecknat i kyrkböckerna, som kan ge upplysningar om tänkbara emigrationsorsaker.
På 1880-talet har storskiftet hunnit så långt, att folk börjar sälja sina egendomar: Dessa försäljningar var en hård nödvändighet efter de många nödåren. Det var enda möjligheten att göra sig kvitt gamla skuldbördor. Ofta var egendomar helt eller delvis satta i pant för lån, ett system som brukats i århundraden. Omfattningen av dessa försäljningar blev sådan att den väckte landshövdingens uppmärksamhet, och i sin femårsberättelse år 1885 skriver han bl. a. följande: ". . . efter de uppgifter som erhållits från byarna, hafva redan nu minst 120 jordegare sålt hela sin egendom eller största delen deraf, hvarförutom ett lika antal sålt delar af sin egendom. Om än arealen af den sålda jorden icke stiger så högt i förhållande till socknens hela jordetal, så utgöra dock förutnämnde 120 jordegare omkring 1/6 af antalet jordegare i hela socknen, och de personer, som tillhöra dessa familjer, uppgå till inemot 700. I Evertsbergs by, der största antalet försäljningar skett, är redan 1/5 af all jord såld, och i Klittens by hafva försäljningarne fortgått i nästan samma utsträckning."
Köparna av dessa egendomar var skogsbolagen, som nu passade på att göra lysande, och i många fall även svindlande, affärer. På grund av dålig konkurrens kunde priserna hållas låga. Då de som stod i begrepp att emigrera behövde kontanter, var bolagen de enda som hade ekonomiska resurser för att möta det stora utbud på egendomar och skog som kom under 1880-talet.
Som allmän orsak till 1880-talets höga emigrationssiffror får man nämna den eftersläpning i fråga om gamla skuldbördor som fanns. Sedan nu skogen delats upp på respektive jordägare, kunde man sälja, betala sina skulder och ändå få en summa över som täckte färdkostnaderna.
Till hypotesen om emigrationens orsaker bör ytterligare ett komplement göras. Efter myrjärnshanteringens minskade betydelse fanns för byarna på östra sidan om älven inga andra förtjänstmöjligheter än de som Porfyrverket, och senare även Långö bruk, kunde bjuda. På västsidan däremot förekom flitig laggkärlstillverkning, och handelsresorna ställdes både norr- och söderut. Vidare hade västsidans invånare bättre möjligheter att vidmakthålla boskapsskötseln, eftersom de, med omkring 1/3 av socknens totalbefolkning hade ungefär halva sockenarealen till sitt förfogande för fäbodar, myrslogar och betesmarker.
Östsidan var hänvisad till området mellan Österdalälven och den östra sockengränsen. Visserligen hade åsens by några fäbodställen på västra sidan om älven, Gessi och Floj, men annars utgjorde älven en effektiv gräns mellan öst- och västsidan.
Man kan alltså säga, att binäringarna tillsammans med de bättre möjligheterna till boskapsskötsel medfört, att byarna väster om älven stått bättre rustade att möta de svåra tiderna och inte behövt skuldsätta sig i samma omfattning som de öster om älven boende. "Die klared sig best dier so fuä min andeln", säger Spilå-Manne, något som siffrorna onekligen vittnar om.
Om den stora utvandringen från Brunsberg år 1881 vet man, att en viss "Per Päsu Berg fluxed upp fuätsed". Här kan man tala om en ren masspsykos, där byns invånare grips av upphetsningen och säljer sina gårdar till bolagen. Detta år utvandrar den äldsta person, som jag funnit upptagen bland emigranterna, nämligen änkan Bud Anna Larsdotter, född 1796! Huruvida hon kom levande ifrån denna transport säger dock husförhörslängderna inget om.
Beträffande Kittan år 1882 berättar handlingarna att endast ett fåtal av de utvandrande är baptister, men eftersom många av de andra emigranterna sedan länge inte tagit nattvarden eller bevistat husförhör, så kan man på goda grunder misstänka, att de sympatiserade med baptisterna.
Bland utvandrarna detta år befann sig föräldrarna till Axel Olson, vilken år 1963 besökte Älvdalen och då bl. a. bevistade Skansfesten. Axel Olson var en flitig brevskrivare, och lämnade både brevledes och vid direkta samtal, många värdefulla uppgifter om emigranterna och deras öden i Amerika.
Än i dag berättas mycket om utvandrarna och deras avfärd. I Kittan utbröt stor veklagan vid emigranternas avfärd. Man visste, att detta var sista gången man hade möjlighet att träffa varandra, och allmän gråt förekom. Så dock ej hos en del av de "smo-påjksater" vilka sutto längst bak på vagnarna, och istället räckte lång näsa eller gjorde andra grimaser åt "bys-man" och andra hemmavarande antagonister. För dessa var avfärden från hembyn endast början på ett stort äventyr. Låt oss hoppas, att det gått dem och deras ättlingar väl!
Storskiftet innebar inte enbart fördelar. Som en följd av skiftet tvingades en del familjer att flytta från en by till en annan. Dessa åtgärder orsakade starkt missnöje i vissa kretsar, och här har vi orsaken till 1888 års höga utvandringssiffra från Kåtilla, 25 personer. Dessa emigrerade enbart som en protest mot storskiftets resultat och lantmätarnas påstådda översitteri. "Dior wild inte rett sig etter errum!"
Även på andra sätt kom detta missnöje till uttryck. En familj från Östäng, som skulle ha flyttat till Blyberg, valde istället att sälja gården och flytta till Folkärna.
Alla emigranter stannade inte kvar i Amerika. Totalt återvände 43 personer, därav 19 st. till byar väster om älven. Kyrkböckerna visar, att samtliga varit borta ett à två år. Förmodligen ha de vid avfärden haft alltför stora förhoppningar om de möjligheter som fanns i Amerika och efter ett provår föredragit att återvända till hemsocknen.
Mot slutet av 1890-talet förändras Älvdalen. Socknen är, tack vare de inkomster som skogen ger, inte längre en efterbliven fattigbygd. Civilisationen vinner insteg undan för undan, och den månghundraåriga isoleringen bryts definitivt år 1900, då järnvägen Mora--Älvdalen öppnas för trafik. Ytterligare ett tecken på att en ny tid bryter in, kan man se i det faktum att "hemmansegare-sonen" Anders Andersson Sjöden från Brunsberg, den 16. januari detta år hämtar flyttningspapper för emigration till Queensland, Australien.
I den redogörelse som här lämnats, har jag förutom de rena siffrorna, endast kunnat ge antydningar om emigrationsorsakerna. Dessutom finns fortfarande en mängd problem, vilkas lösning skulle sprida mer ljus över ej blott orsakerna, utan även emigrationen och dess verkningar i stort. I detta fall står hoppet till de bevarade handlingar och gamla papper, brev, räkenskaper, bouppteckningar och annat, som fortfarande finns i de olika byarna.
Vi känner ännu inte till hur älvdalingarna kom i kontakt med Amerikapropagandan. De ångbåtslinjer, som ombesörjde transporten över Atlanten hade i allmänhet emigrantvärvare ute i bygderna, i avsikt att locka människor över till Amerika och förmå dem att resa just med det egna bolaget. Hur finansierades resorna? Alla hade inte möjlighet att sälja egendom, utan fick i stället kanske lov att låna upp pengar.
Hur fann man livet i det nya landet sedan man kommit fram? Motsvarade verkligheten de förhoppningar man haft? Var slog emigranterna sig ned? Försökte man övertala de hemmavarande att komma efter, eller avrådde man från emigration? Hur stor roll spelade de dåliga förhållandena i hemsocknen? Vilken betydelse hade de frireligiösa rörelserna i emigrationssammanhanget?
Detta är några exempel på de frågor som återstår att besvara. Utan tvivel kan man få vetskap om mycket bl. a. tack vare de brev som utvandrarna skrev till hembygden. Överhuvudtaget torde de gamla papper som nu finns i privat ägo kunna ge god kunskap om allt som hör samman med emigrationen, och här har dagens älvdalingar en stor möjlighet att sprida ljus över ett skede i socknens historia, vars verkningar varit av sådan omfattning att de märks ännu i vår tid. Älvdalens sockens historia är inte färdigskriven! Än finns mycket att behandla. Tag därför tillfället i akt att hjälpa forskarna i deras försök att sprida ljus över gångna tiders förhållanden.
De slutliga svaren på alla frågor om emigrationen och dess orsaker finna vi dock inte i dagens Älvdalen, utan på andra sidan Atlanten, hos emigranterna själva, deras barn och barnbarn.
(källa:Skansvakten nr 52, 1967)