2001 gjorde jag musik till en kortfilm för barn som hette "Sjunde Stenen" producerad av Sjöstedt/Fjellström Filmproduktion. Det är en fin historia om en pojke som hälsar på sin döda morfar på månen. Filmen är Star Wars-inspirerad och regissörerna ville gärna ha en John Williams-känsla i musiken också. Det hörs mer i vissa låtar än andra. Jag hade tyvärr inte tillgång till en riktig symfoniorkester så jag fick göra mitt bästa med syntar och akustiska instrumentpålägg. Det är min dröm att en dag orkestrera och framföra denna musik med en riktig orkester. Kanske en dag...
Tillbakablick
1:16
Filmen börjar med lite gamla klipp från en julafton med pojken (som heter
Kristoffer), hans morfar och familjen. En drömlik scen med en varm känsla.
Morfar
är död 1:12
Scen på sjukhuset med den tomma sängen. Känslan skulle vara mer fridfull än
sorglig. Morfar är ju trots allt inte borta, han bor ju på månen! Filippas
sång skapar en unik känsla.
Ut
i rymden - kometen 2:02
Kristoffer har byggt en rymdraket av kartong och här blir den på ett magiskt
sätt verklig och han flyger iväg, ut genom fönstret. Resan går inte helt
okomplicerat till - en komet, misstänkt lik en fotboll, träffar rymdskeppet
och han störtar på månen. Det här var den mest komplicerade musiken att
göra, med många synkningar till bildklipp. Varje skiftning i musiken har sin
motsvarighet i filmen. Jag är faktiskt väldigt stolt över hur jag har fått
ihop det. Det är också den musiken som led mest av att inte spelas av en
riktig orkester. Men någon gång...
De
som är hemma 1:32
Kristoffer vill stanna på månen men då visar morfar honom sina föräldrar
genom ett teleskop. Han förstår att han måste tillbaka till dem. Samma tema
som dödmusiken men i ett annat arrangemang. Visst sjunger Filippa vackert?
Du
vet var jag finns 2:29
Nu kan Kristoffer åka hem. Han vet var morfar finns och att han tänker på
Kristoffer. Filmens sluttema. En del synkning här också. Låter helt ok utan
orkester, men jag kan bara ana hur det skulle vara med. De akustiska påläggen
gör förstås sitt till. Filmen slutar med att Kristoffer sitter under sitt
täcke och tittar på den lysande stenen han fick av morfar, därav den långa
codan. Känns inte det Spielberg så säg...
Jag skrev all musiken själv, men fick viss hjälp av Niclas Arn med några arrangemang. Han var också med och spelade trumpet. Den klaraste stjärnan är dock min kusin Filippa Dahlberg som förgyllde mina toner med sin underbara röst. Tänk vilken tur man har att ha en sådan släkt. Själv spelade jag förutom syntar sopransax, klarinett och basklarinett.
